Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den ofredande, muntorra medborgarjournalisten

Postat Friday, March 25, 2011 om Rättssäkerhet

Idag kommer domen mot poliserna i målet med Jesper… ni vet, han som ofredade två försvarslösa civilpoliser i tunnelbanan med sitt fotograferande.

Jag önskar att jag hade någon sorts tro på att det skulle bli någon påföljd för det här, men historien talar sitt tydliga språk: Sveriges Kalle Anka-rättssystem får ytterligare en chans att glänsa. “Hjärndött”, som professor Dennis Töllbom beskrev det. Men… hoppet är det sista som dör, så jag hoppas, även om jag inte tror.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Registrera mina känslor

Postat Tuesday, March 15, 2011 om Integritet

Jag känner att jag borde skriva om datalagringen som nu ska upp för omröstning i riksdagen, men de senaste dagarna när jag försökt samla tankarna har jag inte riktigt kommit någonstans.

För någonstans på vägen gick luften ur mig. Alla argument känns så gamla, alla lögnerna så ofta upprepade och sedan gång på gång sågade och motbevisade att de som har något som helst intresse av frågan vid det här laget haft alla möjligheter att förstå och se igenom det fullständigt genomskinliga.

Då känns det liksom poänglöst att återigen tålmodigt förklara hur direktivet går rakt emot källskydd och grundlagsskyddade rättigheter, hur det kostar mer att införa än att ta böterna. Det pågår så mycket fulspel runt direktivet att det för mig i alla fall är fullständigt uppenbart att detta inte handlar om oförstående, vilseledda politiker i behov av förklaring utan snarare maktkåta mästermanipulatörer som bestämt sig för att fuska och ljuga igenom direktivet till varje pris.

Det fanns en eller annan katt bland hermelinerna i FRA-omröstningen som gav lite hopp, men en del slängdes ut och andra visade sig snarare vara trogna sällskapshundar med kattdräkten som chiq modeaccesoir — och nu har husse visslat.

Jag var passionerat engagerad och förbannad över det sätt det hela förts in på. Arg, över en sådan brist på respekt för andra människors rättigheter men med en brinnande vilja att försöka påverka, förändra, förbättra. Nu är jag mest uppriktigt sårad och ledsen. Ja, jag känner mig personligt sårad av hur politiker trampar ner mig i gyttjan. Det finns många elaka saker som människor gör mot varandra, men få som slår mot så många på en gång, och ja det drabbar mig inte bara som teoretiskt begrepp i någon torr politiskt debatt som politiskt aktiv utan på ett högst personligt plan. Det handlar inte längre om “terrorister” eller “grova brottslingar”, det handlar om mig.

Det är *mig* ni kartlägger. Det är *mina* uppgifter som riskerar att läcka eller missbrukas av ett polisväsende som gjort det till en vana att missbruka befogenheter. Det är *jag* som riskerar att granskas i sömmarna för att kusinen till någon jag köpte begagnade möbler av snattade en godisbit. Det enda som inte registreras är mina känslor — min trötthet och min sorg.

Kanske klarar vi oss undan ett år, och i så fall bara av ren slump när man misslyckades att enas om hur mycket man skulle gnugga efter att man tryckt ner oss i gyttjan. Det är lite talande.


Bildcredits: Kristina Alexanderson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Postat Thursday, March 10, 2011 om Rättssäkerhet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Informationssamhällets vändpunkt

Postat Tuesday, December 7, 2010 om Informationspolitik

Systemets attack mot Wikileaks fortsätter och breddas på ett sätt som gör det tydligt att den begynnande bojkotten är både ineffektiv och i slutändan även omöjlig att upprätthålla. Någon sa att om Assange varit i Kina och gjort det han gjort här hade vi kallat honom Dissident och givit honom Nobelpriset.

Precis som i Kina är det nu här så att det inte rör sig om några företag som fallit för trycket utan ett helt samhällssystem som vänds mot Wikileaks och deras stöd. Vi åstadkommer inget med en bojkott, eftersom det inte finns några alternativ, precis som en Kines inte åstadkommer något genom att bojkotta alla som säljer livsmedel. Lika lite som en Kines kan bojkotta de företag som rättar sig efter regimens regler, lika lite kan vi bojkotta alla företag som låter oss hantera pengar.

Efter PayPal kom MasterCard och Visa tillsammans med den sweiziska bank som hanterat Wikileaks konto. Till höger och vänster hittas nu teknikaliteter på vilkas grund konton kan avslutas (och säg det användaravtal i dagsläget som inte är komplicerat nog för att en sådan teknikalitet ska gå att skaka fram).

Attacken mot de digitala pengaflödena är listig, men exponerar samtidigt hur otroligt farlig utvecklingen mot det kontantlösa samhället är utan mycket starka garantier för att systemet inte missbrukas på det sätt vi nu ser.

Vi kan tänka oss hur historien sett ut ifall de styrande haft makten att förbjuda en viss människa eller organisation att handla med pengar – ett kanske starkare verktyg för en förtryckande regim än världen någonsin skådat.

Samtidigt letar politiker och stater världen över efter svepskäl att ta fast de journalister som avslöjat deras hemliga snedsteg på ett sätt som jag endast kan beskriva som genomskinligt, egentligen värdigt en bananrepublik. När det väl kom till kritan var yttrandefrihet inte så trevligt, ändå.

I Australien har man till exempel bestämt sig för att Assange ska sättas dit, och polisen där undersöker därför om de inte kan hitta något brott han begått. I demokratier brukar man annars inleda utredningar först efter att man har en brottsmisstanke.

Även bananrepubliken Sverige står i centrum med ett rättsförfarande som var en fars redan innan dokumenten börjades släppas, denna våldtäkt i form av frivilligt samlag som direkt avfärdades, sedan mystiskt återupptogs förr att till synes läggas på is då alla erbjudanden om att hålla förhör nekades lagom länge att man sedan kunde anhålla människan i sin frånvaro eftersom han lämnat landet. Detta kunde sedan användas till en internationell efterlysning utan like, eftersom svenska åklagare inte kan förväntas lämna landet… eller?

På samma sätt är det bara ett makalöst sammanträffande att mängder med stora företag nu stänger av Wikileaks från sina tjänster — nästan samtliga uppger några genomskinliga svepskäl.

För oss som ser på ser det hela ut som en cirkus. Vi genomskådar det, så jag har egentligen svårt att se varför man bekymrar sig om att låtsas som att man följer det demokratiska samhällets spelregler — jag ser det i så fall som bättre att man som politikerna i USA erkänner att man hellre tar till mord. Lite ärlighet mitt i alla avslöjade lögner.

Det är uppenbart att det rör sig om politik, inte om brott och straff. Så här hårt har man aldrig slagit till mot vare sig massmördare eller krigsbrottslingar. Samtidigt står det klart att slaget redan är vunnet — informationen fortsätter rulla ut över världen, trots alla offer.

Nu råder ett helt nytt läge. Det finns händelser i historien som minns som vändpunkter. Vi minns skotten i sarajevo, vi minns Cubakrisen, vi minns berlinmurens fall och världen ser för alltid lite annorlunda ut efteråt än den gjorde innan. Jag är övertygad om att detta är en sådan händelse. Vilka konsekvenser detta får på sikt går inte att överblicka.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hemlighållandet förändrade natur

Postat Sunday, December 5, 2010 om Informationspolitik

Stater måste få ha hemligheter. Det håller nog nästan alla med om, och så har situationen varit länge. För länge sedan lagstadgades detta behov i form av sekretess. Då staten hade information som skulle kunna leda till skada av någon form för landet i fråga om det till exempel föll i händerna på ovänligt sinnade nationer så fick detta hemlighållas.

Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.

Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.

Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.

Man har dessutom börjat försöka hemlighålla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart då att man försöker skydda sig från dessa läckor — de visar ju på ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byråkrater utgör.

Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svårt att få jobb” om de ens diskuterar wikileaks på sociala nätverk. Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som håller på att hända.

Hela den informationspolitiska debatten ställs nu på sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man så länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en låtsas som att det är något annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.

Hur lång tid tar det innan vi också står på hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda återstående formen av sann yttrandefrihet? Det låter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändå i den riktningen vi färdas.

Samtidigt kämpar tekniker med att hålla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft någon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stå mellan nationer, precis som alla andra krig.

Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage på infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig på att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.

Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.

Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehåller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hållhake på de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den får, desto bättre.

Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.


Bildcredits: Prasan Naik

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När är vi bortom all återvändo?

Postat Monday, November 15, 2010 om Integritet

I mitt och många andras tycke barkar samhällsutvecklingen åt fel håll. Det är helt okej, och faktiskt helt som det bör vara, i ett demokratiskt samhälle. Om alla håller med om precis allt är det något fuffens som är på gång. Det är också helt okej, eftersom vi i ett demokratiskt samhälle har alla möjligheter att vända utvecklingen — vi får kritisera, vi får argumentera, vi får försöka värva medborgarna i att slå på bromsarna.

Givet en farlig, odemokratisk utveckling finns det dock någon punkt där detta upphör att gälla — en punkt då vi går bortom all återvändo. Den punkten uppstår exakt när det börjar anses brottsligt att kritisera och ifrågasätta. Det kan tyckas paranoidt att tala om sådant — vi har FRA-lagen och datalagringsdirektivet på gång i terroristjaktens namn, men nog har vi inte nått så långt än?

Nej, det har vi naturligtvis inte. Däremot kan det vara intressant att börja se sig om efter vilka tecken man bör uppmärksamma på dess annalkande.

Vi kan till exempel se på de länder som ligger något “före” oss i utvecklingen, till exempel Storbrittanien eller USA. I USA har transportsäkerhetsmyndigheten TSA ansvar för säkerheten vid flygplatser, bland annat.

Chefen för TSA gick till exempel nyligen ut med budskapet att det “kan sända fel budskap till terroristerna att kritisera TSA“. Det är visserligen inte olagligt, men nog kan man ta det som ett tydligt tecken: Är du inte med på noterna är du med på terrorist-laget.

Flertalet incidenter visar också att när lagar väl är på plats som utökar befogenheterna för polis och statsmakt så missbrukas den. I Sverige finns det utmärkta exemplet med tunnelbanepoliserna från “gategate”. I Storbrittanien har poliser börjat jaga vanliga medborgare som fotograferar, och hotat med åtgärder om dessa fotat polisernas arbete eller inte tagit bort redan tagna bilder.

De som misstror tolkar ofta allt tal om sluttande plan, ändamålsglidning och missbruk av maktmedel som att vi helt plötsligt skulle börja se en flod av hemskheter när vi passerat någon viss punkt. Jag tror inte det. Däremot ser vi tydligt redan nu hur det sakta men säkert ökar i intensitet och slutenhet.

Från ett öppet demokratiskt samhälle går vi små pyttesteg mot ett stängt totalitärt samhälle, vilket inte märks i vår vardag alls, men som manifesteras dels i att det sker fler och fler felaktigheter i kampen mot “fienden”, men även i att kampen om informationen hårdnar.

Det första är sådant som polisinsatserna i Göteborg, där man använder de nya övervakningsmöjligheterna till att slå till mot vanliga medborgare med totalt övervåld. Det andra sker direkt därpå, när locket läggs på.

Det svenska samhällets öppenhet definieras av offentlighetsprincipen. När mer och mer information hemligstämplas utan egentlig förklaring försvinner medborgarnas möjligheter att kontrollera.

Sakta övergår en rädsla för brottslighet och terrorism i en rädsla för statsmakten, och någon morgon vaknar man upp och inser att man är för rädd för att gå ut och protestera. Förmodligen hade man då inte märkt det, men klart och tydligt har vi då passerat bortom all återvändå.

Just detta att det inte märks är det som gör att vi måste protestera nu, mot allt som gör det möjligt att gå i den riktningen. Det går inte att börja gå lite grann ditåt, men lova att stanna innan det är för sent — varje steg är ju så litet, men många små steg leder lång väg.


Bildcredits: Luke Andrew Scowen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Shock and awe

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Integritet

Den amerikanska militärens “måtto” var en period “Shock and awe” — uppvisa sådan massiv styrka och slå till så hårt att motståndarens fokus splittras och viljan att kämpa knäcks. Varje tillslag skulle vara extravagant, högteknologiskt och värre än fienden väntat sig.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.


Bildcredits: Andrew Huff

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ditt liv i en låda

Postat Wednesday, October 20, 2010 om Rättssäkerhet

En bloggare har arresterats av polisen, anhållen misstänkt för bland annat hot mot tjänsteman. Så långt är det inget konstigt med saken — samma regler ska givetvis gälla för att publicera saker på nätet som att publicera saker på papper eller i andra media.

Det som är anmärkningsvärt i denna historia är hur polisen agerar så fort det rör sig om datorrelaterade brott. Vi har sett det när det gäller fildelningsbrott, vi har sett det när det gäller ospecificerat felaktig användning av internetanslutning, vi har sett det när några råkade vara i samma hus som en konsert.

Jag kan förstå att man när det gäller brott som utförs med hjälp av datorer där bevismaterial kan finnas på datorer tar datorerna i fråga i beslag. Denna gång rör det sig dock om en bloggare, som rimligtvis publicerat det problematiska på en blogg. Bevismaterialet finns alltså redan tillgängligt på bloggen. Så vad gör polisen?

– De tog hans, min och barnens datorer. De tog till och med min sons play-station, säger hustrun till TT.

Här undrar jag hur man tänker. Det verkar som om man inte tänker alls — snarare har polisen givit sig själv ett frikort: så fort datorer är inblandade konfiskeras allt som ens kan fantiseras fram innehålla en dator. Denna utrustning finns sedan två möjliga alternativ: Antingen hittar polisen något “olagligt”, varpå utrustningen är förverkad och fås inte tillbaks. Annars tar polisen så otroligt lång tid på sig att söka igenom utrustningen att man när man får tillbaks den i princip inte har någon praktisk användning av den. Det senare alternativet får dock sägas vara en stor känslomässig seger, med tanke på hur mycket personligt som sparas på en dator.

Polisen ser här datorerna som någon form av arkivmaskiner — en syn som tillhör en för länge sedan svunnen tid. Det är naturligt att beslagta någons ekonomipärmar om denne misstänks för eknomiska brott. Med samma resonemang beslagtar man datorer då någon misstänks för nätrelaterade brott. Detta trots att en dator har en helt annan användning.

En bättre liknelse vore att beslagta en persons alla fotoalbum eftersom personen misstänks för inbrott. Visserligen skulle det kunna finnas bilder däri på ett inbrott… men man bör nog ha någon sorts befog för att så är fallet. För att dra liknelsen vidare skulle du i det fallet inte ha någon chans att få kopior på dina minnesbilder.

Vilken som helst självständigt tänkande individ inser att sonens playstation inte innehåller några bevis på hot mot tjänsteman. Jag ser bara två möjliga alternativ: Antingen följer polisen bara någon checklista i ren dumhet eller så väljer man aktivt att ställa till med problem för någon som man tycker är en fuling.

Det bör här noteras att det rör sig om en misstänkt och utredningen mot denne, inte om ett straff utdömt till en dömd brottsling. Ändå raserar man personens liv, beslagtar fruns dator och sonens spelkonsoll.

Det måste införas regler för vad polisen får göra när det gäller konfiskerandet av datorutrustning, och strikta tidsramar för hur länge saker får fråntas någon medborgare. Jag inser behovet att säkra bevis, men detta kan precis lika gärna fyllas genom att diskar kopieras, vilket kan utföras på ett dygn max, sedan kan utrustningen lämnas tillbaks i oförändrat skick.

Dagens maktutövning från polisens sida är inget annat än övervåld på människors privatliv och möjligheter att försörja sig i en ålder då allt mer privat, känslomässig, intim, nostalgisk och arbetsrelaterad information lagras på datorer.

Samtidigt läggs ytterligare en misshandels- eller våldtäktsutredning ner på grund av bristande resurser.


Bildcredits: reway2007

Tipstack: Alex

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1000 oskyldiga män i polisens arkiv

Postat Friday, October 1, 2010 om Integritet

Minns ni färjan där alla män filmades när de klev av, för att en gruppvåldtäkt begåtts? Det visar sig nu att det inte går att bevisa att det begåtts någon våldtäkt över huvud taget. I vanlig ordning är händelser på dylika kryssningar inte alls så glasklara som de först kan tyckas.

Det jag funderar över är vad som nu sker med filmerna. Det kan knappast anses vara bevismaterial, eftersom det inte ens finns någon misstänkt, trots denna sökning bland hela båtens manliga gästskara. I någon mån kanske det kan anses vara utredningsmaterial för denna specifika utredning.

Frågan är bara… kommer filmerna nu förstöras? Eller är det som med så mycket annat, att det “kan vara bra att ha”, och därför sparas? Naturligtvis visar det sig att det är så. De personer som hade oturen att födas med fel kön och vara på fel färja vid fel tidpunkt får i så fall sin frihet lite inskränkt:

“Materialet kommer ju aldrig hamna någon annanstans än i vårt arkiv, säger Petra Sjölander på Citypolisen.”

Nej, precis på samma sätt som DNA som lämnats av forskningsändamål helt plötsligt används för brottsbekämpning i en massiv avsökning bland hela befolkningen.

Jag vet inte vad du tycker, men för mig känns det inte helt okej att bilder och filmer på mig sparas undan i “polisens arkiv” utan att jag har något att göra med ett brott.

På polisen är man dessutom nöjda med tilltaget.

“Trots att filmerna på männen inte hjälpte polisen att gripa några våltäktsmän så tycker Petra Sjölander på Citypolisen i Stockholm att det var rätt metod som polisen hade använt sig av.

– Det hade kunnat leda till att polisen skulle kunna styrka brott.”

Jo, det är klart det hade kunnat. Det hade även kunnat ske om man tagit in alla män, torterat dem och hoppats på ett erkännande. Allt är inte okej bara för att man “skulle kunna styrka brott”.

“Om man ska ställa det i relation till den kränkning som den här tjejen kan ha varit utsatt för, så är det mycket värre än kränkningen att eventuellt bli fotad och filmad”

Ja, naturlivtvis är det så, men varför ska man ställa det i relation till den kränkningen? Polisens uppgift är inte “att vara mindre kränkande än den brottsling de utreder”. Vad är okej att göra för att lösa ett mord, då? Allt, så länge ingen stryker med?

Och sedan kan man ju fråga vilka urvalskriterier ska vara okej, när polisen trålar efter misstänkta? Om någon överfalls av någon mörkhyad, är det då okej att särskilja och flima alla med mörk hy? Just män är en av de få grupper som är okej att behandla som potentiella brottslingar. Har man inget att gå på försöker man söka så brett att man kan hoppas att man av ren tur råkar hitta någon misstänkt.

Det är lite som att gå till Eniro och söka på “Erik”. Visst är det nog så att man kanske kan hitta den man ville åt i listan någonstans… men det ett löjligt sätt att arbeta på. Om det dessutom innebär att man trampar alla vid namn Erik på tårna bör man kanske tänka efter, och när det är människors integritet det handlar om bör man vara ännu lite mer försiktig än så.

Men det är klart, när polisen lagt ner allt polisarbete, då behövs väl drastiska metoder för att sätta dit någon.


Bildcredits: Jeff E.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,