Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Våra vänner araberna

Postat Saturday, March 19, 2011 om Politik

Den så kallade Jasminrevolutionen tycks ha gått i baklås. Den stora vinsten i Egypten har till synes bara inneburit att en maktgalen idiot ersatts med en annan från militären (även om dagens omröstning inger hopp), och Tahrir-torget som så länge var centrum för revolutionen som höll världens blickar riktade mot sig har nu rensat upp av militären som arresterar de protesterande på lika lösa grunder och på samma brutala sätt som Mubaraks polis och anhängare gjorde tidigare, nu efter att världens blickar lämnat torget.

I Libyen har det som tidigt tycktes vara ett starkt uppror slagits ner i en alltmer blodig kampanj, där Gaddafi blivit alltmer modig ju längre tiden går utan att den internationella reaktionen varit särskilt kraftig. Några enskilda fördömanden kom, men FN tog en mindre oändlighet på sig innan man slutligen presenterade en resolution om en flygförbudszon. Redan då var det nästan för sent.

Gaddafi är galen, inte korkad. Han sa naturligtvis direkt “okej, vapenvila”, medan han fortsatte slakta sina medborgare. Militären tågar på mot Benghazi utan att ens stanna för att knyta skorna, stridsvagnar i mängder transporteras på välorganiserat sätt dit. Idag ska så en mängd världsledare samlas i Paris för att avgöra om man ska göra något åt saken, nu när FN sagt att man ska göra något åt saken.

De frihetstörstande rebellerna har nästan fallit i Libyen. Ett fåtal städer återstår, och Gaddafi vet vad han håller på med — han flyttar in styrkorna i städerna, där FN:s beslut om att använda alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila inte betyder något, eftersom alla nödvändiga åtgärder där kan skada civila. Har han lite tur väntar världsledarna ytterligare ett dygn, och kan då sedan inte göra särskilt mycket alls.

De toppmorderna militärstyrkorna från västvärldens stormakter kan kanske på det sättet överlistas av en galning med en utdaterad militär, dock med utrustning som duger alldeles utmärkt att slå ner rebeller och mörda civila med.

I hela detta fanns ett utmärkt tillfälle att hela de sargade relationerna mellan västvärldens folk och arabvärldens. Istället kom snacket om stabilitet. Västledarna avvaktade duktigt tills utgången redan var klar — det enda landet som ens fördömde Mubarak innan hans avgång var Danmark, och det endast i elfte timmen när det var ställt bortom allt rimligt tvivel varåt händelseförloppet ledde. Efteråt kom fördömandena som en flodvåg i en parodi på kraftfull, principfast internationell politik.

När Egyptierna idag röstar i en folkomröstning som markerar första steget mot en riktig demokrati är det hur de stod starka i sin ensamhet de minns.

I Libyen likaså. Vi har sett hur det Libyska folket gått från segervissa till vissa i förhoppning om internationell assistans till desillusionerade. Där västvärldens ledare är så duktiga på snabbt agerande i frågor som gäller stabiliteten hos inflödet av olja så tvekar man desto längre i frågan om mänskliga rättigheter, och tappar där möjligheten att hela de sår som tidigare misstag rivit upp kulturerna mellan.

Där vi skulle kunna kommit till undsättning är istället det araberna kommer minnas hur västvärlden tyst såg på när deras vänner och familjer mördades av galna tyranner.

Jag hoppas oljan är värd det.


Bildcredits: Jonathan Rashad

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En väl utförd arbetsdag på dödsverket

Postat Friday, November 19, 2010 om Myndigheter

Migrationsverket tycks ha velat bevisa att jag hade rätt i mitt tidigare inlägg om hur man hanterar till synes uppenbara fall. I ett fall som vilken normal människa som helst hade kunnat avgöra på 1 minut med den mest grundläggande situationen klar för sig tar man ett fullständigt vettlöst beslut:

Ett lesbiskt par ska skickas tillbaks till Irak, där vi ju vet att lesbiska par behandlas mycket väl. I sidorna för just denna historia har den ena kvinnan våldtagits och hennes  bror mördats när han hjälpt henne skaffa ett pass. Den andra kvinnans familj har utfärdats dödsdomar mot båda kvinnorna.

Hur man i den situationen ens kan fundera på att skicka “hem” kvinnorna är en gåta. Ärendet måste ha passerat ett antal människor på migrationsverket, som alla sagt “okej, skicka iväg dom”. Var och en av dessa människor måste inse att de har blod på sina händer.

Presschefen på verket hänvisar till sekretess och vill inget säga om hur “det blev så här”.

Jag har stor tilltro till att just detta fall ordnar sig. Paret har fått hjälp med en överklagan till en riktig domstol (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna) av en riksdagsledamot, och har nu som ni märkt fått en hel del medial uppmärksamhet.

Det man måste inse här är att bakom varje liknade fall som tas upp i tidningarna finns mångfalden fler liknande fall som aldrig tas upp i tidningarna. Kanske är de av mindre allvarlig karaktär, men förmodligen är de bara av mindre uppenbar art.

I dessa fall blir människor offer för den inkompetenta svenska byråkratin och fastnar i dess grepp när ärenden blir prestige i överklaganden och när vänskapsbanden inom myndigheterna skiner som den slipade klingan på en giljotin.

Problemet är att svenska myndigheter i stort är en samlingsplats för inkompetens, krångliga regelverk och prestigefull felbehandling av ärenden. Det blir så ofta fel att till och med överklagandeproceduren är värdelös, även för de fall som lyckas ta sig fram längs den ofta överkrångliga vägen dit. Endast den mediala sensationslysten räddar ett fåtal.

I det större perspektivet saknas ansvarskänslan. Myndigheterna är så uppstyrda av regelverk och konstigt handhavande att man tappar blicken på det man beslutar om. Konsekvensen för att ta fel beslut och skicka människa på människa till döden är på sin höjd en viss intern oro, som säkert lätt förklaras bort med enkla förklaringar om “bristande resurser”.

Det saknas däremot inga resurser, det är i alla fall inte huvudproblemet. Man har tillåtit sig att skapa sig en liten bubbla som man isolerat sig i, där tiden flyter förbi på ett helt annat sätt. I sakta mak behandlas ett ärende då och då, till synes i totalt ovetande om att människor i världen utanför lever i skräck över besluten. Resultatet är dels att varenda människa som utvisas redan hunnit skapa sig ett nytt liv här, och dels att man helt tappat koncepten om vilken påverkan besluten har på de mänskliga öden man bestämmer över. Allt blir en ren pappersexercis.

Dessa myndighetskolosser är de mest ineffektiva organisationer jag någonsin stött på (och jag har ändå haft “nöjet” att interagera nog med dem för att inse att det inte rört sig om någon engångsföreteelse). Istället handlar detta om en överkrånglig regeluppsättning som ger varje handläggare en ursäkt att gå efter reglernas bokstav istället för efter normalt folkvett. Den som i vilket annat sammanhang som helst skulle ses som hjälte — den som räddar ett liv — ser man ner på, inom organisationer med alltför stor tilltro till regelböcker.

Samtidigt saknas en regelhierarki. Man har tagit sitt uppdrag på så stort allvar att man skapat procedurer och regler för hur allt ska skötas i minsta detalj, men har glömt att verkets huvudmål ska stå över dessa regler, att sveriges lag ska stå över dessa, att mänskliga rättigheter ska värderas så mycket högre än pappershanteringens regler. Samtidigt har det övergripande syftet blivit att skicka iväg flyktingar från landet, ibland i strid med Europadomstolen.

Med dessa regler och denna isolation lyckas man glömma bort de människor man behandlar, och varje handläggare som behandlar varje delsteg kan gå till sömns varje kväll i trygg vetskap om att hon inte gjort något fel när hon undertecknat den senaste dödsdomen.


Bildcredits: KayVee.INC

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Myndighetsbeslut och bakgrunder

Postat Sunday, November 14, 2010 om Myndigheter

Vad har myndigheterna för prioriteringar egentligen? Vad får dem att göra saker som helt uppenbart strider mot all vett och sans, som till och med det minsta barnet kan se, och sedan stå fast vid dessa beslut och regler till helvetets port och åter?

Vi ser det nästan dagligen. En myndighet har fått uppdraget att göra något, och gör sedan till synes dess exakta motsats. Vi ser det i Försäkringskassan, vars uppgift är att hjälpa de sjuka bli friska och komma tillbaks till sina arbeten, men som istället jagar sjuka så att de blir ännu sjukare. Vi ser det i Jordbruksverket som får uppdraget att värna om vår biologiska mångfald, men som istället kräver in stora avgifter som kommer göra det olönsamt att bevara och sprida ovanliga frösorter.

Varför är det ingen som någonstans på vägen reagerar och säger, “vänta nu, stopp här — det här främjar inte vårt syfte”?

Låt oss dissekera en historia om en myndighet och se var möjligheterna fanns att rätta till läget?

Ta historien om Karim, till exempel. Det handlar nu alltså om Migrationsverket, som alltså har till uppgift att se till att välkommna människor till Sverige, och se till att vi begränsar inströmmen av människor till en ekonomiskt hållbar storlek — spara på skattebetalarnas pengar, helt enkelt.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Här uppstår direkt en fråga. Hur tänker man när man resonerar så? Om någon varit hotad till livet i Stockholm på grund av riksdagens agerande, vore det då safe att skicka denne till Borås?

Vi kan anta att Migrationsverket vet något vi inte vet här, och ignorera denna fråga. Vad händer sedan?

Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

Okej, killen verkar ju inte helt stabil. Om han hellre försöker ta livet av sig än åker tillbaks kanske det ligger något i det där med att det är farligt? Å andra sidan kanske han bara fejkade det för att komma undan, den sluge rackaren. Tre avslagna ansökningar om att få stanna senare:

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Inte ens vid detta upprepade självmordsförsök är det någon som stannar upp och tänker efter. Snarare är det tvärt om — nu ska han verkligen ut. Han lever, så då är det okej att skicka iväg honom:

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Här någonstans upphör till och med min förmåga att ens låtsas om någon god tro. Det blir uppenbarligen verkligen brådis att få ut honom ur landet. Varför? Det enda jag kan komma på är att man vill bli av med honom innan han faktiskt lyckas ta livet av sig, till den milda grad att han skickas iväg innan tabletterna från självmordsförsöket gått ur kroppen.

Alltså hyr denna myndighet ett privat affärsflygplan för att bli av med människan snabbt, så han inte kostar det Svenska samhället så mycket pengar… (!) Nu finns det inga uppgifter om vad detta kostat, men lite snabba eftersökningar visar att en sådan resa i regel går på mellan en kvarts och en halv miljon svenska kronor, vilket alltså skulle vara nog med pengar för att köpa en lägenhet åt honom i närheten av Göteborg och betala hyran i 5 år.

Människan har dessutom suttit i häkte rejält länge och tagit upp polisens resurser, för att inte tala om all tid Migrationsverket måste lagt på det hela.

Karim landar i alla fall i Kabul, försöker få ett jobb, blir hotad till livet av beväpnad milis och flyr igen. Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland, Danmark, Kalmar. Han går till Migrationsverket, lyckas till slut få sin sak prövad igen, får ytterligare ett avslag, och nu börjar det hela bli helt absurdt.

Med hjälp av ett juridiskt ombud kom saken upp i Migrationsdomstolen, och helt plötsligt hade Migrationsverket ändrat inställning.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso (Karims juridiska ombud).

Detta måste Migrationsverkets personal veta om mycket väl, redan från början. Det är det allra mest centrala i deras uppdrag. Ändå har det gått 4 år från den första ansökan innan man inser att det har någon bäring på fallet, och då endast efter att ett väl förberett juridiskt ombud påtalat saken.

Den enda förklaring jag kan komma på är att man delat upp ansvaret för mycket. Någon har fått ansvaret att bli av med Karim, och har inte ansvaret själv för att fundera på rimligheten i det.

Samma sak gäller de andra fallen. Någon på Jordbruksverket har helt enkelt anpassat avgifterna för fröregistrering till någon given budget och sedan kört på. Ingen funderar över om resultatet är rimligt eller om budgeten är rätt satt.

Detta sker när man sätter upp för mycket regler på varje nivå i en organisation, och skapar en miljö där varje individ bara “lyder order”. Helhetsbilden landar med någon som är alldeles för viktig och upptagen för att bry sig om de viktiga detaljerna med vilket allt står eller faller. Trasigt, och som Seth Godin förklarar: “Not my job” (i ett oerhört värdefullt och underhållande föredrag, för övrigt).

Det är dessutom symptomatiskt för svenska myndigheter att ingen heller tar ansvar för den skada som skett. Det finns inga gränser för den inkompetens som får förekomma — ett samtal med chefen kanske, över lite fika? Någon drabbades av 4 års ständig rädsla och livsfara?

Nämen så tråkigt.


Bildcredist: thomas23

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off

Ideal och konsekvenser

Postat Sunday, October 17, 2010 om Piratpartiet

Diskussionerna om en breddning av Piratpartiets program har tagit fart på allvar. Efter att ha läst en hel del om det har jag kommit fram till att det som är stötestenen egentligen inte är vilken breddning eller icke som ska göras, utan vad själva grundideologin egentligen ska vara.

Där finns två läger, vad jag kan se. Det ena tar sitt avstamp i informationspolitiken, “kopimismen”, och anser helt enkelt att det är politiken rörande informationsflöden i samhället och speciellt på Internet som är grundstenen. De menar med det att vi helt enkelt borde återgå till ett fokus på fildelningen, och släppa de programpunkter som kommit från Integritets-grunden.

Det andra lägret anser att grundideologin ska vara en frihetlig agenda om allas rätt gentemot staten, en stark tanke om rättsstatens plats i det demokratiska samhället och om medborgarrätt, kort och gott.

Det far en hel del anklagelser hit och dit. De som vill ha en stark rättssäkerhet har “kapat” partiet från fildelsförespråkarna. Allting som inte är rättssäkerhetsbaserat är populism.

Själv ser jag en hel del populistiska argument och ett par ideologiska. Den sexuella integriteten (eller det “sexliberala”) och kritik mot det allmäna förbudet mot drogpåverkan och därav följande drakoniska befogenheter för polisen (eller det “drogliberala”) kritiseras starkt, oftast från populistiska grunder som att det skulle kosta väljare. Detta tror jag är felaktigt, eftersom just dessa är frågor som i likhet med SDs upplockade frågor inte tas i av något annat parti. Jag tror det skulle ge ett plus i väljarstatistiken, men det är som sagt populistiska argument, som för mig inte är särskilt intressanta.

Vi kan inte backa från en rimlig följd av vår ideologi bara för att folk i allmänhet inte gillar den — hade vi gjort det hade vi aldrig kunnat existera, med tanke på att fildelningsfrågan var så stigmatiserad när partiet bildades. Med det sagt tror jag en ideologi som enbart innehåller “rent” informationspolitiska frågor blir alldeles på tok för smalt för att ha någon chans att lyckas. Så vilka ideal är det egentligen vi arbetar för att uppnå?

För mig har aldrig de informationspolitiska frågorna varit det centrala, utan det är effekten den informationspolitiska utvecklingen har på samhället i stort. Jag tycker visserligen att den fantasiska kulturella möjlighet som Internet har bringat är intressant, och att hyperdistributionen medför väldigt intressanta möjligheter för samhället som jag gärna driver en politik för att utforska… det är helt klart intressant.

Men att den tekniska och politiska utvecklingen innebär att rättsstaten håller på att plockas sönder i små bitar och att medborgarrätten håller på att försvinna, det är akut. Det är där den brinnande punkten finns, det är det som är grunden till mitt politiska engagemang. Det är främst ur det perspektivet som fildelningsproblematiken blir intressant… då den blir föremål för statens och de stora företagens övergrepp på medborgarna.

Det ska bli intressant att se i vilken riktning det driver. Tecknen jag ser nu pekar på att den inriktning som driver mot en grund i integritetstänket och rättsstaten är ganska väl tydlig tonförare i debatten bland bloggar, men att den faktiskt har ganska svagt stöd bland medlemmarna i allmänhet.

Det kanske sämsta möjliga resultatet ser därför reltativt troligt ut: Att vi inte kommer att välja någon av inriktningarna och därför inte kommer att komma loss ur problematiken i framtiden. Då sjunker de allra bästa argumenten från denna valrörelse, och jag tvivlar på att det går att hitta bättre inom den ramen.

Det politiska alternativ som uppstått och som egentligen orsakat PP en del problem är Liberaldemokraterna… problem eftersom en hel del av de som annars hade pressat för att driva PP i frihetlig riktning nu vacklar. Partiet borde egentligen vara högintressant för min del, men tycks om något ha ännu större problem med egocentrerat ledarskap.

För egen del lutar det nu i alla fall åt att jag kommer att följa efter en del andra och skaffa ett andra medlemskap i L för att ge stöd och hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag har inga planer att överge PP just nu, men partiet blir för min del betydligt mindre intressant om man begränsar sig till den otroligt smala fildelningsproblematiken eller fastnar i ett mellanting där partiet inte ordentligt tar ställning för rättsstatens återupprättande och bevarande, vilket ändå är den inriktning som gällt de år jag varit medlem.

Det vore trist om jag behövde överge de informationspolitiska kärnfrågorna, men det vore otänkbart att överge de medborgarrättsliga.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem ska egentligen få ligga med vem?

Postat Tuesday, October 12, 2010 om Replik

På bloggen Oh the irony! postades för några dagar sedan ett inlägg om homofobin i samhället, angående de våldsamheter som uppstått i samband med en pridefestival. Ett citat:

“Jag skiter i vad din bibel, koran, mamma, farbror eller låtsaskompis säger – vuxna, frivilliga människor får vara kära i vem de vill, och ha sex med vem de vill! Alla som försöker begränsa den rättigheten är sopor på mänsklighetens avskrädeshög.”

Jag postade en lite sarkastisk kommentar om alla de begränsningar som finns i vårt samhälle för vad som anses vara okej sex och mellan vilka, och ur det uppstod sedan en intressant diskussion om bland annat sex inom familjer.
Ungefär började diskussionen så här:

“Varför tycker du inte det är okej?”

“Det kan bli missbildade barn”

“Ska folk med genetiska sjukdomar inte få ligga heller då?”

“Mm, jo, det är inte konsekvent men det känns inte rätt ändå. Hur ser du på det?”

Där skrev jag ett svar som var så långt att det kändes lika bra att posta det här, eftersom det drog in på en massa ämnen som säkert är tabu och som säkert verkar främmande för en hel del människor. Jag tar det som en chans att försvara. Så här skrev jag:

Jag tänker så här: Om två vuxna människor känner att de älskar varandra, varför ska jag komma och sätta mig över deras kärlek? Om två könsmogna människor utan något tvång eller utnyttjande väljer att ha sex, varför ska någon annan få bestämma att det inte ska tillåtas? Varför ska min bedömning om vem som är lämplig för vem vara viktigare än deras?

Jag är liberal. Jag tror inte på att sätta mig över andra människors självbestämmanderätt, inklusive rätten om bestämmande över den egna kroppen och sexualiteten.

Syskonsex kan jag inte säga något om, för jag har ingen syster, men för min del “känns” det fel med våldssex, med homosex, med avföringssex och med en hel del annat. Av det drar jag slutsatsen att det inte är rätt för mig. Men såvida ingen tvingar någon till något så har jag helt enkelt ingen rätt att lägga mig i det om någon annan hänger sig till det, och inte heller någon vilja.

Det evolutionärsbiologiska argumentet är ett skenargument. Det visar sig nämligen om man kontrollerar saken att risken för missbildningar inte är ens i närheten av lika stor som för individer i andra grupper, vars rätt att skaffa barn vi inte inskränker. Då landar man i den sortens äckel-känsla/känsla av “fel” som varit orsaken till så mycket förtryck i mänsklighetens historia. Den känslan av “felaktighet” är grundad i tradition och inte så mycket annat. Samma känsla av felaktighet kände människor förr om homosexualitet.

Ett annat argument jag hört är att förälder/barn-relationer aldrig är jämställda eftersom det alltid finns en ojämn maktbalans. Det är ett argument jag kan köpa, men det säger ingenting om syskonförhållanden eller kusinförhållanden eller annat.

I allmänhet försöker jag hålla mig borta från att vilja inskränka människors rätt att göra vad de än önskar av anledningar som den… “det känns som”. Så länge ingen skadar någon annan bör människor ha rätt att leva sina liv precis som de vill.

Läs gärna hela diskussionen.

Min ursprungliga kommentar nämnde inte sex mellan föräldrar och barn, men däremot sex mellan generationer, vilket är något jag skrivit om förut, då i samband med hur internet agerar som en mötesyta för människors inre:

Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.

En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.

Andra exempel på hur detta slår fel på är i den senaste våldtäktslagstiftningen, där all sex med ungdomar under 15 år är att klassa som våldtäkt:

Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

Samtidigt, i sexuella avundsjukans och moralismens land

Postat Sunday, July 11, 2010 om moral

Jag hade inte tänkt kommentera hela affären. Men efter att Aftonbladet på tre dagar gått från “Åh så etiska vi är som inte publicerar detaljerna” till “extra! extra! snaskiga detaljer” så tar expressen över och vräker ut “nyheten” att före detta arbetsmarknadsministern “sex-chattat med okända på nätet“.

När rimligheten i lagen har försvunnit för länge sedan och en misstanke om att ha betalat för sexet i sig istället för att betala för drinkarna som föregick sexet så blir precis allt sexuellt löpsedelsstoff.

Samtidigt tävlar bloggare och krönikörer i att utmåla Littorin som en riktigt otäck människa och allt han gjort som olagligt, moraliskt oförsvarbart och, och, och… äckligt! Vad sägs till exempel om denna, signerat Kullenberg:

“Jaha. Men vad känner hon i så fall för gamla fru Littorin? Hon som Littorin lämnade när han fick syn på en yngre och fräschare kvinna. En som inte hade fött tre barn.
Man hade ju trott att våran Mona skulle ställa sig på kvinnornas sida. Det har hon sagt i vart fall. Att hon anser att kvinnor blir sämre behandlade i samhället.”

Jaha? Så kvinnor behandlas sämre i samhället, eftersom män kan hålla på och lämna dem hur som helst. Fy, så kan vi inte ha det! Svär man evig trohet till någon ska det väl gälla i evighet också? Om man har kuk, det vill säga… en kvinna kan ju inte tvingas att stanna hos någon hon inte älskar? Han slår henne säkert också.

Nej, får försöka lägga undan sarkasmen en stund, och återvända till hur något så alldagligt som sexchattande med okända kvinnor på nätet blir stornyheter. I ett land där sexualmoralen alltmer blir en blöt filt över ansiktet på människor, som kväver alla möjliga aspekter av inre lust.

Där uppstår ett intresse som bottnar i någon sorts konfliktande mellanting mellan spännande avundsjuka över någon som förmodligen har ett mer intressant sexliv än vi själva och en sexmoralism som misstänkliggör allt sex som sker utanför den tillåtna normen: i förhållanden, heterosexuellt och utan suspekta inslag som rollspelande, våldssex eller förnedring.

Denna norm är så ingrodd i radikalfeminismens Sverige att människor som Wennstam inte ens funderar över vad det innebär att hon sätter sin sexualsyn och moral över alla andras när hon funderar över varför de män som inte köper sex inte gör det:

“De kanske tycker att det är osmakligt, de tycker att det är riskfyllt, eller att sex är något som ska ske mellan två människor med ömsesidighet, lust och respekt.”

Jag själv tycker inte att sexköp är osmakligt. Riskerna är minimala. Jag tycker själv att sex är något som ska ske mellan två fria självständiga människor som tycker att sex är en bra idé, oavsett lust, respekt och annat — och trots detta köper jag själv inte sex (direkt — eftersom jag drar in betydligt mer pengar i förhållandet med min sambo kan man se det som att jag hela tiden betalar för sex, bland annat). Wennstam fortsätter:

På samma sätt som det inte är ett vanligt manligt beteende att slå sin fru för att hon har varit otrogen eller vill skiljas, så kan de allra flesta normalt funtade män lösa det där med tillfredsställelse på egen hand eller med en kvinna som faktiskt vill ligga med honom utan betalning.

Jaha, men varför skulle det spela någon roll? Precis som många kan fixa sin mat utan att betala en snabbmatskedja för att tillreda den innebär det inte att folk inte ska ha rätten att köpa sin mat hur de vill. Ändå lagar jag gärna mat till min sambo och gäster hos oss, men vill nog gärna ha betalt om jag skulle laga mat som arbete.

Det hela kommer ur en syn att (manlig) sexualitet är något fult, direkt nedstiget från en urkristen sexualsyn där någon tanke om att sex bara ska få förekomma i samband med kärlek och äktenskap är allenarådande. Lagstiftningen är bara en utökad del av den stigmatisering som utförs mot sexsäljare.

Så då landar vi i nuvarande situation där Littorin totalt döms ut som jorden avskum efter en misstanke som tycks vara otroligt svag. Aftonbladet har lyckats hitta en före detta sexsäljerska som klämt ur sig följande:

“Till mig hade han sagt att han jobbade i Gamla stan med finans, att han hjälpte de som har medicinskt patent att hitta investerare. Men nu är jag helt övertygad om att det var Sven Otto Littorin”

Man häpnar över bevisen. Jag kan inte ens föreställa mig vad Littorin går igenom just nu, men det jag kan föreställa mig är illa nog. Man kan nog anse att han borde hanterat det hela annorlunda, men kan man kräva alla rätt i en så pressad situation? Endast Aftonbladet har något att vinna på det hela i bästa kvällstidningsstil där rykten omvandlas till lösnummerförsäljning. Kanske finns ett inslag av humor i ironin i att en moderat blir första mottagare av det skamstraff Beatrice Ask propagerat för, och får betala för dubbelmoralen i sin kovändning när det gäller just sexköp.

Min enda förhoppning är att detta i kombination med beställningsutvärderingen om sexköpslagen på något sätt öppnar upp för en debatt om lagen igen. Någon gång måste detta land vända bort från denna kränkande och kvävande väg och återge medborgarna deras sexuella frihet och rätten över sina egna kroppar.


Bildcredits: roberthuffstutter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

Moralistiska lagar och protestaktioner

Postat Thursday, February 25, 2010 om moral

Den stolta Svenska exportvaran sexköpslagen har en motsvarighet i Norge. Där har nu en protestaktion anordnas: Gratis bordeller. Som ett klockrent motexempel mot radikalfeministernas påståenden om att ingen kan tänka sig att sälja sex frivilligt, och den absurda idén om att det inte skulle gå att vara lycklig som sexarbetare (notera den stigmatiserande och nervärderande synen på “horan” som här kommer ifrån feministhåll, snarare än något annat håll).

Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.

Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?

Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?

Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.

Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.

Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.

De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.

Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.

Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.

(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)

Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?

Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.

Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.

Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.


Bildcredits: rileyroxx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,