Har du råd att skyddas av lagen?
Inte helt oväntat har Justitiekanslern nu kommit fram till att Jesper Nilsson, som antastades när han filmade poliser i tunnelbanan, inte skyddas av tryckfrihetslagen. Detta eftersom han inte är registrerad och inte har utgivningsbevis.
Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.
Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.
Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.
Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.
Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.
Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.
Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.
Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.
Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Nilsson, Yttrandefrihet, Val 2010, Piratpartiet, Journalistik, Medborgarjournalistik, Gategate
Grundkurs i praktisk yttrandefrihet
Idag släppte Sverigedemokraterna sin valfilm, tänkt att sändas i TV4.
Det slog ner ordentligt i de sociala medierna, och diskussionerna gick varma direkt. Vanligast var de direkta reaktionerna: “Vidrigt”, “äcklig”. Josh kommenterar:
“Jag uppskattar ärligheten i SD:s valfilm. Hedervärt att de visar sitt rätta ansikte innan valet.”
Jag kan inte annat än att hålla med. Här har vi partiet som spenderat så otroligt mycket tid på att försöka tvätta av sig det där obehagliga… och så gör man en sådan valfilm? Fantastiskt. Det finns naturligtvis en del som håller med dom, och det ska stå dessa personer fritt att rösta på SD.
Nästa utveckling är mindre roande i mina ögon. Tv4 meddelar att man kan komma att stoppa filmen av oklara anledningar. Andra ger sig på att försöka luska fram vilken byrå som gjort filmen och sedan valt att förbli anonym. Ytterligare andra börjar prata hets mot folkgrupp.
Alla dessa inriktningar tycker jag är trista. Filmen visar mycket tydligt upp SD:s rätta ansikte när det gäller invandringen. Tror TV4 att de som hållre med SD om den frågan inte kommer rösta SD om de inte får se filmen? Eller, i andra ord, finns det verkligen så mycket att vinna på att folk hålls oinformerade om vad SD står för?
I samma anda: vad spelar det för roll vilken byrå som gjort filmen? Vinner vi något på att ta till stora släggan mot en sådan byrå? Är inte budskapet nog att ta sig an? Har ni slut på argument och måste ge er på person direkt?
När det gäller hets mot folkgrupp måste jag återigen gräva fram den där kommentaren jag såg någon gång:
“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?
Jag förstår att man tycker dessa åsikter är obehagliga, men det är just till för dessa åsikter yttrandefriheten finns till — med total yttrandefrihet hamnar denna diskussion i det publika, där vi kan stå upp och förklara varför det är puckade åsikter. Dessvärre verkar folk mer intresserade av att ge sig på personer och organisationer än av att förklara varför SD har fel.
Jag tror man gör sig en otjänst om man ger sig på byrån som gjort filmen, om man väljer att inte sända den, eller om man tror att man kan anmäla bort åsikter som man tycker är obehagliga. Vem är det som blir övertygad av sådant? Eller hade ni glömt att det handlade om att övertyga andra om vad som är vettigt inför ett val?
Filmen i sig kan jag tycka är synnerligen enkel. Det är helt enkelt inte så att invandringen och pensionerna är två fixa och utbytbara poster. Visst finns det en kostnad för varje tillkommande människa (både invandrande och född), men varje människa har också möjligheten att bidra till samhället med skatter och andra positiva effekter.
För en mer utförlig sågning av SD:s glädjekalkyler när det gäller invandringens kostnadre hänvisar jag till Magnus Betnérs 5-delars serie om partiet.
Uppdatering: TV4 stoppar filmen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Val 2010, Yttrandefrihet, Sverigedemokraterna
Slentrianmässig odemokrati
När valpejl för någon vecka sedan lanserades offentligt hade man rättat till den stora brist man ursprungligen haft när sajten “smyglanserades” för att få feedback. Från början hade man nämligen valt att endast riksdagspartierna och SD skulle få vara med på sajten. Eller ja — samtliga riksdagskandidater fick vara med på sidan, men de övriga partiernas kandidater fick inte möjligheten att ha mer information än inkomst, ålder och lite annan intetsägande statistik.
Det är naturligtvis utmärkt att man från SVT och SRs sida väljer att lyssna på den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering låter alla kandidater få samma chans att svara på frågor. Trots det väljer man ändå att bara låta riksdagspartierna och SD få en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.
Tidigare i veckan avslöjas också att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltså precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — då kommer vi i partier som inte får miljoner i partistöd få bära ut våra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt på morgonen.
I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda småpartis valsedlar och partisymboler inte kan få samma utrymme alla gånger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng på något sätt har tappats bort:
“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”
I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.
Sedd var för sig är incidenterna rätt förlåtliga, allt från skolvalets försök att få ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stå undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgår de från någon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.
Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.
Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.
Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.
I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.
Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.
Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.
Bildcredits: LuMaxArt
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet
Hot blogs
Kent Persson kör en feature han kallar för veckans bloggdebatt. Veckans tema var: “Vilka bloggar tycker du är bra?”, och jag tänkte hänga på diskussionen lite, som inte bara har handlat om vilka bloggar som är bra utan även vad som gör en blogg bra.
En särskilt intressant meta-debatt har dykt upp där Anna Troberg anlade genusperspektiv på det hela efter HAX svar i debatten. Själv konstaterar jag precis som Maloki att jag inte ens funderade över könen på bloggarna, och inte ser varför man ska räkna kukar och fittor i en blogglista. En hel del feminister skulle säkert tolka detta som att jag är en kugge i patriarkatet (och Maloki är säkert indoktrinerad på ett sätt eller annat hon med). Själv ser jag inte det jämställda i att fokusera på könet.
Scaber Nestor tycker att vi inte ska vara blyga. Jag håller med, och även om jag tycker min blogg är rimligt bra tycker jag att både han och jag själv har högre höjder att sikta mot.
Andra delar av Annas inlägg håller med henne om mycket starkt när det gäller vad som gör en blogg bra, särskilt följande.
Jag delar inte Hax uppfattning att ett inlägg aldrig kan vara för kort. Även om jag bara skriver ett kort inlägg för att tipsa om en länk etc, så försöker jag att alltid tillföra något själv. Det kan vara fyra fem meningar, men NÅGOT eget tycker jag att man ska bidra med. Om jag inte har tid eller orkar, så hamnar det på twitter.
Jag själv skulle vilja gå ännu längre. HAX tycker att bra bloggar ska blogga minst en gång om dagen, och att det inte kan vara för kort. Generellt så försöker jag dela med mig av länktips och liknande främst över twitter — inte för att jag inte orkar blogga eller inte har tid, utan för att twitter helt enkelt är en mycket bättre kommunikationsform för den sortens kommunikation. Blogginlägg kan mycket väl både bli för korta och för långa.
Bloggar som vräker ur sig material ser jag snarare som spammiga och som en klar nackdel — ett flertal bloggar som jag funderat på att följa har inte lagts in i min läsare (eller tagits bort) på grund av att de helt enkelt hade för hög volym. Jag har inte obegränsat med tid att läsa bloggposter, och får jag för många olästa inlägg i läsaren blir det bara jobbigt.
Mitt eget tips om du ska starta en blogg har alltid varit att skriva längre texter som inlägg som manar till tanke istället för att försöka vräka ur sig poster med någon viss frekvens, och att se till att kvaliten på texten är så hög det bara gå. Lägg tid på styckeindelning, formatering, att hitta bilder, etc.
Visst är det tråkigt när bloggar är alltför tysta, men det kostar mig inget att ha kvar en sådan blogg i läsaren. Kvalitet är viktigare än kvantitet helt enkelt. När jag själv skriver ägnar jag mina inlägg en hel del tid och är rätt petig… jag skriver, korrekturläser, länkar, korrekturläser, ändrar, lägger till bilder, korrketurläser. Ett inlägg måste få ta sin tid för att bli riktigt bra… och har jag inte tiden får inlägget hellre vänta än publiceras halvdant.
Ordentligt länkande är en annan faktor som är viktig. Länkar ger möjligheten till fördjupning, breddning eller fungerar som källhänvisning när länkarna gjorts på ett bra sätt. Länkväggar i varierande grad av doldhet tillför ingenting i de allra flesta fallen — vilket även gäller de helt orelaterade sista paragrafer en del bloggare börjat köra med sist i alla inlägg som går igenom en mängd inlägg. Länka relevanta inlägg för sammanhanget, i texten på relevanta ställen. Rasmus skrev för en tid sedan ett mycket intressant inlägg om denna trend.
Så, vilka bloggare anser jag då är de allra skarpaste?
Innan jag börjar lista bloggnamn så bör jag nämna att jag följer en hel mängd bloggar om olika ämnen. Dessa är de svenska politiska bloggar som platsar, eftersom det matchar temat för denna blogg.
Jag måste börja med Josh på Enligt Min Humla. Hans texter är alltid läsvärda, välskrivna och med en stor mängd humor av en sällsynt bra kvalitet. Jag har alltid förundrats och inspirerats av honom, och hans förmåga har ända sedan jag startade bloggen varit föremål för min avundsjuka.
Nästa blogg i listan får bli Sagor från Livbåten, vars skribenter ofta lyckas väcka tankar om händelser genom att anföra nya perspektiv.
Hanna Wagenius får nästa omnämnande. Hon har dessvärre skrivit rätt sällan på senaste, men när hon skriver är det alltid läsvärt, och hon drar sig inte för att kliva över alla gränser om vad som anses politiskt korrekt.
Opassande har nu varit osedvanligt tyst några dagar, och det är nästan så man får abstinens. Emma är nog den som är allra bäst på att väva samman andras inlägg och skapa bild över läget om en viss händelse eller fråga. Hon har dessutom stått bakom initiativ som översikten över övervakningslagar.
Niklas Dougherty på 之乎者也 är en stark röst som alltid skriver intressant. Han håller alltid den liberala fanan högt och gör analyser som tyvärr är alltför sällsynta.
Innan jag slutar vill jag även nämna Motpol som på något sätt alltid lyckas skriva intressant. Även kul att notera att jag tycks ha en svaghet för bloggare som har en svaghet för Kina. Märklig korrelation.
Om jag tog upp hela listan med motivationer skulle den bli alldeles för lång. Utöver ovanstående finns det mängder av läsvärda bloggar som jag följer. För att nämna några: Anna Troberg, Beelzebjörn, Farmor Gun, Christopher Kullenberg, Full Mental Straightjacket, Lake, Hultin och Liberal och Långsint.
Bildcredits: Daniel Henriquez
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggdebatt, Bloggar, Internet, Media, Skivad lime, Veckans bloggtema
Censur medelst upphovsrätt, del 2
Så var det då dags igen. Som jag skrev om i Upphovsrätt som censurverktyg och samhällsfara används ibland upphovsrätten för att rent ut tysta människor, fast någon upphovsrättsproblematik egentligen inte finns inblandad.
Nu är det Matte Matik som råkat illa ut på grund av sin Transgenusmotor. Uppsala Nya Tidning har blivit så upprörda att de skrivit mail och lite dolt sådär hotar med en polisanmälan. Detta alltså för att någon läser tidningen på ett sätt som man inte har avsett.
Jag undrar hur långt de tror att upphovsrätten sträcker sig? Måste jag använda deras tidning enligt instruktioner? Vad begår jag för brott om jag läser den upp och ner, om jag målar roliga grimasher på deras bilder, eller annat liknande?
Det som nu hänt är i klass med att hota med polisanmälan för att någon ser på en tavla man målat med färgade solglasögon. Och det är klart, UNT märker ju tydligt att Matte har fel färg på sina genusglasögon.
Det är visserligen en webbserver med i spelet, men programmet transgenus skulle precis lika bra kunna skrivas som et webbläsartillägg till t.ex. Firefox. Det skulle fungera lika bra som program, men mindre bra som poäng i debatten.
Detta är oerhört farligt för den öppna debatten. Transgenusmotorn är inget verktyg för att publicera saker, och har alltså inte publicerat saker — det är ett verktyg för att visa upp information som redan är publicerad, precis som en vanlig webbproxy, som googles översättningstjänst. Det är dessutom inget nytt påhitt — sidor som Smurfalizer har gjort samma sak mer eller mindre sedan webben uppfanns.
Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.
Jag uppmanar alla piratpartister, piratsympatisörer och andra som bryr sig om fri debatt att spegla sidan, om ni har möjlighet. Jag har skapat nya versioner av filerna som Matte inte inkluderade och fixat en bugg som skapades av införandet av en GPL-kommentar. Hela paketet finns här.
Uppdatering: Efter Tors förslag i kommentarerna har jag lagt till en frame högs upp som klargör att transgenusifiering har skett och som tillhandahåller en länk till ursprungssidan. Paketet med källkoden innehåller även dessa.
Uppdatering 2: Det visar sig att det redan har lämnats in en polisanmälan, från Sundsvalls Tidning. Se lite mer info på cybernormer.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Yttrandefrihet, Upphovsrätt
En dyster omvärld
Medans våra underbara väst-demokratier är i full gång att avskaffa sig själva visar Iran idag upp hur härligt resultatet kan bli:
Iran New Agency reports that nine prisoners are planned for execution on Sunday, February 7. From a letter sent to Iran News Agency:
The government’s fear of [upcoming] protests has resulted in its leaders using execution as a method to stop the people.
The previous day, I heard from a relative who is a [regime] guard high up in the system that on Sunday February 7, 2010, nine political prisoners are scheduled for public execution.
The government intends to get the Basij forces to monitor the [outdoor] surrounding area to see if people have gathered to protest. If people have gathered then the [regime forces] will not bring the prisoners, and instead, execute them at Evin Prison.
Also, the government plans to close down the streets to have full control.
Detta är ett enormt angrepp på friheten som begrepp, ändå är det knäpptyst. Varför hörs inget? Var är media? Var är din röst i protest? Det finns så många som är snabba med att fördöma övergrepp i västvärlden… varför är det så tyst om detta? Medmänniskor är alltid medmänniskor och mänskliga rättigheter är alltid mänskliga rättigheter.
Se även: Scaber nestor.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Iran, Människorätt, Nyheter
Den dolda sanningen i bajskontroversen
Vid det här laget kan bajs-uttalandet inte ha undgått många. Det analyseras friskt från höger och vänster i någon sorts motbjudande soppa av skadeglatt kritiserande. Vi har sett det hur många gånger som helst: kategorin “klumpigt uttalande” som alla egentligen vet är fullständigt betydelselöst men som på skolgårdsaktigt manér ändå ska pekas finger åt i en aldrig upphörande frossa över andras misslycka.
Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.
Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.
Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.
Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.
Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.
Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?
Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.
PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.
Bildcredits: a2gemma, SaabsUnited.com
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Facebook, Politik, Edvard Unsgaard, Arbetslinjen
De små, undermedvetna, vinklingarna
Idag publicerar IDG och Computer Sweden en artikel om Lars Gustafsson, Poeten som blivit pirat. Artikeln i sig är kanske inte så ruskigt omvälvande och känns som om den skulle behövt ett par varv i editeringsmaskineriet, men i vanlig ordning briljerar Internet-medborgarna i kommentarfälten. Speciellt det här replikskiftet under kommentartiteln “fel i texten” fångade mitt intresse:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Ändå röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Det borde väl rimligtvis vara:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Därför röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Följt av
Jag är hjärtligt trött på alla dessa (medvetna eller omedvetna) insinuationer om att de som sympatiserar med Piratpartiet på något sätt skulle vara mindre värda / begåvade / intelligenta / whatever som dyker upp i media med deprimerande regelbundenhet.
Detta är något som är lätt att missa. Som pirat blir man snabbt van med att människor från alla möjliga höga hästar slänger ur sig nervärderande uttryck, och lär sig därför till viss del ignorera dessa. Det är lite tråkigt, för egentligen är det den sortens attityd som vi allra mest skulle behöva bemöta och bestrida.
Jag tror inte de vinklingarna görs medvetet för att nedvärdera, utan snarare av en sorts undermedveten brist på förståelse. Det är just därför vi behöver ta tag i det — snappa upp de små orden och säga “vänta nu, hur menar du nu?” för att föra upp frågorna i ljuset.
Att vara pirat ses helt enkelt som något lite onaturligt och omoraliskt (tjuvar, snyltare!). När det dessutom är någon inom kultursektorn som Gustafsson (eller jag själv, för den delen) som uttrycker dessa åsikter får man gärna blickar som om man är lite dum i huvudet… det går ju inte ihop, det där med “kulturtjuv” och “kulturproducent” — stjäl han sina egna saker? Tycker han det är okej att folk stjäl hans saker? I och med att vi låter denna undermedvetna värdering stå utan att pressa folk till att medvetet fundera på saken missar vi en möjlighet att påverka och skapa förståelse.
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Gustafsson
Sextips i feminismens spår
Läkaren och samhällsdebattören Pelle Billing skrev igår om den Manliga sexualiteten (en fortsättning på en tidigare post, även den läsvärd).
Jag tycker det är lite spännande med sex-kneps-löpsedlarna. Man har ju sett ett antal nu, och jag tycker mig kunna urskilja ettvisst mönster. För kvinnor handlar det alltid om att våga och att njuta… som Sexgudinnor:
“Läs om Tina, Camilla och Nina, som är sexgudinnor på sina villkor.”
För män handlar det istället om prestation. Tips om hur du blir bättre på att tillfredsställa, tester för hur “bra” du är, och liknande — om man har tur. I värsta fall (och dessvärre vanliga fall) handlar det helt enkelt om hur män gör misstag, inte räcker till och i allmänhet är helt värdelösa i sängen. A’la Killar – det här bör ni INTE göra i sängen:
“Det verkar inte finnas någon hejd på mannens klumpighet i sängen.”
Det är i princip så att manlig sexualitet fortfarande är ett tabubelagt ämne offentligt. Med ständiga positiva artiklar om kvinnors sexualitet, för att inte nämna serier som Sex and the city har kvinnlig sexualitet i princip avdramatiserats. Det anses fortfarande vara ett spännande och privat ämne, vilket inte ska förväxlas med den tabubeläggning som tidigare funnits (och som fortfarande finns kvar på den manliga sidan).
Efter många diskussioner och en del runtletande online har jag börjat undra om inte det kan få rätt dåliga konsekvenser för män och kvinnor idag. Många män jag talat med känner sig nästintill utnyttjade — de lägger en massa energi på att lära sig bli så bra som möjligt på att ge sina partner njutning, medan partnern i fråga tycks ta det för självklart att mannen får det han behöver, fokuserar på sig själv, och kanske rentutav klagar lite på prestationen.
Den radikalfeministiska dominansen i samhällsdebatten har lett till någon sorts allmän inställning att det är fel för en tjej att göra något bara för en killes skull. Efter otaliga “du ska inte raka dig bara för att han vill det”-kolumner har det skapats en mental blockering i många unga tjejers huvud, som inte är särskilt hälsosam.
Det måste helt enkelt alltid vara okej att göra saker för någon man älskar. Att tuta i unga tjejer att de alltid bara ska bry sig om sig själva är ett ordentligt snedsteg, och att gå ännu längre till att säga att du inte ska göra något bara för att någon annan vill det är riktigt vrickat.
Det behövs här en avdramatisering — det är inte konstigare att raka sig för sin partners skull eller ge oralsex (trots att det inte är favoritaktiviteten) än det är att klä upp sig eller slita en hel eftermiddag för att laga den perfekta romantiska middagen — det kanske inte hör till det man gör utan anledning, men det gör det inte varken förbjudet eller dåligt.
Samtidigt är det i princip tabu för unga killar att prata sex. Det skapas även här en blockering för det egentligt viktiga, när killars fokus hamnar på prestationen. Ämnet blir så laddat att det enda som kommer ut är någon sorts skryt-lögner om erövranden, medan osäkerhet och skuldkänslor över den egna otillräckligheten växer.
Allt det här är, i slutändan, varken bra för kvinnor eller män.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet
Piratpartiet, Feminismen och Kvinnorna
Jag drog mig rätt länge för att faktiskt kommentera det här, men när jag nu gör det så måste det ändå bli ordentligt gjort. Jag har spenderat rejält mycket tid långt innan jag gick med i piratpartiet med att diskutera genusfrågor och feminism, och jag tycker det finns rätt många hål i diskussionen som nu förs inom partiet (vilket inte är så konstigt, vi är experter på annat än feminism).
Jag ska försöka fylla i hålen så gott jag kan. Därför är det troligt att den här artikeln blir rätt lång, och jag hoppas ni orkar med.
Bakgrund
Efter att alla piratpartister kallats för våldtäktsmän, fått sakfrågan iförd våldtäktskläder, och en smutskastningskampanj mot partiet som om det fanns någon snaskig intern porrklubb så återkommer vi till den centrala frågan om piratpartiet, kvinnorna och feminismen.
Jag ska försöka ta tag i de olika aspekterna av det här.
Feminism kontra F!
Man kan tycka vad man vill om feminism i allmänhet, och jag vill inte ge mig in på en debatt om feminism kontra anti-feminism… det här handlar för mig om F! som parti, vilket är en mycket specifik samling åsikter vid namn radikalfeminism, vilket absolut inte är all feminism, men som i alla fall i Sverige ofta får föra mycket av feminismens talan i media.
Att PP skulle ta ställning för radikalfeminismen framför alla andra grenar av feminism är precis lika illa som att vi skulle liera oss med folkpartiet och alltså ta ställning för en viss typ av fördelningspolitik.
Troberg nämner också något om detta när det gäller porr-uttalandena: Vi får inte förknippas med dom här frågorna. Engström och HAX har redan gått ut och försvarat HAX porrfilmande från en relativt liberal ståndpunkt. Det är lite trist, för det missar liksom poängen: “nyheten” är felrapporterad och PP tar inte ställning alls i frågan om porr. Däremot kan man ju tycka att det är viktigt med lite press-etik då och då.
Det trampas på många tår i debatten runt feminism, ofta just för att radikalfeminismen framhålls som det enda alternativet. Vi som inte nödvändigtvis tycker den träffar så rätt blir ofta påmålade åsikter som kvinnohat. Vi har allt att vinna på att ha bättre nivå på debatten. Jag tycker till exempel att det är mycket tråkigt att vi som inte vill liera oss med F! får utstå att kallas icke läskunniga i debatten hos opassande. Kontraproduktivt och trist.
Radikalfeminism är inte all feminism, och F! som parti för definitivt inte för alla feministers talan. Att göra en sådan förenkling är varken produktivt för oss eller dem, och även om vi inte ska gå in på det längre så finns det hela falanger inom feminismen som anser att radikalfeminismen är en stor orsak till att saker ser ut som de gör, snarare än att de tillför något.
Feministiskt Initiativ
Troberg spinner vidare lite angående en diskussion som förts i kommentarerna till opassande, angående en tanke om ett samarbete mellan PP och F!.
Där för hon fram ståndpunkten att det är mycket förutfattade meningar om F! i diskussionen. Jag tycker det här är väldigt intressant, för mina åsikter i saken kommer i mångt och mycket från saker som F! själva presenterar, vilket gör det lite konstigt att tycka att det på något sätt skulle vara media som tutat i mig detta. Diskussionen tycks ha runnit ut lite i sanden och det återstår en hel del obesvarade frågor, och därmed en hel del polarisering av debatten.
Till att börja med vill man kanske avgöra vad olika saker är för indikationer på människosynen i F!… så vi börjar väl med kamp-ramsan då, eftersom den alltid kommer på tal. Det här svaret dök upp från E-mannen:
http://tungviktaren.blogspot.com/2009/01/dag-439.html
Är det inte dags att sluta dra upp den där låten helt ur sitt sammanhang jämt å ständigt?
Inlägget han länkar till är definitivt värt att läsa om man tänker sig att man ska använda några argument runt den ramsan. Frågan är sen ändå vad det innebär. Någon skrev detta vidare längre ner, men det tycks ha ignorerats: Gör det att det är okej, bara för att man hade en förklaring om att det här gäller våldtäktsmän? Hade det varit okej att köra en ramsa med “Jävla invandrare, jag ska slita dig i stycken”, om man före hade sagt att man minsann bara menar invandrarna som bildar gäng?
Frågan är vad man har för principer egentligen: är det okej att diskriminera en grupp eller inte? Svaret brukar vara nej utan särskilt lång betänketid, men följs det upp med handlingar från varje fall till fall? Ett enkelt sätt att se om man är konsekvent i sitt tänkande och tyckande är att alltid uppgradera målgruppen till den grupp som man värnar mest om i diskrimineringsmål.
Som exempel kan vi applicera detta på kamp-ramsan, och “uppgradera” den till att gälla det mer tydliga ämnet invandrare vs svenskar istället för män vs kvinnor, och ersätta slangorden med andra:
Blatte Neger jävla invandrare
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar krigar slåss och förstör
Fatta att du inte kan eller bör
Ta mig på fittan när du blir kåt
Elller på brösten när lusten faller på
Jag hatar dig du jävla invandrare
Du tror du vet du tror du kan
Allt om Svenskar allt om våra liv
Men du vet inget så ta ett jävla kliv
Till sidan, till kanten, ställ dig vid randen
Ramla i, det skiter jag i
Vår nu är det vår tur
Det här är vår revansch
Vi ska visa dig
Nu tar vi vår chans
Du gav dig rollen själv som gud så jävla patetiskt
Jaha så du har kuk är det ett skäl nog att tvinga på mid ideal
För din egna skull och egna jävla välbehag
Jag ska visa att jag kan, bättre än dig
Även fast jag är en ‘korkad, liten Svenne’
Blatte Neger jävla invandrare
Bäst du börjar springa
För här ser du en Svensk
Som hatar dig så mycket
Vi ska slita dig i stycken
Visst, det finns lite saker kvar om fittor och kukar, men det är rätt tydligt vilket håll det lutar åt? Säg att man ersatte kukarna och fittorna med hudfärger eller kulturkrockar och något annat likvärdigt med tafsande, skulle det då vara okej att köra den med en liten förklaring först om hur den bara handlar om gängvåld?
Att man över huvud taget använder ord på de sätt det görs är för många ett tecken på en mycket unken människosyn, som slår igenom gång på gång ju mer jag läser av Feministiskt Initiativs egna publiceringar och uttalanden (det går också mycket väl ihop med det kollektiva skuldbeläggandet inom radikalfeminismen).
Praktiskt, politiskt samarbete
Att vi samarbetar med F! praktiskt om valsedlar är en självklarhet. Vi måste stå upp för demokratin: Vi slåss för F!s rätt att föra fram sina åsikter, men vi slåss inte för F!s åsikter. Två andra saker som jag tog upp i debatten, och som inte heller fick några svar:
F! tycker det är helt okej med ändamålsglidning av vårt DNA-register som inrättades för forskningsbruk, utan några integritetshänsyn alls. Ett samarbete med partiet skulle alltså gå direkt emot vår centrala princip om integritet.
Dessutom, hur okej är det att samarbeta med ett parti som vill ha omvänd bevisbörda för vissa brottmål, och själva tala högtravande om rättssäkerhetens urholkande?
Ett politiskt samarbete känns mycket långsökt, eftersom vi har fullständigt skilda prioriteringsordningar. PP kommer alltid att sätta integriteten först, F! gör det definitivt inte.
Att lära sig av andras misstag
Både Troberg och Drugge talar om väldigt viktiga saker på olika ställen i diskussionen: Vad vi kan lära oss från F!s misstag. Att F! har blivit hårt ansatta av media råder ingen tvekan om, och att lära sig från deras misstag vore enormt bra. Man får däremot inte dra slutsatsen att så fort någon inte gillar deras politik är det på grund av den mediala kampanjen.
F! polariserade det Svenska medielandskapet totalt vad det gäller feminism, vilket är en stor del av orsaken till att nuvarande situation uppstod. Qer skriver som kommentar:
Skadan är skedd, oavsett vem som är mest skyldig. Det är definitivt värt att studera F! för att undvika att PP drabbas av samma sak. Hela blogosfären vet väl tex vid det här laget sanningen bakom HAX’ porrkarriär, men hur många av Expressens läsare vet det…?
Det är naturligtvis sant, och det fakto är PP på mycket god väg att hamna i en rätt liknande polariserad situation när det gäller andra frågor. F! har nu problemet att det inte går att diskutera feminism ordentligt eftersom begreppet kapats. Se denna kommentar från linda till exempel:
för mig är feminism en lika fruktansvärd människosyn som rasism och främlingsfientlighet. samarbetar pp med partier av sådana sorter är det uteslutet att jag någonsin mer i hela mitt liv lägger min röst på pp.
Om jag nu ska försöka mig på någon form av “sanning” kan jag ju definitivt säga att feminism som helhet inte är en rasism-liknande människosyn. Radikalfeminismen har en del sådana drag, dock, och F! är extrema i sin radikalfeministiska hållning, trots att den tonats ner lite på senaste.
Frågan vi måste ställa oss är om vi tycker det är okej att hamna i precis lika polariserad ställning själva?
Piratpartiet och kvinnorna
I kommentarerna till Troberg diskuteras image-problemen för partiet på ett konstruktivt sätt.
Till slut landar man på PPs image som grabbigt (eller pojkaktigt, som någon skrev), och våra problem med att locka kvinnliga väljare. Jag tror att det finns mycket man kan göra här, för jag har svårt att se hur kvinnor i allmänhet tycker integritet är mindre viktigt än män tycker det är, till exempel.
Det handlar alltså om att nå ut, och att göra det arbetet är inte något statistiskt jobb vi ska göra för att reda upp i könsbalansen i partiet, utan ett viktigt jobb att göra för att alla ska kunna förstå vad piratpartiet handlar om.
Därför hade jag tänkt bli helt konkret här, innan artikeln blir på tok för lång, och ge mina tankar och tips.
- Vi måste bli tydligare om vad som gäller inom partiet och utom det. Med det menar jag att vi måste lära oss att hantera vilka åsikter som partiet står för, och vilka åsikter som enskilda partimedlemmar står för.
Så oavsett om jag håller med Emma om hennes feministiska åsikter eller HAX om hans porrliberala inställning måste jag svara på hela uppståndelsen om HAX bakgrund med “Det får han väl stå för själv. Vi som parti tycker det är viktigare att vi inte inför en övervakningsstat än att föra fram några åsikter åt ena eller andra hållet om porr”.
- Vi måste börja tala Svenska. Piratpartiets argumentation är alldeles för ofta kritik mot bokstavskombinationer. Det är viktiga frågor internt om FRA, IPRED och ACTA, men när vi för en dialog med andra måste vi tala så att så många som möjligt förstår. Eftersom många unga män idag är vana med jargongen blir det naturligt att vi har lättast att nå fram där.
- Vi måste relatera bättre till våra grundprinciper inom alla frågor (något som vissa är bättre än andra på — se till exempel hur Amelia Andresdotter helt brilliant relaterar miljöpolitik till PPs grundtankar). Alltför ofta snöar vi in oss på de kontreta sakfrågorna om ett visst lagförslag eller viss handling. Vi måste även kunna tala om mer abstrakta värden, och nå fram med information om varför vår politik vore bra för den vi talar med.
Vad får egentligen en ensamstående mamma ut av PPs politik? Den frågan ska inte behöva ställas för att vi ska tala om det! Att vi proaktivt går ut och talar om hur vår politik påverkar människors liv är nyckeln till att nå ut till andra som inte lever och tänker som vi.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Feminism, Feministiskt Initiativ, Media, Piratpartiet, Politik
