Även i den allmänna debatten har radikalfeminismen haft tolkningsföreträde. I princip alla debattartiklar som tagits in har talat om mäns våld mot kvinnor, om mäns ansvar, om mäns överordning. Debattprogrammen på TV har uteslutande behandlat samma ämnen och pratat om hur man ska lösa jämställdhetsproblemen utifrån radikalfeminismens problemformuleringar, och väldigt ofta landat i lösningen “män måste ta sitt ansvar“.

Så när Pelle Billing för någon månad sedan frågade om Sverige började få nog av radikalfeminismen ställde jag mig tveksam. Det är fortfarande samma aggresiva, anklagande skräp som publiceras, och när kommentarfälten fylls av folk som inte skriver under på tolkningen om mäns överordning så tävlas det i att kalla detta för “obehagliga kommentarer” och “kvinnohatare”.

Jag börjar nu tro att Pelle hade rätt. Den senaste veckan har det dykt upp flera tecken på att tolkningsföreträdet håller på att brytas. Nog att debatten fortfarande innehåller mycket manshat och många ensidiga tolkningar om jämställdheten, men det är inte längre så att det är uteslutande sådana tolkningar som förs fram. Kanske är det inte helt hopplöst att framhärda i en förhoppning om en mer nyanserad debatt.

Den senaste veckan har det publicerats två mycket välkomna artiklar om mansfrågor — något som tidigare varit helt otänkbart. “Låt killar vara mer än kåta snubbar” i Aftonbladet idag är den en.  Hannah Arnhög skriver:

Det är som att killars problem inte finns.

Tjejgrupper, tjejjourer och tjejtidningar. Hur många finns det? Alla skriker ”Hallå titta hit! Mår du dåligt? Det är okej! Vi kan hjälpa dig! Vi lyssnar på dig!”

Alla pratar med tjejerna.

Tyvärr faller hon i fällan att bara ta upp killars problem när det drabbar tjejer. Alla artikelns exempel är sådana:

Jag fick en historia berättad för mig av en 15-årig tjej i min tjejgrupp: Hon hade kjol på sig och en kille i matkön tog sig friheten att stoppa upp handen mellan hennes ben. Instinktivt vände hon sig om och gav honom en lavett. Vem tror ni fick problem med rektorn? Vem blev tillsagd att förändra sitt beteende? Inte han. Killens agerande var givetvis inte okej, tvärtom. Men varför fångade ingen upp den här 15-årige killen efteråt och pratade med honom?

Jag tyker också det är intressant. Vad är det som gör att sådant händer. Men om det uteslutande är sådana exempel som tas finns en risk både att det hela känns som ytterligare en skuldbeläggning av männen i sig och att det uppstår en sorts misstanke om att det hela inte grundar sig i någon egentlig omtanke om killarna själva.

Hon avslutar med att vi bör prata med killarna om deras problem för att det skulle minska det sexuella våldet och våldet i allmänhet. Det är nog förvisso en rimlig slutsats att så skulle ske, men för min del tycker jag det vore trevligt om vi kunde komma så långt att det vore värt att ta itu med killars problem bara för att även individer av manligt kön också ska ha rätt att må bra.

Att det är ett problem i sig att män mår dåligt genom hela livet — det ska i sig självt vara en anledning att ställa saker till rätta. Den allra största delen av alla killar är inte sådana som slår ner folk, som tafsar på tjejerna i matkön eller annat. Likt många tjejer finns det många killar som internaliserar sina känslor, som går omkring och mår dåligt utan att ta ut det på omgivningen. Vi får inte hamna i en situation där vi bara hjälper killarna om de ställer till med problem för andra.

Den andra artikeln publicerades i expressen i torsdags. “Vi tiger ihjäl de knäckta killarna“, skriver Anders Kilander.

Vi journalister skriver inte gärna om det här. Inte heller i rapporteringen om 21-åringens tragedi lyfts denna problematik fram. I åratal har jag förgäves letat i tidningar, radio och tv efter tecken på att killars självmord ska få lika stor uppmärksamhet i rapporteringen som tjejers försök. Varför skriver vi inte?

Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer.

Det står mycket bra i artikeln, så läs gärna hela. Billing kommenterar också, och pekar bland annat på hur artikeln visar lite hur vanligt det är att de radikalfeminister som debatterar utnyttjar samma könsroller som de fördömer när det passar.

I allt annat har det varit knäpptyst om artikeln. Kilander konstaterade också detta på twitter, vilket jag dock inte kan hitta längre, att de som brukar skriva mycket om könsroller och alltid länkar om det är väldigt tysta. I skrivande stund blir denna artikel den andra länken på ena artikeln efter Pelles inlägg, detta trots att en legat uppe i två dagar och i mångt och mycket nu får anses vara glömd i nätdebattens rasande tempo. Artikeln från idag har inga länkar alls.

Avslutar med en trevlig seriestrip om feministisk diskussion. Det finns många feminister som inte beter sig på det sättet, men alltför många gör det, vilket gör det hela ganska pricksäkert och roligt.

Bildcredits: Prashant ZI

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Media, Politik

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Efter en lång tids motstånd gav Electronic Arts som utvecklar och publicerar spelet in för trycket och åtgärdade saken: motståndarlaget i flerspelarläget döptes helt enkelt om till “Motståndarna” (Opposing Force). Detta fick inte armén eller GameStop att ändra sig, men retade däremot upp en hel del fans till spelet.

Jag har haft ett öga på det hela och lätt roat konstaterat att amerikanerna är helgalna ibland. Naturligtvis förstår jag kontroversen i en berättelse som utspelar sig i ett pågående krig, men att det är just flerspelarlägets lag som är stötestenen är humoristiskt på något sätt. Det är just det där med att spela taliban och skjuta amerikaner som inte går hem.

Alla de andra spel där man spelar ej namngivna arabiska, ryska eller nazistiska arméer går däremot bra.

Svenska tidningar har tagit på sig att recensera spelet, vilket de sedan glömmer bort att göra. Aftonbladet var först, och recenserar spännande nog bara politiken bakom spelet:

Så kampanjen har den där mannen med välstruken skjorta, den amerikanske generalen som dirigerar sina soldatmarionetter i de afghanska bergen. Men egentligen är det här bara ytterligare en proamerikansk version av konflikten de själva skapat. ”Medal of honor” avhumaniserar fienden, undviker geopolitisk bakgrund, ger inga svar på varför soldaterna är där.

Jag har visserligen inget emot att man tar upp politiken bakom spelet, det måste man nog se av en av de direkta konsekvenserna av att lägga storyn i Afganistan… men nog hade jag förväntat mig att en recension skulle innehålla i alla fall någon kommentar om vad som gör spelet bra eller dåligt.

I stället tycks vi landa i någon sorts hat för chefer:

Ska man vara krass – och det ska man – handlar ”Medal of honor” bara om en sak: att män med välstrukna skjortor på Electronic Arts vill ha en ”Modern warfare”-kopia så att de kan lyfta en än fetare bonus.

Ja, om man ska vara krass är det ingen som förvånas av att spelutvecklare gör spel för att tjäna pengar. Även vi som jobbar inom spelbranchen gillar att ha råd med hyran. Med tanke på hur hårt många i branchen jobbar kan man dessutom tycka att det kanske till och med vore okej om man siktar på att göra en så stor hit som möjligt och tjänar bra med pengar. Det brukar nämligen vara hyfsat bra korrelation mellan att göra ett riktigt bra spel och att tjäna mycket pengar på det.

SvD tar vid:

Trots det känsliga ämnet förhåller sig spelet som om det handlade om andra världskriget: med distans. Distansen gör det okej att dela ut bonuspoäng när man skjuter fiender i huvudet, och förvandla dödandet till en belönande lek. Undertonen är: det här är inte annorlunda än vilket annat krigsspel som helst. Men det är annorlunda, för här finns inget avstånd till det verkliga kriget.

Det här blir ännu mer påtagligt i flerspelarstriderna online. Där belönas den lojale spelaren med medaljer, uppgraderingar och förbättrad utrustning. Det fungerar utmärkt rent spelmekaniskt, men i sin kontext lämnar det en besk eftersmak och det är svårt att inte tolka det som ett glorifierande av dödandet.

Någonstans här blir jag helt frågande och förvirrad. Man kan naturligtvis ha en åsikt om att krigsspel är vidrigt. Frågan är om den åsikten även går ut över filmer, böcker, musik och annan kultur. Men det tycks inte vara problemet här… nej, problemet är att kriget är “för verkligt”?

Det är alltså helt okej att göra underhållning av mänsklighetens största katastrof i form av andra världskriget, som orsakade mer lidande än någonsin tidigare i historien. Helt okej med krig där vidriga krigsbrott begicks, som orsakade enorma protester i USA när det utkämpades.

Så länge vi inte ger oss in på moderna krig som bakgrund till ett spel, så är det helt okej att döda för bonuspoäng, men då blir det helt plötsligt “för verkligt”, helt oavsett hur realistiskt spelet är i övrigt?

Eller är det så att SvDs recensent helt enkelt befinner sig i den enkla värld där alla tyskar var Onda Nazister under andra världskriget, och att det därför är helt okej att “ha distans” och dela ut bonuspoäng för skott i huvudet? Är det lättare att glömma bort att det var människor som utkämpade även dessa krig bara för att det gått några år?

Jag tycker det är en unken människosyn rakt igenom. Antingen inser vi att det är på låtsas oavsett var och när storyn utspelar sig, eller så anlägger vi att inget krigsskildrande är okej.

För mig slutar det i att den som spelar mycket tydligt förstår gränsen mellan verklighet och dikt. Som spelare vet vi att det vi skjuter är pixlar på en skärm, oavsett hur grafiskt avancerade spelen blir. Det är samma funktion som gör att vi kan se på en film utan att tro att karaktärerna är verkliga människor som dör. Har man inte den distinktionen bör man hålla sig borta från att spela dataspel, oavsett vilket krig det handlar om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Medal of Honor, Dataspel, Teknologi, Media

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Nilsson, Yttrandefrihet, Val 2010, Piratpartiet, Journalistik, Medborgarjournalistik, Gategate

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det slog ner ordentligt i de sociala medierna, och diskussionerna gick varma direkt. Vanligast var de direkta reaktionerna: “Vidrigt”, “äcklig”. Josh kommenterar:

“Jag uppskattar ärligheten i SD:s valfilm. Hedervärt att de visar sitt rätta ansikte innan valet.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Här har vi partiet som spenderat så otroligt mycket tid på att försöka tvätta av sig det där obehagliga… och så gör man en sådan valfilm? Fantastiskt. Det finns naturligtvis en del som håller med dom, och det ska stå dessa personer fritt att rösta på SD.

Nästa utveckling är mindre roande i mina ögon. Tv4 meddelar att man kan komma att stoppa filmen av oklara anledningar. Andra ger sig på att försöka luska fram vilken byrå som gjort filmen och sedan valt att förbli anonym. Ytterligare andra börjar prata hets mot folkgrupp.

Alla dessa inriktningar tycker jag är trista. Filmen visar mycket tydligt upp SD:s rätta ansikte när det gäller invandringen. Tror TV4 att de som hållre med SD om den frågan inte kommer rösta SD om de inte får se filmen? Eller, i andra ord, finns det verkligen så mycket att vinna på att folk hålls oinformerade om vad SD står för?

I samma anda: vad spelar det för roll vilken byrå som gjort filmen? Vinner vi något på att ta till stora släggan mot en sådan byrå? Är inte budskapet nog att ta sig an? Har ni slut på argument och måste ge er på person direkt?

När det gäller hets mot folkgrupp måste jag återigen gräva fram den där kommentaren jag såg någon gång:

“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?

Jag förstår att man tycker dessa åsikter är obehagliga, men det är just till för dessa åsikter yttrandefriheten finns till — med total yttrandefrihet hamnar denna diskussion i det publika, där vi kan stå upp och förklara varför det är puckade åsikter. Dessvärre verkar folk mer intresserade av att ge sig på personer och organisationer än av att förklara varför SD har fel.

Jag tror man gör sig en otjänst om man ger sig på byrån som gjort filmen, om man väljer att inte sända den, eller om man tror att man kan anmäla bort åsikter som man tycker är obehagliga. Vem är det som blir övertygad av sådant? Eller hade ni glömt att det handlade om att övertyga andra om vad som är vettigt inför ett val?

Filmen i sig kan jag tycka är synnerligen enkel. Det är helt enkelt inte så att invandringen och pensionerna är två fixa och utbytbara poster. Visst finns det en kostnad för varje tillkommande människa (både invandrande och född), men varje människa har också möjligheten att bidra till samhället med skatter och andra positiva effekter.

För en mer utförlig sågning av SD:s glädjekalkyler när det gäller invandringens kostnadre hänvisar jag till Magnus Betnérs 5-delars serie om partiet.

Uppdatering: TV4 stoppar filmen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Val 2010, Yttrandefrihet, Sverigedemokraterna

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är naturligtvis utmärkt att man från SVT och SRs sida väljer att lyssna på den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering låter alla kandidater få samma chans att svara på frågor. Trots det väljer man ändå att bara låta riksdagspartierna och SD få en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.

Tidigare i veckan avslöjas också att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltså precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — då kommer vi i partier som inte får miljoner i partistöd få bära ut våra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt på morgonen.

I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda småpartis valsedlar och partisymboler inte kan få samma utrymme alla gånger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng på något sätt har tappats bort:

“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”

I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.

Sedd var för sig är incidenterna rätt förlåtliga, allt från skolvalets försök att få ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stå undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgår de från någon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.

Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.

Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.

Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.

I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.

Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.

Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En särskilt intressant meta-debatt har dykt upp där Anna Troberg anlade genusperspektiv på det hela efter HAX svar i debatten. Själv konstaterar jag precis som Maloki att jag inte ens funderade över könen på bloggarna, och inte ser varför man ska räkna kukar och fittor i en blogglista. En hel del feminister skulle säkert tolka detta som att jag är en kugge i patriarkatet (och Maloki är säkert indoktrinerad på ett sätt eller annat hon med). Själv ser jag inte det jämställda i att fokusera på könet.

Scaber Nestor tycker att vi inte ska vara blyga. Jag håller med, och även om jag tycker min blogg är rimligt bra tycker jag att både han och jag själv har högre höjder att sikta mot.

Andra delar av Annas inlägg håller med henne om mycket starkt när det gäller vad som gör en blogg bra, särskilt följande.

Jag delar inte Hax uppfattning att ett inlägg aldrig kan vara för kort. Även om jag bara skriver ett kort inlägg för att tipsa om en länk etc, så försöker jag att alltid tillföra något själv. Det kan vara fyra fem meningar, men NÅGOT eget tycker jag att man ska bidra med. Om jag inte har tid eller orkar, så hamnar det på twitter.

Jag själv skulle vilja gå ännu längre. HAX tycker att bra bloggar ska blogga minst en gång om dagen, och att det inte kan vara för kort. Generellt så försöker jag dela med mig av länktips och liknande främst över twitter — inte för att jag inte orkar blogga eller inte har tid, utan för att twitter helt enkelt är en mycket bättre kommunikationsform för den sortens kommunikation. Blogginlägg kan mycket väl både bli för korta och för långa.

Bloggar som vräker ur sig material ser jag snarare som spammiga och som en klar nackdel — ett flertal bloggar som jag funderat på att följa har inte lagts in i min läsare (eller tagits bort) på grund av att de helt enkelt hade för hög volym. Jag har inte obegränsat med tid att läsa bloggposter, och får jag för många olästa inlägg i läsaren blir det bara jobbigt.

Mitt eget tips om du ska starta en blogg har alltid varit att skriva längre texter som inlägg som manar till tanke istället för att försöka vräka ur sig poster med någon viss frekvens, och att se till att kvaliten på texten är så hög det bara gå. Lägg tid på styckeindelning, formatering, att hitta bilder, etc.

Visst är det tråkigt när bloggar är alltför tysta, men det kostar mig inget att ha kvar en sådan blogg i läsaren. Kvalitet är viktigare än kvantitet helt enkelt. När jag själv skriver ägnar jag mina inlägg en hel del tid och är rätt petig… jag skriver, korrekturläser, länkar, korrekturläser, ändrar, lägger till bilder, korrketurläser. Ett inlägg måste få ta sin tid för att bli riktigt bra… och har jag inte tiden får inlägget hellre vänta än publiceras halvdant.

Ordentligt länkande är en annan faktor som är viktig. Länkar ger möjligheten till fördjupning, breddning eller fungerar som källhänvisning när länkarna gjorts på ett bra sätt. Länkväggar i varierande grad av doldhet tillför ingenting i de allra flesta fallen — vilket även gäller de helt orelaterade sista paragrafer en del bloggare börjat köra med sist i alla inlägg som går igenom en mängd inlägg. Länka relevanta inlägg för sammanhanget, i texten på relevanta ställen. Rasmus skrev för en tid sedan ett mycket intressant inlägg om denna trend.

Så, vilka bloggare anser jag då är de allra skarpaste?

Innan jag börjar lista bloggnamn så bör jag nämna att jag följer en hel mängd bloggar om olika ämnen. Dessa är de svenska politiska bloggar som platsar, eftersom det matchar temat för denna blogg.

Jag måste börja med Josh på Enligt Min Humla. Hans texter är alltid läsvärda, välskrivna och med en stor mängd humor av en sällsynt bra kvalitet. Jag har alltid förundrats och inspirerats av honom, och hans förmåga har ända sedan jag startade bloggen varit föremål för min avundsjuka.

Nästa blogg i listan får bli Sagor från Livbåten, vars skribenter ofta lyckas väcka tankar om händelser genom att anföra nya perspektiv.

Hanna Wagenius får nästa omnämnande. Hon har dessvärre skrivit rätt sällan på senaste, men när hon skriver är det alltid läsvärt, och hon drar sig inte för att kliva över alla gränser om vad som anses politiskt korrekt.

Opassande har nu varit osedvanligt tyst några dagar, och det är nästan så man får abstinens. Emma är nog den som är allra bäst på att väva samman andras inlägg och skapa bild över läget om en viss händelse eller fråga. Hon har dessutom stått bakom initiativ som översikten över övervakningslagar.

Niklas Dougherty på 之乎者也 är en stark röst som alltid skriver intressant. Han håller alltid den liberala fanan högt och gör analyser som tyvärr är alltför sällsynta.

Innan jag slutar vill jag även nämna Motpol som på något sätt alltid lyckas skriva intressant. Även kul att notera att jag tycks ha en svaghet för bloggare som har en svaghet för Kina. Märklig korrelation.

Om jag tog upp hela listan med motivationer skulle den bli alldeles för lång. Utöver ovanstående finns det mängder av läsvärda bloggar som jag följer. För att nämna några: Anna Troberg, Beelzebjörn, Farmor Gun, Christopher Kullenberg, Full Mental Straightjacket, Lake, Hultin och Liberal och Långsint.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggdebatt, Bloggar, Internet, Media, Skivad lime, Veckans bloggtema

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Nu är det Matte Matik som råkat illa ut på grund av sin Transgenusmotor. Uppsala Nya Tidning har blivit så upprörda att de skrivit mail och lite dolt sådär hotar med en polisanmälan. Detta alltså för att någon läser tidningen på ett sätt som man inte har avsett.

Jag undrar hur långt de tror att upphovsrätten sträcker sig? Måste jag använda deras tidning enligt instruktioner? Vad begår jag för brott om jag läser den upp och ner, om jag målar roliga grimasher på deras bilder, eller annat liknande?

Det som nu hänt är i klass med att hota med polisanmälan för att någon ser på en tavla man målat med färgade solglasögon. Och det är klart, UNT märker ju tydligt att Matte har fel färg på sina genusglasögon.

Det är visserligen en webbserver med i spelet, men programmet transgenus skulle precis lika bra kunna skrivas som et webbläsartillägg till t.ex. Firefox. Det skulle fungera lika bra som program, men mindre bra som poäng i debatten.

Detta är oerhört farligt för den öppna debatten. Transgenusmotorn är inget verktyg för att publicera saker, och har alltså inte publicerat saker — det är ett verktyg för att visa upp information som redan är publicerad, precis som en vanlig webbproxy, som googles översättningstjänst. Det är dessutom inget nytt påhitt — sidor som Smurfalizer har gjort samma sak mer eller mindre sedan webben uppfanns.

Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.

Transgenus.skivadlime.se

Jag uppmanar alla piratpartister, piratsympatisörer och andra som bryr sig om fri debatt att spegla sidan, om ni har möjlighet. Jag har skapat nya versioner av filerna som Matte inte inkluderade och fixat en bugg som skapades av införandet av en GPL-kommentar. Hela paketet finns här.

Uppdatering: Efter Tors förslag i kommentarerna har jag lagt till en frame högs upp som klargör att transgenusifiering har skett och som tillhandahåller en länk till ursprungssidan. Paketet med källkoden innehåller även dessa.

Uppdatering 2: Det visar sig att det redan har lämnats in en polisanmälan, från Sundsvalls Tidning. Se lite mer info på cybernormer.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Iran New Agency reports that nine prisoners are planned for execution on Sunday, February 7. From a letter sent to Iran News Agency:

The government’s fear of [upcoming] protests has resulted in its leaders using execution as a method to stop the people.

The previous day, I heard from a relative who is a [regime] guard high up in the system that on Sunday February 7, 2010, nine political prisoners are scheduled for public execution.

The government intends to get the Basij forces to monitor the [outdoor] surrounding area to see if people have gathered to protest. If people have gathered then the [regime forces] will not bring the prisoners, and instead, execute them at Evin Prison.

Also, the government plans to close down the streets to have full control.

Detta är ett enormt angrepp på friheten som begrepp, ändå är det knäpptyst. Varför hörs inget? Var är media? Var är din röst i protest? Det finns så många som är snabba med att fördöma övergrepp i västvärlden… varför är det så tyst om detta? Medmänniskor är alltid medmänniskor och mänskliga rättigheter är alltid mänskliga rättigheter.

Se även: Scaber nestor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Iran, Människorätt, Nyheter

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.

Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.

Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.

Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.

Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.

Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.

Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?

Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.

PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Facebook, Politik, Edvard Unsgaard, Arbetslinjen

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Ändå röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Det borde väl rimligtvis vara:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Därför röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”

Följt av

Jag är hjärtligt trött på alla dessa (medvetna eller omedvetna) insinuationer om att de som sympatiserar med Piratpartiet på något sätt skulle vara mindre värda / begåvade / intelligenta / whatever som dyker upp i media med deprimerande regelbundenhet.

Detta är något som är lätt att missa. Som pirat blir man snabbt van med att människor från alla möjliga höga hästar slänger ur sig nervärderande uttryck, och lär sig därför till viss del ignorera dessa. Det är lite tråkigt, för egentligen är det den sortens attityd som vi allra mest skulle behöva bemöta och bestrida.

Jag tror inte de vinklingarna görs medvetet för att nedvärdera, utan snarare av en sorts undermedveten brist på förståelse. Det är just därför vi behöver ta tag i det — snappa upp de små orden och säga “vänta nu, hur menar du nu?” för att föra upp frågorna i ljuset.

Att vara pirat ses helt enkelt som något lite onaturligt och omoraliskt (tjuvar, snyltare!). När det dessutom är någon inom kultursektorn som Gustafsson (eller jag själv, för den delen) som uttrycker dessa åsikter får man gärna blickar som om man är lite dum i huvudet… det går ju inte ihop, det där med “kulturtjuv” och “kulturproducent” — stjäl han sina egna saker? Tycker han det är okej att folk stjäl hans saker? I och med att vi låter denna undermedvetna värdering stå utan att pressa folk till att medvetet fundera på saken missar vi en möjlighet att påverka och skapa förståelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Gustafsson

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.