Den dolda sanningen i bajskontroversen

Postat Tuesday, January 12, 2010 om Politik

Vid det här laget kan bajs-uttalandet inte ha undgått många. Det analyseras friskt från höger och vänster i någon sorts motbjudande soppa av skadeglatt kritiserande. Vi har sett det hur många gånger som helst: kategorin “klumpigt uttalande” som alla egentligen vet är fullständigt betydelselöst men som på skolgårdsaktigt manér ändå ska pekas finger åt i en aldrig upphörande frossa över andras misslycka.

Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.

Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.

Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.

Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.

Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.

Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.

Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?

Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.

PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.


Bildcredits: a2gemma, SaabsUnited.com

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

De små, undermedvetna, vinklingarna

Postat Wednesday, November 18, 2009 om Piratpartiet

Idag publicerar IDG och Computer Sweden en artikel om Lars Gustafsson, Poeten som blivit pirat. Artikeln i sig är kanske inte så ruskigt omvälvande och känns som om den skulle behövt ett par varv i editeringsmaskineriet, men i vanlig ordning briljerar Internet-medborgarna i kommentarfälten. Speciellt det här replikskiftet under kommentartiteln “fel i texten” fångade mitt intresse:

“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Ändå röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Det borde väl rimligtvis vara:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Därför röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”

Följt av

Jag är hjärtligt trött på alla dessa (medvetna eller omedvetna) insinuationer om att de som sympatiserar med Piratpartiet på något sätt skulle vara mindre värda / begåvade / intelligenta / whatever som dyker upp i media med deprimerande regelbundenhet.

Detta är något som är lätt att missa. Som pirat blir man snabbt van med att människor från alla möjliga höga hästar slänger ur sig nervärderande uttryck, och lär sig därför till viss del ignorera dessa. Det är lite tråkigt, för egentligen är det den sortens attityd som vi allra mest skulle behöva bemöta och bestrida.

Jag tror inte de vinklingarna görs medvetet för att nedvärdera, utan snarare av en sorts undermedveten brist på förståelse. Det är just därför vi behöver ta tag i det — snappa upp de små orden och säga “vänta nu, hur menar du nu?” för att föra upp frågorna i ljuset.

Att vara pirat ses helt enkelt som något lite onaturligt och omoraliskt (tjuvar, snyltare!). När det dessutom är någon inom kultursektorn som Gustafsson (eller jag själv, för den delen) som uttrycker dessa åsikter får man gärna blickar som om man är lite dum i huvudet… det går ju inte ihop, det där med “kulturtjuv” och “kulturproducent” — stjäl han sina egna saker? Tycker han det är okej att folk stjäl hans saker? I och med att vi låter denna undermedvetna värdering stå utan att pressa folk till att medvetet fundera på saken missar vi en möjlighet att påverka och skapa förståelse.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sextips i feminismens spår

Postat Sunday, August 30, 2009 om Media

Läkaren och samhällsdebattören Pelle Billing skrev igår om den Manliga sexualiteten (en fortsättning på en tidigare post, även den läsvärd).

Jag tycker det är lite spännande med sex-kneps-löpsedlarna. Man har ju sett ett antal nu, och jag tycker mig kunna urskilja ettvisst mönster. För kvinnor handlar det alltid om att våga och att njuta… som Sexgudinnor:

“Läs om Tina, Camilla och Nina, som är sexgudinnor på sina villkor.”

För män handlar det istället om prestation. Tips om hur du blir bättre på att tillfredsställa, tester för hur “bra” du är, och liknande — om man har tur. I värsta fall (och dessvärre vanliga fall) handlar det helt enkelt om hur män gör misstag, inte räcker till och i allmänhet är helt värdelösa i sängen. A’la Killar – det här bör ni INTE göra i sängen:

“Det verkar inte finnas någon hejd på mannens klumpighet i sängen.”

Det är i princip så att manlig sexualitet fortfarande är ett tabubelagt ämne offentligt. Med ständiga positiva artiklar om kvinnors sexualitet, för att inte nämna serier som Sex and the city har kvinnlig sexualitet i princip avdramatiserats. Det anses fortfarande vara ett spännande och privat ämne, vilket inte ska förväxlas med den tabubeläggning som tidigare funnits (och som fortfarande finns kvar på den manliga sidan).

Efter många diskussioner och en del runtletande online har jag börjat undra om inte det kan få rätt dåliga konsekvenser för män och kvinnor idag. Många män jag talat med känner sig nästintill utnyttjade — de lägger en massa energi på att lära sig bli så bra som möjligt på att ge sina partner njutning, medan partnern i fråga tycks ta det för självklart att mannen får det han behöver, fokuserar på sig själv, och kanske rentutav klagar lite på prestationen.

Den radikalfeministiska dominansen i samhällsdebatten har lett till någon sorts allmän inställning att det är fel för en tjej att göra något bara för en killes skull. Efter otaliga “du ska inte raka dig bara för att han vill det”-kolumner har det skapats en mental blockering i många unga tjejers huvud, som inte är särskilt hälsosam.

Det måste helt enkelt alltid vara okej att göra saker för någon man älskar. Att tuta i unga tjejer att de alltid bara ska bry sig om sig själva är ett ordentligt snedsteg, och att gå ännu längre till att säga att du inte ska göra något bara för att någon annan vill det är riktigt vrickat.

Det behövs här en avdramatisering — det är inte konstigare att raka sig för sin partners skull eller ge oralsex (trots att det inte är favoritaktiviteten) än det är att klä upp sig eller slita en hel eftermiddag för att laga den perfekta romantiska middagen — det kanske inte hör till det man gör utan anledning, men det gör det inte varken förbjudet eller dåligt.

Samtidigt är det i princip tabu för unga killar att prata sex. Det skapas även här en blockering för det egentligt viktiga, när killars fokus hamnar på prestationen. Ämnet blir så laddat att det enda som kommer ut är någon sorts skryt-lögner om erövranden, medan osäkerhet och skuldkänslor över den egna otillräckligheten växer.

Allt det här är, i slutändan, varken bra för kvinnor eller män.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ,

Taggat: , ,

Piratpartiet, Feminismen och Kvinnorna

Postat Monday, July 6, 2009 om Piratpartiet

Jag drog mig rätt länge för att faktiskt kommentera det här, men när jag nu gör det så måste det ändå bli ordentligt gjort. Jag har spenderat rejält mycket tid långt innan jag gick med i piratpartiet med att diskutera genusfrågor och feminism, och jag tycker det finns rätt många hål i diskussionen som nu förs inom partiet (vilket inte är så konstigt, vi är experter på annat än feminism).

Jag ska försöka fylla i hålen så gott jag kan. Därför är det troligt att den här artikeln blir rätt lång, och jag hoppas ni orkar med.

Bakgrund

Efter att alla piratpartister kallats för våldtäktsmän, fått sakfrågan iförd våldtäktskläder, och en smutskastningskampanj mot partiet som om det fanns någon snaskig intern porrklubb så återkommer vi till den centrala frågan om piratpartiet, kvinnorna och feminismen.

Jag ska försöka ta tag i de olika aspekterna av det här.

Feminism kontra F!

Man kan tycka vad man vill om feminism i allmänhet, och jag vill inte ge mig in på en debatt om feminism kontra anti-feminism… det här handlar för mig om F! som parti, vilket är en mycket specifik samling åsikter vid namn radikalfeminism, vilket absolut inte är all feminism, men som i alla fall i Sverige ofta får föra mycket av feminismens talan i media.

Att PP skulle ta ställning för radikalfeminismen framför alla andra grenar av feminism är precis lika illa som att vi skulle liera oss med folkpartiet och alltså ta ställning för en viss typ av fördelningspolitik.

Troberg nämner också något om detta när det gäller porr-uttalandena: Vi får inte förknippas med dom här frågorna. Engström och HAX har redan gått ut och försvarat HAX porrfilmande från en relativt liberal ståndpunkt. Det är lite trist, för det missar liksom poängen: “nyheten” är felrapporterad och PP tar inte ställning alls i frågan om porr. Däremot kan man ju tycka att det är viktigt med lite press-etik då och då.

Det trampas på många tår i debatten runt feminism, ofta just för att radikalfeminismen framhålls som det enda alternativet. Vi som inte nödvändigtvis tycker den träffar så rätt blir ofta påmålade åsikter som kvinnohat. Vi har allt att vinna på att ha bättre nivå på debatten. Jag tycker till exempel att det är mycket tråkigt att vi som inte vill liera oss med F! får utstå att kallas icke läskunniga i debatten hos opassande. Kontraproduktivt och trist.

Radikalfeminism är inte all feminism, och F! som parti för definitivt inte för alla feministers talan. Att göra en sådan förenkling är varken produktivt för oss eller dem, och även om vi inte ska gå in på det längre så finns det hela falanger inom feminismen som anser att radikalfeminismen är en stor orsak till att saker ser ut som de gör, snarare än att de tillför något.

Feministiskt Initiativ

Troberg spinner vidare lite angående en diskussion som förts i kommentarerna till opassande, angående en tanke om ett samarbete mellan PP och F!.

Där för hon fram ståndpunkten att det är mycket förutfattade meningar om F! i diskussionen. Jag tycker det här är väldigt intressant, för mina åsikter i saken kommer i mångt och mycket från saker som F! själva presenterar, vilket gör det lite konstigt att tycka att det på något sätt skulle vara media som tutat i mig detta. Diskussionen tycks ha runnit ut lite i sanden och det återstår en hel del obesvarade frågor, och därmed en hel del polarisering av debatten.

Till att börja med vill man kanske avgöra vad olika saker är för indikationer på människosynen i F!… så vi börjar väl med kamp-ramsan då, eftersom den alltid kommer på tal. Det här svaret dök upp från E-mannen:

http://tungviktaren.blogspot.com/2009/01/dag-439.html

Är det inte dags att sluta dra upp den där låten helt ur sitt sammanhang jämt å ständigt?

Inlägget han länkar till är definitivt värt att läsa om man tänker sig att man ska använda några argument runt den ramsan. Frågan är sen ändå vad det innebär. Någon skrev detta vidare längre ner, men det tycks ha ignorerats: Gör det att det är okej, bara för att man hade en förklaring om att det här gäller våldtäktsmän? Hade det varit okej att köra en ramsa med “Jävla invandrare, jag ska slita dig i stycken”, om man före hade sagt att man minsann bara menar invandrarna som bildar gäng?

Frågan är vad man har för principer egentligen: är det okej att diskriminera en grupp eller inte? Svaret brukar vara nej utan särskilt lång betänketid, men följs det upp med handlingar från varje fall till fall? Ett enkelt sätt att se om man är konsekvent i sitt tänkande och tyckande är att alltid uppgradera målgruppen till den grupp som man värnar mest om i diskrimineringsmål.

Som exempel kan vi applicera detta på kamp-ramsan, och “uppgradera” den till att gälla det mer tydliga ämnet invandrare vs svenskar istället för män vs kvinnor, och ersätta slangorden med andra:

Blatte Neger jävla invandrare
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar krigar slåss och förstör
Fatta att du inte kan eller bör
Ta mig på fittan när du blir kåt
Elller på brösten när lusten faller på
Jag hatar dig du jävla invandrare
Du tror du vet du tror du kan
Allt om Svenskar allt om våra liv
Men du vet inget så ta ett jävla kliv
Till sidan, till kanten, ställ dig vid randen
Ramla i, det skiter jag i
Vår nu är det vår tur
Det här är vår revansch
Vi ska visa dig
Nu tar vi vår chans
Du gav dig rollen själv som gud så jävla patetiskt
Jaha så du har kuk är det ett skäl nog att tvinga på mid ideal
För din egna skull och egna jävla välbehag
Jag ska visa att jag kan, bättre än dig
Även fast jag är en ‘korkad, liten Svenne’
Blatte Neger jävla invandrare
Bäst du börjar springa
För här ser du en Svensk
Som hatar dig så mycket
Vi ska slita dig i stycken

Visst, det finns lite saker kvar om fittor och kukar, men det är rätt tydligt vilket håll det lutar åt? Säg att man ersatte kukarna och fittorna med hudfärger eller kulturkrockar och något annat likvärdigt med tafsande, skulle det då vara okej att köra den med en liten förklaring först om hur den bara handlar om gängvåld?

Att man över huvud taget använder ord på de sätt det görs är för många ett tecken på en mycket unken människosyn, som slår igenom gång på gång ju mer jag läser av Feministiskt Initiativs egna publiceringar och uttalanden (det går också mycket väl ihop med det kollektiva skuldbeläggandet inom radikalfeminismen).

Praktiskt, politiskt samarbete

Att vi samarbetar med F! praktiskt om valsedlar är en självklarhet. Vi måste stå upp för demokratin: Vi slåss för F!s rätt att föra fram sina åsikter, men vi slåss inte för F!s åsikter. Två andra saker som jag tog upp i debatten, och som inte heller fick några svar:

F! tycker det är helt okej med ändamålsglidning av vårt DNA-register som inrättades för forskningsbruk, utan några integritetshänsyn alls. Ett samarbete med partiet skulle alltså gå direkt emot vår centrala princip om integritet.

Dessutom, hur okej är det att samarbeta med ett parti som vill ha omvänd bevisbörda för vissa brottmål, och själva tala högtravande om rättssäkerhetens urholkande?

Ett politiskt samarbete känns mycket långsökt, eftersom vi har fullständigt skilda prioriteringsordningar. PP kommer alltid att sätta integriteten först, F! gör det definitivt inte.

Att lära sig av andras misstag

Både Troberg och Drugge talar om väldigt viktiga saker på olika ställen i diskussionen: Vad vi kan lära oss från F!s misstag. Att F! har blivit hårt ansatta av media råder ingen tvekan om, och att lära sig från deras misstag vore enormt bra. Man får däremot inte dra slutsatsen att så fort någon inte gillar deras politik är det på grund av den mediala kampanjen.

F! polariserade det Svenska medielandskapet totalt vad det gäller feminism, vilket är en stor del av orsaken till att nuvarande situation uppstod. Qer skriver som kommentar:

Skadan är skedd, oavsett vem som är mest skyldig. Det är definitivt värt att studera F! för att undvika att PP drabbas av samma sak. Hela blogosfären vet väl tex vid det här laget sanningen bakom HAX’ porrkarriär, men hur många av Expressens läsare vet det…?

Det är naturligtvis sant, och det fakto är PP på mycket god väg att hamna i en rätt liknande polariserad situation när det gäller andra frågor. F! har nu problemet att det inte går att diskutera feminism ordentligt eftersom begreppet kapats. Se denna kommentar från linda till exempel:

för mig är feminism en lika fruktansvärd människosyn som rasism och främlingsfientlighet. samarbetar pp med partier av sådana sorter är det uteslutet att jag någonsin mer i hela mitt liv lägger min röst på pp.

Om jag nu ska försöka mig på någon form av “sanning” kan jag ju definitivt säga att feminism som helhet inte är en rasism-liknande människosyn. Radikalfeminismen har en del sådana drag, dock, och F! är extrema i sin radikalfeministiska hållning, trots att den tonats ner lite på senaste.

Frågan vi måste ställa oss är om vi tycker det är okej att hamna i precis lika polariserad ställning själva?

Piratpartiet och kvinnorna

I kommentarerna till Troberg diskuteras image-problemen för partiet på ett konstruktivt sätt.

Till slut landar man på PPs image som grabbigt (eller pojkaktigt, som någon skrev), och våra problem med att locka kvinnliga väljare. Jag tror att det finns mycket man kan göra här, för jag har svårt att se hur kvinnor i allmänhet tycker integritet är mindre viktigt än män tycker det är, till exempel.

Det handlar alltså om att nå ut, och att göra det arbetet är inte något statistiskt jobb vi ska göra för att reda upp i könsbalansen i partiet, utan ett viktigt jobb att göra för att alla ska kunna förstå vad piratpartiet handlar om.

Därför hade jag tänkt bli helt konkret här, innan artikeln blir på tok för lång, och ge mina tankar och tips.

  • Vi måste bli tydligare om vad som gäller inom partiet och utom det. Med det menar jag att vi måste lära oss att hantera vilka åsikter som partiet står för, och vilka åsikter som enskilda partimedlemmar står för.

    Så oavsett om jag håller med Emma om hennes feministiska åsikter eller HAX om hans porrliberala inställning måste jag svara på hela uppståndelsen om HAX bakgrund med “Det får han väl stå för själv. Vi som parti tycker det är viktigare att vi inte inför en övervakningsstat än att föra fram några åsikter åt ena eller andra hållet om porr”.

  • Vi måste börja tala Svenska. Piratpartiets argumentation är alldeles för ofta kritik mot bokstavskombinationer. Det är viktiga frågor internt om FRA, IPRED och ACTA, men när vi för en dialog med andra måste vi tala så att så många som möjligt förstår. Eftersom många unga män idag är vana med jargongen blir det naturligt att vi har lättast att nå fram där.
  • Vi måste relatera bättre till våra grundprinciper inom alla frågor (något som vissa är bättre än andra på — se till exempel hur Amelia Andresdotter helt brilliant relaterar miljöpolitik till PPs grundtankar). Alltför ofta snöar vi in oss på de kontreta sakfrågorna om ett visst lagförslag eller viss handling. Vi måste även kunna tala om mer abstrakta värden, och nå fram med information om varför vår politik vore bra för den vi talar med.

    Vad får egentligen en ensamstående mamma ut av PPs politik? Den frågan ska inte behöva ställas för att vi ska tala om det! Att vi proaktivt går ut och talar om hur vår politik påverkar människors liv är nyckeln till att nå ut till andra som inte lever och tänker som vi.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off on Piratpartiet, Feminismen och Kvinnorna

Verkliga livet, i all dess hemskhet

Postat Sunday, June 21, 2009 om Media

Svenska nyheter har i små klipp lite rapportering från Iran. SVT rapporterar på några minuter om hur protesterna fortsätter, och om hur “polisen” använder tårgas och vattenkanoner för att skingra demonstranterna. Man säger sig vara så noggrann med sin källfontroll att man inte vill vidarebefordra mobilkamera-bilder eller medborgarrapporter från gatorna, samtidigt kan man inte hålla isär Khomeini och Khamenei, eller de olika grupperna i landet.

På svensk TV får man någon sorts intryck av att det är lite demonstrationer och polisen som försöker hålla ordning. Att det är en massiv revolt som pågår, där polisen tagit sida med demonstranterna och det är den Iranska millitären och paramilitära grupper som Basij och det Revolutionära Gardet som nu massakrerar demonstranterna hör man inte mycket om. “Polisen skjuter varningsskott” säger nyheterna — i verkligheten har fler människor än jag vill försöka hålla räkning på dödats.

På nätet binds allt ihop. Här är vi inte längre så isolerade ifrån händelserna, vi sitter inte längre och blir varnade för att “inslaget kan obehagliga bilder” om det är lite blod med i ett rapportage — vi följer och ser direkt vad som egentligen händer.

Det är är riktiga händelser, riktiga människor som kräver att världen öppnar ögonen på ett sätt som aldrig förut hänt. Det går inte längre att gömma sig och glömma bort att det som händer är riktigt jävla hemskt.

Mymlan säger det bäst: So fucking far from okay. Obligatorisk läsning, oavsett hur obehagliga bilder det innehåller. Nu handlar det inte längre om ett “oj då” framför TV:n, det handlar om vad DU kan göra, IDAG, för att hjälpa dina medmänniskor.

Comments Off on Verkliga livet, i all dess hemskhet

Midsommar med eftertanke

Postat Friday, June 19, 2009 om Politik

Jag förbereder mig för att resa ut på landet och fira midsommar, samtidigt som jag följer upp en forumtråd om de som dödats i protesterna i Iran. Kombinationen känns overklig, och något jag först lade märke till i början av Iran-konflikten blir extra tydligt idag:

Det här är en ny sorts nyheter. En ny sorts kommunikation. När media gäspar sömnigt och politikerna skakar yrvaket på huvudet så rapporterar de iranska medborgarna själva ut sina nyheter via nätet, och något speciellt händer, som aldrig riktigt hänt förut: Jag lider med dessa personer, som så många andra, och det är inte andra länders politiker som hjälper till utan andra länders medborgare.

Det här är inte nyhetssändningarnas avlägsna rapportering av fakta och siffror, inte politikernas tal om avtal och förhandlingar. Det här är riktiga personer, riktiga känslor, riktig kamp med riktig desperation, sorg och förtvivlan. Det som händer är att människor runt om i världen bryr sig, på ett helt nytt plan.

Medan västvärlden är upptagen med att försöka komma åt dom snyltande piraterna på the Pirate Bay är just dessa pirater inte tillgängliga — de är upptagna med att försöka rädda den fria tillgången till Internet i Iran, att stoppa försöken att förtrycka folket genom att frånta dem deras möjligheter att kommunicera.

Ett folk som slåss för sin frihet, och som hjälps av en global rörelse som når bortom alla nationella gränser, bortom alla religiösa gränser till en kärna av ren medmänsklighet och en stark tilltro på alla människors rätt till frihet.

Jag ser med hopp ett embryo till vad som kan komma att ske i framtiden i denna enorma slagkraft som mänsklighetens samlade styrka har i en svärm. Så med det räcker jag ut en hand till alla i hela världen med en lyckönskning om en god midsommar när jag firar denna hedninska högtid.

Uppror i Iran, media gäspar sömnigt

Postat Sunday, June 14, 2009 om Media
teheran

Iranskt Mod

Gammelmedia talar ofta om hur det är kris nu — folk får hellre sina nyheter på nätet än köper en tidning eller slår på en nyhetskanal. Idag är det riktigt tydligt varför.

Det är uppror i Iran. Protesterna efter det påstådda valfusket som ledde till att Ahmadinejad återvaldes som president har brutit ut i våldsamheter. Iranierna själva anser att det kan vara den viktigaste aktionen mot regimen på 20 år. Twitter kokar av nyhetsrapportering.

Utmanarkandidaten Mousavi sägs ha satts i husarrest. Rykten cirkulerade om att man bestämt sig för att samlas vid ett visst klockslag utanför hans kampanjhögkvarter för att därifrån marchera i protest, vilket senare ryktades ha varit en fälla för att samla alla hans supporters på samma ställe.

Iransk TV visar filmer och håller tyst om händelserna. All el i Teheran stängdes av för en stund, mobil-näten har varit avstängda, Twitter blockerats tillsammans med stora delar av webben, och andra liknande åtgärder har setts för att hindra demonstranterna att organisera sig. Polisen använder batonger och tårgas.

Bilder från oroligheterna hittas på nätet. Filmer sprids på youtube, bland annat på polis som sparkar liggande demonstranter och en folkmassa som skanderar “Ingen islamistisk stat” och där vi är vana att se folkmassor skandera “död åt amerika”  hörs nu “död åt regimen” (1 2 3 4 5 6).

Media då?  På med TV:n — man skulle ju kunna förvänta sig “Breaking News” på CNN, BBC och de andra jättarna. På CNN var det ett reportage om något nytt återvinningsbart pappersmaterial. BBC kör något om bergsklättrare. Tydligen har man tidigare kört en 5-minuters sammanfattning. CNN körde en minut. Detta om något som kan bli en historisk händelse.

SVT har rätt bra bevakning på nätet, men kör inget på TV. Dessutom är nyheten så oviktig att den hamnat långt ner på webbsidan, under något om att skolbarn kan tvingas gå om år och under ett rapportage om golf. Under tiden brinner eldar på gatorna, politiker arresteras och batonger viner.

Tänk på det nästa gång ni gnäller om att tittarna sviker, media.

För den som vill följa händelserna, följ Change_for_Iran, IranRiggedElect och keyvan på Twitter.

Comments Off on Uppror i Iran, media gäspar sömnigt

Försäljningen av nerladdade bensinstations-CD ökar med massor av procent

Postat Saturday, June 13, 2009 om Kultur

Scaber Nestor påpekar lite fulheter med skivbranchens statistikanvändning. Man anger nämligen inte vad siffrorna refererar till, alla gånger.

Nu senast påstås att skivförsäljningen ökat med 14% årets första månader. Jämfört med vad då?

Med all statistik är det bra att kolla upp källan, så jag företog mig att göra just detta. IFPI producerar lite rapporter med relevant data i — Recording Insdustry in Numbers heter den som borde innehålla detta. Problem nummer ett är att denna bara är tillgänglig till ett fåtal utvalda — rapporten kostar en 6-7000 kr om man inte råkar vara medlem i IFPI.

Dessutom produceras den bara årsvis (dvs det är först 2010 vi får reda på siffrorna, och då bara för hela året). Den rapporten är alltså inte producerad än. IFPI verkar inte heller ha släppt några pressmeddelanden om saken. En annan svensk organisation publicerar kvartalsvis information — den är inte heller släppt för första kvartalet. Dessutom pratar man om 5 månader, vilket inte går ihop med kvartalsvis information.

Mer grävande leder tillbaks till ett inslag hos SRs nyheter. Där verkar nyheterna göra en mycket konstig hopblandning av olika koncept. Artikeln på nätet anger i titeln att försälningen av nerladdad musik ökar. Artikeln handlar sedan om försäljning av CD-skivor på bensinstationer, som ökar.

Mitt i allt detta hittar vi ett hav av konstig statistik. Statoils musikchef säger att de dubblat sin försäljning, och påstår att detta är en ökning på 200% (om du glömt bort gymnasiematten kan jag hinta om att det egentligen är en ökning på 100%). Någonstans i gröten återfinns siffran 14%, som sägs komma ifrån “flera skivbolag som vi snackat med”.

Jag har läst igenom artikeln flera gånger nu, och jag tycker fortfarande det är oklart vilka siffror som refererar till nerladdning, vilka som är CD-försäljning i stort och vilka som är försäljningen för enskilda skivbolag eller ens bara Statoil. Att cheferna som sitter på siffrorna dessutom inte kan sin procentmatte gör inte det hela särskilt mycket mer trovärdigt.

Och då har vi inte ens börjat titta på förklaringsmodeller, IPRED och allt annat sådant… vilket när allt kommer omkring inte ens känns särskilt relevant om siffrorna är så dåligt specificerade.

Piratpartiet utifrån

Postat Wednesday, June 3, 2009 om Piratpartiet

Det har varit mycket tal om hur piratpartiet ser ut utifrån nu. Vi är omogna, och vi står inte för något alls. Jag tänkte jag skulle kommentera lite omkring detta…

Att vi har ett omoget beteende har flertal kommenterat förut. Emma på opassande skriver:

Problemet (om det nu ska ses som ett problem) uppstår när det tolkas som att de som luftar sitt missnöje utses vara representativa för hela rörelsen. Det finns ingen officiell kanal från Piratpartiet där upprördheten som nämnts synts till i någon större utsträckning heller ska sägas.

Det är på något sätt mitt i prick. Jag spenderade många år som ung i sällskap med rätt radikala, och rätt omogna vänsteranhängare. Men trots konstiga, omogna uttalanden från dessa här och där så var det ingen som anklagade vänsterpartiet (eller ens ung vänster) för att vara omoget.

Det är helt enkelt så att med Internet som arena syns det direkt när någon säger något olämpligt. Och med en släng mänsklig sensationalism sprider det sig snabbt.

Det är möjligt att vi kanske gärna reagerar lite starkare än andra. Men jag måste nog säga att jag har lite överseende med det, med tanke på den smutskastningskampanj som pågår mot partiet på alla möjliga sätt. Då är det kanske inte så konstigt att man hamnar i något sorts försvarsställning, oavsett om man är moget eller omoget lagd.

Den andra frågan är att man på alla möjliga håll och kanter försöker påtala att vi inte står för diverse åsikter, eller att vi har åsikter vi döljer. Det är lite lustigt, och egentligen tror jag inte väljarna går på det.

Det finns ett relativt väl utbrett politikerförakt i Sverige. Det lovas åt höger och vänster, men det är få löften som någon bryr sig om när valet är över. Det skulle inte förvåna mig om väljarna känner en frisk fläkt i ett parti som faktiskt inte lovar mer än det kan hålla.

En uppvisning i att inte förstå

Postat Sunday, May 31, 2009 om Media

Rapport har idag ett inslag om hur gammelpartierna nu satsar på nätet i sina kampanjer. Kandidaterna “twittrar”, “skriver på facebook”, och allt vad det nu är. Man har till och med hela avdelningar inom partierna som fokuserar uteslutande på “politik på nätet”.

Det är en spännande uppvisning i att totalt missförstå hur Internet och sociala medier fungerar, och det är nästan skrämmande att se.

Det första problemet är förstås att man ser det som någon sorts temporär megafon-teknologi. När det är dags till kampanj, ja då tar man till twitter och facebook, så var det bra sedan. När kampanjen sen är över så kan man lugnt försvinna tillbaks till sina kanslirum, och slippa kommunicera mer med de där jobbiga medborgarna ute på nätet.

Det gör det andra problemet än mer uppenbart: Det handlar fortfarande om en enkelriktad utbasunering av propaganda — den diskussion som annars finns i sociala medier undanbedes. Man är helt enkelt inte intresserad av att framföra budskapet genom någon sorts intellektuelt samtal, utan upprepar som en pappegoja tidigare bestämda budskap

Dessvärre blir det väldigt tydligt för den som på allvar intresserar sig för den nya världen på Internet, och känns som ett rätt billigt sätt att försöka köpa röster. Jag misstänker starkt att det snarare innebär att “väljarna” känner sig en aning förnedrade.

Comments Off on En uppvisning i att inte förstå
Taggat: