Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En väl utförd arbetsdag på dödsverket

Postat Friday, November 19, 2010 om Myndigheter

Migrationsverket tycks ha velat bevisa att jag hade rätt i mitt tidigare inlägg om hur man hanterar till synes uppenbara fall. I ett fall som vilken normal människa som helst hade kunnat avgöra på 1 minut med den mest grundläggande situationen klar för sig tar man ett fullständigt vettlöst beslut:

Ett lesbiskt par ska skickas tillbaks till Irak, där vi ju vet att lesbiska par behandlas mycket väl. I sidorna för just denna historia har den ena kvinnan våldtagits och hennes  bror mördats när han hjälpt henne skaffa ett pass. Den andra kvinnans familj har utfärdats dödsdomar mot båda kvinnorna.

Hur man i den situationen ens kan fundera på att skicka “hem” kvinnorna är en gåta. Ärendet måste ha passerat ett antal människor på migrationsverket, som alla sagt “okej, skicka iväg dom”. Var och en av dessa människor måste inse att de har blod på sina händer.

Presschefen på verket hänvisar till sekretess och vill inget säga om hur “det blev så här”.

Jag har stor tilltro till att just detta fall ordnar sig. Paret har fått hjälp med en överklagan till en riktig domstol (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna) av en riksdagsledamot, och har nu som ni märkt fått en hel del medial uppmärksamhet.

Det man måste inse här är att bakom varje liknade fall som tas upp i tidningarna finns mångfalden fler liknande fall som aldrig tas upp i tidningarna. Kanske är de av mindre allvarlig karaktär, men förmodligen är de bara av mindre uppenbar art.

I dessa fall blir människor offer för den inkompetenta svenska byråkratin och fastnar i dess grepp när ärenden blir prestige i överklaganden och när vänskapsbanden inom myndigheterna skiner som den slipade klingan på en giljotin.

Problemet är att svenska myndigheter i stort är en samlingsplats för inkompetens, krångliga regelverk och prestigefull felbehandling av ärenden. Det blir så ofta fel att till och med överklagandeproceduren är värdelös, även för de fall som lyckas ta sig fram längs den ofta överkrångliga vägen dit. Endast den mediala sensationslysten räddar ett fåtal.

I det större perspektivet saknas ansvarskänslan. Myndigheterna är så uppstyrda av regelverk och konstigt handhavande att man tappar blicken på det man beslutar om. Konsekvensen för att ta fel beslut och skicka människa på människa till döden är på sin höjd en viss intern oro, som säkert lätt förklaras bort med enkla förklaringar om “bristande resurser”.

Det saknas däremot inga resurser, det är i alla fall inte huvudproblemet. Man har tillåtit sig att skapa sig en liten bubbla som man isolerat sig i, där tiden flyter förbi på ett helt annat sätt. I sakta mak behandlas ett ärende då och då, till synes i totalt ovetande om att människor i världen utanför lever i skräck över besluten. Resultatet är dels att varenda människa som utvisas redan hunnit skapa sig ett nytt liv här, och dels att man helt tappat koncepten om vilken påverkan besluten har på de mänskliga öden man bestämmer över. Allt blir en ren pappersexercis.

Dessa myndighetskolosser är de mest ineffektiva organisationer jag någonsin stött på (och jag har ändå haft “nöjet” att interagera nog med dem för att inse att det inte rört sig om någon engångsföreteelse). Istället handlar detta om en överkrånglig regeluppsättning som ger varje handläggare en ursäkt att gå efter reglernas bokstav istället för efter normalt folkvett. Den som i vilket annat sammanhang som helst skulle ses som hjälte — den som räddar ett liv — ser man ner på, inom organisationer med alltför stor tilltro till regelböcker.

Samtidigt saknas en regelhierarki. Man har tagit sitt uppdrag på så stort allvar att man skapat procedurer och regler för hur allt ska skötas i minsta detalj, men har glömt att verkets huvudmål ska stå över dessa regler, att sveriges lag ska stå över dessa, att mänskliga rättigheter ska värderas så mycket högre än pappershanteringens regler. Samtidigt har det övergripande syftet blivit att skicka iväg flyktingar från landet, ibland i strid med Europadomstolen.

Med dessa regler och denna isolation lyckas man glömma bort de människor man behandlar, och varje handläggare som behandlar varje delsteg kan gå till sömns varje kväll i trygg vetskap om att hon inte gjort något fel när hon undertecknat den senaste dödsdomen.


Bildcredits: KayVee.INC

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Fikapaus och medborgarförakt

Postat Wednesday, May 26, 2010 om Politik

Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.

Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.

Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?

Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.

Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.

För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.

Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.

Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.

Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.

Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.

Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.

Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.

Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.

Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.

Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.

Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.

Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.


Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,