Läget, då?

Postat Monday, September 20, 2010 om Politik

Medan de flesta andra är helt upptagna med att förfasa sig, då, tvingas jag erkänna att det parlamentariska läget blev ganska mycket som jag hoppats. Inte mitt förstahandsval då, med tanke på det katastrofval Piratpartiet gör, utan mitt andrahandsval. Så här skrev jag för exakt en månad sedan:

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.

Även jag tycker det är skrämmande att SD väljs in i riksdagen. Inte för att SD har vidrig politik (vilket iofs är sant) utan för att det är ett kvitto på hur långt ifrån samhällets medborgare politikerna har hamnat.

Hela valet har varit ett fantastiskt sjöslag om medelklassväljarna, där man visat sig helt oförmögna att sätta sig in i någon annans levnadssituation. Till och med de utförsäkrade har används som ett slagträ i debatten av ena sidan, trots att vänsterblocket själva inte direkt har ett bra track record när det gäller försäkringskassan… och som om försäkringskassan var något svart får bland annars skinande vita svenska myndigheter.

Nu när SD kommer in skyller man det på olika varianter av “folk är dumma i huvudet”, allt i ett försök att slippa analysera vilken sorts existens det är som leder människor till en röst på SD. Det utanförskap som är grunden till ett sådant ställningstagande blir knappast bättre av det ramaskri av rent hat som ljudit konstant sedan gårdagskvällen, eller av demonstrationer landet runt mot ett demokratiskt valresultat.

Det är som om det finns en tro på att om man skanderar tillräckligt högt och monotont kan man slippa försöka förstå, slippa göra någon djupare analys av läget än att en tjugondel av befolkningen bör omyndigförklaras.

Fortsätter man längs den vägen kommer Sverigedemokraterna vara precis lika starka nästa val. Det enda positiva man kan se är möjligheten att de andra partierna nu styr upp sin egen integrationspolitik, vilket skulle kunna rycka undan mattan under fötterna på SD. På andra sidan av samma mynt finns risken att partierna (hej Folkpartiet) försöker stjäla röster av SD genom att själva bli mer extrema.

Nu har vi i alla fall ett intressant läge. Miljöpartiet har fått ett drömläge i vågmästarstälning där man förmodligen skulle kunna få igenom mer av sin politik än man någonsin fått förut, och det ser onekligen ut som man är så fast i blockpolitiken att man omedelbart kastar bort den chansen.

Nu måste någonting brista. Antingen brister högerblockets löften om att inte samarbeta med SD, eller så brister MPs blocktillhörighet (de andra alternativ som de facto existerar tycks inte ens finnas med i tankevärlden).

I annat fall hamnar vi i ett läge där en minoritetsregering ganska säkert leder till ett nyval om inte alltför lång tid, med oklar utgång. Partierna får då mycket svårt att förklara vad som ska göra skillnad, när endast en egen majoritet innebär att valresultatet håller.

Frågan som ställs på sin spets nu är helt enkelt: Är Sverige en tvåpartistat eller inte? Jag är glad att frågan i alla fall ställs, även i det fall svaret inte blir särskilt upplyftande.


Bildcredits: Gustav Gullberg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

8 anledningar att rösta pirat

Postat Friday, September 17, 2010 om Piratpartiet

Det finns många olika politiska synsätt. Alla kommer fram till olika slutsatser, och de olika partierna har svårt att hitta särskilt många saker de håller med varandra om. Därför kan man förundras lite, över att vissa frågor tycks korsa alla gränser.

Tänker du rösta på Socialdemokraterna, men tycker integriteten och kunskapssamhället kontra övervakningssamhället är viktigt? Kanske du borde göra som Henrik Brändén, och rösta Pirat.

Tänker du rösta på Vänsterpartiet, men tycker att Bodström går lite för hårt fram och att du faktiskt inte vill att datalagringsdirektivet ska bli svensk lag? Då kanske du borde resonera som Jinge, och överväga Piratpartiet?

Tänker du rösta på Miljöpartiet, men tycker att politiken ska styras av ideal och sakfrågor, inte av karriärlusta och lobbyister? Kanske borde du då lyssna på MPs tidigare språkrör, Anders Nordin Altersbruk, och välja Piratpartiet.

Tänker du rösta på Moderaterna, men tycker inte att det är okej att en hel serverhall rensas och oskyldigas datorer förverkas, bara för att storbolagen vill behålla förra århundradets affärsmodeller? Kanske borde du följa i Göran Widhams fotspår, och bli Pirat.

Tänker du rösta på Centerpartiet, men tycker att FRA-lagen och IPRED-lagen inte var särskilt bra, och bör debatteras trots att de klubbats i riksdagen. Kanske borde du göra som Markus Berglund, och rösta Pirat.

Tänker du rösta på Folkpartiet, men vill ha företrädare som kan skillnaden mellan ägande och immaterialrätt, kanske borde du ta efter Christoffer Willenfort, som  bytte till Piratpartiet.

Och vill du inte rösta på något av riksdagspartierna, i protest? Tänker du dig en röst på Sverigedemokraterna? Kanske borde du istället fundera på om inte du också är mogen piratideologin, precis som Jan Rume.

Och tänker du sitta hemma, kanske borde du då göra som jag gör… jag som alltid varit bitter och cynisk, sett på politikerna med stort förakt, och inte haft någon tilltro till deras vallöften, men som nu hittat en aning hopp om vår demokrati. Jag röstar Pirat.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Otillräcklig informationspolitik

Postat Monday, August 23, 2010 om Informationspolitik

När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.


Bildcredits: Bright Tal

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Datalagringen: Vad menar MP egentligen?

Postat Saturday, February 13, 2010 om Replik

Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.

Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:

Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?

Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.

Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?

Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):

- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).

Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:

Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.

Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.

En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.

Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?

PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.

Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.

Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.

Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir  den bortförhandlad.

Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?

MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.

Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.

Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.

En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.


Bildcredits: Bob West

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?

Postat Thursday, February 11, 2010 om Replik

Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.

Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.

Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:

Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?

Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!

För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.

Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.

Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?

Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?

Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.


Bildcredits: Muffet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,