Rosthög

Postat Saturday, March 25, 2017 om Myndigheter

Eftersom jag precis betalat värdet på en rätt fräsig sportbil i enbart restskatt så känner jag att jag jag har någon form av behov att yttra mig här. Det finns en hel del att diskutera utifrån sina olika synsätt i Sverige – ska vår stat vara en sportbil med alla möjliga sorters helt onödiga bling-funktioner, eller en vanlig arbetsbil som får jobbet gjort på ett helt oglamoröst sätt? En del går så långt att tycka att det räcker väl med en rostig cykel…

Jag vill ändå säga att det viktigaste problemet är att vi betalar för sportbilen, men vad vi får är en rostig skrotbil från 1954 som stått i skogen de senaste 25 åren. En del av blinget funkar fortfarande bra, men startmotorn hackar och underhållet kostar en hel del…

Wroom wroom, Sverige.

Helt enkelt: svensk skatt är inte “hög”, internationellt sett. Den är helt “absurdt fucking jävla mongo-hög”, men värdet vi får ut av den är vansinneslågt – det läggs miljoner på bullshit, byggs sportarenor, beställs kommun-pamps-tavlor, genuscertifieras höger och vänster, köps feelgood new age-mumbo jumbo som läkemedel och satsas stenhårt på kamelfarmar. Kommuner “sätts på kartan” i aldrig tidigare skådat tempo!

Samtidigt har våra grundläggande samhällsfunktioner klåfingrigt NPM-ats sönder till den milda grad att sjukvården flaggar för att patientsäkerheten inte kan upprätthållas och polisen riktar in sig på mängdbrotten för att få upp statistiken så mycket att de brott som folk faktiskt bryr sig om – de som har faktiska offer – inte hinns med. Och låt oss inte ens snegla på möjligheterna att försvara landet från angrepp.

Kort fattat: Precis varenda viktig samhällsfunktion håller på att rasa i bitar, accompanierat av ett ständigt ökande skatteuttag. Svaret på detta är i allmänhet lite roliga videoklipp där någon går omkring på en spårvagn och sarkastiskt utroppar “så här ser det ut när landet går sönder”, och det visas en större vilja att diskutera om det verkligen ska kallas för “no-go”-zon än att fundera på om det är ett problem i samhället som gjort att begreppet ens kommit upp för diskussion.

Inget parti lyfter detta som ett problem på riktigt. Visst, både rött och blått block snackar om att “sverige håller på att gå sönder” i opposition, men sen i regeringsställning är allt okej igen, kör på som vanligt. “Haha, inget hände #lastnightinsweden” – men handen på hjärtat, va det inte mer av ett lyckligt sammanträffande? För de följande 5 nätterna skedde ett antal mord följt av lite vardagliga upplopp.

Hela politiken genomsyras av någon sorts masspsykosliknande super-naivitet, där skattepengarna till synes är oändliga medel (om det inte handlar om något vitalt, det vill säga) och där invånarna indoktrinerats i vänstertankar så länge att man glatt sväljer allt snack om skattesänkningar som “att ta från staten”.

Vänstern tror allt löses genom att ta ut mer skatt att slösa bort. Högern har helt givit upp det ideella perspektivet och snackar bara om att skatten ska sänkas på rent ekonomiska grunder. Friheten som värdefull i sin egen rätt är bortglömd, och att folk skulle ha någon sorts grundläggande rätt till sina egna pengar är ett helt utomjordiskt koncept i sammanhanget.

Så vad händer? SD dyker upp och har iaf en syndabock – och ärligt talat är det inte konstigt att folk vänder sig dit i ett läge där alla etablerade politiker tävlar i oansvarig världsförnekelse och oändlig givmildhet allt medan vanligt folk känner ett litet nostalgiskt längtande efter tiden då “Hej, hej” var en hälsningsfras snarare än en önskan om donerade pengar, polisen kunde undersöka sådant som inbrott och misshandel snarare än enbart storsatsa på fildelning – och då man inte behövde oroa sig för att behöva föda sin förstfödda i vägrenen på motorvägen.

Vart vill jag då egentligen komma med detta? Well… jag skulle hellre köpt en faktisk sportbil för pengarna jag betalade i restskatt. En del av er känner mig och vet att jag har jobbat hårt på ett sätt som en fikapausinväntande offentligt anställd aldrig kunnat drömma om de senaste 10 åren eller nått sånt, så jag känner på något sätt att det vore lite kul om jag fick bestämma över… säg, kanske i alla fall hälften… av dom intjänade pengarna själv…? Det låter inte som ett helt oresonligt krav tycker jag?

Men om jag nu ska betala motsvarande summa i skatt så vill jag iaf få en “samhällsbil” som fortfarande kan rulla framåt för egen maskin. Och ursäkta mig om jag tycker att det här är ett jävla muppland när inte ett enda av de politiska partierna tycks hålla med. Sure, det debateras lite om fluffet – men mest om vart fluff-pengarna ska gå. Samtidigt kan jag inte komma på en enda samhällsinstitution som fungerar ens i närheten av som den ska. Alltså inte ens nästan.

Ja, Skatteverket då kanske… men poliserna slutar i drivor med löner som är hemskt låga, akutmottagningarna har väntetider som chockar folk som kommer hit från betydligt fattigare länder, skolan har helt byggts om från lärosäte till imse vimse genusuppfostringshem, Migrationsverket tar 15 år på sig att behandla folk som kommer hit och slänger sen ut dom på grund av formella skitsaker – men låt oss för all del se till att folk som “traumatiserats” av att åka och hjälpa ISIS skära halsen av folk får en lägenhet, stackarna.

Varje fall har någon gång en landning, och när betongen kommer rusande kommer det göra ont. Någon gång kommer bubblan med alla föreställningar om “föregångslandet sverige” att brista, och jag känner bara att jag önskar att det händer snart.

Tjänstemannaansvar. En fullständigt prestigefri återgång till fungerande styre över vitala samhällsfunktioner utan NPM, utan räknade poäng. Ett totalt jävla analt fokus på kärnverksamhet och inget annat i skola, i vård, i polis, i försvar. Och framför allt, en RADIKAL nedskärning av allt som inte handlar om att samhällets basfunktioner ska fungera. Gjorde man allt det skulle vändningen kunna komma. Jag tror man skulle kunna sänka skatten rejält också – andra länder visar att det är helt möjligt. Men i alla fall hade jag kunnat känna att det va lite “häftigt att betala skatt” då.

Men det kommer inte hända, för det finns inget politiskt alternativ som förespråkar det. Så för egen del fortsätter jag att ha ögonen på andra länder med lägre muppfaktor. Det finns mycket som håller mig kvar här… men någon gång kommer min vilja att acceptera ett heltrasigt samhälle att ta slut. Och tja, då kan jag ju köpa mig en sportbil i något annat land, samtidigt som jag kan betala en mer rimlig andel skatt och få ut lite mer fungerande samhällsfunktion av det.

Udda, egentligen, att det känns helt extremistiskt att säga så här.

Comments Off on Rosthög

Det räcker inte att uppröras längre

Postat Wednesday, December 11, 2013 om Informationspolitik

Nu när uppdrag granskning “avslöjat” att FRA samarbetar med NSA, att det utförs dataintrång på order av USA och att det samlas data om precis allt och alla kommer det att dras en hel del om FRA-lagen och om varningarna vi skrek oss hesa om inför omröstningen. Det är som om privatlivets död inte riktigt blev verklig förrns nu, på dess spektakulära begravning.

Det är lätt att säga “jag sa ju det“, men det räcker inte. Det är något som blir väldigt tydligt av detta för mig: Det är inte FRA-lagen som är problemet. FRA skiter fullständigt i lagen som den ser ut idag, och kunde lika gärna ha skitit i lagen som den såg ut då. Faktum är att de redan gjorde det.

Det stora problemet här är att FRA fått en massivt utökad budget. Det enda vettiga är istället att lägga ner hela verksamheten. Det finns inget rimligt grepp för att vi ska kunna återfå förtroendet för en myndighet som upprepade gånger visat sig villig att gå lång utöver vad rikets lagar anger är tillåtet.

Detta är tydligt från dagens Uppdrag Granskning om det inte redan var det:

  • Precis alla övervakas, oavsett om du är Svensk och oavsett vem du pratar med.
  • Precis allt övervakas, oavsett kommunikationsväg och innehåll.
  • Precis vem som helst får tillgång till datan (både inrikes och utrikes). “FRA-shoppen” är inte bara öppen utan har även rea.
  • Sveriges regering är fullständigt medveten om vad som sker.

Många som tidigare struntat i övervakningen kommer nu uppröras, eftersom det inte varit på riktigt innan det visas på TV. För alla er kan jag bara säga detta:

Inom ett år är det val, både till EU-parlamentet och till riksdagen. Jag behöver inte ens säga att jag tycker att Piratpartiet är det vettigaste att rösta på, men även om ni inte håller med om det så tänk på detta: det var ingen slump att våra mäktigaste politiker inom hela Alliansen mobbade och ljög igenom lagförslaget. Det var ingen tillfällighet att lagförslaget först skrevs av de mäktigaste politikerna inom Socialdemokraterna. Dessa politiker var helt medvetna om vilket förtryckarverktyg det var de höll på att bygga. Visst fanns det nog enskilda riksdagsledarmöter som blev lurade, men slutsatsen måste ändå stå helt klar:

Jag är ledsen, men du har inte riktigt rätt att vara upprörd nu om du tänker gå och rösta på ett av de partier som röstade igenom FRA-lagen eller på något sätt bidrog till dess skapande. Jag förstår de som inte trodde, som litade på politikerna – men nu är det klart, och ni har facit i hand lagom till valet 2014.

Demokratin har slagsida, både i Sverige, i Europa och runtomkring i världen. Vi har inte så ruskigt stora chanser att påverka i praktiken. Men om du nu upprörs över att samhällets elit håller på att bygga ett 1984-maktsystem så måste du ta den lilla makt du har och rösta på en chans till skillnad.

Verkligheten vs 1984

Det måste till ett skifte i vilka politiker som bestämmer. Det måste till en nedläggning av FRA. Och de som ansvarat för dessa brott mot Sveriges medborgare och mänskligheten i stort måste ställas till svar.

Det har redan gått för långt. Det är redan svårt att vända. Men tar vi inte chansen i år blir det nog omöjligt. Ta ditt ansvar.


Bildcredits: Marsmettnn Tallahassee

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lugnt och harmoniskt

Postat Saturday, September 29, 2012 om Politik

Den lokala butikschefen hade tröttnat på allt snatteri och bestämde sig därför att det var dags för åtgärder. Butiken anställde en säkerhetsvakt, som skulle hålla kontroll på att inget snattades. Vakten – en stor, biffig kille med aggressiv attityd vandrade fram mellan matvaruhyllorna med handen på batongen.

Kunderna, som ju i de allra flesta fall inte snattade, började känna ett visst obehag. Killen såg ju inte helt stabil ut, och om någon såg ut att ha lite bråttom fick personen ibland ett rapp av batongen. Nervositeten spred sig, och kunderna började klaga. Inte nog med att helt vanliga kunder kunde få sig ett slag över armen, snattarna hade naturligtvis lärt sig smyga bakom ryggen på vakten, och kom ofta undan.

Butikschefen svarade på kritiken: “Vi måste kanske lära ut kundbeteende. De allra flesta som handlar här ofta klarar detta utan problem. Om du är lugn och harmonisk så kan du handla utan problem. Det är inget fel med vår säkerhetsvakt.”

Allvarligt talat… hur många branscher är det okej att orsaka kunderna kroppsskada och sedan skylla på att de inte lärt sig hur deras repressiva stöldskyddsanordning fungerar? Men för SL går det tydligen bra. Förlåt oss SL, som inte har lärt oss de ninja-moves som krävs för att oskadda ta oss igenom era tortyrredskap.

Jag har skrivit förut om Spärrsamhället och hur jag blivit rädd att passera spärrarna. Det har blivit värre sen dess, speciellt sedan jag fått ett kraftigt slag av en spärr över min brutna och gipsade arm när jag var på väg att passera ut från tunnelbanan på ett lugnt och harmoniskt sätt. Man kan visserligen anmärka att jag förlorade mitt lugn och min harmoni av ett slag över min brutna arm, kanske är det detta SL:s VD talar om.

Det handlar om allt fler företag och myndigheter som anser att jakten och repressionen är viktigare än kunderna och medborgarna. Kläms i era egna spärrar, SL.

Comments Off on Lugnt och harmoniskt

Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reklamstatstelevisionen

Postat Monday, September 3, 2012 om Media

Den oberoende, reklamfria reklamen på SVT har länge irriterat många. Program som “sponsras av” en hel radda med kända och okända företag och produkter som i tid och otid ska räknas upp är tydligt för varje tänkande människa just reklam, även om man försöker gömma sig bakom någon teknikalitet.

Nu senast blev SVT:s reklam helt absurd under OS-sändningarna. På twitter ondgjorde några sig för att detta minnsann var det sista OS som skulle sändas av den reklamfria stats-TV:n. Snyft. Själv fick jag byta till reklamkanalen Eurosport varje gång statstelevisionen behagade göra reklam för sina kommande program i höst (vilket i regel var endast marginellt mindre ofta än reklamen på reklamkanalerna).

Jag är verkligen ingen fan av TV3, och hoppas att nätet mognat nog till nästa OS att man kommer kunna streama från vilken TV-kanal i världen som helst, eller till och med direkt från evenemanget själv. Jag ser egentligen ingen anledning att köpa ett paket med sport-bytande och kommentatorer inbyggt – jag borde helt enkelt kunna välja att se på en viss sport eller match, och därtill välja vilken kommentator jag vill ha (om någon). Man kan tänka sig att utbudet både kunde bestå av kommentatorer på alla möjliga olika språk från världens televisionskanaler men även av amatörer med brinnande intressen världen över. Det är sådant som Internet möjliggör och förenklar, vilket visas tydligt inom E-sporten. Men även om utvecklingen går snabbt framåt är det nog tyvärr några fler år dit.

Det var ett litet sidospår – i vilket fall som helst så har vi så långt alltså konstaterat att SVT både säljer reklamplats och därtill även irriterar tittarna på precis samma sätt som en reklamkanal – vilket annars brukar framhållas som den stora fördelen med en statsfinansierad television. Utbudet är dessutom lika dåligt och såpa-orienterat som vilken annan reklamkanal som helst, så jag vet egentligen inte varför vi ska betala alla dessa pengar (oavsett om det sker via jakt och utpressning eller skatt).

Idag behövde jag kolla upp en del referensvideor på youtube på jobbet. C:a 10 videor i rad drabbades jag av en reklamvideo á 20 sekunder för SVT:s “Fridlyst”… och någon stans här är kortslutningen total. Jag har alltså här betalat en (relativt dyr) TV-licens för att finansiera reklamfri televsion, vilket statstelevisionen använt för att köpa reklam som stör mig när jag vill se på videoklipp på youtube.

Det har debatterats fram och tillbaks en hel del om huruvida statstelevisionen bör finansieras via licensavgifter eller skatt och om eventuella licensavigifter bör tas ut baserat på innehav av mottagare som förr eller för alla datorenheter. Jag föreslår ett nytt alternativ: Lägg ner.

Vill man ta ut en avgift eller skatt för TV-produktion kan pengarna lämpligtvis istället spenderas på informativa dokumentärer och nyhetsrapportage som kan läggas upp på youtube eller liknande. Då skulle statstelevisionen i alla fall tillföra något av värde till nätet, istället för bara irritation.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Comments Off on Reklamstatstelevisionen

Den Manliga Verktygsvagnen

Postat Thursday, July 5, 2012 om Jämställdhet

Härom dagen damp gratistidningen “Mitt i Huddinge” ner i vår brevlåda märkt “Inga gratistidningar tack”. Av uppenbara anledningar brukar vi inte läsa blaskan, utan den hamnar omgående i pappersåtervinningen för att bäras runt lite och bidra lite extra till nedsmutsningen av samhälle och natur.

Denna gång fick sambon dock syn på en notis på förstasidan om en kvinna som lurat till sig bidrag som vi inte kunde hålla oss från att läsa.

“Motivet: Hon hade skiljt sig och vad ensamstående. Men när socialnämnden gjorde ett oanmält besök hos kvinnan fann man slipsar, manskläder och en stor verktygsvagn.”

Artikeln fortsätter sedan att rada upp andra indicium som tydligt visar på att kvinnan fortfarande bor med mannen, enligt tingsrätten.

Jag noterar alltså att tingsrätten anser att det kraftigt talar för att det bor en man i huset om man har en “stor verktygsvagn”. Vidare förmedlas detta helt okritiskt av tidningen, som om det vore ett rent självklart samband.

Man kanske kunde tycka att faktumet att mannen stod i köket och lagade middag var ett lite starkare indicium, men tydligen var verktygsvagnen viktig nog att ha med i beaktandet.

Suck. Svenska myndigheter, svensk media och svenskt rättsväsende… är det inte dags att lägga ner precis allt och göra om, göra rätt, snart?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off on Den Manliga Verktygsvagnen

Polisfocus

Postat Sunday, January 15, 2012 om Rättssäkerhet

Visste ni att polisen inte har nog resurser för (och inte prioriterar) att utreda t.ex. bedrägerier mot företag? Malmö har en  bedrägerirotel som är underbemannad och har tusentals öppna ärenden, andra städer (som Göteborg) har ingen bedrägerirotel alls.

Samtidigt tar man nu nya friska tag mot fildelningen. Nya specialpoliser ska arbeta uteslutande med fildelningsbrott, tillsammans med de specialåklagare som redan sedan tidigare finns. För några få hundra fall om året och enstaka fällanden ska nu mer resurser skjutas till. Det vore nog lite naivt att tro att dessa resurser inte ska behöva tas någonstans ifrån.

Visste ni förresten att polisen saknar resurser för att göra något åt nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten?

Undersökningar visar att 20% av den Svenska befolkningen fildelar – och siffran ökar ständigt. Andra undersökningar visar att hårdare straff eller större risk att åka fast innebär någon större förändring för den siffran. En lagstiftning som slår mot så stora delar av befolkningen kommer aldrig kunna vara effektiv. Om vi kunde identifiera vilka 20% det är så kommer vi ändå aldrig kunna fängsla dem – ett land med 20% fängelseinterner kommer gå på knäna.

Det innebär att lagen tillämpas på ett mycket slumpmässigt sätt. Rättsväsendet blir ett vapen som kan tillämpas lite vid godtycke – vid någon form av personlig konflikt kan man anmäla någon, och med lite tur hittar polisen bevis för fildelning och syr in personen i fråga. Råkar man ha misstankar om att personen i fråga har fildelat kan man till och med använda hotet om polisanmälan som utpressningsverktyg.

Har ni förresten hört att poliserna själva många gånger är missnöjda, eftersom de inte har resurser att skicka tillräckligt många patruller när något hänt? Att man på grund av resursbrist inte kunnat ta hand om pågående inbrott, misshandel och skadegörelser? Att poliser lämnas ensamma med mycket aggressiva personer?

Att mot denna bakgrund lägga mer pengar på att jaga fildelare är inte rimligt för samhället. Att ignorera alla rättssäkerhetsproblem med att 20% av befolkningen räknas som brottslingar är inte rimligt för samhället. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det enda rimliga är att polisen först lyckas hundraprocentigt täcka sin kärnverksamhet och utreda alla våldsbrott, inbrott, rån och liknande brott mot person eller egendom innan man börjar spendera resurser på att utreda immaterialbrott över huvud taget.

Visste ni förresten att allt arbete med att renovera ett lägenhetshus efter en anlagd brand inte kunde göras eftersom polisen inte hade resurser att göra en teknisk undersökning? Att en förundersökning om sexuellt utnyttjande prioriterades ner, på grund av bristande resurser? Att polisen inte har resurser att hjälpa till när ungdomsgäng härjar i en bygd? Att det inte finns resurser att ingripa mot kända langare, även om man vet vilka de är? Att den svenska polisen utmärker sig till och med internationellt genom att lägga ner förundersökningar mot företag som misstänkts brutit mot FN-sanktioner — på grund av resursbrist?

Men nog har de väl resurser att sätta ett par miljoner vanliga medborgare bakom lås och bom allt?

 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Totalhaveri i svenska skolan

Postat Tuesday, April 5, 2011 om Myndigheter

Maciej Zaremba har fått beröm här på bloggen förut. Nu är han på gång igen med en ny artikelserie, denna gång om svenska skolan och dess bekymmer. Första delen finns att läsa på DN:s webbsida. Även HAX kommenterar.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om svenska myndigheter och det bemötande man får där, men i princip allt återgår till det HAX skriver om — den totala frånvaron av någon som helst sorts ansvar för att saker blir rätt. Jag har dessutom skrivit om den totala brist på anpassning till verkligheten som skolan uppvisar, och här går de båda ämnena ihop.

Jag kan inte säga mer än jag gjort i länkarna ovan utan att upprepa mig känner jag, så jag låter bli. Det som jag fann extra intressant denna gång var det som nådde mig via twitter. StaffanLindblad skickade mig en länk till Charlotte Lindblads blog. Hon är alltså den ansvariga politiker som omnämns i artikeln.

Intressant i sammanhanget är att Staffans twitterprofil ser i princip identisk ut som en spambot. Hade jag inte kunnat språket hade jag omedelbart blockerat och rapporterat för spam. Det är tweet på tweet med samma text och samma länk. Eftersom ämnet intresserar mig är det ändå trevligt att läsa “andra sidan” av berättelsen.

I Charlottes blogpost försöker hon få det till att Zarembas artikel skulle vara ett inlägg med tydlig inriktning för ett förstatligande av skolan, vilket man lätt kan se inte är fallet då man läser artikeln — Zaremba pekar tydligt ut den Finska skolan som ett föredöme, och noterar att den är kommunal.

Kommentarsektionen som följer är det som intresserar mig mest. Den är en stilstudie i exakt det som Zaremba beskriver — den totala avsaknanden av ansvarstagande eller utkrävande av ansvar någonstans inom organisationen. Någon ställde den direkta frågan om de som orsakat denna katastrof kommer hållas ansvariga på något sätt. Charlotte slog ifrån sig med att ingen ska behöva hängas ut offentligt… frågan preciserades: kommer något ansvar över huvud taget utkrävas? Kan dessa personer glatt jobba vidare med samma sak? Detta fick över huvud taget inget svar.

Det krävs en svensk politiker för att påstå att det inte finns något som helst samband mellan budgeten för en skolas undervisning och dess kvalitet. Inget som helst problematiserande om att den svenska skolans kvalitet i princip befunnit sig i fritt fall ett flertal decennier nu. Inga funderingar om att något kanske är fel. Skolinspektionen tyckte att skolan var på rätt väg 2009, påpekar Charlotte, och duckar skickligt för faktum att skolan nu fått ett hårt krav på sig att förbättras eller tvångsförstatligas i höst.

För Charlotte och alla andra politiker i det här landet handlar det just om det. Skolinspektionens rapporter. Budgetposter. Grafer. Siffror. Samtidigt är det hela generationer av ungdomar som går ut skolan utan att lära sig särskilt mycket. Människor vars hela framtid skrivs och vars möjligheter förstörs. Någon särskilt stor ångest över det uppvisas i alla fall inte från Charlottes sida.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off on Totalhaveri i svenska skolan

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En väl utförd arbetsdag på dödsverket

Postat Friday, November 19, 2010 om Myndigheter

Migrationsverket tycks ha velat bevisa att jag hade rätt i mitt tidigare inlägg om hur man hanterar till synes uppenbara fall. I ett fall som vilken normal människa som helst hade kunnat avgöra på 1 minut med den mest grundläggande situationen klar för sig tar man ett fullständigt vettlöst beslut:

Ett lesbiskt par ska skickas tillbaks till Irak, där vi ju vet att lesbiska par behandlas mycket väl. I sidorna för just denna historia har den ena kvinnan våldtagits och hennes  bror mördats när han hjälpt henne skaffa ett pass. Den andra kvinnans familj har utfärdats dödsdomar mot båda kvinnorna.

Hur man i den situationen ens kan fundera på att skicka “hem” kvinnorna är en gåta. Ärendet måste ha passerat ett antal människor på migrationsverket, som alla sagt “okej, skicka iväg dom”. Var och en av dessa människor måste inse att de har blod på sina händer.

Presschefen på verket hänvisar till sekretess och vill inget säga om hur “det blev så här”.

Jag har stor tilltro till att just detta fall ordnar sig. Paret har fått hjälp med en överklagan till en riktig domstol (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna) av en riksdagsledamot, och har nu som ni märkt fått en hel del medial uppmärksamhet.

Det man måste inse här är att bakom varje liknade fall som tas upp i tidningarna finns mångfalden fler liknande fall som aldrig tas upp i tidningarna. Kanske är de av mindre allvarlig karaktär, men förmodligen är de bara av mindre uppenbar art.

I dessa fall blir människor offer för den inkompetenta svenska byråkratin och fastnar i dess grepp när ärenden blir prestige i överklaganden och när vänskapsbanden inom myndigheterna skiner som den slipade klingan på en giljotin.

Problemet är att svenska myndigheter i stort är en samlingsplats för inkompetens, krångliga regelverk och prestigefull felbehandling av ärenden. Det blir så ofta fel att till och med överklagandeproceduren är värdelös, även för de fall som lyckas ta sig fram längs den ofta överkrångliga vägen dit. Endast den mediala sensationslysten räddar ett fåtal.

I det större perspektivet saknas ansvarskänslan. Myndigheterna är så uppstyrda av regelverk och konstigt handhavande att man tappar blicken på det man beslutar om. Konsekvensen för att ta fel beslut och skicka människa på människa till döden är på sin höjd en viss intern oro, som säkert lätt förklaras bort med enkla förklaringar om “bristande resurser”.

Det saknas däremot inga resurser, det är i alla fall inte huvudproblemet. Man har tillåtit sig att skapa sig en liten bubbla som man isolerat sig i, där tiden flyter förbi på ett helt annat sätt. I sakta mak behandlas ett ärende då och då, till synes i totalt ovetande om att människor i världen utanför lever i skräck över besluten. Resultatet är dels att varenda människa som utvisas redan hunnit skapa sig ett nytt liv här, och dels att man helt tappat koncepten om vilken påverkan besluten har på de mänskliga öden man bestämmer över. Allt blir en ren pappersexercis.

Dessa myndighetskolosser är de mest ineffektiva organisationer jag någonsin stött på (och jag har ändå haft “nöjet” att interagera nog med dem för att inse att det inte rört sig om någon engångsföreteelse). Istället handlar detta om en överkrånglig regeluppsättning som ger varje handläggare en ursäkt att gå efter reglernas bokstav istället för efter normalt folkvett. Den som i vilket annat sammanhang som helst skulle ses som hjälte — den som räddar ett liv — ser man ner på, inom organisationer med alltför stor tilltro till regelböcker.

Samtidigt saknas en regelhierarki. Man har tagit sitt uppdrag på så stort allvar att man skapat procedurer och regler för hur allt ska skötas i minsta detalj, men har glömt att verkets huvudmål ska stå över dessa regler, att sveriges lag ska stå över dessa, att mänskliga rättigheter ska värderas så mycket högre än pappershanteringens regler. Samtidigt har det övergripande syftet blivit att skicka iväg flyktingar från landet, ibland i strid med Europadomstolen.

Med dessa regler och denna isolation lyckas man glömma bort de människor man behandlar, och varje handläggare som behandlar varje delsteg kan gå till sömns varje kväll i trygg vetskap om att hon inte gjort något fel när hon undertecknat den senaste dödsdomen.


Bildcredits: KayVee.INC

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off on En väl utförd arbetsdag på dödsverket