Upprördhet och uppgivenhet
Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.
Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).
Det är otroligt viktigt att sådant här kommer upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.
Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.
I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.
Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.
Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.
Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?
Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?
Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.
Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?
Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.
Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.
(Ursäkta raseriutbrottet)
Bildcredits: Rudi and Milo.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Makt, Pengar, Politik, Piratpartiet, Zaremba, Skola, Vård, Omsorg, Myndigheter.
Vem betalar?
Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.
Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.
Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.
Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).
Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).
Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden – det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.
Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.
Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.
Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.
Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.
Bildcredits: quaziefoto
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Ekonomi, Ansvar
Fikapaus och medborgarförakt
Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.
Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.
Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?
Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.
Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.
För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.
Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.
Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.
Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.
Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.
Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.
Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.
Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.
Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.
Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.
Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.
Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.
Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.
Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integrationspolitik, Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Migrationsverket, Piratpartiet, VHS
