Myndighetsbeslut och bakgrunder

Postat Sunday, November 14, 2010 om Myndigheter

Vad har myndigheterna för prioriteringar egentligen? Vad får dem att göra saker som helt uppenbart strider mot all vett och sans, som till och med det minsta barnet kan se, och sedan stå fast vid dessa beslut och regler till helvetets port och åter?

Vi ser det nästan dagligen. En myndighet har fått uppdraget att göra något, och gör sedan till synes dess exakta motsats. Vi ser det i Försäkringskassan, vars uppgift är att hjälpa de sjuka bli friska och komma tillbaks till sina arbeten, men som istället jagar sjuka så att de blir ännu sjukare. Vi ser det i Jordbruksverket som får uppdraget att värna om vår biologiska mångfald, men som istället kräver in stora avgifter som kommer göra det olönsamt att bevara och sprida ovanliga frösorter.

Varför är det ingen som någonstans på vägen reagerar och säger, “vänta nu, stopp här — det här främjar inte vårt syfte”?

Låt oss dissekera en historia om en myndighet och se var möjligheterna fanns att rätta till läget?

Ta historien om Karim, till exempel. Det handlar nu alltså om Migrationsverket, som alltså har till uppgift att se till att välkommna människor till Sverige, och se till att vi begränsar inströmmen av människor till en ekonomiskt hållbar storlek — spara på skattebetalarnas pengar, helt enkelt.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Här uppstår direkt en fråga. Hur tänker man när man resonerar så? Om någon varit hotad till livet i Stockholm på grund av riksdagens agerande, vore det då safe att skicka denne till Borås?

Vi kan anta att Migrationsverket vet något vi inte vet här, och ignorera denna fråga. Vad händer sedan?

Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

Okej, killen verkar ju inte helt stabil. Om han hellre försöker ta livet av sig än åker tillbaks kanske det ligger något i det där med att det är farligt? Å andra sidan kanske han bara fejkade det för att komma undan, den sluge rackaren. Tre avslagna ansökningar om att få stanna senare:

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Inte ens vid detta upprepade självmordsförsök är det någon som stannar upp och tänker efter. Snarare är det tvärt om — nu ska han verkligen ut. Han lever, så då är det okej att skicka iväg honom:

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Här någonstans upphör till och med min förmåga att ens låtsas om någon god tro. Det blir uppenbarligen verkligen brådis att få ut honom ur landet. Varför? Det enda jag kan komma på är att man vill bli av med honom innan han faktiskt lyckas ta livet av sig, till den milda grad att han skickas iväg innan tabletterna från självmordsförsöket gått ur kroppen.

Alltså hyr denna myndighet ett privat affärsflygplan för att bli av med människan snabbt, så han inte kostar det Svenska samhället så mycket pengar… (!) Nu finns det inga uppgifter om vad detta kostat, men lite snabba eftersökningar visar att en sådan resa i regel går på mellan en kvarts och en halv miljon svenska kronor, vilket alltså skulle vara nog med pengar för att köpa en lägenhet åt honom i närheten av Göteborg och betala hyran i 5 år.

Människan har dessutom suttit i häkte rejält länge och tagit upp polisens resurser, för att inte tala om all tid Migrationsverket måste lagt på det hela.

Karim landar i alla fall i Kabul, försöker få ett jobb, blir hotad till livet av beväpnad milis och flyr igen. Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland, Danmark, Kalmar. Han går till Migrationsverket, lyckas till slut få sin sak prövad igen, får ytterligare ett avslag, och nu börjar det hela bli helt absurdt.

Med hjälp av ett juridiskt ombud kom saken upp i Migrationsdomstolen, och helt plötsligt hade Migrationsverket ändrat inställning.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso (Karims juridiska ombud).

Detta måste Migrationsverkets personal veta om mycket väl, redan från början. Det är det allra mest centrala i deras uppdrag. Ändå har det gått 4 år från den första ansökan innan man inser att det har någon bäring på fallet, och då endast efter att ett väl förberett juridiskt ombud påtalat saken.

Den enda förklaring jag kan komma på är att man delat upp ansvaret för mycket. Någon har fått ansvaret att bli av med Karim, och har inte ansvaret själv för att fundera på rimligheten i det.

Samma sak gäller de andra fallen. Någon på Jordbruksverket har helt enkelt anpassat avgifterna för fröregistrering till någon given budget och sedan kört på. Ingen funderar över om resultatet är rimligt eller om budgeten är rätt satt.

Detta sker när man sätter upp för mycket regler på varje nivå i en organisation, och skapar en miljö där varje individ bara “lyder order”. Helhetsbilden landar med någon som är alldeles för viktig och upptagen för att bry sig om de viktiga detaljerna med vilket allt står eller faller. Trasigt, och som Seth Godin förklarar: “Not my job” (i ett oerhört värdefullt och underhållande föredrag, för övrigt).

Det är dessutom symptomatiskt för svenska myndigheter att ingen heller tar ansvar för den skada som skett. Det finns inga gränser för den inkompetens som får förekomma — ett samtal med chefen kanske, över lite fika? Någon drabbades av 4 års ständig rädsla och livsfara?

Nämen så tråkigt.


Bildcredist: thomas23

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off on Myndighetsbeslut och bakgrunder

Spärrsamhället

Postat Thursday, October 21, 2010 om Politik

För ett antal år sedan bytte Stockholm som vanligt styrande efter ett val. Befolkningen i huvudstaden lyckades nämligen glömma bort att andra blocket var lika goda kålsupare under en 4-årsperiod, varpå man valde blocken varannan gång i en stolt tradition som avslutades först 2010.

Om detta haft något samband med en annan tradition, nämligen den hos politikerna att stjäla andra blockets vallöften, varpå man sedan stjäl brytandet av samma vallöfte är oklart.

Det valet denna historia utspelar sig efter tog det rödgröna alternativet över styret. Den nya inriktningen var att Storstockholms Lokaltrafik skulle bli spärrlös. Istället för spärrarna som funnits överallt skulle man öppna upp, markera en spärrlinje på marken och överlåta åt resenärerna att se till att ha färdbevis innanför linjerna.

Detta innebar att man kunde avveckla den enorma organisation som sysselsatte hundratals människor med att stämpla små remsor. Små automater sattes istället upp, som enkelt kunde användas av resenärer för att stämpla sina egna papersremsor. En solklar effektivisering.

Valet kom, och Stockholms landsting bytte styre. Den nya trenden blev att tala om plankandet och dess kostnader. Hårdare-straff-gänget bestämde sig därför att återinföra alla spärrar som precis tagits bort, till stor kostnad. Man nöjde sig dessutom inte där — de gamla spärrarna var relativt lätta att ta sig förbi, så en ny “superspärr” skulle utvecklas.

Nog för att det kanske behövdes… den gamla sortens spärr bestod av tre utstickande pinnar på ett hjul. I vanliga fall drog man sitt kort om man var på väg in, och gick sedan igenom spärren. Hjulet snurrade, man släpptes igenom. Spärrsorten hade dock en ovana att rätt var det var tvärnita (både på vägen in och ut, trots grönt ljus), varpå man fick sig en ordentlig smäll i magen och stod böjd och förudmjukad över en metallpinne i morgonrusningen.

Den nya superspärren utvecklades till 100% för att se till att den inte gick att planka igenom. Första versionen två midjehöga dörrar som öppnades, vilket så klart gick att klättra över. Den nyaste består istället av två höga glasportar som öppnas och stängs, och är för plankarna precis lika enkla att ta sig igenom genom att smita in efter någon. För oss resenärer är de dessutom precis lika dåliga.

Inte nog med att spärrarna gillar att stängas så att resväskor och liknande fastnar ordentligt, dom ser dessutom till att smälla igen ordentligt ibland. För bara några veckor sedan smällde en spärr igen precis framför näsan på mig så jag “gick in i väggen” med ordentlig hastighet.

Sådant händer med en regelbundenhet stor nog att jag idag reflekterade över en liten men ändock inte obetydlig känsla av försiktighet och rädsla när jag passerade ut genom spärren.

Mitt mjöl i min påse är så vitt det kan bli, jag har ständigt passerkort även när jag skulle spara pengar på att inte ha det, eftersom jag gillar bekvämligheten i att alltid kunna ta kollektivtrafiken. Ändå är det jag som går genom spärren rädd för att få en snyting på väg till jobbet, medans smitarna fortsätter smita.

Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.

Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.

I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil från den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi måste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.

Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha så bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.

Spärrsamhället är ett faktum, och vi betalar till slut pengar för att sätta fast folk bara för den goda moralens skull, inte för att vi skulle sparat pengar annars. Det hela blir så viktigt i sig självt att det inte spelar någon roll om de önskade effekterna uteblir, spärrarna i sig blir en symbol: här börjar spärrsamhället, och här vill vi inte ha in människor som dig.

Att det sedan är de som är som mest utsatta, som mest saknar medel, som i regel är de där smitarna… och att det är dessa mest utsatta politiker tävlar om att snacka fint om, det är inte en koppling som behöver göras. De ska väl för bövelen göra rätt för sig som annat folk?


Bildcredits: Eric Wahlforss, Erik Mörner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har vi råd med gamlingarna?

Postat Tuesday, September 28, 2010 om Replik

För tre veckor sedan skrev jag om övervakningskamerorna som ersatt besök av en medmänniska i hemtjänsten.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning försöker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Anders på Uppsnappat skrev ett svar, som jag lovade att svara på. Sedan blev jag förkyld, fick jag intrång i servern, fick installera om hela maskinen och återställa alla bloggar, samt var tvungen att se till att Piratpartiet var valbart i vår trasiga demokrati genom att skyffla papperslappar över hela förorten. Jag är alltså försenad, men det sägs ju att det är bättre sent än aldrig. Anders skrev:

Problemet i Hedbergs resonamang är att i de fall han tar upp, såsom äldervård och hemtjänst är man inte i valet mellan teknisk övervakning eller personligt möte. Man står istället och väljer mellan teknisk övervakning och ingen övervakning alls, mänsklig eller i annan form. Det finns nämligen inga pengar för den mänskliga kontakten som han efterfrågar.

Det är ett intressant påstående, att det helt plötsligt inte finns resurser. Det är ju inte så att denna övervakningskamera införs i ett vakuum — den ersätter ju besök som förut utförts av personal. Så vad har hänt? Har gamlingarna blivit oproportionerligt många fler? Har personalen blivit mycket dyrare?

Egentlingen handlar det inte om att det inte finns pengar, utan att man inte vill. Man vill hellre prioritera annat, som att bygga äventyrsbad eller arenor. Sedan när miljonprojekten drar över på budgeten så gnäller man, skär ner på skolan, vården och omsorgen på ett ogenomtänkt sätt eller tvingar staten att ge mer pengar.

Det som händer är helt enkelt ytterligare ett varv “effektivisering“. Just i det här fallet i Göteborg, där politikerna glatt gav bort 114 miljoner kronor till olika företag. Klart man inte har råd med annat än kameror då…

Så länge vi i vårt högskatteparadis vräker ner en halv miljon på projektet “Trumpeten som genussymbol” utan närmare eftertanke, eller vansinnessummor på nya arenor tänker jag kategoriskt underkänna precis alla former av argumentet “vi har inte råd att ge våra barn/sjuka/äldre en duglig och mänsklig utbildning/vård/omsorg”.

Först om vi någon gång hamnar i den situation som Anders beskriver, där det faktiskt handlar om kameran eller inget, kan vi börja fundera på det alternativet. Dock måste detta då ske med stor omtanke om individers integritet… i nuläget är detta något man helt enkelt tycks strunta i, för att kunna spara några slantar.

Har vi kommit så långt har vi dock förmodligen större problem att ta itu med.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

“Ni vill ju modernisera Sverige”

Postat Tuesday, September 7, 2010 om Piratpartiet

Bland alla vi pratade med i lördags fanns en grupp på tre killar som kom fram, för unga för att få rösta i valet. Vi kunde i alla fall trösta med ett par piratpins och snackade med dom om partiet en stund. Deras enda intryck av partiet innan vi började prata handlade om fildelning… så dom undrade naturligtvis vad vi hade för annan politik.

Vi pratade lite allt möjligt med dom. Om övervakning, integritet och annat förstås, men även om hur piratpartiets värderingar kan applicerasskolpolitik. Någonstans i detta får en av killarna en insikt, och utbrister:

“Men, ni vill ju modernisera Sverige!”

… ja, så kan man nog säga det. Ibland krävs det att någon annan sätter ord på något för att det ska låta precis så enkelt som det är. Vi vill modernisera Sverige, ta landet in i informationseran, där alla andra har stagnerat och tävlar om att bäst bevara eller möjligtvis riva ner i lägst hastighet.

Det är därför våra principer om medborgarrätt leder till så radikalt annorlunda utfall när det gäller försäkringskassan. För där de etablerade partierna är helt fast i diskussioner om procentsatser hit och dit än att konstatera att det är åt helvete att hela Sveriges befolkning utmålas som ett gäng fuskare när vi råkar bli sjuka, att de allra svagaste ska avkrävas bevis på sin oskuld. Man har blivit så fast i gamla mönster att det inte ens framstår som möjligt att ta ett steg tillbaka, identifiera vad som är fel och sedan fixa det, oavsett om metoderna inte är de traditionella.

Särskilt för en ung kille som släpar sig igenom ett föråldrat skolsystem måste detta vara något av en sensation. Där vuxenvärlden svikit och eleverna bedöms godtyckligt av lärare som inte ens har i närheten samma grepp om teknologin som är världens nya kundskapsspridare, bara för att sedan landa i en enorm ungdomsarbetslöshet, där uppenbarar sig plötsligt något nytt.

Någon som förstått, inte bara hur den nya generationen lever för sin delade kultur, utan även hur de växer upp i en ny sorts samhälle, där föräldrarna och skolan inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Ja, Sverige har halkat efter. Och ja, det är dags för en modernisering.


Bildcredits: Gilderic

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu kan du också få en kamera istället för mänsklig kontakt

Postat Tuesday, September 7, 2010 om Integritet

Jag har sedan länge använt övervakningskameror i sovrummet som en analogi för den övervakning som sker av nätet i FRA-lagens Sverige. Redan den andra posten på denna blog gör den kopplingen. Det är en stark liknelse, eftersom den tydliggör just hur integritetskränkande lagstiftningen  är — de allra flesta har i alla fall en djupt rotad känsla av sängen som en mycket privat plats.

Det föll mig därför inte in att tro att vi redan nu skulle börja se övervakningskameror monteras upp, riktade mot vårdtagares sängar för deras trygghets skull när hemtjänsten inte längre vill göra hembesök. En mer cynisk del av mig vill mena att det var självklart att vi snart skulle se det.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning förösker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Först de som är som mest utsatta i samhället. I Sverige hemtjänstens vårdtagare, i Storbritannien “problemfamiljer“. När man väl har kommit så långt kan man ta ytterligare ett steg och övervaka någon mer. När är det dags att reagera?


Bildcredits: fabrizio mingarelli

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

När rättssäkerheten brister

Postat Thursday, August 5, 2010 om Rättssäkerhet

Jag skrev igår om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot någon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vårdnadstvister, där sådant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sådan anmälan förstöra någons liv.

Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.

“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.

Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.

Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”

Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.

Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off on När rättssäkerheten brister

Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

Vem betalar?

Postat Thursday, May 27, 2010 om Politik

Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.

Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.

Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).

Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).

Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden — det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.

Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.

Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.

Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.

Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.


Bildcredits: quaziefoto

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fikapaus och medborgarförakt

Postat Wednesday, May 26, 2010 om Politik

Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.

Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.

Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?

Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.

Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.

För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.

Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.

Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.

Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.

Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.

Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.

Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.

Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.

Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.

Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.

Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.

Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.


Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,