Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.

Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.

Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?

Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.

I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:

Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.

Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.

Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.

Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:

“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Informationspolitik, Integritet, Lagar, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Politiker och media kommer nu ta chansen att spinna detta som ett organiserat terrordåd, och därmed har politikerna nytt ammo i striden mot det öppna samhället och medborgarnas privatliv för att skydda mot faran. Bloggosfären å andra sidan förutsätter hejdlöst att mannen var en ensam galning till den milda grad att man nedvärderande talar om allt prat om terrorism som dumheter, vilket inte ger en så smickrande bild heller av den ofta kärleksfullt kallade “nätmobben”.

Som tredje grupp börjar det kollektiva skuldbeläggandet av muslimer hagla. Dumhet på dumhet om hur muslimer bör ta avstånd från bombdådet eller annat häver både bloggare och skribenter i pressen ur sig. Någon jämförde det med att kräva att alla kristna tar avstånd från mord som utförs av fundamentalistiska abortmotståndare i USA — det är fullständigt orimligt att kräva att en godtycklig grupp ska ta ansvar eller avstånd.

Enligt hoten handlade bomberna om kriget i Afganistan. Det kommer nu intesifieras krav på att kriget ska avslutas. Jag är inte den som tycker att man bör ge efter för terrorism — samtidigt måste man vara medveten om att krig kräver offer, och detta är ett sådant offer. Mitt eget motstånd mot kriget är precis lika stor som tidigare.

Jag väljer att inte förutsätta något om vad som ligger bakom detta. Utredningar kommer tveklöst att ge oss mer information vad tiden lider, och alldeles oavsett vill jag mena att det inte spelar någon roll. De som vill skydda oss från terrordåd, vill de skydda oss mindre ifall det bara rörde sig om en ensam galning?

Och, för mig ännu viktigare, alla ni som skriker om att det bara var en ensam galning — är det okej med ännu mer övervakning för att skydda oss mot terrorism om det visar sig att det faktiskt rörde sig om en terrorist med internationellt stöd? För mig är det inte det.

Omständigheterna runt dådet har istället andra intressanta detaljer jag vill diskutera. Det har tidvis spekulerats i att det skulle ha ringts in ett tips om saken i förväg — men enligt SÄPO vet man inget om den saken. Jag kan naturligtvis inte säga mer om den saken. Det pratas om en Facebooksida, men hade den informationen verkligen hjälpt?

Samtidigt som vi nyss fått veta att FRA läcker ofiltrerad data hejdlöst, och alltså har en relativt väl utbyggd spaning i Sverige, tvärt emot vad som tidigare sagt (“kablarna har inte kopplats in än”), vilket innebär att man rimligtvis borde haft koll på denna terrorist. Han mailade ändå in ett hot, vilket nog borde innebära att han kommunicerat en hel del elektroniskt.

Denna sorts information ställer hela saken på sin spets. Inför terrordåden den elfte september hade amerikanska underrättelsetjänster information om vad som skulle kunna ske, men i havet av information misslyckades man sålla fram den. Detsamma gäller den terrorist som försökte tända smälla av en bomb genom att tända eld på sina underkläder ombord på ett flygplan. Nu går det inte att säga vilken information underrättelsetjänsterna just i detta fall missat — det kanske vi aldrig får veta, men en intressant fråga framstår i alla fall.

Varför ska vi ha all denna övervakning av folket om det ändå inte hjälper att vi har rätt information? Varför ska vi samla in informationen (och sälja den till främmande makt på vägen), om vi ändå inte har någon nytta av den? Den frågan tycker jag man ska fortsätta ställa, nu när politikerna ändå kommer argumentera för att det behövs mer övervakning, striktare begränsningar, hårdare tag.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Givet en farlig, odemokratisk utveckling finns det dock någon punkt där detta upphör att gälla — en punkt då vi går bortom all återvändo. Den punkten uppstår exakt när det börjar anses brottsligt att kritisera och ifrågasätta. Det kan tyckas paranoidt att tala om sådant — vi har FRA-lagen och datalagringsdirektivet på gång i terroristjaktens namn, men nog har vi inte nått så långt än?

Nej, det har vi naturligtvis inte. Däremot kan det vara intressant att börja se sig om efter vilka tecken man bör uppmärksamma på dess annalkande.

Vi kan till exempel se på de länder som ligger något “före” oss i utvecklingen, till exempel Storbrittanien eller USA. I USA har transportsäkerhetsmyndigheten TSA ansvar för säkerheten vid flygplatser, bland annat.

Chefen för TSA gick till exempel nyligen ut med budskapet att det “kan sända fel budskap till terroristerna att kritisera TSA“. Det är visserligen inte olagligt, men nog kan man ta det som ett tydligt tecken: Är du inte med på noterna är du med på terrorist-laget.

Flertalet incidenter visar också att när lagar väl är på plats som utökar befogenheterna för polis och statsmakt så missbrukas den. I Sverige finns det utmärkta exemplet med tunnelbanepoliserna från “gategate”. I Storbrittanien har poliser börjat jaga vanliga medborgare som fotograferar, och hotat med åtgärder om dessa fotat polisernas arbete eller inte tagit bort redan tagna bilder.

De som misstror tolkar ofta allt tal om sluttande plan, ändamålsglidning och missbruk av maktmedel som att vi helt plötsligt skulle börja se en flod av hemskheter när vi passerat någon viss punkt. Jag tror inte det. Däremot ser vi tydligt redan nu hur det sakta men säkert ökar i intensitet och slutenhet.

Från ett öppet demokratiskt samhälle går vi små pyttesteg mot ett stängt totalitärt samhälle, vilket inte märks i vår vardag alls, men som manifesteras dels i att det sker fler och fler felaktigheter i kampen mot “fienden”, men även i att kampen om informationen hårdnar.

Det första är sådant som polisinsatserna i Göteborg, där man använder de nya övervakningsmöjligheterna till att slå till mot vanliga medborgare med totalt övervåld. Det andra sker direkt därpå, när locket läggs på.

Det svenska samhällets öppenhet definieras av offentlighetsprincipen. När mer och mer information hemligstämplas utan egentlig förklaring försvinner medborgarnas möjligheter att kontrollera.

Sakta övergår en rädsla för brottslighet och terrorism i en rädsla för statsmakten, och någon morgon vaknar man upp och inser att man är för rädd för att gå ut och protestera. Förmodligen hade man då inte märkt det, men klart och tydligt har vi då passerat bortom all återvändå.

Just detta att det inte märks är det som gör att vi måste protestera nu, mot allt som gör det möjligt att gå i den riktningen. Det går inte att börja gå lite grann ditåt, men lova att stanna innan det är för sent — varje steg är ju så litet, men många små steg leder lång väg.

Bildcredits: Luke Andrew Scowen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, FRA, Integritet, Maktmissbruk, Yttrandefrihet, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, Integritet, Maktmissbruk, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning försöker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Anders på Uppsnappat skrev ett svar, som jag lovade att svara på. Sedan blev jag förkyld, fick jag intrång i servern, fick installera om hela maskinen och återställa alla bloggar, samt var tvungen att se till att Piratpartiet var valbart i vår trasiga demokrati genom att skyffla papperslappar över hela förorten. Jag är alltså försenad, men det sägs ju att det är bättre sent än aldrig. Anders skrev:

Problemet i Hedbergs resonamang är att i de fall han tar upp, såsom äldervård och hemtjänst är man inte i valet mellan teknisk övervakning eller personligt möte. Man står istället och väljer mellan teknisk övervakning och ingen övervakning alls, mänsklig eller i annan form. Det finns nämligen inga pengar för den mänskliga kontakten som han efterfrågar.

Det är ett intressant påstående, att det helt plötsligt inte finns resurser. Det är ju inte så att denna övervakningskamera införs i ett vakuum — den ersätter ju besök som förut utförts av personal. Så vad har hänt? Har gamlingarna blivit oproportionerligt många fler? Har personalen blivit mycket dyrare?

Egentlingen handlar det inte om att det inte finns pengar, utan att man inte vill. Man vill hellre prioritera annat, som att bygga äventyrsbad eller arenor. Sedan när miljonprojekten drar över på budgeten så gnäller man, skär ner på skolan, vården och omsorgen på ett ogenomtänkt sätt eller tvingar staten att ge mer pengar.

Det som händer är helt enkelt ytterligare ett varv “effektivisering“. Just i det här fallet i Göteborg, där politikerna glatt gav bort 114 miljoner kronor till olika företag. Klart man inte har råd med annat än kameror då…

Så länge vi i vårt högskatteparadis vräker ner en halv miljon på projektet “Trumpeten som genussymbol” utan närmare eftertanke, eller vansinnessummor på nya arenor tänker jag kategoriskt underkänna precis alla former av argumentet “vi har inte råd att ge våra barn/sjuka/äldre en duglig och mänsklig utbildning/vård/omsorg”.

Först om vi någon gång hamnar i den situation som Anders beskriver, där det faktiskt handlar om kameran eller inget, kan vi börja fundera på det alternativet. Dock måste detta då ske med stor omtanke om individers integritet… i nuläget är detta något man helt enkelt tycks strunta i, för att kunna spara några slantar.

Har vi kommit så långt har vi dock förmodligen större problem att ta itu med.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det föll mig därför inte in att tro att vi redan nu skulle börja se övervakningskameror monteras upp, riktade mot vårdtagares sängar för deras trygghets skull när hemtjänsten inte längre vill göra hembesök. En mer cynisk del av mig vill mena att det var självklart att vi snart skulle se det.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning förösker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Först de som är som mest utsatta i samhället. I Sverige hemtjänstens vårdtagare, i Storbritannien “problemfamiljer“. När man väl har kommit så långt kan man ta ytterligare ett steg och övervaka någon mer. När är det dags att reagera?

Bildcredits: fabrizio mingarelli

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Myndigheter, Övervakning, Hemtjänsten

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det går inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa på något nytt, sänka skatten eller förbättra något så måste pengarna komma någonstans ifrån. I princip ingen sätter någon focus på hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, så det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.

Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.

Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.

Det kan vara lite abstrakt med siffror så där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hålla Sverige på framkanten inom IT, även på landsbygden (hallå, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansågs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltså kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 års övervakningskostnad.

Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.

Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.

Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hårdare straff — åtgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.

Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Övervakning, Pengar, Ekonomi, Demokrati, Piratpartiet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.

Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.

Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.

För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.

Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.

Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.

Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.

Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.

Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.