Respektlöst slöseri med andras pengar

Postat Sunday, January 5, 2014 om Politik

Sakine Madon skriver idag i Expressen bra om slösandet i Sveriges kommuner och landsting – en mycket bra beskrivning om vad som försiggår hela tiden runt om i landet, men en relativt dålig slutsats. Enorma summor, hundratals miljoner kronor, slösas bort på vansinnesprojekt som det inte krävs mycket till sunt förnuft för att inse idiotin i.

Detta är en effekt av svenskarnas i det närmaste totala tilltro till alla valda politiker och “det svenska systemet”, totala ovilja att inse eller tro på fakta om hur effektivt stat, landsting och kommuner slösar bort medborgarnas pengar. Gemene man bor kvar i en fantasivärld där Sverige fortfarande har ett fungerande socialt skyddsnät, bra utbildning och säker vård (för att inte nämna ett rättssäkert rättsväsende). I verkligheten krävs det bara att man blickar mycket snabbt över hur stat, landsting och kommuner sköts för att man ska få ont i ögonen av misskötseln.

Det är som om man driver ett stort experiment för att utröna hur mycket misskötsel det krävs innan politikerföraktet når någon sorts bristningsgräns.

Rubriken på Sakines ledare har blivit “Straffa slösaktiga kommunpampar”. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte – hon konstaterar själv att detta händer oavsett vilket block som styr i kommunerna – hur man då ska kunna “ryta till när valdagen kommer” är oklart.

Det som krävs är inte en väl fungerande opposition – någon sådan kommer ej magiskt tillkomma. Det krävs inte heller att vi ryter till från insändarsidan i lokalbladet nästa gång idioterna bygger sommarland, fotbollsarena eller diamantsmyckad guldmidsommarstång i urskogen.

I skattetrycksparadisets Sverige är detta helt enkelt ett systemfel. Det diskueras skattesänkningar kontra skola/vård/omsorg när den egentliga frågan borde vara vilka tomtar som får strössla våra pengar omkring sig. Det som behöver skäras ner är mängden politiker som tillåts hantera skattepengar, och mängden skattepengar de tillåts hantera. Att byta en idiot mot en annan kommer inte hjälpa.

Det är detta skattesänkningsdebatten borde handla om – en frihetsfråga om att låta vanliga människor få välja att använda sina hårt intjänade pengar till vettiga utgifter och eget nöje snarare än något fantasiprojekt köpta av småpampar med huvuden bland molnen och sedan länge tappad markkontakt.

Jag föreslår en nolltolerans för allt detta slösaktiga fluff. Alla budgetposter som handlar om kommuners “image”, nöjesverksamhet, verksamhet utanför kommunen eller storbidgrag till företag måste bort. Kommunernas pengar måste till 99,9% gå till kärnverksamheten.

Först när vi kommit bort från rondellstatyer, arenor, äventyrsbad, flamsiga genusprojekt av uppenbart oseriös natur, odlingsprojekt i Afrika och så vidare kan vi ha en vettig debatt om skattenivåerna i landet.

Jag har det relativt bra ställt och har inget emot att betala en relativt hög skatt för ett fungerande samhälle med bra utbildningsmöjligheter för alla, fungerande samhällstjänster och socialt skyddsnät men denna totala respektlöshet för medborgarnas pengar gör mig illamående.

Faktumet att vi dessutom är fast i detta system utan någon vettig väg ut gör inte saken bättre.


Bildcredits: Nick Nguyen

Comments Off

Schack matt

Postat Saturday, April 9, 2011 om Jämställdhet

Jag läste en insändare en gång i tiden om rasism. Skribenten riktade in sig på alldagliga företeelser och beskrev hur rasismen låg under ytan i koncepten – se bara hur de vita alltid får börja spelet i Schack, och ett flertal andra liknande faktorer.

Sådant är vi svenskar extremt duktiga på. Vi upprördes redan för 10 år sedan av namnet “negerboll” till den milda grad att det nu suddats bort ur det svenska språket. Samtidigt är de högskoleutbildade utlandsfödda taxichaufförerna precis lika många och misstron mot slöjbärande är på topp.

Med enkla symbolhandlingar som att inte säga negerboll (eller för den delen neger) eller att skriva under “Vi gillar olika”-kampanjer svär man sig på något sätt fri från att behöva faktiskt gilla olika. Det sista kanske var en sanning med modifikation… de som skrivit på har helt enkelt missat poängen. Vi gillar olika hudfärg, visst, men absolut inte olika kultur i för stor grad — eller olika politik, religion, synsätt eller beteende.

På så sätt lamslås hela debatten. De superviktiga underliggande attityderna diskuteras inte, bara symbolik, på ett sätt som målar ett löjtes skimmer över hela ideologin eller rörelsen, kletar ner den med någon sorts idioti som döljer grundtanken — vi färgar båda sidorna på schackspelet grå eller målar varannan linje på övergångsställena svarta helt utan tanke på den bakgrund som finns till att färgerna har den plats de har. Ännu värre är detta pysslande med irrelevanta skitsaker i vägen — ingen tycks ägna så mycket energi åt den skitbehandling invandrare får av svenska myndigheter och de strukturer som ser till att deras chanser att nå särskilt långt i samhället effektivt blockeras.

Istället för att analysera problem med rationella metoder leker vi avancerade tolkar och ser “symbolik” i ord och bildspråk.

Det senaste exemplet är de nya sedlarnas utformning. Det förekommer knappt något beslut i Sverige längre som inte sågas av någon idiot i feminismens eller jämställdhetens namn, och det var naturligtvis inget undantag denna gång. “Varannan damernas” räckte inte, utan det var fel män som valts, kom första symbol-analysen.

Det är ett “svek” mot kvinnorna att det är Taube på 50-lappen eftersom han ju skrivit låten “Flickan i  Havanna”, som handlar om prostitution. Själv tycker jag det är ett hån mot alla dom kvinnor som kämpat för riktiga kvinnofrågor som rösträtt och mot diskriminering att komma med den typen av uttalanden. För människor med fler än tre hjärnceller framstår det hela väldigt fånigt.

Som en bonus hann vi knappt komma över detta innan nästa anklagelse kom: Det är män och kvinnor på fel valörer. Män har “mer sammanlagt värde” enligt någon godtycklig metod för hopräkning av “värde”, och detta är därför fel symbolik och “bekräftar den hierarkiska ordningen”. Det är för far out, jag skulle inte kunna hitta på det om jag ens försökte — även om dumheterna kommer så tätt att vissa börjar kunna förutspå dem.

Det är naturligtvis så att den som söker skall finna. Oavsett hur man lägger upp detta kommer det alltid att finnas någon vinkel att se det hela från som inte är “jämställd” enligt någon viss vrickad definition av begreppet — allt i världen går nämligen inte att dela jämt i 2.

Detta ständiga letande efter symbolik har nu slagit över till den milda grad att det omvända gäller mot vad syftet påstås vara. Vi utgår nu från uppdelningen i grupper — män och kvinnor, svenskar och “invandrare”, och ska därefter räkna ut om statistiken stämmer, om alla fått lika stor del av kakan inom varenda litet område vi kan finna. På vägen trampas ofta på tår och diskrimineras hejvilt medans anklagelserna haglar om de mest alldagliga skitsaker. Det som skulle vara att könet eller rasen inte spelade någon roll blev istället att könet eller rasen blev utgångspunkt.

Kanske hade man kunnat räkna bort insändaren som inledde denna text som en enstaka stolle, men detta dravel kommer inte bara från var och varannan “vanlig Svensson” utan även från våra mest ledande politiker och personligheter. Trovärdigheten slår i botten.

Samtidigt lämnas de verkliga problemen att bero. Det finns så mycket som skulle behöva göras i form av konkreta åtgärder både när det gäller rasism och jämställdhet i Sverige. Istället gillar folket “olika” och diskuterar om inte “Herr Gårman” borde ha kjol eller om vi inte borde ha kvinnor på alla sedlarna istället. Fail.


Bildcredits: Erik (HASH) Hersman

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kapsyler

Postat Sunday, March 13, 2011 om Rättssäkerhet

Via HAX får jag reda på att man nu slår ett hårt slag mot kontanthanteringen i landet. Jag tror inte egentligen att det är så illa menat — det sägs att man gör det för att minska rånrisken, men jag antar att man helt enkelt inte tänkt igenom konsekvenserna.

HAX påtalar ett helt gäng problem med detta, med alla integritetsaspekter och annat. Jag har själv skrivit om det här förut också, men att det här kommer just nu tycker jag sätter saken i ett annat ljus. Jag ser fler problem än de som HAX tar upp, och de kanske på vissa sätt är ännu allvarligare.

Detta drag kommer alltså nu, när vi precis sett hur kortföretagen och bankerna börjat agera bestraffande på politisk begäran. Utan inblandning över huvud taget från rättsväsendet har ett antal företag stängt betalningsvägarna till wikileaks. Om vi då betänker att kort skulle vara det enda sättet att betala skapar detta en mycket obehaglig situation där politikerna direkt skulle kunna gå in och bestraffa valda människor eller företag genom att stänga av deras möjlighet att köpa saker alternativt ta emot betalning.

Precis som vi behöver lagstadgad nätneutralitet behöver vi lagstadgad betalningsneutralitet — det ska inte vara tillåtet för företag som förmedlar betalning att välja vilka betalningar som är okej, att stoppa vissa betalningar, eller att ta mer betalt för vissa betalningar än för andra. Detta, tillsammans reglering av vilken information om transaktioner som får sparas och hur denna information får användas är det enda som någonsin kan göra ett kontantlöst samhälle till ett rimligt alternativ.

Annars kommer ett förbud av kontanthantering endast göra att folk hittar alternativ. Olaglig kontanthandel kan bli det stora nya folkliga lagbrottet, eller så slutar det med att vi som i Fallout handlar med kapsyler.


Bildcredits: Daniel Speiss

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Myndighetsbeslut och bakgrunder

Postat Sunday, November 14, 2010 om Myndigheter

Vad har myndigheterna för prioriteringar egentligen? Vad får dem att göra saker som helt uppenbart strider mot all vett och sans, som till och med det minsta barnet kan se, och sedan stå fast vid dessa beslut och regler till helvetets port och åter?

Vi ser det nästan dagligen. En myndighet har fått uppdraget att göra något, och gör sedan till synes dess exakta motsats. Vi ser det i Försäkringskassan, vars uppgift är att hjälpa de sjuka bli friska och komma tillbaks till sina arbeten, men som istället jagar sjuka så att de blir ännu sjukare. Vi ser det i Jordbruksverket som får uppdraget att värna om vår biologiska mångfald, men som istället kräver in stora avgifter som kommer göra det olönsamt att bevara och sprida ovanliga frösorter.

Varför är det ingen som någonstans på vägen reagerar och säger, “vänta nu, stopp här — det här främjar inte vårt syfte”?

Låt oss dissekera en historia om en myndighet och se var möjligheterna fanns att rätta till läget?

Ta historien om Karim, till exempel. Det handlar nu alltså om Migrationsverket, som alltså har till uppgift att se till att välkommna människor till Sverige, och se till att vi begränsar inströmmen av människor till en ekonomiskt hållbar storlek — spara på skattebetalarnas pengar, helt enkelt.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Här uppstår direkt en fråga. Hur tänker man när man resonerar så? Om någon varit hotad till livet i Stockholm på grund av riksdagens agerande, vore det då safe att skicka denne till Borås?

Vi kan anta att Migrationsverket vet något vi inte vet här, och ignorera denna fråga. Vad händer sedan?

Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

Okej, killen verkar ju inte helt stabil. Om han hellre försöker ta livet av sig än åker tillbaks kanske det ligger något i det där med att det är farligt? Å andra sidan kanske han bara fejkade det för att komma undan, den sluge rackaren. Tre avslagna ansökningar om att få stanna senare:

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Inte ens vid detta upprepade självmordsförsök är det någon som stannar upp och tänker efter. Snarare är det tvärt om — nu ska han verkligen ut. Han lever, så då är det okej att skicka iväg honom:

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Här någonstans upphör till och med min förmåga att ens låtsas om någon god tro. Det blir uppenbarligen verkligen brådis att få ut honom ur landet. Varför? Det enda jag kan komma på är att man vill bli av med honom innan han faktiskt lyckas ta livet av sig, till den milda grad att han skickas iväg innan tabletterna från självmordsförsöket gått ur kroppen.

Alltså hyr denna myndighet ett privat affärsflygplan för att bli av med människan snabbt, så han inte kostar det Svenska samhället så mycket pengar… (!) Nu finns det inga uppgifter om vad detta kostat, men lite snabba eftersökningar visar att en sådan resa i regel går på mellan en kvarts och en halv miljon svenska kronor, vilket alltså skulle vara nog med pengar för att köpa en lägenhet åt honom i närheten av Göteborg och betala hyran i 5 år.

Människan har dessutom suttit i häkte rejält länge och tagit upp polisens resurser, för att inte tala om all tid Migrationsverket måste lagt på det hela.

Karim landar i alla fall i Kabul, försöker få ett jobb, blir hotad till livet av beväpnad milis och flyr igen. Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland, Danmark, Kalmar. Han går till Migrationsverket, lyckas till slut få sin sak prövad igen, får ytterligare ett avslag, och nu börjar det hela bli helt absurdt.

Med hjälp av ett juridiskt ombud kom saken upp i Migrationsdomstolen, och helt plötsligt hade Migrationsverket ändrat inställning.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso (Karims juridiska ombud).

Detta måste Migrationsverkets personal veta om mycket väl, redan från början. Det är det allra mest centrala i deras uppdrag. Ändå har det gått 4 år från den första ansökan innan man inser att det har någon bäring på fallet, och då endast efter att ett väl förberett juridiskt ombud påtalat saken.

Den enda förklaring jag kan komma på är att man delat upp ansvaret för mycket. Någon har fått ansvaret att bli av med Karim, och har inte ansvaret själv för att fundera på rimligheten i det.

Samma sak gäller de andra fallen. Någon på Jordbruksverket har helt enkelt anpassat avgifterna för fröregistrering till någon given budget och sedan kört på. Ingen funderar över om resultatet är rimligt eller om budgeten är rätt satt.

Detta sker när man sätter upp för mycket regler på varje nivå i en organisation, och skapar en miljö där varje individ bara “lyder order”. Helhetsbilden landar med någon som är alldeles för viktig och upptagen för att bry sig om de viktiga detaljerna med vilket allt står eller faller. Trasigt, och som Seth Godin förklarar: “Not my job” (i ett oerhört värdefullt och underhållande föredrag, för övrigt).

Det är dessutom symptomatiskt för svenska myndigheter att ingen heller tar ansvar för den skada som skett. Det finns inga gränser för den inkompetens som får förekomma — ett samtal med chefen kanske, över lite fika? Någon drabbades av 4 års ständig rädsla och livsfara?

Nämen så tråkigt.


Bildcredist: thomas23

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off

Få betalt?

Postat Friday, August 13, 2010 om Kultur

En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det kontantlösa samhällets hicka

Postat Thursday, August 12, 2010 om Politik

Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.


Bildcredits: barsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Storebrors plånbok läcker

Postat Sunday, August 8, 2010 om Informationspolitik

Det pratas mycket ekonomi mellan de etablerade partierna. Fördelningspolitiken är det som dominerar valet från deras sida, där frågor om hur mycket skatt som ska tas ut, vad som ska satsas var. Det sker nästan utan undantag i ett mycket högt tonläge, där båda sidorna gärna anklagar den andra för att vilja skära vilt i skola, vård och omsorg för att kunna finansiera sina planer.

Det går inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa på något nytt, sänka skatten eller förbättra något så måste pengarna komma någonstans ifrån. I princip ingen sätter någon focus på hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, så det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.

Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.

Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.

Det kan vara lite abstrakt med siffror så där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hålla Sverige på framkanten inom IT, även på landsbygden (hallå, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansågs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltså kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 års övervakningskostnad.

Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.

Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.

Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hårdare straff — åtgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.

Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.


Bildcredits: Steve Wampler

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

Internet flyttar gränserna

Postat Saturday, May 8, 2010 om Informationspolitik

Emma på opassande inspirerar igen med ett inlägg om gränsdragning… hur påverkas vi och vårt förtroende av gåvor och annat egentligen? Hon sätter där fingret på något jag tänkt på ett bra tag, men inte egentligen kommit fram till något smart svar på.

Det är onekligen så att Internet flyttar gränser, och kanske till och med suddar ut dem? Har man korrumperat sig om man accepterar en bok som en gåva när man är representant för ett politiskt parti? Vem gäller det då? Gäller det Emma, som inte är riksdagskandidat för partiet, men ändå har en stark roll inom det? Gäller det mig, som aldrig haft några förtroendeuppdrag för partiet alls, utan bara är en stark röst som uttalat stödjer partiet?

Det enda rimliga svaret är att man måste dra det hela vägen, och det måste gälla alla. Som direkt följd av det blir det orimligt att använda ord som “korrumperande”. Det jag tycker mig se är att det på Internet förekommer ett mycket mer direkt utvärderande mellan skribent och läsare, där förtroendekapitalet blir mer flytande.

Varje läsare får själv sätta sin gräns. Jag har följt några bloggar som jag själv tycker har gått över gränsen och gör alldeles för mycket reklam för produkter som de själv tjänar pengar på att folk köper — så mycket att det inte finns något egentligt innehåll. Jag tappar förtroendet för innehållet. Där drar jag min egen gräns… andra kan säkert tycka att det är helt okej.

Samtidigt måste vi röra oss fram till en ny tid där det är okej att tjäna lite pengar på saker. Vi måste komma ifrån det där ursvenska Jante-tänket om att allt ska göras som en god gärning och att inget som ger betalt är en god gärning.

I förlängningen tror jag detta är ett av de stora problemområden som den nya tiden för med sig, som vi knappt ens börjat snegla på än. Även den samling människor som har bäst koll på det nya informationssamhället har helt missat delar av detta, vilket gäller både Piratpartiets principprogram och Creative Commons-licenser.

Det man måste inse är att gränsen mellan hobby, aktivism och näringsverksamhet håller på att flyttas, och kanske suddas ut helt. Jag tjänar ingenting på denna blogg. Om jag skulle få en eller två böcker gratis eftersom jag driver den, innebär det att jag har tjänat något på den? Ur en strikt synpunkt har jag naturligtvis det… men om man ska börja värdera det blir det mycket problematiskt.

Skattemässigt och juridiskt landar man i en situation där det i princip blir obligatoriskt att starta en firma för att kunna driva en blogg, vilket i princip skulle döda mediet (just lättheten är en pelare, och att starta/driva firma i Sverige är allt annat än “lätt”, oavsett hur många regeringar som struntat i sina löften att förenkla för småföretag). Effekten går dessutom i flera led — även om jag inte tjänar ett öre på något jag företar mig på nätet så är det sannolikt att någon drar ekonomisk nytta av det på något sätt.

Det är just detta som CC-licenser eller PPs principprogram inte heller problematiserar. “Fritt för icke-kommersiell användning”. “Fildelning ska vara fritt för icke-kommersiellt bruk”. Vad innebär det?

Om jag bloggar på en blogg med reklambanners, får jag använda CC-licensierade bilder då? Om jag har en blogg med p2p-länkar till musik där jag recenserar musiken, är det kommersiellt? Med direkta nerladdningslänkar? Om jag inte har några reklambanners, blir det okej då? Är det i det fallet okej att webbhosting-tjänsten tjänar pengar på att jag driver min icke-kommersiella blogg där? Är det okej även om det är jag som driver webbhosting-tjänsten? Eller om jag jobbar för företaget som gör det? Om jag har CC-licensierade bilder i gamla blogginlägg och lägger upp reklam på bloggen? Och så vidare.

Det är enkelt att hitta en gradvis skala där det i ena änden är tydligt kommersiell verksamhet och i andra självklart icke-kommersiell användning. Däremellan finns ett rätt svårt gränsdragningsproblem som ingen egentligen givit sig på att reda ut, som har mängder med spretiga delproblem.

Skillnaden mellan PP och etablerade partier är däremot att vi tar denna typ av frågeställning på allvar. Denna värld är en ny värld för oss alla, och det krävs mycket tankearbete och funderande om moral och etik för att hitta vägen framåt. De etablerade partiernas svar på detta är att tycka att det är okej att köra på i gamla spår. Det skulle innebära att man måste starta enskild firma så fort man slänger upp en reklambanner på sin blogg, en flattr-knapp (vilket jag för övrigt funderat på att slänga upp en) eller en donationsknapp.

Själv har jag (via andra bloggar) dragit ihop en handfull kronor på mitt bloggande. Det är inte i närheten av vad domänerna har kostat, så jag går absolut back på det. Finns det någon magisk gräns? När man drar in första kronan? När man första gången går plus? Något godtyckligt värde?

Vi börjar se effekterna av det i Skatteverket som börjat ge sig på bloggare som får in en del pengar. I förlängningen tror jag att detta kommer att behöva få påverka samhällsstrukturen betydligt mer i grunden än någon liten regeländring för bloggande. Ett samhälle där pengar flyter åt alla håll via donationer, mikrotransaktioner och flattringar fungerar inte på samma sätt som ett samhälle där alla löneslavar åt Stora Företaget och bara ett fåtal behöver bekymra sig om skatteimplikationerna för inkomster och “näringsverksamhet”.

Går det ens att ha ett högskattesamhälle som det vi idag lever i, om det hela tiden flyter pengar i små mängder mellan medborgarna? Om varje mikrotransaktion innebär en inkomst och ska redovisas, sätter detta stopp för det spontana i nätverket? Jag har inga bra svar, trots mycket funderande. Det enda jag definitivt ser är ett stort behov av förenkling i samhället, men där de etablerade politikerna driver på vad som bättre beskrivs som förkrångling.

Gränsen mellan företaget och individen håller på att flyttas. Samhället måste följa med. Var nya gränser ska dras kan jag inte tala om, men jag kan bestämt berätta att det inte kommer fungera att hålla fast vid gamla gränser som om inget har hänt.


Bildcredits: Brooks Elliott, dolphinsdock.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fattigdom, pulvermos och mobiltelefoner

Postat Monday, April 12, 2010 om Piratpartiet

När jag var student och bodde tillsammans med en flickvän som precis flyttat till Sverige hamnade vi under ett par år i den mindre trevliga situationen att leva två personer på mitt studiemedel och det lilla extra jag lyckades jobba ihop vid sidan av studierna. Det var precis på gränsen att det över huvud taget gick… vi levde på storpack pulvermos som annars bara såldes till korvkioskerna och letade fram den billigaste falukorven på Willys.

Det var rätt hårt, men på något sätt karaktärsbildande, och något som gör att jag alltid kommer uppskatta den ekonomiska situation jag är i nu… jag kommer aldrig glömma vilken lyx det är att inte behöva våndas över hur vi ska ha råd med middag idag.

Det var också så att man tvingades inse att det fanns en del saker som man behövde, men som man inte hade råd med. Saker som för andra personer inte skulle ha gått att klara sig utan, men som ett fattigt par helt enkelt fick prioritera bort.

Anledningen till att jag drar detta till minnes nu en sömnlös natt är det som Scaber Nestor skriver om: Partiledningens budgetpost för telefoner och abonnemang. 182 000 kr, för att vara mer precis, vilket kan tyckas vara enormt mycket pengar i en organisation som har väldigt ont om pengar. Så ont om pengar att vår kampanjledare i praktiken förväntas jobba gratis.

Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Det handlar om en kostnad över två års bindning, som inte betalas i en klumpsumma utan per månad eller kvartal och det hintas om att vi kanske har fått billigare offerter än så, men det handlar ändå om en rätt ordentlig mängd pengar under tiden fram till valet.

I dagsläget har partiet ett nummer som mest går till en telefonsvarare. Det är naturligtvis inte okej. I forumtråden beskrivs ett antal andra problem med dagens system, som också kostar en del pengar för diverse personer i partiet. Rick lämnar ett särskilt svart/vitt svar om att det helt enkelt inte fungerar som det är nu… vilket inte säger så mycket. Det måste finnas fler alternativ än “gör inget” och “lägg 182 000 kr”.

Det är här man måste komma tillbaks till det jag inledde med. Vi är ett fattigt parti. Vi har inte råd med allt som andra partier skulle se som det politiska livets absoluta nödtorft. Vi får klara oss på pulvermoset och falukorven — med lite tur har vi råd med ketchup till.

Och har vi inte råd med allt vi skulle behöva, så återstår en fråga om att prioritera bort det minst kritiska. Vi ser en kampanjledare som jobbar gratis, andra människor som donerar till 500 bäckar små trots svåra ekonomiska situationer — så svåra att det värker i själen av både stolthet och medlidande när man ser det.

Det är mot den bakgrunden man måste betrakta frågan om telefonin — inte mot bakgrunden att “vi måste fixa en växel istället för vår kassa telefonsvarare”. Det är synd att vi inte har råd med allt vi vill ha råd med. Ännu värre: det är synd att vi inte har råd med allt vi verkligen behöver. Det är synd att vi måste ha folk som ur egen plånbok fixar fram valstugor, en partiledare som länge inte hade någon inkomst alls och annat fantastiskt som folk ställer upp med. Hela partiet drivs av donationer.

Är det då inte lite märkligt att man inte kan förutsätta att det får vara okej att en del av telefonkostnaderna landar på funktionärer i partiet? Alla är ju redan införstådda med att detta kostar enorma mängder tid, och med den kompetensen jag ser i partiets medlemmar och funktionärer är den tiden verkligen inte gratis. Har någon inte råd kan vi väl från fall till fall se vad vi kan göra, och prioritera detta utifrån rådande situation? Det finns rejält många fler som har stora telefonräkningar i partiet än den lilla grupp som omfattas av detta.

I vilket fall som helst saknar jag en respekt för den ekonomiska situation vi befinner oss i, och lite mer helhetssyn på medlen vi har att röra oss med. Vi ska med oerhört små medel försöka sno åt oss lite utrymme från ett antal ekonomiska giganter. Då finns det bättre saker att lägga pengarna på än nya, toppmoderna mobiler.

Fixar ni valstugor istället för mobiler så lovar jag att stå där och bjuda på pulvermos och falukorv. Jag har några bra recept.


Bildcredits: motoyen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,