Protestera mot ACTA

Det är inte så ofta det finns så mycket att göra mot det demokratiska förfallet i samhället eller hur yttrandefriheten sakta kvävs. Jag skriver här och engagerar mig politiskt.

Jag förstår att inte alla vill eller orkar göra det. Nu finns dock möjligheten att göra en skillnad på riktigt. I morgon (lördagen den 4:e) är det demonstrationer mot ACTA i många olika städer i landet. Om du bara ska göra en sak i år för att bevara det fria samhället så är det att klä dig varmt och bege dig till en demonstration nära dig. Detta får inte bli ytterligare en gäspning från medborgarnas sida — det är dags att visa att gränsen är nådd. Det är dags att sluta montera ner vår frihet.

Det lönar sig dessutom att protestera. Efter mängder av protester i Polen har premiärministern nu lagt planerna att ratifiera ACTA på is. Dessutom har Sloveniens ambassadör till Japan (som skrev under avtalet för Sloveniens del) nu helt unikt bett om ursäkt.

Jag vet att det är jobbigt, men som sagt — gör du bara en sak i år för friheten och demokratin så bör det vara denna. Jag kopierar Christians lista över demonstrationerna:

• Stockholm: Sergels Torg kl 12. [Facebook]
• Göteborg: Götaplatsen kl 12. [Facebook]
• Malmö: Stortorget, vid Karl X Gustavs stay kl 12. [Facebook]
• Helsingborg : Magnus Stenbocks-statyn kl 13. [Facebook]
• Umeå : Apberget kl 12. [Facebook]
• Kalmar: Giraffens Köpcentrum kl 12. [Facebook]
• Sundsvall: Torget kl 12. [Facebook]
• Karlstad: Stora Torget kl 12. [Facebook]
• Borlänge: Jussi Björlings torg kl 12. [Facebook]

Andra som skriver om demonstrationerna: Motpol, HAX, Nipe.

Information om ACTA: HAX, Falkvinge, Troberg, HAX (igen), Juristen, Juristen (igen). Se även Miljöpartiets ACTA-blogg som är fullmatad med information.

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Demonstration, Informationspolitik

Tänk som en kriminell

Som kanske bekant införs det hela tiden nya lagar, regler och procedurer för att hålla oss säkra. Allt från FRA-lagstiftningen, nya lagar om polisbefogenheter och krångliga säkerhetskontroller på flygplatser har införts för att skydda oss mot hot av det ena eller det andra slaget.

Dessa åtgärder har i princip alltid en kostnad. FRA fick en duktig ökning i sin budget för att klara av den ökade övervakningen, och det borde vara relativt uppenbart att komplicerade maskiner och ökad personalstyrka på alla flygplatser har en kostnad. I slutänden är det alltid du och jag som betalar. Man kan naturligtvis påstå något fint om att det är staten eller flygbolagen som tar kostnaden, men i slutändan är det ändå du och jag som betalar vår ökade skatt eller flygets höjda priser.

Dolt bakom detta finns även en annan kostnad — vi betalar med vår störda integritet eller den obekvämhet det innebär att behöva åka till flygplatsen tidigare och packa ner en mini-tandkrämstub i en speciell plastpåse. I vissa fall är denna tydlig och direkt, i andra mer subtil, men den finns ändå alltid där.

Det borde vara ganska enkelt att komma överens om att eftersom kostnaden för dessa lagar som ska skydda oss finns både i termer av ekonomi och obekväma intrång i våra liv så bör effekten ställas mot denna kostnad. Är åtgärden kostnadseffektiv helt enkelt? Vi anser till exempel att bilbälten är en kostnadseffektiv åtgärd mot trafikfara — men inte att låta bli att åka bil helt är det.

Frågan är då, helt enkelt: hur stor effekt har åtgärderna som görs för vår säkerhet från terrorism eller annan brottslighet? För att avgöra detta måste vi lära oss tänka som terrorister eller kriminella. Att underskatta sin motståndare är aldrig bra — vi vet att terroristerna och de kriminella där ute är rimligt smarta. Det innebär att om du och jag kan komma på sätt att kringå åtgärderna, då kan även terroristerna det. Alltså finns det ingen poäng i att betala pengarna och acceptera obekvämheten, eftersom åtgärden ändå inte ger önskad effekt.

Vi kan ta några exempel. Till att börja med just flygplatssäkerheten, där vi nu inte tillåts ta med mer än så mycket vätska som ryms i 1 dl-förpackningar i tidigare nämnda påse. Detta eftersom det finns flytande sprängmedel, och mer än denna mängd skulle kunna vara ett hot mot en flygplanskropp.

Hur skulle man kunna komma runt detta då? Tänk dig att min terrororganisation al-Limeda vill spränga ett flygplan. Vi skickar då fyra av våra terrorister med var sin påse 1 dl-packeterade sprängmedel. Väl inne på flygplatsen går vi till en tax free-butik och köper oss en flaska valfri dryck. Efter ett mystiskt möte på flygplatstoaletten har flaskans innehåll bytts ut. Vi bordar våra fyra olika plan, varav ett nu ligger lite risigt till.

Man kan naturligtvis eskalera säkerheten på olika sätt för att täppa till detta kryphål… vilket i sin tur säkert skulle gå att komma runt på ett eller annat sätt. Men vet ni vad som är den viktigaste observationen här? Det har inte gjorts. Alltså är alla dessa kontroller och begränsningar av vätskeinnehåll helt verkningslösa. De ökar inte säkerheten nämnvärt, men de kostar pengar och orsakar en otrolig mängd irritation hos flygpassagerare.

Ett annat exempel är de förslag som nu ligger om att kontantkort inte längre ska få säljas anonymt — alla ska tvingas registrera sina kontantkort så polisen kan spåra gärningsmän vid brott.

När MC-gänget Hellime så ska ringa in sitt bombhot registrerar de kanske inte snällt ett nytt kontantkort och ringer? Man skulle till och med kunna gissa att de istället slår ner gamla fru Agda, stjäl hennes mobil och ringer med den istället. Gänget vet ju om vilka regler som gäller, och kommer ju se till att de skaffar en mobil som inte kan spåras direkt till dem. Lagen har inte den effekt som eftersträvades, men Agda är inte så nöjd med situationen och det är inte heller de personer i utsatta lägen som behövt ett anonymt sätt att t.ex. informera pressen om oegentligheter.

Så här är det ofta — de kriminella och terroristerna har sätt att ta sig runt åtgärderna, men vanliga hederliga åker på att betala kostnaderna och hindras leva sina liv som de borde kunna. Till slut kan det bli helt absurdt.

Tänk på det nästa gång ni hör om en ny säkerhetsåtgärd som ska rädda oss från all ondska.

Bildcredits: David Lisbona

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Säkerhet, Rättssäkerhet, Integritet, Lagar

Polisfocus

Visste ni att polisen inte har nog resurser för (och inte prioriterar) att utreda t.ex. bedrägerier mot företag? Malmö har en  bedrägerirotel som är underbemannad och har tusentals öppna ärenden, andra städer (som Göteborg) har ingen bedrägerirotel alls.

Samtidigt tar man nu nya friska tag mot fildelningen. Nya specialpoliser ska arbeta uteslutande med fildelningsbrott, tillsammans med de specialåklagare som redan sedan tidigare finns. För några få hundra fall om året och enstaka fällanden ska nu mer resurser skjutas till. Det vore nog lite naivt att tro att dessa resurser inte ska behöva tas någonstans ifrån.

Visste ni förresten att polisen saknar resurser för att göra något åt nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten?

Undersökningar visar att 20% av den Svenska befolkningen fildelar – och siffran ökar ständigt. Andra undersökningar visar att hårdare straff eller större risk att åka fast innebär någon större förändring för den siffran. En lagstiftning som slår mot så stora delar av befolkningen kommer aldrig kunna vara effektiv. Om vi kunde identifiera vilka 20% det är så kommer vi ändå aldrig kunna fängsla dem – ett land med 20% fängelseinterner kommer gå på knäna.

Det innebär att lagen tillämpas på ett mycket slumpmässigt sätt. Rättsväsendet blir ett vapen som kan tillämpas lite vid godtycke – vid någon form av personlig konflikt kan man anmäla någon, och med lite tur hittar polisen bevis för fildelning och syr in personen i fråga. Råkar man ha misstankar om att personen i fråga har fildelat kan man till och med använda hotet om polisanmälan som utpressningsverktyg.

Har ni förresten hört att poliserna själva många gånger är missnöjda, eftersom de inte har resurser att skicka tillräckligt många patruller när något hänt? Att man på grund av resursbrist inte kunnat ta hand om pågående inbrott, misshandel och skadegörelser? Att poliser lämnas ensamma med mycket aggressiva personer?

Att mot denna bakgrund lägga mer pengar på att jaga fildelare är inte rimligt för samhället. Att ignorera alla rättssäkerhetsproblem med att 20% av befolkningen räknas som brottslingar är inte rimligt för samhället. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det enda rimliga är att polisen först lyckas hundraprocentigt täcka sin kärnverksamhet och utreda alla våldsbrott, inbrott, rån och liknande brott mot person eller egendom innan man börjar spendera resurser på att utreda immaterialbrott över huvud taget.

Visste ni förresten att allt arbete med att renovera ett lägenhetshus efter en anlagd brand inte kunde göras eftersom polisen inte hade resurser att göra en teknisk undersökning? Att en förundersökning om sexuellt utnyttjande prioriterades ner, på grund av bristande resurser? Att polisen inte har resurser att hjälpa till när ungdomsgäng härjar i en bygd? Att det inte finns resurser att ingripa mot kända langare, även om man vet vilka de är? Att den svenska polisen utmärker sig till och med internationellt genom att lägga ner förundersökningar mot företag som misstänkts brutit mot FN-sanktioner — på grund av resursbrist?

Men nog har de väl resurser att sätta ett par miljoner vanliga medborgare bakom lås och bom allt?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, Polisen, Fildelning, Resursbrist

Luktspår från ohederlig politik

Politiker, i alla fall i Sverige, älskar utredningar. Det spelar ingen roll hur illa folk far, hur uppenbart fel något är, det man gör för att visa krafttag mot felaktigheterna i samhället är att… tillsätta en grundlig utredning i frågan som ska vara klart senast om tre år.

Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.

Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.

Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?

Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.

I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:

Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.

Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.

Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.

Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:

“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Informationspolitik, Integritet, Lagar, Övervakning

I den omvända bevisbördans land

(efter en vecka deckad i feber är jag nu tillbaks — ber om ursäkt för avbrottet)

Den så kallade “Lagen om samlagskontrakt” är på allas läppar (eller tangentbord, kanske man ska säga). Nästan alla relaterar till att det skulle leda till visst krångel i sexlivet, om man säger så, andra reagerar på orsakerna till att debatten över huvud taget är där den är men nästan ingen reagerar på det stora problemet.

Det stora problemet nämns i flera av ovanstående länkar, t.ex. detta av Bie i Aftonbladet:

Enligt förslaget ska också den tilltalade i en eventuell tvist kring frågan ­kunna ­presentera bevis för att samtycke har ­funnits (i praktiken en slags ­omvänd ­bevisbörda). Och hur ska man kunna göra det utan ett skriftligt ”medgivande”?

Detta är utgångspunkten till mycket kritik, men nästan all denna kritik går ut på att det vanliga människor ska behöva fylla i skriftliga samlagskontrakt, snarare än det problem som för mig framstår som centralt:

Denna lag skulle totalt upphäva rättssäkerheten i landet. I alla de ovanstående länkade artiklarna utgår man ifrån situationen där sex förekommer. Tänk om följande situation: En kvinna vill ha vårdnaden om sina barn precis efter en separation. Hon anklagar mannen för våldtäkt (om du tror att detta är ovanligt, läs på). Konsekvensen av detta är att mannen (det är alltid en man, eller hur?) nu förväntas visa upp ett samlagskontrakt för ett samlag som aldrig ägt rum.

Det enda som behövs för att få någon (man) fälld för våldtäkt är för någon (kvinna) att hitta på ett samlag och anmäla. Det finns inte längre något försvar i rättsstaten (sic) Sverige, eftersom omvänd bevisbörda gäller.

Det är detta som är det centrala med att bevisbördan måste vara som den är idag inte bara i lagarna om de flesta brotten eller ens de mest allvarliga brotten utan för precis alla brott. Inför man omvänd bevisbörda för ett enda brott är det omedelbart ett öppet mål för den som vill missbruka rättsväsendet för att sätta dit någon. Med tanke på att socialstyrelserna och andra myndigheter redan idag arbetar som om anmälning var dom är det inte direkt mer sådan lagstiftning vi behöver.

Detta med omvänd bevisbörda återkommer med jämna mellanrum från ledande radikalfeminister i landet. Det är visserligen ett problem att sådana dumheter är tongivande i debatten, men ändå ser de flesta detta som rätt extremt. Att en utredning om lagförslag föreslår att ett uttalat samtycke måste finnas är i sig problematiskt men hade i normalfallet varit harmlöst. Att en sådan utredning föreslår omvänd bevisbörda är däremot en katastrof för demokratin och djupt obehagligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sexkontrakt, Samlagskontrakt, Rättssäkerhet, Våldtäkt, Sex

Registrera mina känslor

Jag känner att jag borde skriva om datalagringen som nu ska upp för omröstning i riksdagen, men de senaste dagarna när jag försökt samla tankarna har jag inte riktigt kommit någonstans.

För någonstans på vägen gick luften ur mig. Alla argument känns så gamla, alla lögnerna så ofta upprepade och sedan gång på gång sågade och motbevisade att de som har något som helst intresse av frågan vid det här laget haft alla möjligheter att förstå och se igenom det fullständigt genomskinliga.

Då känns det liksom poänglöst att återigen tålmodigt förklara hur direktivet går rakt emot källskydd och grundlagsskyddade rättigheter, hur det kostar mer att införa än att ta böterna. Det pågår så mycket fulspel runt direktivet att det för mig i alla fall är fullständigt uppenbart att detta inte handlar om oförstående, vilseledda politiker i behov av förklaring utan snarare maktkåta mästermanipulatörer som bestämt sig för att fuska och ljuga igenom direktivet till varje pris.

Det fanns en eller annan katt bland hermelinerna i FRA-omröstningen som gav lite hopp, men en del slängdes ut och andra visade sig snarare vara trogna sällskapshundar med kattdräkten som chiq modeaccesoir — och nu har husse visslat.

Jag var passionerat engagerad och förbannad över det sätt det hela förts in på. Arg, över en sådan brist på respekt för andra människors rättigheter men med en brinnande vilja att försöka påverka, förändra, förbättra. Nu är jag mest uppriktigt sårad och ledsen. Ja, jag känner mig personligt sårad av hur politiker trampar ner mig i gyttjan. Det finns många elaka saker som människor gör mot varandra, men få som slår mot så många på en gång, och ja det drabbar mig inte bara som teoretiskt begrepp i någon torr politiskt debatt som politiskt aktiv utan på ett högst personligt plan. Det handlar inte längre om “terrorister” eller “grova brottslingar”, det handlar om mig.

Det är *mig* ni kartlägger. Det är *mina* uppgifter som riskerar att läcka eller missbrukas av ett polisväsende som gjort det till en vana att missbruka befogenheter. Det är *jag* som riskerar att granskas i sömmarna för att kusinen till någon jag köpte begagnade möbler av snattade en godisbit. Det enda som inte registreras är mina känslor — min trötthet och min sorg.

Kanske klarar vi oss undan ett år, och i så fall bara av ren slump när man misslyckades att enas om hur mycket man skulle gnugga efter att man tryckt ner oss i gyttjan. Det är lite talande.

Bildcredits: Kristina Alexanderson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Informationspolitik, Demokrati

Kapsyler

Via HAX får jag reda på att man nu slår ett hårt slag mot kontanthanteringen i landet. Jag tror inte egentligen att det är så illa menat — det sägs att man gör det för att minska rånrisken, men jag antar att man helt enkelt inte tänkt igenom konsekvenserna.

HAX påtalar ett helt gäng problem med detta, med alla integritetsaspekter och annat. Jag har själv skrivit om det här förut också, men att det här kommer just nu tycker jag sätter saken i ett annat ljus. Jag ser fler problem än de som HAX tar upp, och de kanske på vissa sätt är ännu allvarligare.

Detta drag kommer alltså nu, när vi precis sett hur kortföretagen och bankerna börjat agera bestraffande på politisk begäran. Utan inblandning över huvud taget från rättsväsendet har ett antal företag stängt betalningsvägarna till wikileaks. Om vi då betänker att kort skulle vara det enda sättet att betala skapar detta en mycket obehaglig situation där politikerna direkt skulle kunna gå in och bestraffa valda människor eller företag genom att stänga av deras möjlighet att köpa saker alternativt ta emot betalning.

Precis som vi behöver lagstadgad nätneutralitet behöver vi lagstadgad betalningsneutralitet — det ska inte vara tillåtet för företag som förmedlar betalning att välja vilka betalningar som är okej, att stoppa vissa betalningar, eller att ta mer betalt för vissa betalningar än för andra. Detta, tillsammans reglering av vilken information om transaktioner som får sparas och hur denna information får användas är det enda som någonsin kan göra ett kontantlöst samhälle till ett rimligt alternativ.

Annars kommer ett förbud av kontanthantering endast göra att folk hittar alternativ. Olaglig kontanthandel kan bli det stora nya folkliga lagbrottet, eller så slutar det med att vi som i Fallout handlar med kapsyler.

Bildcredits: Daniel Speiss

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Politik, Rättssäkerhet, Övervakning

Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Louis Vuitton, Rättssäkerhet, Upphovsrätt

Två sidor av rättsväsendets mynt

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.

Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lagar, Rättssäkerhet, Rättsväsendet, Våldtäkt, Polisen, #prataomdet, Assange

Melodi nummer två

Bidrag nummer två kommer från ett band jag skrivit om förut. Splashdown spelade in ett par EPs, fick med en låt på soundtracket till filmen Titan AE och såg i allmänhet ut att gå en ljus framtid till mötes. Man spelade in en fullängdare vid namn Blueshift… som skivbolaget helt sonika valde att inte ge ut. Dessutom vägrade bolaget att riva upp kontraktet med bandet, så de fick inte ge ut skivan på något annat sätt. Fast i en rävsax och i rädsla att all musik de gjorde i framtiden skulle fastna i klorna på bolaget valde man att lägga ner istället.

Bandets keyboardist har senare lagt upp en hel del av låtarna på sin webbsida, något som förmodligen är straffbart med högre skadestånd än bandet någonsin drog in med dagens sjuka regler. Blueshift går även att få tag på illegalt, vilket bandet tydligen själva hjälpt till med och uppmuntrat – och tur är väl det, för det är en riktigt bra platta.

Bidrag nummer två alltså, Splashdown med låten A Charming Spell från Blueshift:

Jag tar tacksamt emot tips om andra bra bidrag… även om det varit skralt om det den första veckan. Skriv en bloggpost och länka hit, eller skriv en kommentar här!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Melodifestivalen, Musik, Musikindustrin, Upphovsrätt