Kapsyler

Postat Sunday, March 13, 2011 om Rättssäkerhet

Via HAX får jag reda på att man nu slår ett hårt slag mot kontanthanteringen i landet. Jag tror inte egentligen att det är så illa menat — det sägs att man gör det för att minska rånrisken, men jag antar att man helt enkelt inte tänkt igenom konsekvenserna.

HAX påtalar ett helt gäng problem med detta, med alla integritetsaspekter och annat. Jag har själv skrivit om det här förut också, men att det här kommer just nu tycker jag sätter saken i ett annat ljus. Jag ser fler problem än de som HAX tar upp, och de kanske på vissa sätt är ännu allvarligare.

Detta drag kommer alltså nu, när vi precis sett hur kortföretagen och bankerna börjat agera bestraffande på politisk begäran. Utan inblandning över huvud taget från rättsväsendet har ett antal företag stängt betalningsvägarna till wikileaks. Om vi då betänker att kort skulle vara det enda sättet att betala skapar detta en mycket obehaglig situation där politikerna direkt skulle kunna gå in och bestraffa valda människor eller företag genom att stänga av deras möjlighet att köpa saker alternativt ta emot betalning.

Precis som vi behöver lagstadgad nätneutralitet behöver vi lagstadgad betalningsneutralitet — det ska inte vara tillåtet för företag som förmedlar betalning att välja vilka betalningar som är okej, att stoppa vissa betalningar, eller att ta mer betalt för vissa betalningar än för andra. Detta, tillsammans reglering av vilken information om transaktioner som får sparas och hur denna information får användas är det enda som någonsin kan göra ett kontantlöst samhälle till ett rimligt alternativ.

Annars kommer ett förbud av kontanthantering endast göra att folk hittar alternativ. Olaglig kontanthandel kan bli det stora nya folkliga lagbrottet, eller så slutar det med att vi som i Fallout handlar med kapsyler.


Bildcredits: Daniel Speiss

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Postat Thursday, March 10, 2011 om Rättssäkerhet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Melodi nummer två

Postat Tuesday, February 15, 2011 om Kultur

Bidrag nummer två kommer från ett band jag skrivit om förut. Splashdown spelade in ett par EPs, fick med en låt på soundtracket till filmen Titan AE och såg i allmänhet ut att gå en ljus framtid till mötes. Man spelade in en fullängdare vid namn Blueshift… som skivbolaget helt sonika valde att inte ge ut. Dessutom vägrade bolaget att riva upp kontraktet med bandet, så de fick inte ge ut skivan på något annat sätt. Fast i en rävsax och i rädsla att all musik de gjorde i framtiden skulle fastna i klorna på bolaget valde man att lägga ner istället.

Bandets keyboardist har senare lagt upp en hel del av låtarna på sin webbsida, något som förmodligen är straffbart med högre skadestånd än bandet någonsin drog in med dagens sjuka regler. Blueshift går även att få tag på illegalt, vilket bandet tydligen själva hjälpt till med och uppmuntrat – och tur är väl det, för det är en riktigt bra platta.

Bidrag nummer två alltså, Splashdown med låten A Charming Spell från Blueshift:

Jag tar tacksamt emot tips om andra bra bidrag… även om det varit skralt om det den första veckan. Skriv en bloggpost och länka hit, eller skriv en kommentar här!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Icke-industriella musiktävlingen, bidrag 1

Postat Monday, February 7, 2011 om Kultur

Musik har alltid varit en enormt viktig del av mitt liv. När jag var liten var alltid melodifestivalen något av årets höjdpunkt, som spelades in på videoband och med ett barns outtröttliga envishet upprepades tills jag kunde låttexterna utantill. Festivalen är nog så mycket Tradition man kan komma i Sverige, undantaget Disneys reklamfilm på julafton.

Jag tycker fortfarande att festivalen ibland lyckas skaka ur sig en eller annan hyfsad låt – dock mest internationellt. Samtidigt som det alltid talats om melodifestivalens möjlighet för den som söker ett “genomslag” står det rätt tydligt att hela upplägget rätt mycket är en hyllning till en musikindustri där artister utnyttjas för att sedan kastas på historiens sophög.

Med tanke på den talang man ser runtom i Sverige när det gäller musikskapande, även bland helt okända och “osignade” band och artister måste jag även tycka att det är anmärkningsvärt låg kvalitet på dessa deltävlingar som nu dragit igång, vilket ytterligare förstör den där magin festivalen en gång höll för mig.

Men nog med snack om saken. Festivalen har ändå varit en gemensam introduktion till ny musik och artister som annars inte fått så mycket uppmärksamhet, så jag vill nu presentera några alternativ som jag tycker förtjänar uppmärksamheten, men som på ett eller annat sätt står som motsats till den traditionella musikindustrin.

Dessa tips kommer ur två kategorier: artister som blivit totalt överkörda av industrin och därför på ett eller annat sätt förblivit relativt okända, och artister som valt att helt stå utanför industrin och istället distribuera sina verk via Internet.

Jag kör ett tips per “delfinal” så kan vi summera ihop det hela sedan – detta är alltså en uppmaning åt er andra att delta! Skriv ett eget inlägg och länka hit, och se till att ha med en länk till ett allmänt tillgängligt musikstycke (spotify är alltså inte ok), allra helst en video för att behålla lite av festivalens stil. Har du inte en egen blogg så posta istället ditt bidrag som kommentar till detta inlägg.

Ur den senare kategorin kommer i alla fall dagens bidrag. Den brittiska folk-rock-duon Georgia Wonder marknadför sig endast online, mycket via sociala media. Efter två EPs ville bandet göra ett fullängdsalbum, vilket dock visade sig vara på tok för dyrt. Inte de som ger upp i första taget lyckades bandet få tillåtelse att låna utrustning från en musikaffär i närheten och spela in sitt album där.

Affären i fråga hette Nevada Music Store, och därmed föddes projektet Made In Nevada – naturligtvis med tillhörande videoblogg. Dagens bidrag kommer från EP nummer två, Destroy, och har titeln Genius:

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

I ungdomens beskydd

Postat Tuesday, January 25, 2011 om Övrigt

Vi möttes säkert bara en sekund på tunnelbanestationen. Jag klev av tåget på morgonen in i en massa av människor som måste berott på en försening eller ett stopp i motsatt riktning. När jag försökte navigera mig genom kaoset mötte jag en ung tjej, på väg åt motsatt håll.

I sina händer höll hon en bok, tryckt mot bröstet som för att skydda den mot människorna runtomkring eller i rädsla att tappa den. Jag fick associationer till de kurshäften vi haft på högskolan — enkelt enfärgat omslag med en titel och kanske någon enkel stencilbild.

Just denna var enkelt blåfärgad. På omslaget stod “Att stänga det öppna samhället“, och bilden föreställde en förälder och ett barn, med övervakningskameror som ansikten.

Vi måste ha passerat varandra på en sekund eller två, men världen stannade upp en stund för mig och jag blinkade till, uppryckt ur morgonens halvdomnade töcken. Jag översköljdes av en oerhörd känsla av samhörighet och en sorts lättnad över att för en stund inte vara ensam. Bilden av en ung människa som skyddar en bok med just det budskapet mot världen runtomkring etsade sig fast.

Jag fortsatte min morgon med en förnyad känsla av hopp för mänskligheten.

Tankar om bomben

Postat Monday, December 13, 2010 om Integritet

Jag har försökt mitt bästa att inte stanna och titta på den trafikolycka jag passerar i form av bombdådet i Stockholm. Det finns gott om andra som kommenterat ändå, och kommentarerna är inte alltid så välgenomtänkta.

Politiker och media kommer nu ta chansen att spinna detta som ett organiserat terrordåd, och därmed har politikerna nytt ammo i striden mot det öppna samhället och medborgarnas privatliv för att skydda mot faran. Bloggosfären å andra sidan förutsätter hejdlöst att mannen var en ensam galning till den milda grad att man nedvärderande talar om allt prat om terrorism som dumheter, vilket inte ger en så smickrande bild heller av den ofta kärleksfullt kallade “nätmobben”.

Som tredje grupp börjar det kollektiva skuldbeläggandet av muslimer hagla. Dumhet på dumhet om hur muslimer bör ta avstånd från bombdådet eller annat häver både bloggare och skribenter i pressen ur sig. Någon jämförde det med att kräva att alla kristna tar avstånd från mord som utförs av fundamentalistiska abortmotståndare i USA — det är fullständigt orimligt att kräva att en godtycklig grupp ska ta ansvar eller avstånd.

Enligt hoten handlade bomberna om kriget i Afganistan. Det kommer nu intesifieras krav på att kriget ska avslutas. Jag är inte den som tycker att man bör ge efter för terrorism — samtidigt måste man vara medveten om att krig kräver offer, och detta är ett sådant offer. Mitt eget motstånd mot kriget är precis lika stor som tidigare.

Jag väljer att inte förutsätta något om vad som ligger bakom detta. Utredningar kommer tveklöst att ge oss mer information vad tiden lider, och alldeles oavsett vill jag mena att det inte spelar någon roll. De som vill skydda oss från terrordåd, vill de skydda oss mindre ifall det bara rörde sig om en ensam galning?

Och, för mig ännu viktigare, alla ni som skriker om att det bara var en ensam galning — är det okej med ännu mer övervakning för att skydda oss mot terrorism om det visar sig att det faktiskt rörde sig om en terrorist med internationellt stöd? För mig är det inte det.

Omständigheterna runt dådet har istället andra intressanta detaljer jag vill diskutera. Det har tidvis spekulerats i att det skulle ha ringts in ett tips om saken i förväg — men enligt SÄPO vet man inget om den saken. Jag kan naturligtvis inte säga mer om den saken. Det pratas om en Facebooksida, men hade den informationen verkligen hjälpt?

Samtidigt som vi nyss fått veta att FRA läcker ofiltrerad data hejdlöst, och alltså har en relativt väl utbyggd spaning i Sverige, tvärt emot vad som tidigare sagt (“kablarna har inte kopplats in än”), vilket innebär att man rimligtvis borde haft koll på denna terrorist. Han mailade ändå in ett hot, vilket nog borde innebära att han kommunicerat en hel del elektroniskt.

Denna sorts information ställer hela saken på sin spets. Inför terrordåden den elfte september hade amerikanska underrättelsetjänster information om vad som skulle kunna ske, men i havet av information misslyckades man sålla fram den. Detsamma gäller den terrorist som försökte tända smälla av en bomb genom att tända eld på sina underkläder ombord på ett flygplan. Nu går det inte att säga vilken information underrättelsetjänsterna just i detta fall missat — det kanske vi aldrig får veta, men en intressant fråga framstår i alla fall.

Varför ska vi ha all denna övervakning av folket om det ändå inte hjälper att vi har rätt information? Varför ska vi samla in informationen (och sälja den till främmande makt på vägen), om vi ändå inte har någon nytta av den? Den frågan tycker jag man ska fortsätta ställa, nu när politikerna ändå kommer argumentera för att det behövs mer övervakning, striktare begränsningar, hårdare tag.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Informationssamhällets vändpunkt

Postat Tuesday, December 7, 2010 om Informationspolitik

Systemets attack mot Wikileaks fortsätter och breddas på ett sätt som gör det tydligt att den begynnande bojkotten är både ineffektiv och i slutändan även omöjlig att upprätthålla. Någon sa att om Assange varit i Kina och gjort det han gjort här hade vi kallat honom Dissident och givit honom Nobelpriset.

Precis som i Kina är det nu här så att det inte rör sig om några företag som fallit för trycket utan ett helt samhällssystem som vänds mot Wikileaks och deras stöd. Vi åstadkommer inget med en bojkott, eftersom det inte finns några alternativ, precis som en Kines inte åstadkommer något genom att bojkotta alla som säljer livsmedel. Lika lite som en Kines kan bojkotta de företag som rättar sig efter regimens regler, lika lite kan vi bojkotta alla företag som låter oss hantera pengar.

Efter PayPal kom MasterCard och Visa tillsammans med den sweiziska bank som hanterat Wikileaks konto. Till höger och vänster hittas nu teknikaliteter på vilkas grund konton kan avslutas (och säg det användaravtal i dagsläget som inte är komplicerat nog för att en sådan teknikalitet ska gå att skaka fram).

Attacken mot de digitala pengaflödena är listig, men exponerar samtidigt hur otroligt farlig utvecklingen mot det kontantlösa samhället är utan mycket starka garantier för att systemet inte missbrukas på det sätt vi nu ser.

Vi kan tänka oss hur historien sett ut ifall de styrande haft makten att förbjuda en viss människa eller organisation att handla med pengar – ett kanske starkare verktyg för en förtryckande regim än världen någonsin skådat.

Samtidigt letar politiker och stater världen över efter svepskäl att ta fast de journalister som avslöjat deras hemliga snedsteg på ett sätt som jag endast kan beskriva som genomskinligt, egentligen värdigt en bananrepublik. När det väl kom till kritan var yttrandefrihet inte så trevligt, ändå.

I Australien har man till exempel bestämt sig för att Assange ska sättas dit, och polisen där undersöker därför om de inte kan hitta något brott han begått. I demokratier brukar man annars inleda utredningar först efter att man har en brottsmisstanke.

Även bananrepubliken Sverige står i centrum med ett rättsförfarande som var en fars redan innan dokumenten börjades släppas, denna våldtäkt i form av frivilligt samlag som direkt avfärdades, sedan mystiskt återupptogs förr att till synes läggas på is då alla erbjudanden om att hålla förhör nekades lagom länge att man sedan kunde anhålla människan i sin frånvaro eftersom han lämnat landet. Detta kunde sedan användas till en internationell efterlysning utan like, eftersom svenska åklagare inte kan förväntas lämna landet… eller?

På samma sätt är det bara ett makalöst sammanträffande att mängder med stora företag nu stänger av Wikileaks från sina tjänster — nästan samtliga uppger några genomskinliga svepskäl.

För oss som ser på ser det hela ut som en cirkus. Vi genomskådar det, så jag har egentligen svårt att se varför man bekymrar sig om att låtsas som att man följer det demokratiska samhällets spelregler — jag ser det i så fall som bättre att man som politikerna i USA erkänner att man hellre tar till mord. Lite ärlighet mitt i alla avslöjade lögner.

Det är uppenbart att det rör sig om politik, inte om brott och straff. Så här hårt har man aldrig slagit till mot vare sig massmördare eller krigsbrottslingar. Samtidigt står det klart att slaget redan är vunnet — informationen fortsätter rulla ut över världen, trots alla offer.

Nu råder ett helt nytt läge. Det finns händelser i historien som minns som vändpunkter. Vi minns skotten i sarajevo, vi minns Cubakrisen, vi minns berlinmurens fall och världen ser för alltid lite annorlunda ut efteråt än den gjorde innan. Jag är övertygad om att detta är en sådan händelse. Vilka konsekvenser detta får på sikt går inte att överblicka.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hemlighållandet förändrade natur

Postat Sunday, December 5, 2010 om Informationspolitik

Stater måste få ha hemligheter. Det håller nog nästan alla med om, och så har situationen varit länge. För länge sedan lagstadgades detta behov i form av sekretess. Då staten hade information som skulle kunna leda till skada av någon form för landet i fråga om det till exempel föll i händerna på ovänligt sinnade nationer så fick detta hemlighållas.

Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.

Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.

Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.

Man har dessutom börjat försöka hemlighålla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart då att man försöker skydda sig från dessa läckor — de visar ju på ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byråkrater utgör.

Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svårt att få jobb” om de ens diskuterar wikileaks på sociala nätverk. Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som håller på att hända.

Hela den informationspolitiska debatten ställs nu på sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man så länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en låtsas som att det är något annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.

Hur lång tid tar det innan vi också står på hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda återstående formen av sann yttrandefrihet? Det låter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändå i den riktningen vi färdas.

Samtidigt kämpar tekniker med att hålla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft någon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stå mellan nationer, precis som alla andra krig.

Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage på infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig på att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.

Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.

Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehåller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hållhake på de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den får, desto bättre.

Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.


Bildcredits: Prasan Naik

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Upprepat

Postat Friday, November 26, 2010 om Rättssäkerhet

Det är precis lika korkat denna gången. Jag kan hålla med om att det kan finnas viss legal gråzon när det gäller två av de tre (som är med i just denna omgång), men att det skulle vara brottsligt att sälja datorer och hyra ut datorskåp?

Jag har egentligen inget nytt att säga. Det är löjligt. Det kommer bli uppståndelse, och det hopp man hade om en rimligare värld är lite grusat för dagen. Senast de dömdes hade jag inte den här bloggen, vilket inte hindrade att jag skrev om det. Det är lika aktuellt fortfarande, så jag tycker det har en plats här:

A man unexpectedly entered the office. Afterwards, no one could tell how he got there or how he left — he wasn’t supposed to be there, no one was supposed to get in without an appointment. The walls were lined with framed CDs and behind a large mahogany desk sat the label CEO in his luxury leather armchair. Surprised, he listened to the mysterious man begin,

Dear Mr. Record Label Executive, let me tell you something. You should listen to me, because I can tell you why it’s all wrong now. I can tell you how it all went wrong, when it went wrong and what effect it has on the world today. I am the messenger of the future.

Who are you?” said Mr. Record Label Executive, clearly not used to being in this position. “And how did you get into my office?

That is of no importance,” the man answered. “You can call me Lime, if you need something in the way of a name. What is important is my message. Your problem is that the youth refuse to buy your records. They download them, file share them, and refuse to pay. Correct?

Confused, Mr. Record Label Executive nodded.

People have been asking for paid download services for a decade, yet you were too afraid to let them have it — afraid they would just file share the downloaded music — so you gave them nothing.

Ah, but we created…“, Mr. R. L. E. started.

Nothing of sufficient quality“, the enigmatic Lime cut him off. “You gave them nothing that could match what they sought. So they kept downloading, they kept file sharing. For free, because that was the only available way.

It went on for a long time like this. Kids grew up, who’d never bought a CD in their life. They too started file sharing. For free, illegally.”

By now, the man in the luxury leather armchair was leaning forwards over his large mahogany desk, nodding.

Lime impatiently paced the room. “You see, there’s a new generation out there, who’s always downloaded music for free, because there were never any legal paid download services out there to download from. Don’t you see what you’ve created? A whole generation who’s never paid a dime for music, who has been taught that music is free, without value. You taught them.

Now wait a minute! How can they think they can just steal the music artists have put so much effort into?” Mr R L E protested.

They’re not stealing anything. You never gave them options, so they all learned that music was free. You taught a whole generation that music and other entertainment had no value. That is when it all went wrong!” He paused to look at the stricken man before continuing, “as you hunt them now for what they feel is natural and right, all they feel towards you is disgust, fear and anger for your greed. Imagine, all those millions of potential customers out there who are now lost to you because you didn’t take the chance of selling them what they wanted, out of the fear of what might happen if you did.

Now they’re a million very angry people instead, who want only to see your empire crumble.

Mr R. L. E stared at him aghast as the realization dawned. They looked at each others in silence for a while.

I see that you understand,” the mysterious man finally said and headed for the door. “Millions of angry people,” he repeated. As he closed it behind him, he added, “and now you’ve given them martyrs.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,