Melodi nummer två
Bidrag nummer två kommer från ett band jag skrivit om förut. Splashdown spelade in ett par EPs, fick med en låt på soundtracket till filmen Titan AE och såg i allmänhet ut att gå en ljus framtid till mötes. Man spelade in en fullängdare vid namn Blueshift… som skivbolaget helt sonika valde att inte ge ut. Dessutom vägrade bolaget att riva upp kontraktet med bandet, så de fick inte ge ut skivan på något annat sätt. Fast i en rävsax och i rädsla att all musik de gjorde i framtiden skulle fastna i klorna på bolaget valde man att lägga ner istället.
Bandets keyboardist har senare lagt upp en hel del av låtarna på sin webbsida, något som förmodligen är straffbart med högre skadestånd än bandet någonsin drog in med dagens sjuka regler. Blueshift går även att få tag på illegalt, vilket bandet tydligen själva hjälpt till med och uppmuntrat – och tur är väl det, för det är en riktigt bra platta.
Bidrag nummer två alltså, Splashdown med låten A Charming Spell från Blueshift:
Jag tar tacksamt emot tips om andra bra bidrag… även om det varit skralt om det den första veckan. Skriv en bloggpost och länka hit, eller skriv en kommentar här!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Melodifestivalen, Musik, Musikindustrin, Upphovsrätt
Icke-industriella musiktävlingen, bidrag 1
Musik har alltid varit en enormt viktig del av mitt liv. När jag var liten var alltid melodifestivalen något av årets höjdpunkt, som spelades in på videoband och med ett barns outtröttliga envishet upprepades tills jag kunde låttexterna utantill. Festivalen är nog så mycket Tradition man kan komma i Sverige, undantaget Disneys reklamfilm på julafton.
Jag tycker fortfarande att festivalen ibland lyckas skaka ur sig en eller annan hyfsad låt – dock mest internationellt. Samtidigt som det alltid talats om melodifestivalens möjlighet för den som söker ett “genomslag” står det rätt tydligt att hela upplägget rätt mycket är en hyllning till en musikindustri där artister utnyttjas för att sedan kastas på historiens sophög.
Med tanke på den talang man ser runtom i Sverige när det gäller musikskapande, även bland helt okända och “osignade” band och artister måste jag även tycka att det är anmärkningsvärt låg kvalitet på dessa deltävlingar som nu dragit igång, vilket ytterligare förstör den där magin festivalen en gång höll för mig.
Men nog med snack om saken. Festivalen har ändå varit en gemensam introduktion till ny musik och artister som annars inte fått så mycket uppmärksamhet, så jag vill nu presentera några alternativ som jag tycker förtjänar uppmärksamheten, men som på ett eller annat sätt står som motsats till den traditionella musikindustrin.
Dessa tips kommer ur två kategorier: artister som blivit totalt överkörda av industrin och därför på ett eller annat sätt förblivit relativt okända, och artister som valt att helt stå utanför industrin och istället distribuera sina verk via Internet.
Jag kör ett tips per “delfinal” så kan vi summera ihop det hela sedan – detta är alltså en uppmaning åt er andra att delta! Skriv ett eget inlägg och länka hit, och se till att ha med en länk till ett allmänt tillgängligt musikstycke (spotify är alltså inte ok), allra helst en video för att behålla lite av festivalens stil. Har du inte en egen blogg så posta istället ditt bidrag som kommentar till detta inlägg.
Ur den senare kategorin kommer i alla fall dagens bidrag. Den brittiska folk-rock-duon Georgia Wonder marknadför sig endast online, mycket via sociala media. Efter två EPs ville bandet göra ett fullängdsalbum, vilket dock visade sig vara på tok för dyrt. Inte de som ger upp i första taget lyckades bandet få tillåtelse att låna utrustning från en musikaffär i närheten och spela in sitt album där.
Affären i fråga hette Nevada Music Store, och därmed föddes projektet Made In Nevada – naturligtvis med tillhörande videoblogg. Dagens bidrag kommer från EP nummer två, Destroy, och har titeln Genius:
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Musik, Kultur, Musikindustrin, Upphovsrätt
I ungdomens beskydd
Vi möttes säkert bara en sekund på tunnelbanestationen. Jag klev av tåget på morgonen in i en massa av människor som måste berott på en försening eller ett stopp i motsatt riktning. När jag försökte navigera mig genom kaoset mötte jag en ung tjej, på väg åt motsatt håll.
I sina händer höll hon en bok, tryckt mot bröstet som för att skydda den mot människorna runtomkring eller i rädsla att tappa den. Jag fick associationer till de kurshäften vi haft på högskolan — enkelt enfärgat omslag med en titel och kanske någon enkel stencilbild.
Just denna var enkelt blåfärgad. På omslaget stod “Att stänga det öppna samhället“, och bilden föreställde en förälder och ett barn, med övervakningskameror som ansikten.
Vi måste ha passerat varandra på en sekund eller två, men världen stannade upp en stund för mig och jag blinkade till, uppryckt ur morgonens halvdomnade töcken. Jag översköljdes av en oerhörd känsla av samhörighet och en sorts lättnad över att för en stund inte vara ensam. Bilden av en ung människa som skyddar en bok med just det budskapet mot världen runtomkring etsade sig fast.
Jag fortsatte min morgon med en förnyad känsla av hopp för mänskligheten.
Tankar om bomben
Jag har försökt mitt bästa att inte stanna och titta på den trafikolycka jag passerar i form av bombdådet i Stockholm. Det finns gott om andra som kommenterat ändå, och kommentarerna är inte alltid så välgenomtänkta.
Politiker och media kommer nu ta chansen att spinna detta som ett organiserat terrordåd, och därmed har politikerna nytt ammo i striden mot det öppna samhället och medborgarnas privatliv för att skydda mot faran. Bloggosfären å andra sidan förutsätter hejdlöst att mannen var en ensam galning till den milda grad att man nedvärderande talar om allt prat om terrorism som dumheter, vilket inte ger en så smickrande bild heller av den ofta kärleksfullt kallade “nätmobben”.
Som tredje grupp börjar det kollektiva skuldbeläggandet av muslimer hagla. Dumhet på dumhet om hur muslimer bör ta avstånd från bombdådet eller annat häver både bloggare och skribenter i pressen ur sig. Någon jämförde det med att kräva att alla kristna tar avstånd från mord som utförs av fundamentalistiska abortmotståndare i USA — det är fullständigt orimligt att kräva att en godtycklig grupp ska ta ansvar eller avstånd.
Enligt hoten handlade bomberna om kriget i Afganistan. Det kommer nu intesifieras krav på att kriget ska avslutas. Jag är inte den som tycker att man bör ge efter för terrorism — samtidigt måste man vara medveten om att krig kräver offer, och detta är ett sådant offer. Mitt eget motstånd mot kriget är precis lika stor som tidigare.
Jag väljer att inte förutsätta något om vad som ligger bakom detta. Utredningar kommer tveklöst att ge oss mer information vad tiden lider, och alldeles oavsett vill jag mena att det inte spelar någon roll. De som vill skydda oss från terrordåd, vill de skydda oss mindre ifall det bara rörde sig om en ensam galning?
Och, för mig ännu viktigare, alla ni som skriker om att det bara var en ensam galning — är det okej med ännu mer övervakning för att skydda oss mot terrorism om det visar sig att det faktiskt rörde sig om en terrorist med internationellt stöd? För mig är det inte det.
Omständigheterna runt dådet har istället andra intressanta detaljer jag vill diskutera. Det har tidvis spekulerats i att det skulle ha ringts in ett tips om saken i förväg — men enligt SÄPO vet man inget om den saken. Jag kan naturligtvis inte säga mer om den saken. Det pratas om en Facebooksida, men hade den informationen verkligen hjälpt?
Samtidigt som vi nyss fått veta att FRA läcker ofiltrerad data hejdlöst, och alltså har en relativt väl utbyggd spaning i Sverige, tvärt emot vad som tidigare sagt (“kablarna har inte kopplats in än”), vilket innebär att man rimligtvis borde haft koll på denna terrorist. Han mailade ändå in ett hot, vilket nog borde innebära att han kommunicerat en hel del elektroniskt.
Denna sorts information ställer hela saken på sin spets. Inför terrordåden den elfte september hade amerikanska underrättelsetjänster information om vad som skulle kunna ske, men i havet av information misslyckades man sålla fram den. Detsamma gäller den terrorist som försökte tända smälla av en bomb genom att tända eld på sina underkläder ombord på ett flygplan. Nu går det inte att säga vilken information underrättelsetjänsterna just i detta fall missat — det kanske vi aldrig får veta, men en intressant fråga framstår i alla fall.
Varför ska vi ha all denna övervakning av folket om det ändå inte hjälper att vi har rätt information? Varför ska vi samla in informationen (och sälja den till främmande makt på vägen), om vi ändå inte har någon nytta av den? Den frågan tycker jag man ska fortsätta ställa, nu när politikerna ändå kommer argumentera för att det behövs mer övervakning, striktare begränsningar, hårdare tag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Terror, Islam, Övervakning, FRA, SÄPO
Informationssamhällets vändpunkt
Systemets attack mot Wikileaks fortsätter och breddas på ett sätt som gör det tydligt att den begynnande bojkotten är både ineffektiv och i slutändan även omöjlig att upprätthålla. Någon sa att om Assange varit i Kina och gjort det han gjort här hade vi kallat honom Dissident och givit honom Nobelpriset.
Precis som i Kina är det nu här så att det inte rör sig om några företag som fallit för trycket utan ett helt samhällssystem som vänds mot Wikileaks och deras stöd. Vi åstadkommer inget med en bojkott, eftersom det inte finns några alternativ, precis som en Kines inte åstadkommer något genom att bojkotta alla som säljer livsmedel. Lika lite som en Kines kan bojkotta de företag som rättar sig efter regimens regler, lika lite kan vi bojkotta alla företag som låter oss hantera pengar.
Efter PayPal kom MasterCard och Visa tillsammans med den sweiziska bank som hanterat Wikileaks konto. Till höger och vänster hittas nu teknikaliteter på vilkas grund konton kan avslutas (och säg det användaravtal i dagsläget som inte är komplicerat nog för att en sådan teknikalitet ska gå att skaka fram).
Attacken mot de digitala pengaflödena är listig, men exponerar samtidigt hur otroligt farlig utvecklingen mot det kontantlösa samhället är utan mycket starka garantier för att systemet inte missbrukas på det sätt vi nu ser.
Vi kan tänka oss hur historien sett ut ifall de styrande haft makten att förbjuda en viss människa eller organisation att handla med pengar – ett kanske starkare verktyg för en förtryckande regim än världen någonsin skådat.
Samtidigt letar politiker och stater världen över efter svepskäl att ta fast de journalister som avslöjat deras hemliga snedsteg på ett sätt som jag endast kan beskriva som genomskinligt, egentligen värdigt en bananrepublik. När det väl kom till kritan var yttrandefrihet inte så trevligt, ändå.
I Australien har man till exempel bestämt sig för att Assange ska sättas dit, och polisen där undersöker därför om de inte kan hitta något brott han begått. I demokratier brukar man annars inleda utredningar först efter att man har en brottsmisstanke.
Även bananrepubliken Sverige står i centrum med ett rättsförfarande som var en fars redan innan dokumenten börjades släppas, denna våldtäkt i form av frivilligt samlag som direkt avfärdades, sedan mystiskt återupptogs förr att till synes läggas på is då alla erbjudanden om att hålla förhör nekades lagom länge att man sedan kunde anhålla människan i sin frånvaro eftersom han lämnat landet. Detta kunde sedan användas till en internationell efterlysning utan like, eftersom svenska åklagare inte kan förväntas lämna landet… eller?
På samma sätt är det bara ett makalöst sammanträffande att mängder med stora företag nu stänger av Wikileaks från sina tjänster — nästan samtliga uppger några genomskinliga svepskäl.
För oss som ser på ser det hela ut som en cirkus. Vi genomskådar det, så jag har egentligen svårt att se varför man bekymrar sig om att låtsas som att man följer det demokratiska samhällets spelregler — jag ser det i så fall som bättre att man som politikerna i USA erkänner att man hellre tar till mord. Lite ärlighet mitt i alla avslöjade lögner.
Det är uppenbart att det rör sig om politik, inte om brott och straff. Så här hårt har man aldrig slagit till mot vare sig massmördare eller krigsbrottslingar. Samtidigt står det klart att slaget redan är vunnet — informationen fortsätter rulla ut över världen, trots alla offer.
Nu råder ett helt nytt läge. Det finns händelser i historien som minns som vändpunkter. Vi minns skotten i sarajevo, vi minns Cubakrisen, vi minns berlinmurens fall och världen ser för alltid lite annorlunda ut efteråt än den gjorde innan. Jag är övertygad om att detta är en sådan händelse. Vilka konsekvenser detta får på sikt går inte att överblicka.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Informationspolitik, Wikileaks, Assange, Yttrandefrihet
Hemlighållandet förändrade natur
Stater måste få ha hemligheter. Det håller nog nästan alla med om, och så har situationen varit länge. För länge sedan lagstadgades detta behov i form av sekretess. Då staten hade information som skulle kunna leda till skada av någon form för landet i fråga om det till exempel föll i händerna på ovänligt sinnade nationer så fick detta hemlighållas.
Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.
Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.
Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.
Man har dessutom börjat försöka hemlighålla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart då att man försöker skydda sig från dessa läckor — de visar ju på ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byråkrater utgör.
Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svårt att få jobb” om de ens diskuterar wikileaks på sociala nätverk. Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som håller på att hända.
Hela den informationspolitiska debatten ställs nu på sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man så länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en låtsas som att det är något annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.
Hur lång tid tar det innan vi också står på hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda återstående formen av sann yttrandefrihet? Det låter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändå i den riktningen vi färdas.
Samtidigt kämpar tekniker med att hålla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft någon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stå mellan nationer, precis som alla andra krig.
Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage på infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig på att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.
Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.
Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehåller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hållhake på de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den får, desto bättre.
Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.
Bildcredits: Prasan Naik
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Wikileaks, Censur, Informationspolitik, Informationskrig, Maktmissbruk, Yttrandefrihet
Upprepat
Det är precis lika korkat denna gången. Jag kan hålla med om att det kan finnas viss legal gråzon när det gäller två av de tre (som är med i just denna omgång), men att det skulle vara brottsligt att sälja datorer och hyra ut datorskåp?
Jag har egentligen inget nytt att säga. Det är löjligt. Det kommer bli uppståndelse, och det hopp man hade om en rimligare värld är lite grusat för dagen. Senast de dömdes hade jag inte den här bloggen, vilket inte hindrade att jag skrev om det. Det är lika aktuellt fortfarande, så jag tycker det har en plats här:
A man unexpectedly entered the office. Afterwards, no one could tell how he got there or how he left — he wasn’t supposed to be there, no one was supposed to get in without an appointment. The walls were lined with framed CDs and behind a large mahogany desk sat the label CEO in his luxury leather armchair. Surprised, he listened to the mysterious man begin,
“Dear Mr. Record Label Executive, let me tell you something. You should listen to me, because I can tell you why it’s all wrong now. I can tell you how it all went wrong, when it went wrong and what effect it has on the world today. I am the messenger of the future.”
“Who are you?” said Mr. Record Label Executive, clearly not used to being in this position. “And how did you get into my office?”
“That is of no importance,” the man answered. “You can call me Lime, if you need something in the way of a name. What is important is my message. Your problem is that the youth refuse to buy your records. They download them, file share them, and refuse to pay. Correct?”
Confused, Mr. Record Label Executive nodded.
“People have been asking for paid download services for a decade, yet you were too afraid to let them have it — afraid they would just file share the downloaded music — so you gave them nothing.”
“Ah, but we created…“, Mr. R. L. E. started.
“Nothing of sufficient quality“, the enigmatic Lime cut him off. “You gave them nothing that could match what they sought. So they kept downloading, they kept file sharing. For free, because that was the only available way.
“It went on for a long time like this. Kids grew up, who’d never bought a CD in their life. They too started file sharing. For free, illegally.”
By now, the man in the luxury leather armchair was leaning forwards over his large mahogany desk, nodding.
Lime impatiently paced the room. “You see, there’s a new generation out there, who’s always downloaded music for free, because there were never any legal paid download services out there to download from. Don’t you see what you’ve created? A whole generation who’s never paid a dime for music, who has been taught that music is free, without value. You taught them.”
“Now wait a minute! How can they think they can just steal the music artists have put so much effort into?” Mr R L E protested.
“They’re not stealing anything. You never gave them options, so they all learned that music was free. You taught a whole generation that music and other entertainment had no value. That is when it all went wrong!” He paused to look at the stricken man before continuing, “as you hunt them now for what they feel is natural and right, all they feel towards you is disgust, fear and anger for your greed. Imagine, all those millions of potential customers out there who are now lost to you because you didn’t take the chance of selling them what they wanted, out of the fear of what might happen if you did.
“Now they’re a million very angry people instead, who want only to see your empire crumble.”
Mr R. L. E stared at him aghast as the realization dawned. They looked at each others in silence for a while.
“I see that you understand,” the mysterious man finally said and headed for the door. “Millions of angry people,” he repeated. As he closed it behind him, he added, “and now you’ve given them martyrs.”
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, The Pirate Bay, Hovrätten, Fildelning, Kultur
Källskydd eller datalagring – välj ett alternativ
Det skrivs en hel del om teledatalagringen som är på gång att införas i Sverige. En del undrar om var journalisternas protester är, och det är en fråga med rätt. Ibland får man intrycket av datalagringens förespråkare att om man bara är försiktig kan man nog införa datalagringen utan att förstöra källskyddet, vilket ju låter bra men har den lilla bristen att det inte är sant.
En värld där datalagringsdirektivet har införts kan inte samtidigt vara en värld med källskydd. Om vi antar att direktivet införs, så måste vi direkt se att alla som vill kommunicera elektroniskt med en journalist på ett säkert sätt måste göra detta på något anonymt sätt, t. ex. med hjälp av kontantkort till mobilen — annars registreras det ju att de varit i kontakt med en journalist, vilket bryter mot källskyddet.
Så långt låter det ju bra ändå, ett kontantkort är ju överkomligt – och visserligen kommer samtalet att positionsbestämmas, men om man ser till att göra det från någon allmän plats med hyffsat bra genomströmning av människor fungerar det bra. Och ja, just det, du måste nog köpa en ny mobil också, eftersom även utrustningen som används pliktskyldigt noteras. Kanske skapas en ny marknad för engångstelefoner — begagnade mobiler som kan användas en gång och sedan slängas eller säljas vidare?
Man kan även tänka sig att man installerar något anonymiseringsverktyg som TOR och sedan mailar från en anonym adress, vilket dock kräver viss teknisk kompetens. Oavsett tillvägagångssätt står två saker klara: det är fullt möjligt, och det är för den genomsnittlige medborgaren både krångligt och rätt svårt att vara säker på att man gjort helt rätt.
Det är ingen slump att det är så — direktivets syfte är att göra det svårt för brottslingar och terrorister att kommunicera anonymt, så därför blir det svårt för alla att kommunicera anonymt. Dock ej omöjligt, vilket det ju nyss visade sig.
Detta är naturligtvis inte något som bara kan användas till att kommunicera oegentligheter till journalister – det kan precis lika gärna användas av de brottslingar och terrorister som direktivet avser haffa. Man kan här ställa sig frågan om det är mest troligt att de grova brottslingarna och terroristerna eller den pliktskyldige medborgaren som vill meddela journalist om oegentligheter har råd och ork att skaffa mobiler och kontantkort anonymt…
I vilket fall som helst är detta ett tydligt kryphål — terroristerna kommer ju runt datalagringsdirektivet! Det gör att nästa naturliga steg är att förbjuda anonyma kontantkort och krypteringslösningar.
Här framstår något som väldigt tydligt: om det finns kryphål i datalagringen som kan användas av journalister så kan de även användas av terrorister. Finns det inga kryphål så finns det heller inget källskydd, eftersom det alltid kommer sparas vilka som kommunicerar med journalisterna.
Och finns kryphålen, ja då är dom ju som vi såg ovan lite småkrångliga, och kommer alltså att användas främst av de som verkligen har ett behov, dvs terroristerna. För alla andra kvarstår bara ett förstört källskydd.
Ännu bättre än så är dessutom att ju mer man försöker säkra upp systemet, desto värre blir detta problem. En 100%-ig säkerhet går inte att nå, så det “bästa” man kan uppnå är att det bara är terroristerna och de grova brottslingarna som klarar sig undan. Alla vi andra med rent mjöl i våra påsar är de som drabbas av direktivet…
… men det kanske var det som var meningen? Datalagring skulle trots allt vara en betydligt mer effektiv metod för att komma åt alldagliga brott som fildelning, än allvarliga brott och terrorism.
Bildcredits: ario
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektiver, Integritet, Kryptering, Anonymitet
Ett långsamt uppvaknande
Runtom i världen tycks människor sakta vakna till liv när det gäller frågan om det vansinne som pågår på flygplatser runtom i världen. Det amerikanska pilotfacket har efter ett antal incidenter av korkad art nu gått ut till sina medlemmar att de bör vägra både nakenscanners och den minst sagt “intima” visitation som är alternativet på många ställen.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att individer med “sexig” kropp är i överrepresentation bland de som väljs ut för “kontroll”.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att bildsystemen missbrukas och att bilder nu börjat läcka.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att en hel del religiös klädsel spelar in när de “slumpmässiga” kontrollerna väljs.
Det bör inte hellet förvåna någon med något som helst sinne för historiens upprepande att maskinerna visar sig vara relativt ineffektiva, lättlurade och dyra, eller att en av den före detta sekreterare för Homeland Security som stött att nakenscanners köpts in för dyra pengar visar sig nu jobba för företaget som säljer maskinerna.
Samtidigt börjar det stå ställt alltmer utom tvivel att dessa verklighetsfrånvända märkligheter som kallas säkerhetskontroller inte fungerar. En Amerikansk militär på väg hem berättar:
Vår första mellanlandning var i Shannon på Irland för att tanka. Efter det behövde vi stanna i Indianapolis i Indiana för att släppa av ungefär 100 personer från Indiana National Guard. Det var där dumheterna började.
Först tvingades alla passagerarna av planet — trots att planet inte skulle tankas igen. Alla 330 passagerarna lämnade planet, snarare än att låta de 100 från ING lämna planet. We leddes från planet till ett samlingsområde. Inga godisautomater, inget sätt att fly. Endast en herr- och damtoalet. Det är förmodligen viktigt att nämna att vi alla var beväpnade. Alla bar en M4-karabin (gevär) och några, som jag, bar även en M9-pistol. Åh, och våra skyttar hade M-240B-maskingevär. Självklart var vapnen inte laddade. Och vi hade genomsökts på all ammunition innan vi ens kom till tullen på Baghram, och sedan IGEN i tullen.
Personalen från TSA på flygplatsen funderade allvarligt på att tvinga oss lasta av allt bagage från det SÄKRADE lastutrymmet för att återinspektera det. Bär i åtanke att detta bagage hade packats upp, inspekterats bit för bit av tulltjänstemän, återförseglats och genomsökts i en timme av bombhundar. Efter två timmars väntan i detta väntområde bestämde sig TSA för att inte återinspektera vårt bagage — bara att inspektera oss igen: Soldater på väg hem från kriget, som redan hade inspekterats, återinspekterats och stängts in i ett SÄKRAT väntområde i två timmar. Ok, whatever. Så vi ställde upp i kö för att gå igenom säkerhetsproceduren IGEN.
Detta är förmodligen ytterligare ett bra tillfälle att påminna er allihop om att vi alla var beväpnade med faktiska automatkarbiner och att vissa av oss även bar pistoler.
Så vi står i kö och går igenom en åt gången. En av våra soldater hade ett Gerber multi-verktyg. TSA konfiskerade det. Ganska löjligt, men det blir bättre. Ett par minuter senare tömmer en kille sina fickor och har en nagelklippare. Nagelklippare. TSA informerar soldaten om att dom kommer konfiskera hans nagelklippare. Konversationen gick något så här:
TSA: Du kan inte ta med dig dom där på planet.
Soldat: Va? Jag har haft dom sedan vi lämnade landet.
TSA: Du får inte ha dom.
Soldat: Varför?
TSA: Dom kan användas som ett vapen.
Soldat: [visar på kolven på sitt gevär] Men det här ÄR ju ett vapen. Och jag får ta med mig det.
TSA: Ja, men du kan inte använda det för att ta över planet. Du har inga kulor.
Soldat: Och jag kan ta över planet med nagelklippare?
TSA: [pinsam tystnad]
Vi börjar se rapporter, missnöje och till och med ordnade protester:
Samtidigt närmar vi oss den där punkten: det börjar uppstå konsekvenser för att över huvud taget ifrågasätta dumheterna.
Trots detta stödjer stora delar av Amerikanska folket maskinerna. Rena känslan av en säkrare värld tillåter att korrupta politiker och den multimiljonindustri som terrorskämseln nu matar att införa mer och mer integritetskränkningar, trots att de inte har någon faktisk effekt när det gäller att hindra terrordåd.
Det är lång väg kvar att gå.
Här hemma är vi i full gång att snabb-införa ett datalagringsdirektiv för att hindra denna terrorism, vilket man skyndar sig med att hinna med innan EU underkänner hela direktivet, klämma in det medans det fortfarande finns möjlighet att gå så hårt åt människors integritet man bara kan. HAX har redan skrivit den bästa och mest lättillgängliga förklaring jag sett över varför det är en dålig idé, så jag föreslår att du läser det nu.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Säkerhet, Terrorism, TSA, Datalagringsdirektivet
När är vi bortom all återvändo?
I mitt och många andras tycke barkar samhällsutvecklingen åt fel håll. Det är helt okej, och faktiskt helt som det bör vara, i ett demokratiskt samhälle. Om alla håller med om precis allt är det något fuffens som är på gång. Det är också helt okej, eftersom vi i ett demokratiskt samhälle har alla möjligheter att vända utvecklingen — vi får kritisera, vi får argumentera, vi får försöka värva medborgarna i att slå på bromsarna.
Givet en farlig, odemokratisk utveckling finns det dock någon punkt där detta upphör att gälla — en punkt då vi går bortom all återvändo. Den punkten uppstår exakt när det börjar anses brottsligt att kritisera och ifrågasätta. Det kan tyckas paranoidt att tala om sådant — vi har FRA-lagen och datalagringsdirektivet på gång i terroristjaktens namn, men nog har vi inte nått så långt än?
Nej, det har vi naturligtvis inte. Däremot kan det vara intressant att börja se sig om efter vilka tecken man bör uppmärksamma på dess annalkande.
Vi kan till exempel se på de länder som ligger något “före” oss i utvecklingen, till exempel Storbrittanien eller USA. I USA har transportsäkerhetsmyndigheten TSA ansvar för säkerheten vid flygplatser, bland annat.
Chefen för TSA gick till exempel nyligen ut med budskapet att det “kan sända fel budskap till terroristerna att kritisera TSA“. Det är visserligen inte olagligt, men nog kan man ta det som ett tydligt tecken: Är du inte med på noterna är du med på terrorist-laget.
Flertalet incidenter visar också att när lagar väl är på plats som utökar befogenheterna för polis och statsmakt så missbrukas den. I Sverige finns det utmärkta exemplet med tunnelbanepoliserna från “gategate”. I Storbrittanien har poliser börjat jaga vanliga medborgare som fotograferar, och hotat med åtgärder om dessa fotat polisernas arbete eller inte tagit bort redan tagna bilder.
De som misstror tolkar ofta allt tal om sluttande plan, ändamålsglidning och missbruk av maktmedel som att vi helt plötsligt skulle börja se en flod av hemskheter när vi passerat någon viss punkt. Jag tror inte det. Däremot ser vi tydligt redan nu hur det sakta men säkert ökar i intensitet och slutenhet.
Från ett öppet demokratiskt samhälle går vi små pyttesteg mot ett stängt totalitärt samhälle, vilket inte märks i vår vardag alls, men som manifesteras dels i att det sker fler och fler felaktigheter i kampen mot “fienden”, men även i att kampen om informationen hårdnar.
Det första är sådant som polisinsatserna i Göteborg, där man använder de nya övervakningsmöjligheterna till att slå till mot vanliga medborgare med totalt övervåld. Det andra sker direkt därpå, när locket läggs på.
Det svenska samhällets öppenhet definieras av offentlighetsprincipen. När mer och mer information hemligstämplas utan egentlig förklaring försvinner medborgarnas möjligheter att kontrollera.
Sakta övergår en rädsla för brottslighet och terrorism i en rädsla för statsmakten, och någon morgon vaknar man upp och inser att man är för rädd för att gå ut och protestera. Förmodligen hade man då inte märkt det, men klart och tydligt har vi då passerat bortom all återvändå.
Just detta att det inte märks är det som gör att vi måste protestera nu, mot allt som gör det möjligt att gå i den riktningen. Det går inte att börja gå lite grann ditåt, men lova att stanna innan det är för sent — varje steg är ju så litet, men många små steg leder lång väg.
Bildcredits: Luke Andrew Scowen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, FRA, Integritet, Maktmissbruk, Yttrandefrihet, Övervakning
