En snabb reflektion

Postat Monday, September 20, 2010 om Piratpartiet

Jag skrev tidigare att allt över 1% vore godkänt. Det är helt klart så att resultatet är icke godkänt. Värre än så, det är inte bara ett nederlag utan ett stort misslyckande. Framför allt tycker jag det är intressant att fundera över varför vi kännt ett stöd från väljare som inte funnits där. När det kom till kritan var det nästan ingen som röstade på oss, trots att vi kännt ett stöd där. Hur kommer det sig?

Våra förhoppningar om ett högre resultat än vad undersökningarna visade grundade sig ju på att en del av våran typiska väljargrupp inte har fast telefon. Vilket nu visade sig inte spela någon som helst roll, eftersom nästan ingen i den gruppen röstade på oss ändå. Detta är något vi måste analysera noga, och förstå för att kunna gå vidare och resa oss starkare ur situationen.

Jag har idéer, men just nu är inte rätt tidpunkt att presentera dem (för att inte nämna att jag är på tok för trött). När dammet lagt sig och det exakta resultatet är klart så kommer en tid för det också.

Ett tack är i alla fall på sin plats. För allt stöd, för allt slit från alla aktivister, och framför allt för det fantastiska sätt detta nederlag har hanterats av pirater på valvakan och över landet.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Your call

Postat Sunday, September 19, 2010 om Piratpartiet

Efter en förkylning, kulturbombning, 3 och en halv timmars flygbladsutdelning i trapphus samt en och en halv timme rundcykling med valsedlar är jag nu helt slutkörd. Kroppen är trött som attans, trots ett par timmars extra sömn mitt på dagen idag.

Samtidigt som rapporterna om valfusk börjar strömma in, och det på i det närmaste samtliga vallokaler är felaktigt upplagt, måste jag säga att även om förhandsröstningslokalerna i området krånglade lite, så fungerade röstlokalerna idag desto bättre. Det är nedslående vilket dåligt skick svensk demokrati är i, och det skulle behöva göras något åt…

Men vet ni vad? Jag känner att jag har gjort precis allt jag kan för att föra ut vårt budskap och övertyga andra om att det är rimligt. Så nu överlåter jag helt enkelt åt svenska folket att sätta betyg.

Allt över 1% är godkänt.

Allt över 2,5% är en vinst.

Allt över 4% är en episk erövring.

Själv lägger jag mitt bud i den interna budgivningen på 3,3% — mer än opinionsundersökningarna visar, men kanske inte fullt så mycket mer som jag och andra ändå hoppas på.

Alldeles strax är det dags att påbörja resan mot piratpartiets valvaka i Stockholm. Jag hoppas vi ses där, och att vi inte är alltför trötta för att njuta av kvällens spänning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

8 anledningar att rösta pirat

Postat Friday, September 17, 2010 om Piratpartiet

Det finns många olika politiska synsätt. Alla kommer fram till olika slutsatser, och de olika partierna har svårt att hitta särskilt många saker de håller med varandra om. Därför kan man förundras lite, över att vissa frågor tycks korsa alla gränser.

Tänker du rösta på Socialdemokraterna, men tycker integriteten och kunskapssamhället kontra övervakningssamhället är viktigt? Kanske du borde göra som Henrik Brändén, och rösta Pirat.

Tänker du rösta på Vänsterpartiet, men tycker att Bodström går lite för hårt fram och att du faktiskt inte vill att datalagringsdirektivet ska bli svensk lag? Då kanske du borde resonera som Jinge, och överväga Piratpartiet?

Tänker du rösta på Miljöpartiet, men tycker att politiken ska styras av ideal och sakfrågor, inte av karriärlusta och lobbyister? Kanske borde du då lyssna på MPs tidigare språkrör, Anders Nordin Altersbruk, och välja Piratpartiet.

Tänker du rösta på Moderaterna, men tycker inte att det är okej att en hel serverhall rensas och oskyldigas datorer förverkas, bara för att storbolagen vill behålla förra århundradets affärsmodeller? Kanske borde du följa i Göran Widhams fotspår, och bli Pirat.

Tänker du rösta på Centerpartiet, men tycker att FRA-lagen och IPRED-lagen inte var särskilt bra, och bör debatteras trots att de klubbats i riksdagen. Kanske borde du göra som Markus Berglund, och rösta Pirat.

Tänker du rösta på Folkpartiet, men vill ha företrädare som kan skillnaden mellan ägande och immaterialrätt, kanske borde du ta efter Christoffer Willenfort, som  bytte till Piratpartiet.

Och vill du inte rösta på något av riksdagspartierna, i protest? Tänker du dig en röst på Sverigedemokraterna? Kanske borde du istället fundera på om inte du också är mogen piratideologin, precis som Jan Rume.

Och tänker du sitta hemma, kanske borde du då göra som jag gör… jag som alltid varit bitter och cynisk, sett på politikerna med stort förakt, och inte haft någon tilltro till deras vallöften, men som nu hittat en aning hopp om vår demokrati. Jag röstar Pirat.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En röst att kasta bort från demokratins ringmur

Postat Thursday, September 16, 2010 om Piratpartiet

Svensk demokrati innehåller en hel del mått för att hålla nykomlingar borta. Man skulle kunna likna den svenska demokratimodellen vid en fästning, omgiven av tre försvarsmurar.

Utanför den yttersta muren finns partiregistreringen. Det är ett trästaket som enkelt bemästras i sammanhanget: 1500 underskrifter krävs, vilket ungefär innebär motsvarande 0,03% valresultat i ett riksdagsval.

Sedan stöter vi på den första muren: Valsedlarna. Partier som inte har fått mer än 1% av rösterna i landet måste själva betala, distribuera och placera ut sina valsedlar i samtliga röstlokaler. För detta krävs alltså en rikstäckande organisation, en hel del pengar och tusentals människor i alla landets hörn som är villiga att spendera veckor med att besöka förröstlokaler och tidigt en söndagmorgon springa runt och placera ut valsedlar.

Allt detta är för ett nykomlingsparti i princip omöjligt, och utan att lyckas kan man knappast räkna med att få de röster som behövs för att slippa problemet nästa val. Moment 22 alltså.

Det är ett mirakel att Piratpartiet har lyckats såpass bra att ta sig över denna mur. Det tog SD 14 år att långsamt bygga en lokal organisation över hela landet för att slutligen i valet 2002 få sitt procent. F! har hittills inte haft några större framgångar.

Att Piratpartiet knäckte gränserna i valet till Europaparlamentet förra året är således en organisatorisk triumf, vilket bara kunde ske med Internets hjälp. Trots det är det bara dagar kvar till valet, och vi har fortfarande inte täckning i 20% av vallokalerna. Tänk dig att förlora en femtedel av rösterna på grund av valsedelsdistributionsproblem. Då måste vi ha 5% av rösterna för att komma in i riksdagen — som om 4% inte var svårt nog.

Nästa försvarsmur ligger på 2,5%. Om ett parti får mer än 2,5% av rösterna i landet blir det berättigat till partistöd. Det handlar om väldigt mycket pengar, jämfört med den sits småpartierna sitter i nu, där man är helt beroende av medlemmarnas och sympatisörernas donationer.

I valrörelsen ställs alltså bjässar till partier som får 51 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i partistöd mot andra som drivs helt ideellt. Det säger sig självt att det är svårt att göra sig hörd, särskilt om man samtidigt måste ödsla mängder med tid och pengar på att distribuera valsedlar — att bestiga två försvarsmurar samma val är alltså nästintill omöjligt.

Först därefter kommer den innersta, mest uppenbara försvarsmuren: 4%-spärren, som fungerar i vissa lägen som självuppfyllande profetia där människor väljer att inte “kasta bort sin röst” på ett parti som “ändå inte kommer in i riksdagen”, avgjort efter någon opinionsundersökning eller liknande. Om tillräckligt många människor resonerar så blir resultatet självklart att partiet inte kommer in i riksdagen.

Efter varje besegrad mur finns reella vinster för ett parti. Det är alltså av högsta betydelse att Piratpartiet får 1% i detta riksdagsval. Det är alltså otroligt viktigt att Piratpartiet får 2,5% av rösterna. Det är riktigt värdefullt om Piratpartiet får 4% av rösterna. Men även om du inte tror att vi kommer klara spärren är din röst på Piratpartiet (eller något av de andra små partierna, för den delen) på inget sätt bortkastad.

Ju fler murar vi bräcker detta val, desto större chanser har vi nästa gång. För jag tror inte att trenden om att införa övervakningssamhället kommer vända, om inte Piratpartiet kommer in (eller ens om vi kommer in, om Alliansen får egen majoritet, som det nu ser ut). Jag tror inte de ansvariga helt plötsligt kommer vakna, inse “nämen, vi har ju inga terrordåd i Sverige”, riva upp FRA-lagen, strunta i datalagringsdirektivet, göra något åt Indect, och så vidare.

Och vet du vad?

Då står vi här igen om fyra år. Och om fyra år hoppas jag att jag kan spendera min tid med att informera om vår politik, istället för att springa runt på förröstningsställen och kontrollera om valsedlarna finns kvar eller har gömts under hyllan. Det räcker med försvarsmurar, ge inte demokratins inneboende varm tjära och facklor.


Bildcredits: Robin & Bazylek

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Booster

Postat Wednesday, September 15, 2010 om Piratpartiet

Väldigt många av partiets aktivister är trötta nu. Vi kämpar i motvind, har kämpat länge. Det är brott mot vallagen (även i de två vallokalerna i mitt område), det är stress, det är mediaskugga och det är opinionsundersökningar som medvetet utesluter våra kärnväljare och vägrar särredovisa vårt resultat.

Många av oss har redan röstat själva, och med tröttheten kan lätt infinna sig en känsla av att det är över nu, att vi gjort vårt. Trots det är det nu det gäller. En femtedel av alla väljare har fortfarande inte bestämt sig, och ju längre vi orkar fortsätta föra fram vårt budskap desto bättre är våra chanser – för att inte tala om att valsedlarna måste ut.

Det är nu det är dags att ta fram stimpacket, vrida på adrenalinet och köra ända in i planket. På måndag får ni krypa ihop i fosterställning tillsammans med Björn, förhoppningsvis vilande i vetskap om ett bra valresultat.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gästblogg: Mattias Bjärnemalms bloggturné

Postat Thursday, September 9, 2010 om Piratpartiet

För första gången har jag bestämt mig för att ta in en gästbloggare på Skivad lime. Har du också något att säga som du tycker skulle passa här? Kontakta mig i så fall. Idag rör det sig om Mattias Bjärnemalm som under de sista veckorna fram till valet gör en turné över olika bloggar, och idag har turen kommit hit.


Det här är nionde dagen i min gästbloggsturné som jag kör fram till valet hos olika pirater runtom i landet.

Jag fick en förfrågan om att skriva lite kring affischering i en kommentar på mitt inlägg igår. Och när jag nu bett om uppslag att skriva om vore det ju en smula förmätet om jag inte följde upp på de förslag som kommer in 🙂 Så här kommer lite blandade tankar kring hur man bör tänka kring affischering.

Min erfarenhet av affischering kommer mestadels från tiden före jag var aktiv i Piratpartiet. Jag jobbade under ett antal år på en studentnation i Lund vid sidan av mina studier. Jag hade lite olika uppdrag och var bland annat under ett år heltidsarvoderad som verksamhetsansvarig för vår mat- och dryckesversamhet. Dessutom var jag huvudansvarig för vår vinterlovsklubb under ett par vintrar, och oftast även inblandad en hel del i vår sommarklubb. Ett återkommande arbete som därmed landade på mitt bord var just affischering för våra klubbar. Faktum är att jag affischerade så ofta att jag skaffade mig en egen ”katschonka” (dvs en häftpistol) eftersom jag inte tyckte att jag ville lägga tid på att gå till expeditionen och kvittera ut en av nationen jämt och ständigt. Och även om jag inte har full koll på var den ligger just nu (jag gissar på att den är nedpackad i en kartong i ett källarlager i Uppsala) så kom den väl till använding under våren och sommaren 2006 när jag var valkretsledare för Piratpartiet i Skånes södra valkrets.

Men låt mig alltså återvända till själva affischeringen. Hur den går till tror jag inte att jag egentligen behöver förklara. Man behöver en affisch, något att sätta fast den med och något att sätta fast den på.

Själva affischen behöver jag nog inte prata om. Beställ rikligt med affischer ur partiets shop, och komplettera eventuellt med egen information om lokalvalskampanjer eller liknande. Se alltid till att ha mer än en typ av affischer. Ofta vill man sätta upp flera affischer på samma ställe, och det ser bättre ut om man i så fall sätter upp olika affischer. Även om den enda skillnaden är att det är olika bilder på dem. Ha även gärna en affisch i mindre format för att sätta upp på platser där man inte kan eller får sätta upp större affischer.

När det gäller fästanordningar så bör man alltid ha med sig tre saker: Katschonka, häftstift samt bra tejp. Katschonkan använder man till de flesta underlag (träd, staket, affischpelare etc). Häftstiften har man till anslagstavlor inomhus (nästan alla ställen som har anslagstavlor inomhus ogillar om man använder katschonkas). Tejpen slutligen använder man om man inte vill skada underlaget, eller om undelaget är av plåt och därmed inte så mottagligt för häftstift.

Det finns två ytterliggare fästanordningar som kan vara bra att ha vid särskilda tillfällen. Den ena är tapetklister. Det är utan tvekan den bästa fästanordningen om man ska affischera på elskåp. Nu vill jag absolut inte uppmuntra till olaglig affischering, men min erfarenhet säger mig att på vissa orter är det sådan brist på lagliga affischeringsytor att det blivit en socialt accepterad norm att affischera på elskåp. På andra orter medför det allmänt missnöje och höga böter om man blir ertappad. Även om man inte tänker ge sig på elskåpen kan tapetklister vara en bra häftanordning om ortens affischeringspelare är så överfyllda att häftstiften till en ny affisch bara fastnar i de underliggande affischerna och inte i själva pelaren.

Den andra fästanordningen som är värd att nämna är spånskivor och buntband. Har du två spånskivor med hål borrade i sig i överkanten kan du sätta den på var sin sida om en pelare av lämpligt slag och sen sätta fast dem med buntband. Det kräver lite förberedelse men på rätt läge kan det ge affischer som sitter kvar väldigt länge.

Så var ska man sätta fast affischen? Det enkla svaret är att man ska sätta den överallt där den syns om det inte finns en god anledning att låta bli. En sådan anledning kan vara att det uppstår negativa konsekvenser om man sätter den på ett visst ställe. Det är till exempel fallet om man sätter upp affischer där det inte är tillåtet. Notera dock att det ofta fungerar utmärkt att sätta affischer på ställen där man inte får. De flesta anmäler inte olaglig affischering om den inte skadat underlaget, men som jag skrev ovan angående elskåp varierar det väldigt mycket från ort till ort. Kolla var alla andra affischerar och sätt där. Själv affischerade jag alltid på trästaketet till en skola i Lund. Det var inte tillåtet, och vaktmästaren brukade plocka ner alla affischer som kom upp en gång i veckan. Men när man väl vant sig vilken dag han gick sin rensningsrunda kunde man anpassa sig så affischena fick sitta där i sex dagar innan de försvann. Vilket är en lång livslängd för en affisch.

Vanliga platser man kan affischera på är affischpelare på stan, anslagstavlor på bibliotek, i skolor, på muséer och andra offentliga platser. Särskilt högskolor/universitet brukar ha gott om anslagstavlor man kan använda. På många orter brukar det även finnas anslagstavlor i livsmedelsbutiker där man kan få sätta upp en affisch om man ber snällt. Även trappuppgångar i bostadshus kan ha anslagstavlor. Olagliga platser att affischera på är staket, elskåp, lyktstolpar samt de träskivor som brukar sättas upp utanpå byggplatser.

Var man sätter affischerna och hur man sätter fast dem är två faktorer som påverkar hur länge de får sitta uppe. En annan faktor är hur pass mycket konkurrens om affischutrymmet det finns. På populära anslagstavlor sätts affischer över ganska fort, och vill man att budskapet ska synas där får man ofta gå dit dagligen med en ny affisch. En tredje faktor som påverkar är närvaron av fundamentalistiska antipirater. En del människor hatar oss helt enkelt så mycket att de kommer riva ner våra affischer så fort de ser dem. Bor det en sådan person i området är det enklaste oftast att strunta i att affischera på det stället.

Andra ställen som man inte ska affischera på är på broar och vid allmänna vägar (om man inte har tillstånd till det). Vägverket ser alla otillåtna affischer som en trafikfara (men om man har tillstånd är de helt ofarliga för bilister) varför de brukar vara ganska duktiga på att rensa bort saker som kommer upp vid vägar. Inte sällan följer de även upp med en anmälan, vilket vi ju gärna slipper.

Affischeringens smultronställen är de ställena där andra inte kommer åt att affischera över. Kan man komma åt att sätta upp en affisch högt upp brukar den till exempel få sitta kvar orörd ganska länge. Ett annat ställe där den kan sitta ostörd fram till valet är i butiker där ägaren är positiv till oss. Då är det bara att fråga snällt om man får man får sätta en affisch i butiken. Kolla runt i butiker där du känner någon som jobbar, eller där du tror de kan vara positiva till oss (exempelvis datorbutiker och spelbutiker).

Hur utför du då själva affischeringen? Bästa sättet är att se till att ni är två aktiva som har lite koll. En sköter själva affischerandet och den andra är trevligt sällskap, håller reda på häftstift och tejp samt pratar med förbipasserande som stannar (ha gärna med flyers att dela ut till dem som kommer fram). Planera rutten i förväg och räkna ut hur många affischer som du kommer göra av med. 2-3 affischer per ställe är en bra tumregel. Köp även en påse lösgodis och ha med dig när du affischerar. Det kommer glädja både dig och din medaffischerare och göra rundan betydligt roligare.

Skicka även ut ett mail till alla medlemmar och efterlys affischeringssällskap. Att gå en lång promenad tillsammans är ett utmärkt sätt att lära känna någon, och många aktiva som kanske är för blyga för att vilja dela ut flygblad eller bemanna en valstuga kan tänka sig att hjälpa till med affischering om de vet att de inte kommer behöva göra det ensamma. Och när de väl ställt upp på att hänga med på en runda har du gott om tid på dig att övertyga dem om att de även vill hjälpa till med annat valarbete.

När affischerna väl är uppe gäller det att hålla koll på hur länge de sitter så du vet när du måste ut på nästa runda. Allt som är längre än två dagar på en allmän anslagstavla eller affischeringspelare är en framgång, för längre än så brukar affischer inte få sitta orörda utan att bli överaffischerade. Ta därför gärna och gör till en daglig vana att gå/jogga/cykla samma runda som du gick när du satte upp affischerna så ser du om de försvunnit eller blivit översatta. Har du en hund är det en utmärkt anledning att promenera runt. Har du själv inte en hund men känner någon som har kan du berätta var du affischerat och be den personen hålla koll åt dig. Det kostar dem inget extra att göra dig den tjänsten när de ändå är ute och går.

En sista kommentar som kan vara värd att säga är att det är en vecka kvar till valet nu. Normalt skulle jag råda folk att visa hänsyn mot andra affischer och försöka undvika att sätta över alla affischer från en annan grupp. Det brukar annars lätt bli en upptrappning som snabbt eskalerar till regelrätt affischeringskrig. Men med så här få dagar kvar är det inget att tänka på. Kör järnet och sätt upp så mycket ni bara kan överallt och hoppas att ingen hinner samla sig för en motoffensiv före valet 🙂

Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Mikael Nilssons blogg. Håll utkik efter mig där!

“Ni vill ju modernisera Sverige”

Postat Tuesday, September 7, 2010 om Piratpartiet

Bland alla vi pratade med i lördags fanns en grupp på tre killar som kom fram, för unga för att få rösta i valet. Vi kunde i alla fall trösta med ett par piratpins och snackade med dom om partiet en stund. Deras enda intryck av partiet innan vi började prata handlade om fildelning… så dom undrade naturligtvis vad vi hade för annan politik.

Vi pratade lite allt möjligt med dom. Om övervakning, integritet och annat förstås, men även om hur piratpartiets värderingar kan applicerasskolpolitik. Någonstans i detta får en av killarna en insikt, och utbrister:

“Men, ni vill ju modernisera Sverige!”

… ja, så kan man nog säga det. Ibland krävs det att någon annan sätter ord på något för att det ska låta precis så enkelt som det är. Vi vill modernisera Sverige, ta landet in i informationseran, där alla andra har stagnerat och tävlar om att bäst bevara eller möjligtvis riva ner i lägst hastighet.

Det är därför våra principer om medborgarrätt leder till så radikalt annorlunda utfall när det gäller försäkringskassan. För där de etablerade partierna är helt fast i diskussioner om procentsatser hit och dit än att konstatera att det är åt helvete att hela Sveriges befolkning utmålas som ett gäng fuskare när vi råkar bli sjuka, att de allra svagaste ska avkrävas bevis på sin oskuld. Man har blivit så fast i gamla mönster att det inte ens framstår som möjligt att ta ett steg tillbaka, identifiera vad som är fel och sedan fixa det, oavsett om metoderna inte är de traditionella.

Särskilt för en ung kille som släpar sig igenom ett föråldrat skolsystem måste detta vara något av en sensation. Där vuxenvärlden svikit och eleverna bedöms godtyckligt av lärare som inte ens har i närheten samma grepp om teknologin som är världens nya kundskapsspridare, bara för att sedan landa i en enorm ungdomsarbetslöshet, där uppenbarar sig plötsligt något nytt.

Någon som förstått, inte bara hur den nya generationen lever för sin delade kultur, utan även hur de växer upp i en ny sorts samhälle, där föräldrarna och skolan inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Ja, Sverige har halkat efter. Och ja, det är dags för en modernisering.


Bildcredits: Gilderic

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Patent som mordvapen

Postat Sunday, September 5, 2010 om Piratpartiet

Den delen av piratpartiets program som oftast får utså kritik är patentdelen. Ofta sägs att vi aldrig skulle få någon ny medicin utvecklad utan patent. Patenten låter företagen fortsätta utveckla nya produkter eftersom man kan tjäna igen sina utvecklingskostnader, heter det.

Men endast 20% av inkomsterna går till forskning och utveckling i läkemedelsföretagen. Betydligt mer går till reklam. Lägg till detta hur stora delar av läkemedelskostnaderna i Sverige är subventionerade, så ser vi tydligt hur all forskning och utveckling redan är statsfinansierad, samt att en hel del skattemedel används för att göra reklam för diverse läkemedelsmärken.

Skillnaden vore att med Piratpartiets modell skulle alla pengarna gå till forskning och utveckling, istället för i reklamposten för något smärtstillande.

När jag var ute och delade flygblad igår snackade jag med en pirat som tipsade mig om P3 dokumentär från förra söndagen. Där berättas hur patenten gång på gång används mot den fattiga världen, där patentägarna i de stora företagen gång på gång hellre ser att människor dör än att de får läkemedel utan att betala patientavgiften:

“P3 Dokumentär Världen handlar den här veckan om ett elakt virus och ensamrätt på läkemedel. Om hur Hollywood och den amerikanska regeringen fick världens fattigaste länder att införa hårda patentlagar, om den indiska pillerpiraten som bestämde sig för att skaka om i en av världens mest lönsamma industrier, och om fyrabarnsmamman i Uganda som trots att hon jobbar dubbla skift inte har råd med sina piller.”

Detta fortgår och varje dag dör människor i världen på grund av patentlagstiftningen. Ändå är det Piratpartiet som ska “stå till svars” när man vill ändra lagstiftningen. Jag tycker alla som motsätter sig denna ändring bör stå till svars för det folkmord på jordens fattiga som sker, och som tillåts fortsätta.

En före detta vice VD från ett av de stora läkemedelsföretagen bekräftar också vad det handlar om i dokumentären: Att tjäna så mycket pengar som möjligt, på vilket sätt som helst. Att människoliv är inblandat är inte ens en del av frågan.

Öppna ögonen och se på hur denna sjuka lagstiftning påverkar världen. I Sverige kanske det går an att bli sjuk — vi har ju råd att dumpa pengar i företagarnas fickor för att få medicin… resten av världen kan offras på immaterialrättens altare.

Oss kallar dom “pirater” och “tjuvar”. Heller tjuv än mördare, säger jag då.


Bildcredits: doug88888

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Har du råd att skyddas av lagen?

Postat Saturday, August 28, 2010 om Media

Inte helt oväntat har Justitiekanslern nu kommit fram till att Jesper Nilsson, som antastades när han filmade poliser i tunnelbanan, inte skyddas av tryckfrihetslagen. Detta eftersom han inte är registrerad och inte har utgivningsbevis.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vänsterpartiets informationspolitik

Postat Friday, August 27, 2010 om Informationspolitik

I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,