Can’t happen here

Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).

Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”

Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.

Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.

Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.

Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…

Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.

Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!

Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.

Bildcredits: jonycunha

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval

Den dolda sanningen i bajskontroversen

Vid det här laget kan bajs-uttalandet inte ha undgått många. Det analyseras friskt från höger och vänster i någon sorts motbjudande soppa av skadeglatt kritiserande. Vi har sett det hur många gånger som helst: kategorin “klumpigt uttalande” som alla egentligen vet är fullständigt betydelselöst men som på skolgårdsaktigt manér ändå ska pekas finger åt i en aldrig upphörande frossa över andras misslycka.

Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.

Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.

Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.

Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.

Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.

Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.

Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?

Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.

PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Facebook, Politik, Edvard Unsgaard, Arbetslinjen

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om människorätt, piratelive, piratpolitik, Vellinge

De små, undermedvetna, vinklingarna

Idag publicerar IDG och Computer Sweden en artikel om Lars Gustafsson, Poeten som blivit pirat. Artikeln i sig är kanske inte så ruskigt omvälvande och känns som om den skulle behövt ett par varv i editeringsmaskineriet, men i vanlig ordning briljerar Internet-medborgarna i kommentarfälten. Speciellt det här replikskiftet under kommentartiteln “fel i texten” fångade mitt intresse:

“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Ändå röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Det borde väl rimligtvis vara:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Därför röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”

Följt av

Jag är hjärtligt trött på alla dessa (medvetna eller omedvetna) insinuationer om att de som sympatiserar med Piratpartiet på något sätt skulle vara mindre värda / begåvade / intelligenta / whatever som dyker upp i media med deprimerande regelbundenhet.

Detta är något som är lätt att missa. Som pirat blir man snabbt van med att människor från alla möjliga höga hästar slänger ur sig nervärderande uttryck, och lär sig därför till viss del ignorera dessa. Det är lite tråkigt, för egentligen är det den sortens attityd som vi allra mest skulle behöva bemöta och bestrida.

Jag tror inte de vinklingarna görs medvetet för att nedvärdera, utan snarare av en sorts undermedveten brist på förståelse. Det är just därför vi behöver ta tag i det — snappa upp de små orden och säga “vänta nu, hur menar du nu?” för att föra upp frågorna i ljuset.

Att vara pirat ses helt enkelt som något lite onaturligt och omoraliskt (tjuvar, snyltare!). När det dessutom är någon inom kultursektorn som Gustafsson (eller jag själv, för den delen) som uttrycker dessa åsikter får man gärna blickar som om man är lite dum i huvudet… det går ju inte ihop, det där med “kulturtjuv” och “kulturproducent” — stjäl han sina egna saker? Tycker han det är okej att folk stjäl hans saker? I och med att vi låter denna undermedvetna värdering stå utan att pressa folk till att medvetet fundera på saken missar vi en möjlighet att påverka och skapa förståelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Gustafsson

Upphovsrätt som censurverktyg och samhälsfara

Alla med någon som helst koppling till spelvärlden har nog märkt att Infinity Ward och Activision i veckan lanserade Call of Duty: Modern Warfare 2. Lanseringen har föregåtts av en hel del negativ uppmärksamhet, allt från avslöjandet att man i en sektion av spelet spelar som terrorist och skjuter ihjäl oskyldiga på en flygplats till att spelet inte kommer stödja så kallade dedicated servers. Just detta stöd som saknas gör att spelet blir enklare att fuska i online, något som Infinity Ward envist påstått sig ha fixat med hjälp av sitt nya system IWNet.

Det gick dock inte ens ett dygn efter att spelet släppts innan den första videon dök upp på youtube med bilder på någon som fuskade i spelet, tillsammans med en länk till en sida där fusket fanns till försäljning. Man kan tycka lite vad man vill om fuskande i online-spel, det har egentligen inte med saken att göra. Det som hände därefter är däremot lite uppseendeväckande. Nästa gång jag klickade på länken till videon fick jag se detta:

This video is no longer available due to a copyright claim by Activision Games Inc.

Youtube, som de flesta andra stora media-siter tar omedelbart bort material ifall det kommer in upphovsrättsliga klagomål. Det kan nog vara rimligt, men i det här fallet (och flera andra, om man ska tro google) rör det sig inte om någon upphovsrätt. Upphovsrätten för filmen (en fungerande länk, för övrigt). tillhör den som spelat in den.

Man har alltså använt upphovsrättshysterin som råder som ett slagträ. För att undvika dålig PR har man tvingat ett annat företag att censurera en film som man inte har någon rätt till. Detta är helt klart bara möjligt för att företagen blivit så oerhört vana med att det vräks in anmälningar om upphovsrättsbrott.

Situationen blir då att ett företags särintresse att tysta ner obekväm information om deras produkt går före det allmänna intresset av att informationen sprids. På liknande sätt går det att tysta ner konkurrenter. Detta är, ur ett samhällsperspektiv, mycket problematiskt.

I vissa fall tillåts det hela dras ännu längre. Ett litet samhälle i USA har satt upp gratis trådlös internetanslutning i offentlig miljö. Där har någon sedan tankat ner en film, illegalt, vilket MPAA har fått nys om. Resultatet är att man lyckats övertyga staden att stänga av internetanslutningen för alla.

Det går helt absurda proportioner i det här — det är som att sluta att köra en busslinje för att någon tjuvåkt en gång. Var är tankarna på rimlighet? Samhället kan väl inte stänga av central infrastruktur bara för att någon begått ett struntbrott? Vi inför väl inte vägspärrar så fort någon snattat ett tuggummi?

Att man sedan har mage att sitta och skylla bristen på internetanslutning på den som laddat hem filmen är nästan snäppet ytterligare magstarkt.

Historien slutar olyckligt i en situation där staden nu sitter och väljer mellan att ta ordentliga summor av skattebetalarnas pengar för att köpa svindyra “filter” (dvs censur-mjukvara) eller helt enkelt låta anslutningen vara avstängd. Det här tankesättet som lobbyn lyckats inpränta i politiker världen över är direkt samhällsfarligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om MPAA, Informationspolitik, Censur

EU-spiralen spinner vidare

Så här dagen efter FRA-beslutet kan det vara bra att ägna sig åt något annat. Jag har en artikelserie på gång som är ett försök till svar på frågan som DeepEd ställer: “Varför blev det så här?”

Men som sagt, just idag tänkte jag ägna mig åt att plita ner en tanke om EU som slog mig för ett tag sedan, istället för att tänka vidare om FRA. Minns ni hur det lät när vi skulle gå med i EU…? Unionen handlade om “fri rörlighet”, något som för individer manifesterade sig genom att vi slapp visa pass när vi flög utomlands. På ett sätt som numera känns igen från alla möjliga folkomröstningar (senast Irland) marknadsfördes inte de viktiga aspekterna av ett EU-medlemskap, utan snarare de personliga fördelar som det skulle individen (på samma sätt som EMU marknadsfördes med “slipp växla pengar”).

EU har nu kommit hela varvet runt. Nu ska vi alla inte bara identifiera oss när vi flyger, nu ska även listan av alla resenärer sparas (PNR), och EU-mandatet används istället för att införa liknande reglering av inrikestrafik, snarare än att öppna marknaden inom Europa.

Fördelarna vi skulle få av att gå med i unionen har ersatts av regleringar, yttre påtryck och ett ofantligt demokratiskt underskott. De fina tankarna om en inre marknad handlar nu mer om att ge fördelar till branscher som inte är livskraftiga nog att stå på egna ben (de franska bönderna och hela musikindustrin, till exempel). Vem vet var vi är och hur djupt vi sjunkit efter ett varv till i spiralen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Integritet.

FRA: Sista dagen, sista chansen

Idag är det dags för den stora omröstningen. Idag bestäms om kablarna faktiskt ska kopplas in till FRA, eller om det fria samhället får en sista chans.

HAX manar om att hålla trycket uppe och rapporterar om manifestationen idag utanför riksdagen med början klockan 14:30. Om du har någon som helst möjlighet, gå dit! Själv sitter jag med största sannolikhet fast på jobbet inför en stor deadline på fredag, men jag kommer att hänga på refresh-knappen för att få veta resultatet om jag inte lyckas komma loss.

Oscar Swartz skriver en mycket läsvärd tillbakablick på hur det var förra gången det skulle röstas om FRA-lagen. Emma reflekterar över att de som ska rösta fortfarande inte vet vad det är som lagen handlar om, trots allt envist undervisningsarbete från aktivister.

Föga förvånande har precis samma typ av mobbning som förra gången upprepats denna gång. Den tröst jag ser i detta är det enorma stöd hon får i kommentarerna. Jag kan inte annat än att hålla med Jerker Montelius:

Stå på dig.
Ta med dig en dold mikrofon på nästa riksdagsgruppsmöte. De som förespråkar avlyssnig borde väl inte ha något emot att bli avlyssnade?

En mycket spännande, men skrämmande dag.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, Integritet

FRA: Vilka blir Sveriges fyra hjältar?

Om bara några dagar röstar riksdagen om FRA-lagen igen. Den här gången handlar det om det så kallat “förbättrade” lagpaketet, FRA 2.1. Problemet är att alla som vet något över huvud taget ser igenom alla “åtgärderna” — och ser att problemen fortfarande finns där. Grisen har fortfarande ett tryne under sminket — och de begränsningar som skulle gälla har en efter en lyfts.

Det ger helt enkelt ingenting att ha en domstol om det ändå bara är en person som väljs av de styrande politikerna, och där allt sker i hemlighet… mer mascara för svinet. Den trista sanningen är att det är samma unkna lag som ska röstas igenom igen, och det enda hoppet står till att några borgerliga politikers samvete tar över.

Dessvärre har det blivit prestige i frågan. För många inom partitopparna på den borgerliga sidan har det upphört att vara en fråga om att mass-avlyssna Internet och de svenska medborgarna, och blivit en fråga om att vinna. Det är en viktig förklaring till läget vi befinner oss i — många av de politiker som har avancerat högt upp i partiorganisationerna är riktiga vinnarskallar, och nu har frågan gått och blivit viktig att vinna av rena prestigeskäl.

Det leder till den sortens mobbning och regelrätt fusk som vi såg inför förra omröstningen. Nu är inga medel undantagna, nu måste vi vinna den här omröstningen, och alltså ger man sig på partikamraterna med otroligt starka påtryckningar, och skyr inga medel för att se till att rösterna hamnar rätt. Det krävs ett enormt starkt psyke för att stå emot ett sådant tryck, och i förra omröstningen hade bara två personer den styrkan — Camilla Lindberg (fp) som röstade mot förslaget och Birgitta Ohlsson (fp) som avstod vid omröstningen. De centerpartister som hotat att fälla lagen saknade den styrkan då.

Det förklarar även den total brist på bra debatt som råder nu. Man har bestämt sig, inte för att man kommit fram till att det är rätt i sakfrågan — sakfrågan spelar de facto ingen roll längre. Nu handlare det om att vinna över dom andra.

Nu behövs det fyra borgerliga ledamöter som har den egna styrkan att rösta emot, eller åtta som vågar avstå. Det känns svårt, men samtidigt måste de veta att det finns en stor och växande folkrörelse att stötta sig emot. De fyra som fäller FRA-lagen kan komma att bli inskrivna i historieböckerna som hjältar. Men för det krävs sant hjältemod, och ett stort stöd.

Demonstrationen i lördags var en uppvisning av stödet, även om uppslutningen var låg och det känns som om många håller på att tappa hoppet. En sista uppvisning av det stödet händer på onsdag. Om du över huvud taget har någon som helst möjlighet, dyk upp då. Jag håller med om att det kanske verkar som om chansen är liten, men det är i alla fall viktigt att vi tar den chansen.

Annars händer det otänkbara, och det är mycket svårare att gå tillbaks därifrån. Det är ett litet steg för en riksdagsledamot, men ett enormt feltramp för Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Informationspolitik, FRA-lagen.

Blogg-väggen:
JL, Badlands Hyena, Calandrella, ME, Gun, SB, F&T, HAX, EHT, IDG, CS, MMK, PA, SvD, KB, DN, Sossar mot Storebror, Gun2, Blå Borgen, Klamberg, Adam, Apelsineld, Josh, Lake, Linander, Tomas sida, Olofb, Scaber Nestor, Stoppa FRA-lagen.nu, Newsmill, Farmorgun i Norrtälje, Mitt i steget, Rick Falkvinge (PP), Mark Klamberg, Mark Klamberg, HAX, HAX, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Christian Valtersson, Liberal och långsint, Niklas Frykman, Sebastian Hall¡én, Mathias Sundin, opassande, Tankar från rooten, annarkia, SvD, DN, DN, Per pladdrar på, Anders Widén, Sagor från Livbåten, Svensson, projO/gothbarbie, Seved Monke, Scaber Nestor, XOR, Calandrella2, Scaber Nestor2, Mitt i steget, Farmorgun2, opassande2, Sagor från livbåten, opassande3, Stefan Tornberg (c), Blågrön röra, Scaber Nestor, Mattias, Svensson2, OlofB2, Kommunisterna, Anna jobbar och bloggar, ArvidFalk, Dagens Konflikt, Jinge, TantraBlog, Minimaliteter, MMK2, Moppa’s Hörna

Transparens vs Integritet — Rond 1

Under titeln “Arga Unga Män” som ledare på DN står en hel del, bland annat ytterligare ett av alla försök att påstå att piratpartiet skulle ha samma väljare som SD. Det har många andra redan svarat på och kommenterat, men följande har fått gå förbi relativt obemärkt:

Men det finns inkonsekvenser i piraternas budskap. De säger sig vilja värna integriteten men vill samtidigt göra alla offentliga handlingar tillgängliga på nätet. Vem som helst ska med några knapptryck kunna ta fram uppgifter om sin granne och köra ”korsreferenser” mellan olika myndigheter. Det låter förvillande likt det övervaknings- och angiverisamhälle piraterna annars ivrigt varnar för.

Att förundersökningsprotokoll, och därmed obduktionsbilder som i Arboga-fallet, är offentliga handlingar betyder inte att de bör ligga uppe för allmän beskådan på internet. På vilket sätt det skulle stärka den enskilda människans integritet är svårt att se.

Här finns ett grundläggande missförstånd: Vi vill göra offentliga saker tillgängliga, inte göra privata saker tillgängliga. I datorsäkerhetskretsar finns ett uttryck, “security through obscurity”, som betyder att om det enda skyddet man har är att det är lite besvärligt att få tag på information, då har man inget skydd alls.

Detsamma kan man säga om personliga handlingar. Om det enda skyddet vi har om vår personliga integritet är att jag måste beställa hem papper ifrån någon myndighet istället för att gå in på en hemsida, då har jag väldigt lite skydd. Allt man kan säga då är att handlingarna definitivt kommer att hamna i händer som jag absolut inte vill att de ska hamna i, samtidigt som jag själv inte har någon aning om vad det finns registrerat om mig eftersom det vore för jobbigt att gräva fram uppgifterna.

Företag som vill tjäna pengar på att utnyttja det som finns registrerat om mig kommer alltid att skaka fram uppgifterna, ifall det nu ändå är offentliga uppgifter vi pratar om. Är det mer hemskt om vem som helst kan få tag på alla uppgifter om mig än om bara de som vill utnyttja mig kan få det?

Rätt lösning är alltså att göra alla offentliga handlingar tillgängliga via Internet, så att vem som helst kan lätt söka reda på vilka handlingar som finns registrerade om sig själv, och därtill se till att handlingar som inte borde vara offentliga helt enkelt inte är offentliga. Den diskussionen finns i dagsläget inte alls. Ska myndigheter verkligen samla ihop all denna information om mig och dig? Det är, enligt mig, betydligt mer intressant att diskutera än om det är papper och bläck eller kablar och bitar som ska gälla.

Det är helt enkelt så att de omtalade obduktionsbilderna ifrån Arbogafallet inte borde varit offentliga handlingar. Det är en dundertabbe som begåtts av den åklagare som valde att inte skretessbelägga bilderna. Man kan fråga sig då… är det viktiga i det här fallet hur bilderna överförs till omvärden (via Internet eller post) eller varför i hela friden bilderna tilläts bli offentliga handlingar över huvud taget?

Om man förbjöd att offentliga handlingar spreds via Internet (om vi för en sekund bortser från att det vore omöjligt) kanske man skulle inge någon form av falsk säkerhetskänsla eftersom vi sällan ser dem… men är det verkligen så vi vill ha det?

Andra sidan av kortet är att om offentliga handlingar “ligger för allmän beskådan på internet” så möjliggör det en medborgarkontroll av vad våra myndigheter faktiskt pysslar med. Detta är det enda rimliga sättet att slutligen få bukt på den sortens misstag och slentrianmässig behandling av uppgifter som lett till att personliga, privata handlingar blivit offentliga från första början.

Rätten till mänskliga misstag

Hax beskriver konsekvenserna av mer och mer övervakning: Människors beteende tvingas in i en viss fåra. Vi beter oss helt enkelt inte som vi egentligen vill, utan som vi behöver bete oss inför kameralinserna.

Jag tror det finns något mer bakom det också. När vi inför mer och mer övervakning mot brott och mot överträdelser av alla de slag, så kan jag inte undgå att känna att man förutsätter en sorts övermänsklighet ifrån övervakarnas sida. Det är ju nämligen så att mäniskor gör misstag.

Allteftersom fler och fler misstag ska fångas på bild och spelas in för all framtid, tvingas vi överge mer och mer av vår mänsklighet. Tänk efter… tänk om du hade tvingats stå för varenda litet övertramp, varenda litet felsteg i hela din uppväxt och ditt liv?

Vad får det för konsekvenser när människor förväntas leva perfekt efter reglerna? Vem klarar den sortens förväntningar?

Det finns naturligtvis de som tror att vi skulle få ett bättre samhälle av det. Ett samhälle utan brott. Själv tror jag att vi mest skulle få ett samhälle byggt på rädsla och osäkerhet, där brott bara begås av de som sitter tillräckligt högt upp i staten och övervakningsmaskineriet för att komma undan.

Det är naturligtvis så att man får mindre fortkörning om man exakt registrerar hur alla kör bil. Man får renare gator om man har kameror överallt och dömer ut dryga böter för nedskräpning. Men frågan är: är det verkligen mindre fortkörning och renare gator som är det vi mest vill åstadkomma med våra samhällen?