Att göra en politikertavla

Kommunordföraren i Hörby kommun har de senaste veckorna varit i blåsväder för den tavla han beställt, föreställande bland annat sig själv som romersk legionär. Media har fokuserat något väldigt på vänskapsbanden mellan kommunordföranden och konstnären – man har helt struntat i en vanlig upphandling… det är naturligtvis ett problem. Det har även varit en hel del fokus på kommunpamparnas varande som den del av motivet – vilket kan tyckas vara ett utslag av någon form av storhetsvansinne.

Att den tidigare kulturchefen kritiserat tavlan offentligt tas enkelt om hand om genom att konstatera att “någon kulturchef behöver vi nog inte”. Lite tillhörande maktkamp inom Moderaterna ger krydda på tillvaron. Mitt i röran har huvudpersonen bestämt sig för att stänga sin blogg. När detta skrivs har bloggen bara en post, som uttrycker en vilja att “blicka framåt” och “få arbetsro”.

En del upprördhet har även riktats mot tavlans kostnad – 600 000 kronor, varav kommunen direkt betalar hälften och indirekt betalar resten. Mycket pengar, kan tyckas… men enligt vilka referenser? Ibland är det som låter som mycket pengar i själva verket ganska lite pengar – det saknats sammanhang. Hur  mycket är egentligen 600 000 kr i Hörby kommun?

Hörby kommun är en liten kommun mitt i  Skåne. 2010 hade kommunen 14 840 invånare. Är man ansvarig för en kommun (eller län, eller land, eller vilken region som helst) bör man nog försöka sätta sina utgifter i förhållande till sina invånare. En snabb uträkning visar alltså att varje invånare i Hörby i genomsnitt lagt 40 kr på denna tavla. Det är, på politikerspråk, två chipspåsar.

Man kan även fundera på vad alternativen var. Kommunen skär lite för närvarnade. Några miljoner kr ska sparas in på skolan. Socialnämnden måste spara 18,4 miljoner bara i år… vilket innebär att det blir  lite mer knapert för de mest behövande. Enlight biståndsstatistiken för år 2010 fick 381 hushåll försörjningsstöd i Hörby – tavlan skulle altså kunna fördelas som nästan 1600 kr till varje familj istället. Ganska många chipspåsar för familjer som förmodligen rätt sällan unnar sig något extra.

Istället funderar kommunen på om det inte vore bra att helt enkelt strunta i att betala ut några pengar över huvud taget till de behövande. Om allt fortsätter som nu landar kommunen på 8,7 miljoner kronor i underskott detta år – ett underskott som skulle kunnat minskas med nära 7% om man struntat i en viss tavla.

Svenska invånare har ett desperat behov av denna typ av sammanhang. Vi betalar extremt mycket skatt – detta behöver relateras till vad pengarna används till. Hur mycket pengar är det som var och en betalar till det ena vansinnesprojektet efter det andra landet över? Hur många småpampar avlönas och får resor betalda till världens olika hörn?

Frågan om hur våra politiker sköter sig kommer sällan upp som helhet i media. Det gnabbas om en detalj här, och en där… men var är den sammansatta granskning? Var är journalistiken som i samband med tavlan tog upp att samma styrelse i Hörby även varit på resa i Schweiz och Frankrike för skattebetalarnas pengar? Som kanske granskat kommunens satsning på bistånd till en “vänkommun” i Namibia – naturligtvis med resor dit för kommunledningen? Var är sammanfattningen av detta som kommer fram inför valen?

Nu är det ett par år till nästa val. Låt mig gissa att detta hinner glömmas bort av i princip alla tills dess. Istället kommer valet som vanligt handla om vem som kan lova mest, skola vård omsorg. Varken ideologi eller tidigare resultat kommer diskuteras nämnvärt mycket.

Bildcredits: sentex64

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Politiker, Hörby, Slöseri, Skattepengar.

Totalhaveri i svenska skolan

Maciej Zaremba har fått beröm här på bloggen förut. Nu är han på gång igen med en ny artikelserie, denna gång om svenska skolan och dess bekymmer. Första delen finns att läsa på DN:s webbsida. Även HAX kommenterar.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om svenska myndigheter och det bemötande man får där, men i princip allt återgår till det HAX skriver om — den totala frånvaron av någon som helst sorts ansvar för att saker blir rätt. Jag har dessutom skrivit om den totala brist på anpassning till verkligheten som skolan uppvisar, och här går de båda ämnena ihop.

Jag kan inte säga mer än jag gjort i länkarna ovan utan att upprepa mig känner jag, så jag låter bli. Det som jag fann extra intressant denna gång var det som nådde mig via twitter. StaffanLindblad skickade mig en länk till Charlotte Lindblads blog. Hon är alltså den ansvariga politiker som omnämns i artikeln.

Intressant i sammanhanget är att Staffans twitterprofil ser i princip identisk ut som en spambot. Hade jag inte kunnat språket hade jag omedelbart blockerat och rapporterat för spam. Det är tweet på tweet med samma text och samma länk. Eftersom ämnet intresserar mig är det ändå trevligt att läsa “andra sidan” av berättelsen.

I Charlottes blogpost försöker hon få det till att Zarembas artikel skulle vara ett inlägg med tydlig inriktning för ett förstatligande av skolan, vilket man lätt kan se inte är fallet då man läser artikeln — Zaremba pekar tydligt ut den Finska skolan som ett föredöme, och noterar att den är kommunal.

Kommentarsektionen som följer är det som intresserar mig mest. Den är en stilstudie i exakt det som Zaremba beskriver — den totala avsaknanden av ansvarstagande eller utkrävande av ansvar någonstans inom organisationen. Någon ställde den direkta frågan om de som orsakat denna katastrof kommer hållas ansvariga på något sätt. Charlotte slog ifrån sig med att ingen ska behöva hängas ut offentligt… frågan preciserades: kommer något ansvar över huvud taget utkrävas? Kan dessa personer glatt jobba vidare med samma sak? Detta fick över huvud taget inget svar.

Det krävs en svensk politiker för att påstå att det inte finns något som helst samband mellan budgeten för en skolas undervisning och dess kvalitet. Inget som helst problematiserande om att den svenska skolans kvalitet i princip befunnit sig i fritt fall ett flertal decennier nu. Inga funderingar om att något kanske är fel. Skolinspektionen tyckte att skolan var på rätt väg 2009, påpekar Charlotte, och duckar skickligt för faktum att skolan nu fått ett hårt krav på sig att förbättras eller tvångsförstatligas i höst.

För Charlotte och alla andra politiker i det här landet handlar det just om det. Skolinspektionens rapporter. Budgetposter. Grafer. Siffror. Samtidigt är det hela generationer av ungdomar som går ut skolan utan att lära sig särskilt mycket. Människor vars hela framtid skrivs och vars möjligheter förstörs. Någon särskilt stor ångest över det uppvisas i alla fall inte från Charlottes sida.

Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om Myndigheter, Skola, Politik, Zaremba

Våra vänner araberna

Den så kallade Jasminrevolutionen tycks ha gått i baklås. Den stora vinsten i Egypten har till synes bara inneburit att en maktgalen idiot ersatts med en annan från militären (även om dagens omröstning inger hopp), och Tahrir-torget som så länge var centrum för revolutionen som höll världens blickar riktade mot sig har nu rensat upp av militären som arresterar de protesterande på lika lösa grunder och på samma brutala sätt som Mubaraks polis och anhängare gjorde tidigare, nu efter att världens blickar lämnat torget.

I Libyen har det som tidigt tycktes vara ett starkt uppror slagits ner i en alltmer blodig kampanj, där Gaddafi blivit alltmer modig ju längre tiden går utan att den internationella reaktionen varit särskilt kraftig. Några enskilda fördömanden kom, men FN tog en mindre oändlighet på sig innan man slutligen presenterade en resolution om en flygförbudszon. Redan då var det nästan för sent.

Gaddafi är galen, inte korkad. Han sa naturligtvis direkt “okej, vapenvila”, medan han fortsatte slakta sina medborgare. Militären tågar på mot Benghazi utan att ens stanna för att knyta skorna, stridsvagnar i mängder transporteras på välorganiserat sätt dit. Idag ska så en mängd världsledare samlas i Paris för att avgöra om man ska göra något åt saken, nu när FN sagt att man ska göra något åt saken.

De frihetstörstande rebellerna har nästan fallit i Libyen. Ett fåtal städer återstår, och Gaddafi vet vad han håller på med — han flyttar in styrkorna i städerna, där FN:s beslut om att använda alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila inte betyder något, eftersom alla nödvändiga åtgärder där kan skada civila. Har han lite tur väntar världsledarna ytterligare ett dygn, och kan då sedan inte göra särskilt mycket alls.

De toppmorderna militärstyrkorna från västvärldens stormakter kan kanske på det sättet överlistas av en galning med en utdaterad militär, dock med utrustning som duger alldeles utmärkt att slå ner rebeller och mörda civila med.

I hela detta fanns ett utmärkt tillfälle att hela de sargade relationerna mellan västvärldens folk och arabvärldens. Istället kom snacket om stabilitet. Västledarna avvaktade duktigt tills utgången redan var klar — det enda landet som ens fördömde Mubarak innan hans avgång var Danmark, och det endast i elfte timmen när det var ställt bortom allt rimligt tvivel varåt händelseförloppet ledde. Efteråt kom fördömandena som en flodvåg i en parodi på kraftfull, principfast internationell politik.

När Egyptierna idag röstar i en folkomröstning som markerar första steget mot en riktig demokrati är det hur de stod starka i sin ensamhet de minns.

I Libyen likaså. Vi har sett hur det Libyska folket gått från segervissa till vissa i förhoppning om internationell assistans till desillusionerade. Där västvärldens ledare är så duktiga på snabbt agerande i frågor som gäller stabiliteten hos inflödet av olja så tvekar man desto längre i frågan om mänskliga rättigheter, och tappar där möjligheten att hela de sår som tidigare misstag rivit upp kulturerna mellan.

Där vi skulle kunna kommit till undsättning är istället det araberna kommer minnas hur västvärlden tyst såg på när deras vänner och familjer mördades av galna tyranner.

Jag hoppas oljan är värd det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Människorätt, Libyen, Egypten, Gaddafi, FN, Arabvärlden, Flygförbudszon

Kapsyler

Via HAX får jag reda på att man nu slår ett hårt slag mot kontanthanteringen i landet. Jag tror inte egentligen att det är så illa menat — det sägs att man gör det för att minska rånrisken, men jag antar att man helt enkelt inte tänkt igenom konsekvenserna.

HAX påtalar ett helt gäng problem med detta, med alla integritetsaspekter och annat. Jag har själv skrivit om det här förut också, men att det här kommer just nu tycker jag sätter saken i ett annat ljus. Jag ser fler problem än de som HAX tar upp, och de kanske på vissa sätt är ännu allvarligare.

Detta drag kommer alltså nu, när vi precis sett hur kortföretagen och bankerna börjat agera bestraffande på politisk begäran. Utan inblandning över huvud taget från rättsväsendet har ett antal företag stängt betalningsvägarna till wikileaks. Om vi då betänker att kort skulle vara det enda sättet att betala skapar detta en mycket obehaglig situation där politikerna direkt skulle kunna gå in och bestraffa valda människor eller företag genom att stänga av deras möjlighet att köpa saker alternativt ta emot betalning.

Precis som vi behöver lagstadgad nätneutralitet behöver vi lagstadgad betalningsneutralitet — det ska inte vara tillåtet för företag som förmedlar betalning att välja vilka betalningar som är okej, att stoppa vissa betalningar, eller att ta mer betalt för vissa betalningar än för andra. Detta, tillsammans reglering av vilken information om transaktioner som får sparas och hur denna information får användas är det enda som någonsin kan göra ett kontantlöst samhälle till ett rimligt alternativ.

Annars kommer ett förbud av kontanthantering endast göra att folk hittar alternativ. Olaglig kontanthandel kan bli det stora nya folkliga lagbrottet, eller så slutar det med att vi som i Fallout handlar med kapsyler.

Bildcredits: Daniel Speiss

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Politik, Rättssäkerhet, Övervakning

Spärrsamhället

För ett antal år sedan bytte Stockholm som vanligt styrande efter ett val. Befolkningen i huvudstaden lyckades nämligen glömma bort att andra blocket var lika goda kålsupare under en 4-årsperiod, varpå man valde blocken varannan gång i en stolt tradition som avslutades först 2010.

Om detta haft något samband med en annan tradition, nämligen den hos politikerna att stjäla andra blockets vallöften, varpå man sedan stjäl brytandet av samma vallöfte är oklart.

Det valet denna historia utspelar sig efter tog det rödgröna alternativet över styret. Den nya inriktningen var att Storstockholms Lokaltrafik skulle bli spärrlös. Istället för spärrarna som funnits överallt skulle man öppna upp, markera en spärrlinje på marken och överlåta åt resenärerna att se till att ha färdbevis innanför linjerna.

Detta innebar att man kunde avveckla den enorma organisation som sysselsatte hundratals människor med att stämpla små remsor. Små automater sattes istället upp, som enkelt kunde användas av resenärer för att stämpla sina egna papersremsor. En solklar effektivisering.

Valet kom, och Stockholms landsting bytte styre. Den nya trenden blev att tala om plankandet och dess kostnader. Hårdare-straff-gänget bestämde sig därför att återinföra alla spärrar som precis tagits bort, till stor kostnad. Man nöjde sig dessutom inte där — de gamla spärrarna var relativt lätta att ta sig förbi, så en ny “superspärr” skulle utvecklas.

Nog för att det kanske behövdes… den gamla sortens spärr bestod av tre utstickande pinnar på ett hjul. I vanliga fall drog man sitt kort om man var på väg in, och gick sedan igenom spärren. Hjulet snurrade, man släpptes igenom. Spärrsorten hade dock en ovana att rätt var det var tvärnita (både på vägen in och ut, trots grönt ljus), varpå man fick sig en ordentlig smäll i magen och stod böjd och förudmjukad över en metallpinne i morgonrusningen.

Den nya superspärren utvecklades till 100% för att se till att den inte gick att planka igenom. Första versionen två midjehöga dörrar som öppnades, vilket så klart gick att klättra över. Den nyaste består istället av två höga glasportar som öppnas och stängs, och är för plankarna precis lika enkla att ta sig igenom genom att smita in efter någon. För oss resenärer är de dessutom precis lika dåliga.

Inte nog med att spärrarna gillar att stängas så att resväskor och liknande fastnar ordentligt, dom ser dessutom till att smälla igen ordentligt ibland. För bara några veckor sedan smällde en spärr igen precis framför näsan på mig så jag “gick in i väggen” med ordentlig hastighet.

Sådant händer med en regelbundenhet stor nog att jag idag reflekterade över en liten men ändock inte obetydlig känsla av försiktighet och rädsla när jag passerade ut genom spärren.

Mitt mjöl i min påse är så vitt det kan bli, jag har ständigt passerkort även när jag skulle spara pengar på att inte ha det, eftersom jag gillar bekvämligheten i att alltid kunna ta kollektivtrafiken. Ändå är det jag som går genom spärren rädd för att få en snyting på väg till jobbet, medans smitarna fortsätter smita.

Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.

Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.

I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil från den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi måste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.

Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha så bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.

Spärrsamhället är ett faktum, och vi betalar till slut pengar för att sätta fast folk bara för den goda moralens skull, inte för att vi skulle sparat pengar annars. Det hela blir så viktigt i sig självt att det inte spelar någon roll om de önskade effekterna uteblir, spärrarna i sig blir en symbol: här börjar spärrsamhället, och här vill vi inte ha in människor som dig.

Att det sedan är de som är som mest utsatta, som mest saknar medel, som i regel är de där smitarna… och att det är dessa mest utsatta politiker tävlar om att snacka fint om, det är inte en koppling som behöver göras. De ska väl för bövelen göra rätt för sig som annat folk?

Bildcredits: Eric Wahlforss, Erik Mörner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SL, Spärrar, Integritet, Myndigheter, DRM, Försäkringskassan

Ideal och konsekvenser

Diskussionerna om en breddning av Piratpartiets program har tagit fart på allvar. Efter att ha läst en hel del om det har jag kommit fram till att det som är stötestenen egentligen inte är vilken breddning eller icke som ska göras, utan vad själva grundideologin egentligen ska vara.

Där finns två läger, vad jag kan se. Det ena tar sitt avstamp i informationspolitiken, “kopimismen”, och anser helt enkelt att det är politiken rörande informationsflöden i samhället och speciellt på Internet som är grundstenen. De menar med det att vi helt enkelt borde återgå till ett fokus på fildelningen, och släppa de programpunkter som kommit från Integritets-grunden.

Det andra lägret anser att grundideologin ska vara en frihetlig agenda om allas rätt gentemot staten, en stark tanke om rättsstatens plats i det demokratiska samhället och om medborgarrätt, kort och gott.

Det far en hel del anklagelser hit och dit. De som vill ha en stark rättssäkerhet har “kapat” partiet från fildelsförespråkarna. Allting som inte är rättssäkerhetsbaserat är populism.

Själv ser jag en hel del populistiska argument och ett par ideologiska. Den sexuella integriteten (eller det “sexliberala”) och kritik mot det allmäna förbudet mot drogpåverkan och därav följande drakoniska befogenheter för polisen (eller det “drogliberala”) kritiseras starkt, oftast från populistiska grunder som att det skulle kosta väljare. Detta tror jag är felaktigt, eftersom just dessa är frågor som i likhet med SDs upplockade frågor inte tas i av något annat parti. Jag tror det skulle ge ett plus i väljarstatistiken, men det är som sagt populistiska argument, som för mig inte är särskilt intressanta.

Vi kan inte backa från en rimlig följd av vår ideologi bara för att folk i allmänhet inte gillar den — hade vi gjort det hade vi aldrig kunnat existera, med tanke på att fildelningsfrågan var så stigmatiserad när partiet bildades. Med det sagt tror jag en ideologi som enbart innehåller “rent” informationspolitiska frågor blir alldeles på tok för smalt för att ha någon chans att lyckas. Så vilka ideal är det egentligen vi arbetar för att uppnå?

För mig har aldrig de informationspolitiska frågorna varit det centrala, utan det är effekten den informationspolitiska utvecklingen har på samhället i stort. Jag tycker visserligen att den fantasiska kulturella möjlighet som Internet har bringat är intressant, och att hyperdistributionen medför väldigt intressanta möjligheter för samhället som jag gärna driver en politik för att utforska… det är helt klart intressant.

Men att den tekniska och politiska utvecklingen innebär att rättsstaten håller på att plockas sönder i små bitar och att medborgarrätten håller på att försvinna, det är akut. Det är där den brinnande punkten finns, det är det som är grunden till mitt politiska engagemang. Det är främst ur det perspektivet som fildelningsproblematiken blir intressant… då den blir föremål för statens och de stora företagens övergrepp på medborgarna.

Det ska bli intressant att se i vilken riktning det driver. Tecknen jag ser nu pekar på att den inriktning som driver mot en grund i integritetstänket och rättsstaten är ganska väl tydlig tonförare i debatten bland bloggar, men att den faktiskt har ganska svagt stöd bland medlemmarna i allmänhet.

Det kanske sämsta möjliga resultatet ser därför reltativt troligt ut: Att vi inte kommer att välja någon av inriktningarna och därför inte kommer att komma loss ur problematiken i framtiden. Då sjunker de allra bästa argumenten från denna valrörelse, och jag tvivlar på att det går att hitta bättre inom den ramen.

Det politiska alternativ som uppstått och som egentligen orsakat PP en del problem är Liberaldemokraterna… problem eftersom en hel del av de som annars hade pressat för att driva PP i frihetlig riktning nu vacklar. Partiet borde egentligen vara högintressant för min del, men tycks om något ha ännu större problem med egocentrerat ledarskap.

För egen del lutar det nu i alla fall åt att jag kommer att följa efter en del andra och skaffa ett andra medlemskap i L för att ge stöd och hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag har inga planer att överge PP just nu, men partiet blir för min del betydligt mindre intressant om man begränsar sig till den otroligt smala fildelningsproblematiken eller fastnar i ett mellanting där partiet inte ordentligt tar ställning för rättsstatens återupprättande och bevarande, vilket ändå är den inriktning som gällt de år jag varit medlem.

Det vore trist om jag behövde överge de informationspolitiska kärnfrågorna, men det vore otänkbart att överge de medborgarrättsliga.

Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Medborgarrätt, Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Politik

Börjar vinden vända i genusstormen?

Radikalfeminismen har länge haft ett grepp om svenska politiken och debatten, till den milda grad att den kommit att kallas statsfeminism — alla riksdagspartierna erkänner sig till denna feministiska inriktning utom de extremkonservativa i SD och KD.

Även i den allmänna debatten har radikalfeminismen haft tolkningsföreträde. I princip alla debattartiklar som tagits in har talat om mäns våld mot kvinnor, om mäns ansvar, om mäns överordning. Debattprogrammen på TV har uteslutande behandlat samma ämnen och pratat om hur man ska lösa jämställdhetsproblemen utifrån radikalfeminismens problemformuleringar, och väldigt ofta landat i lösningen “män måste ta sitt ansvar“.

Så när Pelle Billing för någon månad sedan frågade om Sverige började få nog av radikalfeminismen ställde jag mig tveksam. Det är fortfarande samma aggresiva, anklagande skräp som publiceras, och när kommentarfälten fylls av folk som inte skriver under på tolkningen om mäns överordning så tävlas det i att kalla detta för “obehagliga kommentarer” och “kvinnohatare”.

Jag börjar nu tro att Pelle hade rätt. Den senaste veckan har det dykt upp flera tecken på att tolkningsföreträdet håller på att brytas. Nog att debatten fortfarande innehåller mycket manshat och många ensidiga tolkningar om jämställdheten, men det är inte längre så att det är uteslutande sådana tolkningar som förs fram. Kanske är det inte helt hopplöst att framhärda i en förhoppning om en mer nyanserad debatt.

Den senaste veckan har det publicerats två mycket välkomna artiklar om mansfrågor — något som tidigare varit helt otänkbart. “Låt killar vara mer än kåta snubbar” i Aftonbladet idag är den en.  Hannah Arnhög skriver:

Det är som att killars problem inte finns.

Tjejgrupper, tjejjourer och tjejtidningar. Hur många finns det? Alla skriker ”Hallå titta hit! Mår du dåligt? Det är okej! Vi kan hjälpa dig! Vi lyssnar på dig!”

Alla pratar med tjejerna.

Tyvärr faller hon i fällan att bara ta upp killars problem när det drabbar tjejer. Alla artikelns exempel är sådana:

Jag fick en historia berättad för mig av en 15-årig tjej i min tjejgrupp: Hon hade kjol på sig och en kille i matkön tog sig friheten att stoppa upp handen mellan hennes ben. Instinktivt vände hon sig om och gav honom en lavett. Vem tror ni fick problem med rektorn? Vem blev tillsagd att förändra sitt beteende? Inte han. Killens agerande var givetvis inte okej, tvärtom. Men varför fångade ingen upp den här 15-årige killen efteråt och pratade med honom?

Jag tyker också det är intressant. Vad är det som gör att sådant händer. Men om det uteslutande är sådana exempel som tas finns en risk både att det hela känns som ytterligare en skuldbeläggning av männen i sig och att det uppstår en sorts misstanke om att det hela inte grundar sig i någon egentlig omtanke om killarna själva.

Hon avslutar med att vi bör prata med killarna om deras problem för att det skulle minska det sexuella våldet och våldet i allmänhet. Det är nog förvisso en rimlig slutsats att så skulle ske, men för min del tycker jag det vore trevligt om vi kunde komma så långt att det vore värt att ta itu med killars problem bara för att även individer av manligt kön också ska ha rätt att må bra.

Att det är ett problem i sig att män mår dåligt genom hela livet — det ska i sig självt vara en anledning att ställa saker till rätta. Den allra största delen av alla killar är inte sådana som slår ner folk, som tafsar på tjejerna i matkön eller annat. Likt många tjejer finns det många killar som internaliserar sina känslor, som går omkring och mår dåligt utan att ta ut det på omgivningen. Vi får inte hamna i en situation där vi bara hjälper killarna om de ställer till med problem för andra.

Den andra artikeln publicerades i expressen i torsdags. “Vi tiger ihjäl de knäckta killarna“, skriver Anders Kilander.

Vi journalister skriver inte gärna om det här. Inte heller i rapporteringen om 21-åringens tragedi lyfts denna problematik fram. I åratal har jag förgäves letat i tidningar, radio och tv efter tecken på att killars självmord ska få lika stor uppmärksamhet i rapporteringen som tjejers försök. Varför skriver vi inte?

Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer.

Det står mycket bra i artikeln, så läs gärna hela. Billing kommenterar också, och pekar bland annat på hur artikeln visar lite hur vanligt det är att de radikalfeminister som debatterar utnyttjar samma könsroller som de fördömer när det passar.

I allt annat har det varit knäpptyst om artikeln. Kilander konstaterade också detta på twitter, vilket jag dock inte kan hitta längre, att de som brukar skriva mycket om könsroller och alltid länkar om det är väldigt tysta. I skrivande stund blir denna artikel den andra länken på ena artikeln efter Pelles inlägg, detta trots att en legat uppe i två dagar och i mångt och mycket nu får anses vara glömd i nätdebattens rasande tempo. Artikeln från idag har inga länkar alls.

Avslutar med en trevlig seriestrip om feministisk diskussion. Det finns många feminister som inte beter sig på det sättet, men alltför många gör det, vilket gör det hela ganska pricksäkert och roligt.

Bildcredits: Prashant ZI

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Media, Politik

Booster

Väldigt många av partiets aktivister är trötta nu. Vi kämpar i motvind, har kämpat länge. Det är brott mot vallagen (även i de två vallokalerna i mitt område), det är stress, det är mediaskugga och det är opinionsundersökningar som medvetet utesluter våra kärnväljare och vägrar särredovisa vårt resultat.

Många av oss har redan röstat själva, och med tröttheten kan lätt infinna sig en känsla av att det är över nu, att vi gjort vårt. Trots det är det nu det gäller. En femtedel av alla väljare har fortfarande inte bestämt sig, och ju längre vi orkar fortsätta föra fram vårt budskap desto bättre är våra chanser – för att inte tala om att valsedlarna måste ut.

Det är nu det är dags att ta fram stimpacket, vrida på adrenalinet och köra ända in i planket. På måndag får ni krypa ihop i fosterställning tillsammans med Björn, förhoppningsvis vilande i vetskap om ett bra valresultat.

Vänsterpartiets informationspolitik

I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010

Hotet mot demokratin?

Det absolut vanligaste argumentet jag hör från människor som sympatiserar med Piratpartiets politik, men ändå inte tänker rösta pirat är att de inte kan rösta på ett parti som inte har ett heltäckande program. Man kan tycka att det ligger en bra tanke under det, men samtidigt måste man väl någonstans acceptera att den enda chansen att kunna få igenom ett “heltäckande program” är att det parti man röstat på fått egen majoritet, vilket i princip aldrig händer.

I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.

Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte på det sättet. Vi har istället en uppdelning i två i förväg bestämda block, där det redan på förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gå med på något visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.

Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.

Detta system håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåparisystemet (se t.ex. USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag.

Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Sverigedemokraterna