Grodor om barnporr
Det verkar tyvärr som om barnporr beklagligt blir en liten följetång här, efter att Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge uttalat sig om att innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten, och att vi därför ska rulla tillbaks hela lagstiftningen från 1999.
Han har förvisso helt rätt i att det är en inskränkning i informationsfriheten, men det innebär för den delen inte att man inte kan anse att det är en rimlig inskränkning, vilket också är den inställning jag uppfattar att många pirater har — det handlar om integritet här.
Det som står i valmanifestet och det jag själv argumenterat för är att ändringarna från 1999 och 2010 om vad som ska anses vara barnporr måste rivas upp. Det innebär att barnporr ska återgå till att vara bilder eller filmer på tvång eller övergrepp mot riktiga barn. Det finns en hel diskussion att ta i följd av detta, om förbudet mot innehav (varför ska det t.ex. vara tillåtet med filmer av våldtäkt på vuxen, men inte på barn?), men det är en sidodiskussion som inte alls har samma bäring på rättssäkerheten i samhället och Piratpartiets kärnfrågor just nu och som partiet i varje fall inte tar ställning till.
Problemet är alltså att nästan vadsomhelst är barnpornografi nuförtiden, inte att man inte får ha övergreppsbilder hemma i fotoalbumet.
Man kan naturligtvis fråga sig om varför det går så snett att partiledaren uttalar sig på ett sätt som inte alls stöds av partiet. Det handlade inte om någon felsägning eller misstolkning, utan om ett uttalande som for stå för Rick snarare än partiet, och som Rick nu dessutom har backat från. Politiken handlar ytterst om förtroende, och nog är det sant att detta leder till tappat förtroende — ett förtroende som för Ricks del redan är lite kantstött i delar av partiet. Detta är något vi får ta hand om i god tid.
Är vi därmed uträknade ur spelet? Jag har svårt att tro det, med tanke på att människor i allmänhet håller sig rätt illa informerade om vad som händer i politiken. Röstresultatet är en uppsamling av en mängd småsaker, väldigt sällan ett resultat av ett uttalande.
Uppförsbacken blev naturligtvis brantare — men vi är klättrare. Partiet består av så många andra drivna och duktiga aktivister — inte bara av Falkvinge. Det viktiga nu är att vi är tydliga med vad som gäller. Det verkar nu som om vi kommer att göra lite förtydligande ändringar i valmanifesten — bra så. Det här handlar om PPs politik, inte om Falkvinges övertygelser om det ena eller det andra.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Barnporr, Barnpornografi, Rättssäkerhet, Integritet, Politik, Riksdagsval, Val 2010, Groda, Pudel
Barnporr som valfråga?
Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.
Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.
Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.
Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.
Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.
Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.
Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.
Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.
Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?
Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.
När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.
Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.
Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.
Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.
Bildcredits: spodzone
Läs även andra bloggares åsikter om Barnporr, Barnpornografi, Lagar, Piratpartiet, Politik, Riksdagsval, Rättssäkerhet, Sexualitet, Val 2010
Valmanifest, kommunikationsmetoder och perfektion
Lagom till min återkomst från en två veckors cykeltur runt Åland släpper Piratpartiet sitt valmanifest, i form av tre så kallade sjökort. Det har mötts av en hel del uppmärksamhet i gammelmedia, vilket är mycket bra, och en hel del negativa kommentarer i sociala media.
Calandrella skriver till exempel:
För det första har jag inte hört ett dugg om processen. Detta kan inte uteslutas bero på att jag varit väldigt politiskt frånvarande under sommaren och kollat min e-mail därefter. Men när jag nu i efterhand går in på min e-mail och söker efter ”valmanifest”, får jag (utöver ett e-mail igår och ett idag) enbart 1 träff.
Jag har lite svårt att förstå det där. Om PP mailade ut allt som alla kunde vara intresserade av skulle vi drunkna i en flod av spam. Istället tycks detta jobb ha gjorts av de som varit intresserade på forumet, som är öppet för alla medlemmar.
Själv vet jag om att jag missar saker genom att inte hålla koll på forumen. Det är en avvägning jag gör med tanke på hur mycket tid jag är villig att plöja ner i partiarbete och att hålla koll på omvärden, och med tanke på hur mycket tid jag redan lägger ner på bloggen. Det är alltså upp till mig själv att hålla mig informerad om jag är intresserad av att vara med och jobba på saker.
I slutändan är detta det enda möjliga sättet att jobba på. Vi måste reservera push-kommunikation som epost (skickas ut till alla, oavsett intresse) för de verkligt stora sakerna som årsmöten och för snabba sammanfattningar. Allt annat ska finnas öppet (dvs inte på Skype) och tillgängligt men inte tryckas på utan hämtas efter intresse.
Det finns naturligtvis även klagomål på innehållet i manifestet, som jag även delar… sektionen om straff för att ens väcka talan i ogilitigt upphovsrättsärende är till exempel helt uppåt väggarna galet, och skulle behöva rättas till. Här uppstår en skiljelinje mellan nätets ständiga arbete med förfinande och uppdaterande och det nödvändiga med att i tid få fram ett utkast och nå ut i tryckt media.
Nej, det är inte ett perfekt valmanifest. Hade vi jobbat på det till perfektion hade vi nog inte nått ut med det ordentligt. Jag tycker vi är långt bättre än många andra partier, och jag tror att vår öppenhet inför vår egen organisation är en fördel. Inget annat parti granskar sitt eget valmanifest på samma sätt.
Istället för en organisation där partiledningen trycker ner ett valmanifest i halsen på de aktiva, är vi en organisation där en del intresserade jobbar fram ett valmanifest, som de flesta verkar tycka är okej, även om det har sina brister. Där det i många andra partier är naturligt att ta order är det hos oss naturligt att granska och att delta. Det ser jag som en enorm styrka.
Det är ett liberalt manifest, och jag hoppas att de flesta kan se det som något positivt. Det är tråkigt när ord förvrängs enligt en endimensionell politisk skala som inte har med saken att göra.
Bildcredits: henke
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Val 2010, Valmanifest
Slentrianmässig odemokrati
När valpejl för någon vecka sedan lanserades offentligt hade man rättat till den stora brist man ursprungligen haft när sajten “smyglanserades” för att få feedback. Från början hade man nämligen valt att endast riksdagspartierna och SD skulle få vara med på sajten. Eller ja — samtliga riksdagskandidater fick vara med på sidan, men de övriga partiernas kandidater fick inte möjligheten att ha mer information än inkomst, ålder och lite annan intetsägande statistik.
Det är naturligtvis utmärkt att man från SVT och SRs sida väljer att lyssna på den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering låter alla kandidater få samma chans att svara på frågor. Trots det väljer man ändå att bara låta riksdagspartierna och SD få en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.
Tidigare i veckan avslöjas också att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltså precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — då kommer vi i partier som inte får miljoner i partistöd få bära ut våra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt på morgonen.
I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda småpartis valsedlar och partisymboler inte kan få samma utrymme alla gånger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng på något sätt har tappats bort:
“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”
I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.
Sedd var för sig är incidenterna rätt förlåtliga, allt från skolvalets försök att få ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stå undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgår de från någon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.
Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.
Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.
Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.
I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.
Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.
Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.
Bildcredits: LuMaxArt
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet
Alla har rätt till en åsikt
Försvarsmakten tapetserar stan med en ny kampanj.
“Din kompis vill inte ha någon hjälp vid naturkatastrofer”
“Din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas”
Alla affischerna avslutas med samma checka slutkläm:
Har du det som krävs för att ha en åsikt?
Det är inte bara korkat, det är direkt osmakligt. Här har vi försvarsmakten, som påstår sig skydda vår demokrati, men ändå har missat det där grundläggande med en demokrati: allas rätt till en åsikt.
Vår demokrati är under konstant hot, men tyvärr skyddar inte försvarsmakten från dessa hot. Det är hot inifrån, som försvarsmakten varken kan eller bör göra något åt. Här handlar det istället om en politisk situation där samtliga etablerade partier närmat sig samma mittlinje, och sedan sakta börjat avveckla vårt demokratiska samhälle.
Det som krävs för att göra något åt situation är därför att byta ut politikerna i dessa partier, vilket i systemet på grund av särbehandling av etablerade partier i valprocessen, mediatystnad och 4%-spärr är rejält svårt.
Med generationsklyftan där väldigt många i de yngre generationerna förstår den tekniska labyrinten där allt detta döljer sig, så är det extra ironiskt att försvarets kampanj just nämner “din mamma”. Demokratin behöver just nu försvaras av ett nytt parti, och piratpartiet skulle vara en mycket bättre matchning för en sådan slogan. Det stora problemet är dock inte frågan om din mamma skyddar demokratin eller ej…
Jag följer alltså upp de remixer som redan gjorts med en egen.
Bildcredits: Emil Isberg, Mikael Hedberg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Försvarsmakten, Krig, Demokrati
Upprördhet och uppgivenhet
Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.
Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).
Det är otroligt viktigt att sådant här kommer upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.
Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.
I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.
Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.
Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.
Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?
Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?
Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.
Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?
Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.
Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.
(Ursäkta raseriutbrottet)
Bildcredits: Rudi and Milo.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Makt, Pengar, Politik, Piratpartiet, Zaremba, Skola, Vård, Omsorg, Myndigheter.
Förtida krigshandling
Dagens nyhet är naturligtvis det Israeliska angreppet på en fartygsgrupp med förnödenheter på väg in mot det sargade och svältande Gaza. Detta har lockat fram det allra sämsta hos en del politiker, främst på allians-sidan, där man lite väl uppenbart sätter likamedtecken mellan arab och terrorist, även om man inte vill säga så högt.
Det jag reagerar lite på i denna storm, utöver det som redan ältats tusentals gånger är att nästan all reaktion fokuserar på att angreppet skedde på internationellt vatten, och därför i någon mening är “olaglig”. Visst, jag håller med om den analysen, enligt rådande folkrätt är det nog så att anfallet är olagligt, likaså naturligt att aktivisterna försökte försvara sig och alltså ytterligare ett brott när de blir nerskjutna. I termer analogt med sådant som sker här hemma: om jag tar med mig en pistol när jag bryter mig in i ditt hem blir det inte för den delen okej för mig att “i självförsvar” skjuta ner dig när du försöker mota bort mig från din egendom.
Det jag funderar på är varför detta är relevant. Fartygen befann sig på internationellt vatten, blev stormade och människor dödades i konflikten som uppstod. Hade detta varit mindre upprörande, eller en mindre tragedi om det skett lite senare, när fartygen äntrat Israeliskt vatten? Det var ju knappast någon hemlighet vart skeppen var på väg. Om Israel bara väntat lite, hade allt varit okej då?
Att dömma av många skribenter verkar så vara fallet. Själv kan jag inte riktigt resonera så, och skulle gärna se lite funderingar från andra om den saken. Juridiskt tycks läget vara rätt klart, men de flesta argument handlar om någon form av etik och moral, om rätt och fel, snarare än internationell folkrätt.
Att Israel över huvud taget ger sig på en humanitär hjälpinsats är illa nog, helt enkelt. Man kan tycka lite vad som om den bakomliggande konflikten, där det finns gott om rabiata potentiella massmördare i maktposition på båda sidor, men alldeles oavsett detta finns det inget som berättigar isoleringen och blockaden av ett helt folk.
Israel beter sig som den mest paranoide mobbare som går att hitta. Stora knytnäven ska fram, och alla som så mycket som rör sig i närheten är fiender, planerar bakom ryggen och annat yrande. Resultatet kan inte bli något annat än en upptrappad konflikt… denna gång inte bara med palestinierna och alla grannländer, utan även med länder vars fartyg nu utsatts för denna krigshandling.
Nu trampar den Israeliska propagandamaskinen igång, och föga förvånande går den stora del av västländska sfären som ser terrorister bakom varje hörn på varenda ord. Det hela når helt absurda proportioner, som bara kan matchas av USAs löjeväckande letande efter massförstörelsevapen i Irak.
Israel har alltså rätt att “försvara sig” (mot dessa matkonserver?), och har nu “hittat vapen hos de fredliga aktivisterna“. Att man inte lyckats skrapa ihop fler köksknivar och arbetsknivar på ett skepp med 500 aktivister på är anmärkningsvärt. Att aktivisterna hade nog med knivar för att rensa en fisk eller diverse hantverk är inget som upprör mig.
Samtidigt försöker landets censurmyndigheter i en ovanlig uppvisning av brödraskap med fienden Iran censurera nyhetsflödet om händelserna. Här finns den enda möjligheten och skyldigheten för oss i fjärran land att hjälpa till, praktiskt. Att hålla informationsvägarna öppna för de som behöver dem i förtryckarstater kan vi.
I alla fall ett tag till, tills censuren och förbuden fattat sitt grepp även här.
Bildcredits: IDF.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ship to Gaza, Israel, Flotilla, Freedom Flotilla, IDF, Censur, Folkrätt, Krig
Deltagarpolitiken
Det talas ofta om deltagarkulturen som växt fram på Internet. Däri finns en hel del likheter med den nya politiken som växer fram. Internet är en förstärkare, och det märks framför allt i termer om inflytande när det gäller vältaliga skribenter. Här handlar det om att kunna skaffa sig följare, att leda utan maktbas att stå på. Det kräver klassiska ledarskapsförmågor som att kunna inspirera och övertyga men även att vara lyhörd och förstå andra människor.
Opassande skriver idag om boken Politik 2.0 som hon medverkat i. Jag ser fram emot att läsa den. Hon är här inne på lite av samma spår:
Vi har en stor politikerkår som är så vana vid att “leda” att de glömt bort varför de representerar samhället. Att “delta” har dessutom blivit detsamma som att vara en god lagkamrat där nån annan bestämt reglerna.
Jag vill nog dra det vidare till att säga att vi har politiker som är vana att “styra”, men inte att leda. En ledare behöver inte ha makt för att andra ska följa, vilket är en komponent som nästan helt eliminerats i de traditionella partiernas hierarkiska strukturer. Där handlar inflytande om att bygga en maktbas och avancera i hierarkin, snarare än att kunna övertyga.
Det hela leder till en kultur där den fulaste fisken vinner – den som inte har något emot att trampa på tår kan avancera snabbast, samtidigt som en kultur av inbitet envist fasthållande vid den egna åsiktens suveränitet gror. I den traditionella politiken finns helt enkelt väldigt lite utrymme för deltagande på lika villkor.
Den nya politik som växer fram på nätet är istället byggd på rena ledarskapsattribut som hela tiden måste bevisas. Nätet är flyktigt, och nätmedborgarna följer dig bara så länge du visar dig värd deras uppmärksamhet.
Dessa två världar är för närvarande helt separata. Detta märks tydligt i hur etablerade politiker försöker använda sociala medier som en megafon, utan större framgångar.
Således kommer vi även denna valkampanj se politiker som bloggar, twittrar och facebookar på order ovanifrån, enkelriktat och tidsbegränsat fram till valet. I den nya nätmiljön känns sådant nästan som en våg av spam som sedan avtar i och med valet och nätmiljön återgår till det vanliga utan nämnvärd förändring.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Politik 2.0, Sociala Medier, Politik
Den allomfattande politiken i aulan
Anna Troberg noterade för några dagar sedan att Piratpartiet stängts ute från skolorna i en kommun.
Opassande spann vidare på det och funderar omkring huruvida det inte kan röra sig om att man egentligen vill stänga SD ute? Jag tror hon har alldeles rätt, det har hänt många gånger förut.
Man kan tycka vad man vill om SD och deras åsikter. Personligen tycker jag det är så fel och inskränkt det bara kan bli, men jag har ändå lite invändningar mot behandlingen.
Det obehagliga i hela historien är det som tycks ligga bakom. Man kan annars tycka att det demokratiska samhället borde se det som sin självklara uppgift att förklara för ungdomarna varför SDs argument inte håller, och varför den toleranta approachen är att föredra — att det vore najs om ungdomarna lärde sig detta. Istället gömmer man sig bakom ett skynke av förbud och i godtycke inskränkt yttrandefrihet.
Det är inte annat än att det känns lite som om argumenten saknas…? Efter mångårit ignorerande av SDs (och andra liknande grupperingars) existens, har ni glömt bort vad motargumenten var? Varför vill ni inte ta chansen att förklara?
Det ligger något naivt över hela detta samhällsmaskineri som i godtycke försöker hålla småpartierna utanför samhällsdebatten, och i inskränkningen av yttrandefriheten som är hets mot folkgrupp-lagen. Den mest klargörande kommentar jag någonsin sett om det hela var denna, som yttrades när Åkessons debattartikel för något halvår sedan anmäldes för hets mot folkgrupp:
“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?
Kontakterna finns ändå där. Åsikterna finns ändå där. Ju mer tabu det blir att prata om vissa ämnen, desto mer kommer dessa ämnen att få ägas i fred av de extrema krafterna, som utan motargument kan sprida sin dynga. Sakta men säkert sprids det bland de missnöjda trötta medborgarna.
Det är dags att vakna, dags att fundera ut egna argument för varför SDs vision inte håller, och dags att börja övertyga skolungdomarna om det. För tro mig, det är inte så att dagens ungdomar kommer att få leva i saligt ovetande bara för att SD inte fick presentera i aulan.
En sann demokrati stänger inte ute någon för dess åsikter. En sann demokrati skyddas av de vettiga rösterna i debatten, skyddas av den information som kan presenteras öppet och som kan motsäga galenskapen.
Kanske borde vi smickras över att Piratpartiet ses som lika “farliga” som SD… men det blir mest tröttsamt. Om Piratpartiet är så farligt är ni välkomna att förklara för ungdomarna varför — för vi behöver inte tillgång till aulan för att nå fram. Jag tar så gärna den debatten med er — på lika villkor.
Bildcredits: jimmyroq
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Yttrandefrihet, Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Stenungsund, Politik, Demokrati
Piraterna och extremisterna
Det talas en del och skrivs en del om att piratpartiet skulle dela väljarbas med SD. Det är förvisso sant att båda partierna existerar på grund av ett totalt misslyckande från de etablerde politikerna i olika frågor — integriteten och rättssäkerheten för Piratpartiet, integrationspolitiken för SD.
Att de etablerade politikerna misslyckas med en fråga är dock ingen garanti för att ett utomstående parti har en bättre lösning, och att båda har grund i samma sorts problematik innebär inte att vi delar väljare. SDs sätt att skylla alla problem på en syndabock istället för att ta itu med dem ger jag inte mycket för.
Man kan naturligtvis tänka sig ungdomar som bor i en invandrartät miljö med hög brottslighet där polisen gärna trakasserar med lite knarkkontroller eller annat… ungdomar som tröttnat och funderar på om dom ska välja SD:s syndabocklinje eller hellre vill få behålla sin integritet med en röst på PP. Jag har dock svårt att tänka mig att det är en särskilt stor grupp väljare.
Om man börjar se till det politiska innehållet är det snarare så att partierna är varandras motsatser, vilket leder mig till det som är det egentliga innehållet i det här inlägget: en av de faktorer som gör mig så utomordentligt rädd för samhällsutvecklingen är de framgångar i opinionen som extrempartier som SD skördar kombinerat med utrullandet av en polisstat av sällan skådat slag.
Det är just den kombinationen som får allt prat om rent mjöl att eka så ihåligt. När SD börjar få inflytande och tala om mer “tuffa tag” mot både det ena och den andra, vem är det då som bestämmer vad som är vitt nog… både när det kommer till mjöl i påsen och färg på huden?
Det är just den kombinationen som ger mig kalla kårar när jag tänker på vad en så hatisk grupp skulle kunna utföra med den allmänna övervakningen i en nedmonterad rättsstat.
Men det är också just den kombinationen som ger mig ett litet hopp om att kunna väcka den sovande massan som blint litar på sina politiker. Nej, Sahlin och Reinfeldt kanske inte vill dig annat än väl… men vad händer när de tvingas göra upp med Åkesson på grund av den politiska situationen efter ett val?
Är du fortfarande lika säker på att möjligheterna inte kommer missbrukas när SD får kontroll över kamerorna i din trappuppgång eller all information om hur du rör dig och vilka du pratar med? När SD är med och bestämmer vad FRA letar efter?
Lägg samman det hela med förslag om att börja lägga ut DNA i allmänt tillgängliga databaser så blir det hela än mer skrämmande. Då börjar vi närma oss punkten när det åter börjar talas om vissas överlägsenhet — och ärligt talat, vet du vad som någon kommer se som svagt eller oönskat i ditt eget DNA?
Piratpartiet står för det rättssäkra samhället. Det är den stora väktaren som skyddar oss från hatiska krafters genomslag, och den håller sakta på att ställas åt sidan — det tänker vi inte tillåta. Tänk på det nästa gång någon påstår att Piratpartiet har någon sorts farligt samband med extremistiska krafter.
Bildcredits: Emma
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Val 2010, Politik, Extremism, Främlingsfientlighet
