Piratpartiet, IP-adresserna och fusket

Postat Tuesday, February 16, 2010 om Piratpartiet

Det har framkommit hur en medlem i Piratpartiet har fuskat i interna val som han själv kandiderat till. Det hela har skett genom att han har registrerat ett antal fake-medlemmar för att kunna rösta flera gånger.

Jag är en av dem som varit mycket kritiska till hur interndemokratin och kommunikationen i partiet skötts. Just därför tycker jag att det är viktigt att även låta andra sidan av myntet komma fram här, att det inte bara förekommer internt skäll utan även cred, vilket det är så lätt att glömma.

Jag vill därför säga att jag tycker styrelsen har skött det som har hänt på ett exemplariskt sätt. Det är skönt att se att man inte ryggat för den rätt drastiska åtgärden att ta om hela distriktsledarvalet i Stockholm på grund av detta, och dessutom gör det helt öppet.

För en “insider-vy” på det hela, läs Troberg som skriver mycket bra om det. Uppdatering: Även Ravenna skriver nu mycket läsvärt.

Som en liten sidonotering kan jag berätta att jag träffade personen i fråga innan valsedelsutdelningen för EU-valet. Han var trevlig då, men jag har med viss skepsis efteråt observerat hans interna karriär, där han plockat på sig mer och mer inflytande genom att ställa upp för fler och fler frivilliga funktionärsposter. Han föranledde vid primärvalet en kommentar från min sida om hur jag hellre röstar på någon jag känner sedan länge via en blogg än någon som lagt upp en blogg bara för en riksdagskandidatur, och jag förvånades även av hur många röster han hade fått när resultatet kom. Det visade sig alltså vara en bra princip.

Samtidigt får partiet en del kritik för att vi använt IP-adresser för verifiering. Mikael Persson hänvisar på twitter till PUL och undrar om vi verkligen har tillstånd att använda IP-adresserna, som klassas som personuppgifter. Svaret är där ett direkt ja: PUL §10 reglerar detta. Partiet sparar ju inte bara IP-adresser utan även andra personuppgifter i sitt medlemsregister, som t.ex. namn och adress. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle kunna vara dåligt.

Persson vill då få det till en fråga om datalagring. Jag är inte säker på vad han menar här. Partiet är absolut inte emot lagring av data i allmänhet, inte ens av personuppgifter när så behövs. Jag har till exempel inget emot att min bank sparar undan min IP-adress när jag gör en överföring, eftersom det finns en anledning att jag ska identifiera mig.

Det samma gäller val. Det är helt okej att PP registrerar att jag röstat i ett internt val. Om detta görs via min IP-adress eller något annat är rätt oväsentligt egentligen — mitt medlemmsnummer är redan inblandat, och om jag inte har fler än ett medlemsnummer (dvs fuskar) så är jag redan unikt identifierbar. På samma sätt har PP inget emot att man måste identifiera sig för allmänna val (t.ex. riksdagsvalet) och att det registreras att personen röstat, eftersom det just där finns ett syfte med identifieringen och registreringen.

Mark Klamberg funderar kring problemen runt att rösta på Internet, och kombinationen anonymitet och identifierbarhet, och tycker att PP skulle blivit mycket upprört om man använt IP-adresser i något annat sammanhang, och att det skulle vara integritetskränkande. Jag har svårt att se hur det är kränkande att en IP-adress sparas i samband med ett viktigt demokratiskt val. Jag är som sagt redan identifierad. Att staten vet var jag var när jag röstade (poströst vs lokal röst) är precis lika lite problem som att PP vet vilken IP-adress jag hade när jag röstade.

Likheten med en vanlig röstlängd i fysiskt format är slående. Varför så många verkar tycka att det finns någon skillnad när den befinner sig på nätet kan jag inte riktigt förstå.

Jag håller däremot med Mark om att det vore bra att helt enkelt ringa upp alla medlemmar. Inte för att jag egentligen tycker det vore “mindre kränkande” (eftersom jag inte anser att det är kränkande att behöva identifiera sig vid ett val), utan för att det helt enkelt vore ett säkrare och bättre sätt att förhindra fusk i förväg. Det är naturligtvis inte en helt felsäker lösning, men betydligt bättre.

Jämförelsen med Moderaterna håller dock inte. Partierna är ungefär lika stora räknat i medlemsantal, men Moderaterna har 37,4 miljoner kronor i statligt partistöd att använda till att organisera sådant. Piratpartiet har inga statliga pengar alls. Även om man bara ser till nya medlemmar blir det ohållbart — tillväxten i de två partierna är mycket olika. Moderaterna har enligt DN 500 nya medlemmar att kontrollera, vi har runt 35 000.

Att anställa någon att ringa 50 000 personer är rätt rimligt. Att frivilliga ska göra det är inte bara orimligt, det är direkt rent olämpligt. Om en funktionär kan fuska i ett internt val kan denne även fuska när en sådan “rundringning” görs, så då har vi inte åstadkommit något. Vi har helt enkelt inte råd för närvarande, men jag hoppas att vi kan titta på liknande metoder om vi lyckas få statligt stöd framöver.

Skyttedal skriver om personval som ett sätt att tackla fusket. Jag håller absolut med henne om att det vore bra med ett mer rimligt personvalssystem som ger någon sorts faktisk makt till väljarna, men jag tycker inte det är en lösning — fusket får absolut inte förekomma så att någon kommer med på en riksdagslista. Det hör inte hemma i en demokrati, oavsett om väljarna kanske sedan skulle kunna “rätta till” resultatet.

Även locrian, Jacob, Andersson, Jinge, Blågrön Röra och Lake skriver.

Läs även HAX och Lars-Erick som funderar om partier som inte ens har några primärval borde vara så högljött kritiska.

Även DN, SvD, SR, Fria Tidningen, GT, Trelleborgs Allehanda och Expressen rapporterar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Primärvalsröstande

Postat Monday, January 18, 2010 om Piratpartiet

Många bloggare har lyft kandidater och talat om vem just du ska rösta på.  Nej, det var lite hårt formulerat… många har talat om vem just de själva ska rösta på, men det hade ju egentligen inte funnits någon anledning att tala om det om det inte också fanns en tanke om påverkan.

Jag själv är lite ambivalent inför det hela. Jag har själv fått frågor om vilka jag röstar på, till och med med en rätt tydlig underton av “tala om för mig hur jag ska rösta”. Det sätter mig i en sits som jag tycker känns lite knepig. Jag känner visserligen att jag har bra anledningar till hur jag satt ihop min lista som jag gärna skulle dela med mig av, men jag känner också att var och en bör göra sitt eget val.

Jag bestämde mig som ni kanske förstår att inte berätta hur jag valde. Jag tänker inte berätta nu heller, även fast valet är slut…. det känns inte som att det finns något direkt intresse i det annat än att boosta egon och dela ut besvikelse.

Det jag däremot tänker göra är att tala om vilka kriterier som jag använde mig av.

Kvotering?

Jag har valt en kandidatlista som i princip kan anses vara kvoterad till “varannan damernas” (vilket för övrigt är ett rätt korkat namn). Mina principer är att kvotering är en olämplig prinicp att tillämpa, då varje person bör få ha samma chanser att nå fram.

Det finns två saker som gör att jag frångår den principen:

1. Bland de kandidater som jag valde mellan var ändå en större del kvinnor än partiets könsfördelning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det helt enkelt är så att partiets kvinnor är duktigare på att nå fram med bra argument utan att låta rabiata, eller vad det nu kan vara. Det kan man nog spekulera om djupare, men detta är inte rätt plats för det.

Jag kände när jag var klar med min lista att jag inte kunde komma på någon man som jag direkt lämnat utanför.

2. Partiets valsedlar kommer ändå att kvoteras. Om detta nu ska tillämpas så känner jag ändå att jag vill vara med och bestämma alla positionerna.

Jag går dessutom ett steg längre och erkänner att även frångåendet av principen i och med att partiets valsedlar kvoteras förmodligen är ett strategiskt riktigt beslut för oss, eftersom statistisk 50/50-jämställdhet är viktig för många.

(Som en sidenote bör jag nog även påpeka att om jag struntat i kvoteringen och bara slängt in kandidater enligt tycke skulle det förmodligen inneburit fler kvinnor i toppen. Oh well.)

Rättviseargumentet och kändisskap

En del kritik har hörts för att bara “kända” namn får röster i den röra som primärvalsutfrågningen har varit. Det kan till viss del stämma tror jag, men jag ser inte nödvändigtvis detta som något negativt.

“Kändisskap” inom piratpartiet är inte så slumpmässigt som i pre-internet-eran eller andra samanhang. Partiets opinionsbildningsarbete sker till stora delar via de bloggar som gjort vissa personer till “kändisar”, och min kännedom om hur mycket tid och engagemang som krävs för att driva en blogg innebär att detta är ett sorts bevis på att kandidaten är beredd att lägga den energi som krävs för partiets räkning.

Jag har sett ett antal kandidater som dykt upp i en snabbt hophafsad forumpost, slängt upp en blogg i samband med kandidaturen och sedan tycker det är tråkigt att vissa får någon sorts fördel av att ha aktivt arbetat med opionsbildning i samband med partiet i åratal… jaha? Ja, jag föredrar Josh före någon med tre poster: “hej, ny blogg”, “jag kandiderar” och en valfri post till (just tre poster tycks vara genomsnittet för dessa bloggar) och som sedan legat död i två månader (avstår från att länka då jag inte vill peka ut någon).

Det finns visserligen bra forumutfrågningar i kandidattrådarna också. Men det kan aldrig nå upp till den nivå av förtroende för någons vettighet som jag kan få av att en längre tid läsa en blogg, eller till och med att då och då följa länkar till en blogg via någon annan.

Jag har alltså uteslutande röstat på kandidater med aktiva bloggar, och som haft aktiva bloggar sedan innan primärvalet kom på tanken.

Vågmästarrollen

En sak till bör nämnas. Jag ser partiets vågmästarstrategi som otroligt viktig. Därför har jag enbart röstat på kandidater som accepterar denna roll och som kommer hålla sig borta från andra frågor i riksdagen. Vill man syssla med arbetslösas situation, skatter eller i princip vad som helst som inte ryms under partiets program bör man inte heller representera partiet.

Jag ser med vad som bara kan beskrivas som skräck på kandidater som tycker det är okej att bedriva annan politik vid sidan om. Detta kan utan tvekan sänka hela partiets trovärdighet och möjligheterna att agera vågmästare försvinner om delar av partiets riksdagsgrupp bekänner sig till ett block.

Nu återstår bara att vänta på resultaten, som kommer i eftermiddag.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Att sopa rent framför egen landgång

Postat Friday, January 15, 2010 om Piratpartiet

Ett par diskussioner har blossat upp igen nyligen, som illustrerar något jag kännt ett tag. Jag kommer gå igenom ett par exempel på det här, och på det sättet försöka förklara en grundprincip. Det första kommer genom ett utspel hos Beelzebjörn av Isabella LeMoine och Johan Hellberg: Därför avgår vi.

I Piratpartiets primärval sker nämligen något orimligt: Två av kandidaterna i valet har även hand om, och tillgång till, rösterna och nuvarande ställning. Detta har varit föremål för en hel del kontrovers.

Utöver det har viss avidentifierad information även givits till styrelsen, vilket också ifrågasatts en hel del. Isabella och Johan har fått en hel del hårda ord för sitt utspel och om hur onödigt det är, men med tanke på hur diskussionen återigen satt fart efter att ha lämnats att dö av partiledaren i en forumtråd (vi tjänar kanske alla på om debatten lägger sig?) är det nog bara att konstatera att utspelet tagit effekt.

Det andra exemplet är att det har pågått en diskussion till och från inom partiet om hur kommunikationen internt egentligen fungerar. Lite bakgrund först… partiets principprogram säger följande:

Den offentliga sektorn ska arkivera och göra dokument tillgängliga i öppna format. Det ska gå att kommunicera med myndigheter utan att vara bunden till en viss leverantör av programvara. Användningen av öppen källkod i den offentliga sektorn, inklusive skolor, ska stimuleras.

Öppna format och öppen källkod ska uppmuntras

Det kan då te sig relativt märkligt att partiet internt organiserar stora delar av sina aktiviteter via det slutna systemet Skype. Till att börja med är detta någon sorts konstig hemlis… på piratpartiet.se finns inte ett spår av skype — däremot ett forumsystem och en IRC-chat. Det händer en del på IRC-chatten, och i forumet finns det en hel del intressanta diskussioner… men något saknas.

Det gäller stora delar av samarbetet internt som ligger fördelat över både Skype men även Piratepad och andra tjänster. Gemensamt för mycket av det är att det samordnas via Skype. Det hela har debatterats på forumet och i ett par bloggposter hos MMN-o och xor, men det är ändå konstigt tyst om frågan.

Bristande argument, internt som externt

Det som stör mig med dessa två exempel är inte sakfrågorna i sig. Jag är liksom Björn övertygad om att varken Rick eller Anna skulle få för sig att fiffla med rösterna, och dessutom att både Rick och Anna sitter mycket säkert bara med tanke på deras populäritet i partiet.

När det gäller kommunikationen är det egentligen inget större problem för mig att köra Skype, personligen. Jag har installerat det och irriterats över det, klickat bort reklamen ett par gånger och irriterats över att jag måste hitta folk som kan bjuda in mig snarare än bara ramla in i nån kanal… men det är ett irritationsmoment av många i mitt datoranvändande, det kan jag stå ut med.

Nej, det som stör mig är att principerna bakom frågorna är exakt de principer som vi ständigt argumenterar med andra om. Jag undrar helt enkelt om hur vi ska kunna övertyga andra om att ändra sina sätt, om vi inte kan övertyga oss själva internt med precis samma argument.

Låt oss se på vad Falkvinge säger om att han har tillgång till rösterna innan omröstningen är avslutad och att det vore bättre med en oberoende valansvarig:

Det här menar jag är en illusion. Bara för att man själv inte kandiderar, så betyder det inte att man inte kan ha något incitament att påverka valutgången. Det kan finnas många sådana — varav det enklaste kanske är vanliga mänskliga vänskapsband; att man talar om för några kandidater hur de ligger till, eller liknande.

Det här låter för mig misstänkt nära den sortens svar vi fick när vi påtalade jävssituationen i samband med TPB-rättegången. Eftersom alla människor skulle kunna ha något sorts litet intresse att påverka utfallet, så spelar det ingen roll om någon som har en uppenbar och stor anledning att påverka utfallet har ansvaret. Det vi reagerade över så stort i fallet TPB var inte ett direkt jäv, utan något annat. SR förklarar:

Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Falkvinge gör något som jag vänt mig mot flera gånger hos våra meningsmotståndare: blandar ihop utfallet med möjliggörandet. Han om någon borde inse att det är extremt viktigt inte bara att det inte förkemmer något fifflande utan att det är uppenbart orimligt att ens misstänka att något fuffens skulle kunna förekomma.

Vanans makt

Argumenten som har kommit upp när det gäller frågan “Varför är Skype bättre” är:

  1. Backlog. Detta verkar vara i princip den stora “feature” som går att mäta som Skype har, men t.ex. IRC saknar.
  2. “Nybörjarvänlighet” för en normalvan datoranvändare.
  3. Lätt installation.
  4. Multiplatformsstöd.

Punkt 1 är löst sedan länge när det gäller den tänkta ersättaren, det öppna XMPP-protokollet. Punkt 4 är betydligt bättre för XMPP-programmen. Då återstår lätt installation och “nybörjarvänlighet” på listan.

För det första bestrider jag bestämt att Skype skulle vara särskilt nybörjarvänligt. För någon som mig som kommer utifrån och inte har jättemycket nära kontakt med pirater i den “inre kretsen” är Skype en stängd dörr.

Jag skaffar det efter viss förvirring (vi använder funktionalitet i Skype som är så oviktigt att den inte ens står med på Features-sidan på hemsidan så jag är till en början osäker på om det ens är rätt program), installerar det med viss möda och kommer igång, varpå jag stirrar på en blank skärm utan någon egentlig idé om vart jag ska ta vägen härnäst. Skype är helt enkelt bara Nybörjarvänligt om man känner någon som kan hålla handen genom processen.

Detta skapar ett vattentätt skott mellan den inre cirkeln i partiet och resten. Jag är övertyga det är fullständigt omedvetet, men det är likväl väldigt tydligt när man befinner sig på “utsidan”.

Vidare, och kanske mer väsentligt: oavsett hur man ser på det — öppna alternativ tenderar att vara lite kantigare och inte lika finslipade. Om vi kan använda “Inte nybörjarvänligt” eller “svårinstallerat” som argument för att behålla Skype, vad ska vi då använda för argument när myndigheterna säger att Linux och OpenOffice inte är nybörjarvänligt nog eller är för svårinstallerade? Varför gäller inte exakt samma argument här?

Det handlar om vanans makt — att byta program vore jobbigt för de som använder det, varför man stretar emot. Detta trots att alla som inte tillhör den egna gruppen drabbas av beslutet. Notera hur detta gäller i både fallet Skype och i fallet MS Office. Det är helt enkelt så att det är jobbigt för folk när andra kommer och vill påtvinga en förändring, men om vi inte ens kan förmå oss att göra förändringen internt undrar jag hur vi kan ha mage att påtvinga andra en sådan förändring.

För allas bästa

Det finns en stämning i partiet som ofta blossar upp som känns rätt olustig för mig. Det är en sorts försök att dölja alla interna problem för att inte verka splittrade — vi måste “agera som ett riksdagsparti” om vi ska ha en chans i valet, heter det, vilket närmast för tankarna till Reinfeldts felriktade prat om regeringsdulighet.

Detta syns mycket tydligt i fallen ovan. Isabella och Johan blev i princip omedelbart påhoppade i kommentarfälten med hugg och slag som närmast liknar något som förekommer i en sekt (eller allianspartistisk riksdagsgrupp inför FRA-valet): ren mobbning.

Om interndemokratin (som vi gärna ger andra partier kängor för) redan fallit så långt att det räknas som förräderi att påpeka demokratiproblem, ja då har vi lyckats visa vår oduglighet som riksdagsparti på samma tydliga sätt som alliansen visat sin bristande regeringsduglighet.

Det är på något sätt som om det skulle vara omöjligt att både rensa upp i interndemokratin och kandidera till riksdagsvalet — jag ser båda som viktiga, nödvändiga och framför allt möjliga. Och även om det skulle vara så att det inte gick, så följer jag nog Mattias Bjärnemalms visa ord:

Att vi inte kommer in i riksdagen 2010 innebär inte att vi aldrig kommer in i riksdagen.

själv tror jag att det är bättre att vi kommer in i riksdagen 2014 med ett välfungerande parti än 2010 med ett parti svårt sargat av intern misstro dold under en tunn fernissa av artificiell tillit. Och jag ser att det finns en risk att så blir fallet.

Dessa frågor går djupare än sakfrågorna. Det handlar om förtroende och ideologisk sundhet, inte om primärvalet och Skype — och framför allt handlar det om att reda ut de egna argumenten. Om vi inte kan motivera för oss själva varför demokratins grundläggande principer är så viktiga, hur ska vi övertyga någon annan?

Inte nog med att vi öppnar för barnsliga “men själv då”-argument, på någon djupare nivå har vi inte den moraliska rätten att predika om något vi inte kan övertyga oss själva om internt.

Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.

Det blir lite som att man inte får kritisera styrelsen, som alla vet jobbar och sliter hårt för partiet (vilket de flesta av oss är noga med att upprepat påpeka hur vi uppskattar). Jag menar dock att det är minst lika viktigt att göra rätt som att göra mycket och att “jobbar hårt” aldrig får bli en ursäkt för “gör fel”.

Vi har redan visat att vi kan åstadkomma opinionsbildning och politisk påverkan även utanför riksdagen. Att vi står starka är viktigt inför valrörelsen, men att stå starkt och stabilt innebär att alla muskler i benen hjälper till, inte att vi gipsat benen, även om det vid första anblick kan tyckas vara en rigid och bra grund. Det är inte första gången detta påtalas heller, och ju längre vi väntar innan vi verkligen går till botten med det, desto mer vatten kommer sippra in i skutan.

Jag ställer mig bakom Bjärnemalms uppmaning till styrelsen om att resolut agera i frågan, och hoppas att Beelzebjörn har rätt när han säger att det jobbas på det i Piratepad. Jag hör ju som sagt inte till kretsen som vet hur man hittar sådant att delta i (vilket säkert kommer framställas som mitt eget fel).

Uppdatering: Se denna nya forumtråd för utvärdering av omröstningen. Jag välkomnar ett sådant arbete, även om jag inte alls är säker på att det räcker till. Vi har här en chans att göra något åt det demokratiska underskottet här och nu, istället för att vänta och i efterhand konstatera att “ja det där var ju inte så lyckat” — jag tycker den chansen är värd att ta. Jag tror dessutom att styrelsen skulle vinna en hel del förtroendekapital på ett kraftfullt handlande snarare än en utvärdering inför något om fyra år, en uppvisning i avsaknaden av den sortens “prestige” som annars är så tragiskt vanlig i sammanhanget.


Bildcredits: Gauis Caecilius, Nils Geylen, prc1333

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,