Rosthög

Postat Saturday, March 25, 2017 om Myndigheter

Eftersom jag precis betalat värdet på en rätt fräsig sportbil i enbart restskatt så känner jag att jag jag har någon form av behov att yttra mig här. Det finns en hel del att diskutera utifrån sina olika synsätt i Sverige – ska vår stat vara en sportbil med alla möjliga sorters helt onödiga bling-funktioner, eller en vanlig arbetsbil som får jobbet gjort på ett helt oglamoröst sätt? En del går så långt att tycka att det räcker väl med en rostig cykel…

Jag vill ändå säga att det viktigaste problemet är att vi betalar för sportbilen, men vad vi får är en rostig skrotbil från 1954 som stått i skogen de senaste 25 åren. En del av blinget funkar fortfarande bra, men startmotorn hackar och underhållet kostar en hel del…

Wroom wroom, Sverige.

Helt enkelt: svensk skatt är inte “hög”, internationellt sett. Den är helt “absurdt fucking jävla mongo-hög”, men värdet vi får ut av den är vansinneslågt – det läggs miljoner på bullshit, byggs sportarenor, beställs kommun-pamps-tavlor, genuscertifieras höger och vänster, köps feelgood new age-mumbo jumbo som läkemedel och satsas stenhårt på kamelfarmar. Kommuner “sätts på kartan” i aldrig tidigare skådat tempo!

Samtidigt har våra grundläggande samhällsfunktioner klåfingrigt NPM-ats sönder till den milda grad att sjukvården flaggar för att patientsäkerheten inte kan upprätthållas och polisen riktar in sig på mängdbrotten för att få upp statistiken så mycket att de brott som folk faktiskt bryr sig om – de som har faktiska offer – inte hinns med. Och låt oss inte ens snegla på möjligheterna att försvara landet från angrepp.

Kort fattat: Precis varenda viktig samhällsfunktion håller på att rasa i bitar, accompanierat av ett ständigt ökande skatteuttag. Svaret på detta är i allmänhet lite roliga videoklipp där någon går omkring på en spårvagn och sarkastiskt utroppar “så här ser det ut när landet går sönder”, och det visas en större vilja att diskutera om det verkligen ska kallas för “no-go”-zon än att fundera på om det är ett problem i samhället som gjort att begreppet ens kommit upp för diskussion.

Inget parti lyfter detta som ett problem på riktigt. Visst, både rött och blått block snackar om att “sverige håller på att gå sönder” i opposition, men sen i regeringsställning är allt okej igen, kör på som vanligt. “Haha, inget hände #lastnightinsweden” – men handen på hjärtat, va det inte mer av ett lyckligt sammanträffande? För de följande 5 nätterna skedde ett antal mord följt av lite vardagliga upplopp.

Hela politiken genomsyras av någon sorts masspsykosliknande super-naivitet, där skattepengarna till synes är oändliga medel (om det inte handlar om något vitalt, det vill säga) och där invånarna indoktrinerats i vänstertankar så länge att man glatt sväljer allt snack om skattesänkningar som “att ta från staten”.

Vänstern tror allt löses genom att ta ut mer skatt att slösa bort. Högern har helt givit upp det ideella perspektivet och snackar bara om att skatten ska sänkas på rent ekonomiska grunder. Friheten som värdefull i sin egen rätt är bortglömd, och att folk skulle ha någon sorts grundläggande rätt till sina egna pengar är ett helt utomjordiskt koncept i sammanhanget.

Så vad händer? SD dyker upp och har iaf en syndabock – och ärligt talat är det inte konstigt att folk vänder sig dit i ett läge där alla etablerade politiker tävlar i oansvarig världsförnekelse och oändlig givmildhet allt medan vanligt folk känner ett litet nostalgiskt längtande efter tiden då “Hej, hej” var en hälsningsfras snarare än en önskan om donerade pengar, polisen kunde undersöka sådant som inbrott och misshandel snarare än enbart storsatsa på fildelning – och då man inte behövde oroa sig för att behöva föda sin förstfödda i vägrenen på motorvägen.

Vart vill jag då egentligen komma med detta? Well… jag skulle hellre köpt en faktisk sportbil för pengarna jag betalade i restskatt. En del av er känner mig och vet att jag har jobbat hårt på ett sätt som en fikapausinväntande offentligt anställd aldrig kunnat drömma om de senaste 10 åren eller nått sånt, så jag känner på något sätt att det vore lite kul om jag fick bestämma över… säg, kanske i alla fall hälften… av dom intjänade pengarna själv…? Det låter inte som ett helt oresonligt krav tycker jag?

Men om jag nu ska betala motsvarande summa i skatt så vill jag iaf få en “samhällsbil” som fortfarande kan rulla framåt för egen maskin. Och ursäkta mig om jag tycker att det här är ett jävla muppland när inte ett enda av de politiska partierna tycks hålla med. Sure, det debateras lite om fluffet – men mest om vart fluff-pengarna ska gå. Samtidigt kan jag inte komma på en enda samhällsinstitution som fungerar ens i närheten av som den ska. Alltså inte ens nästan.

Ja, Skatteverket då kanske… men poliserna slutar i drivor med löner som är hemskt låga, akutmottagningarna har väntetider som chockar folk som kommer hit från betydligt fattigare länder, skolan har helt byggts om från lärosäte till imse vimse genusuppfostringshem, Migrationsverket tar 15 år på sig att behandla folk som kommer hit och slänger sen ut dom på grund av formella skitsaker – men låt oss för all del se till att folk som “traumatiserats” av att åka och hjälpa ISIS skära halsen av folk får en lägenhet, stackarna.

Varje fall har någon gång en landning, och när betongen kommer rusande kommer det göra ont. Någon gång kommer bubblan med alla föreställningar om “föregångslandet sverige” att brista, och jag känner bara att jag önskar att det händer snart.

Tjänstemannaansvar. En fullständigt prestigefri återgång till fungerande styre över vitala samhällsfunktioner utan NPM, utan räknade poäng. Ett totalt jävla analt fokus på kärnverksamhet och inget annat i skola, i vård, i polis, i försvar. Och framför allt, en RADIKAL nedskärning av allt som inte handlar om att samhällets basfunktioner ska fungera. Gjorde man allt det skulle vändningen kunna komma. Jag tror man skulle kunna sänka skatten rejält också – andra länder visar att det är helt möjligt. Men i alla fall hade jag kunnat känna att det va lite “häftigt att betala skatt” då.

Men det kommer inte hända, för det finns inget politiskt alternativ som förespråkar det. Så för egen del fortsätter jag att ha ögonen på andra länder med lägre muppfaktor. Det finns mycket som håller mig kvar här… men någon gång kommer min vilja att acceptera ett heltrasigt samhälle att ta slut. Och tja, då kan jag ju köpa mig en sportbil i något annat land, samtidigt som jag kan betala en mer rimlig andel skatt och få ut lite mer fungerande samhällsfunktion av det.

Udda, egentligen, att det känns helt extremistiskt att säga så här.

Bring it on

Postat Thursday, February 2, 2012 om Rättssäkerhet

Igår fastställde högsta domstolen domen mot upphovsmännen bakom the pirate bay genom att helt enkelt välja att inte ta upp fallet över huvud taget. För oss som lyssnat på domstolsförhandlingarna framstår detta som ganska märkligt. Juridiskt sett är framförandet klumpigt och en hel del frågor kvarstår. Tekniskt sett innehåller det en mängd direkta felaktigheter.

Direkt tog intresseorganisationerna fördel av läget genom att gå ut i media och säga att det nu visats vara olagligt att leverera bandbredd till webbplatser som hjälper pirater att piratkopiera. Detta kan tyckas lite underligt när åtalet inte hade något med bandbreddsleverans att göra över huvud taget, men det kan naturligtvis vara effektivt att skrämmas lite.

Idag fortsätter man skrämseln. Man går i en tidningsnotis ut med ett hot om att polisanmäla Piratpartiet, eftersom partiet leverar bandbredd till the pirate bay. Artikeln hade till en början fått en något lustig rubrik, men detta åtgärdades ganska snabbt. Det är denna sorts hot på tidningsplats som också visar att man inte har något att komma med.

För om man anser att någon gjort något olagligt så gör man en polisanmälan. Man går inte till en stor tidning och hotar publikt med att göra en polisanmälan. På sin höjd kanske man hotar någon privat med en polisanmälan med ett eget ultimatum för att sko sig själv på kunskapen om andras brottslighet — “Om jag inte ser en väska med omärkta sedlar utanför min dörr innan klockan 12 i morgon så anmäler jag!” Jag kan dock tänka mig att polisen inte är helt roade av den sortens förfarande.

Nu har man inte ens några krav. Anledningen till att man gråter ut i media istället är att en polisanmälan inte skulle leda någonstans. Wadstedt o co vet också om detta, så därför drar man helt enkelt nytta av situationen så gott man kan i media. Det blir lätt lite ihåligt.

Men för all del… anmäl då.

If you strike us down, we shall become more powerful than you could possibly imagine.


Bildcredits: Jim Rafferty

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tänk som en kriminell

Postat Monday, January 23, 2012 om Rättssäkerhet

Som kanske bekant införs det hela tiden nya lagar, regler och procedurer för att hålla oss säkra. Allt från FRA-lagstiftningen, nya lagar om polisbefogenheter och krångliga säkerhetskontroller på flygplatser har införts för att skydda oss mot hot av det ena eller det andra slaget.

Dessa åtgärder har i princip alltid en kostnad. FRA fick en duktig ökning i sin budget för att klara av den ökade övervakningen, och det borde vara relativt uppenbart att komplicerade maskiner och ökad personalstyrka på alla flygplatser har en kostnad. I slutänden är det alltid du och jag som betalar. Man kan naturligtvis påstå något fint om att det är staten eller flygbolagen som tar kostnaden, men i slutändan är det ändå du och jag som betalar vår ökade skatt eller flygets höjda priser.

Dolt bakom detta finns även en annan kostnad — vi betalar med vår störda integritet eller den obekvämhet det innebär att behöva åka till flygplatsen tidigare och packa ner en mini-tandkrämstub i en speciell plastpåse. I vissa fall är denna tydlig och direkt, i andra mer subtil, men den finns ändå alltid där.

Det borde vara ganska enkelt att komma överens om att eftersom kostnaden för dessa lagar som ska skydda oss finns både i termer av ekonomi och obekväma intrång i våra liv så bör effekten ställas mot denna kostnad. Är åtgärden kostnadseffektiv helt enkelt? Vi anser till exempel att bilbälten är en kostnadseffektiv åtgärd mot trafikfara — men inte att låta bli att åka bil helt är det.

Frågan är då, helt enkelt: hur stor effekt har åtgärderna som görs för vår säkerhet från terrorism eller annan brottslighet? För att avgöra detta måste vi lära oss tänka som terrorister eller kriminella. Att underskatta sin motståndare är aldrig bra — vi vet att terroristerna och de kriminella där ute är rimligt smarta. Det innebär att om du och jag kan komma på sätt att kringå åtgärderna, då kan även terroristerna det. Alltså finns det ingen poäng i att betala pengarna och acceptera obekvämheten, eftersom åtgärden ändå inte ger önskad effekt.

Vi kan ta några exempel. Till att börja med just flygplatssäkerheten, där vi nu inte tillåts ta med mer än så mycket vätska som ryms i 1 dl-förpackningar i tidigare nämnda påse. Detta eftersom det finns flytande sprängmedel, och mer än denna mängd skulle kunna vara ett hot mot en flygplanskropp.

Hur skulle man kunna komma runt detta då? Tänk dig att min terrororganisation al-Limeda vill spränga ett flygplan. Vi skickar då fyra av våra terrorister med var sin påse 1 dl-packeterade sprängmedel. Väl inne på flygplatsen går vi till en tax free-butik och köper oss en flaska valfri dryck. Efter ett mystiskt möte på flygplatstoaletten har flaskans innehåll bytts ut. Vi bordar våra fyra olika plan, varav ett nu ligger lite risigt till.

Man kan naturligtvis eskalera säkerheten på olika sätt för att täppa till detta kryphål… vilket i sin tur säkert skulle gå att komma runt på ett eller annat sätt. Men vet ni vad som är den viktigaste observationen här? Det har inte gjorts. Alltså är alla dessa kontroller och begränsningar av vätskeinnehåll helt verkningslösa. De ökar inte säkerheten nämnvärt, men de kostar pengar och orsakar en otrolig mängd irritation hos flygpassagerare.

Ett annat exempel är de förslag som nu ligger om att kontantkort inte längre ska få säljas anonymt — alla ska tvingas registrera sina kontantkort så polisen kan spåra gärningsmän vid brott.

När MC-gänget Hellime så ska ringa in sitt bombhot registrerar de kanske inte snällt ett nytt kontantkort och ringer? Man skulle till och med kunna gissa att de istället slår ner gamla fru Agda, stjäl hennes mobil och ringer med den istället. Gänget vet ju om vilka regler som gäller, och kommer ju se till att de skaffar en mobil som inte kan spåras direkt till dem. Lagen har inte den effekt som eftersträvades, men Agda är inte så nöjd med situationen och det är inte heller de personer i utsatta lägen som behövt ett anonymt sätt att t.ex. informera pressen om oegentligheter.

Så här är det ofta — de kriminella och terroristerna har sätt att ta sig runt åtgärderna, men vanliga hederliga åker på att betala kostnaderna och hindras leva sina liv som de borde kunna. Till slut kan det bli helt absurdt.

Tänk på det nästa gång ni hör om en ny säkerhetsåtgärd som ska rädda oss från all ondska.


Bildcredits: David Lisbona

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kanske behöver vi en SOPA

Postat Wednesday, January 18, 2012 om Informationspolitik

Idag har en kampanj drivits över hela internet där en hel del siter, stora som små, har släckt ner delar eller hela sina sidor till fördel för ett meddelande om vad som kan komma att ske om det Amerikanska lagförslaget SOPA (och dess systerförslag PIPA) går igenom.

Det förutspås att många av dessa sidor som har användaruppladdat material (reddit, youtube, wikipedia) kommer att tvingas stänga helt. Lagförslagen innebär i förenklad form att om en sida anmäls för att ha upphovsrättsskyddat material kan den stängas eller blockeras helt.

Detta innebär att en sida med användarskapat innehåll måste anställa människor som går igenom allt som postas, innan det postas, för att filtrera bort allt som kan vara skyddat av upphovsrätt — många människor om det postas mycket. Den situationen är helt ekonomiskt omöjlig, även om vi bortser från orimligheten i att en människa skulle kunna känna igen allt upphovsrättsskyddat material i världen.

Problemet är att webbplatsen i sig (alltså reddit, youtube, wikipedia, eller vad det kan röra sig om) får stå för upphovsrättsbrottet, snarare än platsens användare. Det blir då hela webbplatsen som blockeraswebben förlorar youtube, reddit och wikipedia. Dagens manifestation är ett försök till att visa vanliga människor hur det skulle kunna vara — både reddit och wikipedia har idag stängts.

I viss mån har detta haft önskad effekt — mängder av människor har idag försökt komma åt wikipedia men istället fått upp meddelandet om lagförslagen. Tyvärr drabbas den av samma oförstående som Piratpartiet drabbas av i samtal med de så kallade “vanliga väljarna” — de faktiska problemen fastnar inte, och möter ingen förståelse. Trots att det bara kräver att man läser två meningar så förstår många inte vad som händer eller varför. Någon satte tidigt på dagen upp twitterkontot @herpderpedia som bara visar tweets om wikipedia, där väldigt många inte förstår. Det är relativt deprimerande läsning om man fortfarande har några illusioner om människors kognitiva förmåga i allmänhet.

Jag tror inte på domedagsprofetiorna. Jag tror inte mediaföretagen är dumma nog att anfalla youtube eller wikipedia — det vore ett enormt PR-fiasko och skulle på ett ögonblick öppna allmänhetens ögon för vad som händer — beröva inte folket på vare sig dess bröd eller dess skådespel, även om skådespelet består av roliga katt-videor.

Annars är det just det som får mig att tänka att kanske behöver vi att något så katastrofalt korkat som SOPA går igenom. Kanske behövs det att den amerikanska allmänheten upptäcker att deras politiker stängt av tonåringens möjlighet att slå upp saker på wikipedia för att göra sin läxa och tagit bort alla roliga videor. Kanske är det ända sättet att nå fram.

Klart är i alla fall att det krävs en gnista för att tända den sömniga allmänheten, som inte tycks reagera på att mänskliga rättigheter sakta nöts bort. De har ju sitt bröd och sina skådespel.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , Blackout.

Polisfocus

Postat Sunday, January 15, 2012 om Rättssäkerhet

Visste ni att polisen inte har nog resurser för (och inte prioriterar) att utreda t.ex. bedrägerier mot företag? Malmö har en  bedrägerirotel som är underbemannad och har tusentals öppna ärenden, andra städer (som Göteborg) har ingen bedrägerirotel alls.

Samtidigt tar man nu nya friska tag mot fildelningen. Nya specialpoliser ska arbeta uteslutande med fildelningsbrott, tillsammans med de specialåklagare som redan sedan tidigare finns. För några få hundra fall om året och enstaka fällanden ska nu mer resurser skjutas till. Det vore nog lite naivt att tro att dessa resurser inte ska behöva tas någonstans ifrån.

Visste ni förresten att polisen saknar resurser för att göra något åt nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten?

Undersökningar visar att 20% av den Svenska befolkningen fildelar – och siffran ökar ständigt. Andra undersökningar visar att hårdare straff eller större risk att åka fast innebär någon större förändring för den siffran. En lagstiftning som slår mot så stora delar av befolkningen kommer aldrig kunna vara effektiv. Om vi kunde identifiera vilka 20% det är så kommer vi ändå aldrig kunna fängsla dem – ett land med 20% fängelseinterner kommer gå på knäna.

Det innebär att lagen tillämpas på ett mycket slumpmässigt sätt. Rättsväsendet blir ett vapen som kan tillämpas lite vid godtycke – vid någon form av personlig konflikt kan man anmäla någon, och med lite tur hittar polisen bevis för fildelning och syr in personen i fråga. Råkar man ha misstankar om att personen i fråga har fildelat kan man till och med använda hotet om polisanmälan som utpressningsverktyg.

Har ni förresten hört att poliserna själva många gånger är missnöjda, eftersom de inte har resurser att skicka tillräckligt många patruller när något hänt? Att man på grund av resursbrist inte kunnat ta hand om pågående inbrott, misshandel och skadegörelser? Att poliser lämnas ensamma med mycket aggressiva personer?

Att mot denna bakgrund lägga mer pengar på att jaga fildelare är inte rimligt för samhället. Att ignorera alla rättssäkerhetsproblem med att 20% av befolkningen räknas som brottslingar är inte rimligt för samhället. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det enda rimliga är att polisen först lyckas hundraprocentigt täcka sin kärnverksamhet och utreda alla våldsbrott, inbrott, rån och liknande brott mot person eller egendom innan man börjar spendera resurser på att utreda immaterialbrott över huvud taget.

Visste ni förresten att allt arbete med att renovera ett lägenhetshus efter en anlagd brand inte kunde göras eftersom polisen inte hade resurser att göra en teknisk undersökning? Att en förundersökning om sexuellt utnyttjande prioriterades ner, på grund av bristande resurser? Att polisen inte har resurser att hjälpa till när ungdomsgäng härjar i en bygd? Att det inte finns resurser att ingripa mot kända langare, även om man vet vilka de är? Att den svenska polisen utmärker sig till och med internationellt genom att lägga ner förundersökningar mot företag som misstänkts brutit mot FN-sanktioner — på grund av resursbrist?

Men nog har de väl resurser att sätta ett par miljoner vanliga medborgare bakom lås och bom allt?

 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I den omvända bevisbördans land

Postat Sunday, April 17, 2011 om Rättssäkerhet

(efter en vecka deckad i feber är jag nu tillbaks — ber om ursäkt för avbrottet)

Den så kallade “Lagen om samlagskontrakt” är på allas läppar (eller tangentbord, kanske man ska säga). Nästan alla relaterar till att det skulle leda till visst krångel i sexlivet, om man säger så, andra reagerar på orsakerna till att debatten över huvud taget är där den är men nästan ingen reagerar på det stora problemet.

Det stora problemet nämns i flera av ovanstående länkar, t.ex. detta av Bie i Aftonbladet:

Enligt förslaget ska också den tilltalade i en eventuell tvist kring frågan ­kunna ­presentera bevis för att samtycke har ­funnits (i praktiken en slags ­omvänd ­bevisbörda). Och hur ska man kunna göra det utan ett skriftligt ”medgivande”?

Detta är utgångspunkten till mycket kritik, men nästan all denna kritik går ut på att det vanliga människor ska behöva fylla i skriftliga samlagskontrakt, snarare än det problem som för mig framstår som centralt:

Denna lag skulle totalt upphäva rättssäkerheten i landet. I alla de ovanstående länkade artiklarna utgår man ifrån situationen där sex förekommer. Tänk om följande situation: En kvinna vill ha vårdnaden om sina barn precis efter en separation. Hon anklagar mannen för våldtäkt (om du tror att detta är ovanligt, läs på). Konsekvensen av detta är att mannen (det är alltid en man, eller hur?) nu förväntas visa upp ett samlagskontrakt för ett samlag som aldrig ägt rum.

Det enda som behövs för att få någon (man) fälld för våldtäkt är för någon (kvinna) att hitta på ett samlag och anmäla. Det finns inte längre något försvar i rättsstaten (sic) Sverige, eftersom omvänd bevisbörda gäller.

Det är detta som är det centrala med att bevisbördan måste vara som den är idag inte bara i lagarna om de flesta brotten eller ens de mest allvarliga brotten utan för precis alla brott. Inför man omvänd bevisbörda för ett enda brott är det omedelbart ett öppet mål för den som vill missbruka rättsväsendet för att sätta dit någon. Med tanke på att socialstyrelserna och andra myndigheter redan idag arbetar som om anmälning var dom är det inte direkt mer sådan lagstiftning vi behöver.

Detta med omvänd bevisbörda återkommer med jämna mellanrum från ledande radikalfeminister i landet. Det är visserligen ett problem att sådana dumheter är tongivande i debatten, men ändå ser de flesta detta som rätt extremt. Att en utredning om lagförslag föreslår att ett uttalat samtycke måste finnas är i sig problematiskt men hade i normalfallet varit harmlöst. Att en sådan utredning föreslår omvänd bevisbörda är däremot en katastrof för demokratin och djupt obehagligt.


Bildcredits: Meneer De Braker

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den ofredande, muntorra medborgarjournalisten

Postat Friday, March 25, 2011 om Rättssäkerhet

Idag kommer domen mot poliserna i målet med Jesper… ni vet, han som ofredade två försvarslösa civilpoliser i tunnelbanan med sitt fotograferande.

Jag önskar att jag hade någon sorts tro på att det skulle bli någon påföljd för det här, men historien talar sitt tydliga språk: Sveriges Kalle Anka-rättssystem får ytterligare en chans att glänsa. “Hjärndött”, som professor Dennis Töllbom beskrev det. Men… hoppet är det sista som dör, så jag hoppas, även om jag inte tror.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off on Den ofredande, muntorra medborgarjournalisten

Kapsyler

Postat Sunday, March 13, 2011 om Rättssäkerhet

Via HAX får jag reda på att man nu slår ett hårt slag mot kontanthanteringen i landet. Jag tror inte egentligen att det är så illa menat — det sägs att man gör det för att minska rånrisken, men jag antar att man helt enkelt inte tänkt igenom konsekvenserna.

HAX påtalar ett helt gäng problem med detta, med alla integritetsaspekter och annat. Jag har själv skrivit om det här förut också, men att det här kommer just nu tycker jag sätter saken i ett annat ljus. Jag ser fler problem än de som HAX tar upp, och de kanske på vissa sätt är ännu allvarligare.

Detta drag kommer alltså nu, när vi precis sett hur kortföretagen och bankerna börjat agera bestraffande på politisk begäran. Utan inblandning över huvud taget från rättsväsendet har ett antal företag stängt betalningsvägarna till wikileaks. Om vi då betänker att kort skulle vara det enda sättet att betala skapar detta en mycket obehaglig situation där politikerna direkt skulle kunna gå in och bestraffa valda människor eller företag genom att stänga av deras möjlighet att köpa saker alternativt ta emot betalning.

Precis som vi behöver lagstadgad nätneutralitet behöver vi lagstadgad betalningsneutralitet — det ska inte vara tillåtet för företag som förmedlar betalning att välja vilka betalningar som är okej, att stoppa vissa betalningar, eller att ta mer betalt för vissa betalningar än för andra. Detta, tillsammans reglering av vilken information om transaktioner som får sparas och hur denna information får användas är det enda som någonsin kan göra ett kontantlöst samhälle till ett rimligt alternativ.

Annars kommer ett förbud av kontanthantering endast göra att folk hittar alternativ. Olaglig kontanthandel kan bli det stora nya folkliga lagbrottet, eller så slutar det med att vi som i Fallout handlar med kapsyler.


Bildcredits: Daniel Speiss

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Postat Thursday, March 10, 2011 om Rättssäkerhet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,