Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet Ã¥terfinns ocksÃ¥ hjältinnan frÃ¥n FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter pÃ¥ Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 frÃ¥n PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat sÃ¥ att inga andra partier ska fÃ¥ använda den. PÃ¥ sÃ¥ sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att fÃ¥ styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan frÃ¥n början. ÄndÃ¥ kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn pÃ¥ frÃ¥gan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstÃ¥nd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” sÃ¥ har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer mÃ¥nga frÃ¥gan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att fÃ¥ sätta sin egen prägel pÃ¥ massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hÃ¥rdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för nÃ¥gon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vÃ¥r tids stora problem, och Ã¥tgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Ã…ksesson ha övervakningskameror “pÃ¥ alla platser där vÃ¥ldtäkt är vanligt”, sÃ¥ dÃ¥ är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen dÃ¥, med tanke pÃ¥ att de allra flesta vÃ¥ldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än sÃ¥ i partiets Ã¥sikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du Ã¥ andra sidan att skolan, vÃ¥rden, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, sÃ¥ ska du definitivt rösta pÃ¥ nÃ¥got annat parti… men minns dÃ¥ att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för vÃ¥g, pÃ¥ precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Grodor om barnporr
Det verkar tyvärr som om barnporr beklagligt blir en liten följetång här, efter att Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge uttalat sig om att innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten, och att vi därför ska rulla tillbaks hela lagstiftningen från 1999.
Han har förvisso helt rätt i att det är en inskränkning i informationsfriheten, men det innebär för den delen inte att man inte kan anse att det är en rimlig inskränkning, vilket ocksÃ¥ är den inställning jag uppfattar att mÃ¥nga pirater har — det handlar om integritet här.
Det som står i valmanifestet och det jag själv argumenterat för är att ändringarna från 1999 och 2010 om vad som ska anses vara barnporr måste rivas upp. Det innebär att barnporr ska återgå till att vara bilder eller filmer på tvång eller övergrepp mot riktiga barn. Det finns en hel diskussion att ta i följd av detta, om förbudet mot innehav (varför ska det t.ex. vara tillåtet med filmer av våldtäkt på vuxen, men inte på barn?), men det är en sidodiskussion som inte alls har samma bäring på rättssäkerheten i samhället och Piratpartiets kärnfrågor just nu och som partiet i varje fall inte tar ställning till.
Problemet är alltså att nästan vadsomhelst är barnpornografi nuförtiden, inte att man inte får ha övergreppsbilder hemma i fotoalbumet.
Man kan naturligtvis frÃ¥ga sig om varför det gÃ¥r sÃ¥ snett att partiledaren uttalar sig pÃ¥ ett sätt som inte alls stöds av partiet. Det handlade inte om nÃ¥gon felsägning eller misstolkning, utan om ett uttalande som for stÃ¥ för Rick snarare än partiet, och som Rick nu dessutom har backat frÃ¥n. Politiken handlar ytterst om förtroende, och nog är det sant att detta leder till tappat förtroende — ett förtroende som för Ricks del redan är lite kantstött i delar av partiet. Detta är nÃ¥got vi fÃ¥r ta hand om i god tid.
Är vi därmed uträknade ur spelet? Jag har svårt att tro det, med tanke på att människor i allmänhet håller sig rätt illa informerade om vad som händer i politiken. Röstresultatet är en uppsamling av en mängd småsaker, väldigt sällan ett resultat av ett uttalande.
Uppförsbacken blev naturligtvis brantare — men vi är klättrare. Partiet bestÃ¥r av sÃ¥ mÃ¥nga andra drivna och duktiga aktivister — inte bara av Falkvinge. Det viktiga nu är att vi är tydliga med vad som gäller. Det verkar nu som om vi kommer att göra lite förtydligande ändringar i valmanifesten — bra sÃ¥. Det här handlar om PPs politik, inte om Falkvinges övertygelser om det ena eller det andra.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Barnporr, Barnpornografi, Rättssäkerhet, Integritet, Politik, Riksdagsval, Val 2010, Groda, Pudel
När rättssäkerheten brister
Jag skrev igÃ¥r om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot nÃ¥gon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vÃ¥rdnadstvister, där sÃ¥dant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sÃ¥dan anmälan förstöra nÃ¥gons liv.
Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela lÃ¥ter otroligt — att sÃ¥dant inte kan hända i vÃ¥rt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lÃ¥ng historia, men ändÃ¥ ett mÃ¥ste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur mÃ¥nga myndigheter i berättelsen som agerar pÃ¥ ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.
“Under dessa mÃ¥nader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.
Hon hade även genomgÃ¥tt en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid nÃ¥got tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne pÃ¥ glass och gÃ¥tt pÃ¥ badhus… Varför? Kan man ju undra.
Flera av de förhör som vi begärde fÃ¥ utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frÃ¥gor och upprepningar.”
Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gÃ¥ng du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks pÃ¥ den här historien dÃ¥. Fundera dÃ¥ pÃ¥ hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen pÃ¥ jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.
Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Jämställdhet, Falskanmälan, Makt, Myndigheter, Rättssäkerhet
Barnporr som valfråga?
Jag hamnade i en intressant diskussion pÃ¥ twitter igÃ¥r om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfrÃ¥ga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt nÃ¥gra vara alltför stor. Jag vill ändÃ¥ hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna pÃ¥ argument, snarare än att bara fÃ¥ spatt av tanken pÃ¥ övergrepp mot barn.
Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vÃ¥r ideologi bara för att barnporrfrÃ¥gan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mÃ¥tt av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen pÃ¥ motstÃ¥ndare i debatten om man inte förstÃ¥tt vad de menar.
Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är sÃ¥ farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men sÃ¥ länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser pÃ¥ att leta bland folks barndomsbilder.
Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.
LÃ¥t oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen sÃ¥ att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – nÃ¥got sÃ¥ fint som att minska vÃ¥ldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hÃ¥llning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sÃ¥dan lag.
Det som händer när en sÃ¥dan lag träder i kraft är däremot nÃ¥got annat. När det blir brÃ¥k mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.
Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.
Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner sÃ¥ bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.
Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändÃ¥ gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med nÃ¥gon som helst säkerhet garantera att du inte i nÃ¥gon fil pÃ¥ datorn, i nÃ¥got fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i nÃ¥gon bok, film eller seriealbum har en bild pÃ¥ en naken eller sexuellt menande (i nÃ¥gon odefinierad människas ögon) person under 18 Ã¥rs Ã¥lder? Även om du räknar bilder pÃ¥ dig själv och din familj?
Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.
När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.
Det är precis det som hänt denna gÃ¥ng ocksÃ¥… en före detta flickvän har som hämnd och för att fÃ¥ fördel i en vÃ¥rdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning pÃ¥ omrÃ¥det), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.
Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.
Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, bÃ¥de frÃ¥n övergrepp och frÃ¥n samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.
Bildcredits: spodzone
Läs även andra bloggares åsikter om Barnporr, Barnpornografi, Lagar, Piratpartiet, Politik, Riksdagsval, Rättssäkerhet, Sexualitet, Val 2010
There and back again
Ibland är det lätt att misströsta. Vi som värnar om rättssäkerhet och integritet ser hur fler och fler övervakningslagar, nya genvägar genom rättsystemet och förslag på mer absurd lagstiftning sköljer över oss nästan dagligen, allt medan en till synes fullständigt vansinnig justitieminister trampar vidare i blomsterrabatten iförd kängor med övriga regeringens goda minne.
Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.
Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.
Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.
För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.
Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.
Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.
Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.
Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.
Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010
Våldtäkt, misshandel och rättsapparaten som vapen
I många diskussioner om våldtäkter, kvinnosyn och annat har det ibland kommit upp tankar om att en del våldtäktsanmälningar kanske, kanske, kanske skulle kunna vara resultatet av att kvinnor i vårt svårt sexualfientliga land vaknat upp dagen efter och ångrat sig, och därmed anmält en våldtäkt för att komma undan slampa-stigmat, komma undan anklagelser om otrohet eller valfritt annat skäl.
Denna typ av tanke blir i allmänhet hÃ¥rt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är ocksÃ¥ detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart sÃ¥ att nÃ¥gons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en vÃ¥ldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.
Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.
Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:
Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.
ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” dÃ¥ hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola vÃ¥ldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är bÃ¥de en förolämpning mot vÃ¥ra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.
Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.
Med det i Ã¥tanke är det en skrämmande tanke Ã¥klagaren framför, som inte har nÃ¥got att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder pÃ¥ BDSM sÃ¥ fÃ¥r du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “Ã¥ngra sig” och sätta dig bakom lÃ¥s och bom, gärna med ett saftigt skadestÃ¥nd som bonus. Med tanke pÃ¥ att det redan förekommer vÃ¥rdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin pÃ¥ skogsbranden.
Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.
Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.
Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.
Bildcredits: nullalux
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Rättssäkerhet, Sex, Sexualitet, Våldtäkt, Misshandel, Våld, BDSM
Inga brott är så vidriga att de motiverar rättsstatens nedmontering
– Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas. Även om man inte kommer åt allt material måste man försöka, säger Alf Svensson.
Alf Svensson (Kd), resonerar om Smile29, ett nytt försök att utvidga datalagringsdirektivet till att innefatta sökningar på sökmotorer.
Jag håller med Alf om att övergrepp mot barn är något av det vidrigaste man kan tänka sig. Däremot är hans slutsats skrämmande för mig. En människas informationssökning innehåller på samma gång allt hon oroar sig för, alla intressen, sexualitet, kanske lite sjukdomsinformation och säkert en eller annan väl bevarad hemlighet.
Dessa förväntas vi nu ge bort för att detta pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle hindra övergrepp mot barn. Jag tänker inte ge mig in pÃ¥ frÃ¥gan om huruvida detta ens är rimligt att tro att det skulle fungera. Istället undrar jag varför vi i detta fall är redo att frÃ¥ngÃ¥ principer som försvarat rättsstaten och mänskliga rättigheter mycket länge nu. Det finns andra vidriga brott — samhället är fullt av mord, misshandel och vÃ¥ldtäkter. ÄndÃ¥ accepterar vi inte de ingrepp i vÃ¥r personliga integritet som skulle krävas för att avsevärt minska förekomsten av dessa brott. Detta betyder inte att vi inte inser hur vidriga brotten är, utan att vi inser hur vidrigt det vore att utsätta alla oskyldiga medborgare för denna kränkning.
Vi har tidigare talat om ordvalet signalspaning kontra massövervakning i fallet FRA, vilket debatterades friskt. Nu finns här inte längre nÃ¥got tvivel. Detta är ren massövervakning i dess allra tydligaste form — alla dina intressen ska sparas undan för genomsökning om du verkar vara fuffens, enligt nÃ¥gons luddiga definition av “fuffens”.
I takt med att Internet blir en allt viktigare kunskapskälla dit mer och mer information flyttas blir detta ett allt allvarligare problem. Risken för ändamålsglidning är uppenbar. Delar av EU har till exempel en mycket homo-fientlig lagstiftning. Fundera på vad den kan innebära i kombination med lagring av alla sökningar.
Dessutom är risken här överhängande att vi får ett Minority Report-liknande system där människor döms för något de kanske skulle ha gjort, snarare än något de faktiskt gjort. Vad har man tänkt sig dra för slutsats av att någon söker efter barn på nudiststränder?
VÃ¥ra barn mÃ¥ste skyddas sÃ¥ de kan växa upp i ett tryggt samhälle — ett samhälle där de inte behöver vara rädda för att söka upp information när de är osäkra pÃ¥ sin sexualitet eller nÃ¥got annat. Och skulle de växa upp och bli nudister ska de kunna söka rätt pÃ¥ närmsta barnvänliga strand att besöka med sina egna barn, utan att polisen i nästa ögonblick stormar in.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Övervakning, Smile29, Alf Svensson
Principiellt motstånd mot censur
Det har skrivits en del fram och tillbaks om Malmströms censurförslag. Anna Troberg svarade Benny Lindholm om vad Piratpartiet vill egentligen, och Lindholm svarar igen. Tyvärr hÃ¥ller jag med Lindholm i en del av hans svar… mycket av Annas artikel handlar om saker som i diskussionen om censur kontra barnporr är perifera, även om den säger en hel del bra om partiet i allmänhet.
Flera andra pirater har hoppat pÃ¥ Lindholm med ett direkt otrevligt tonfall. Jag tror inte att nÃ¥gonting kan vinnas i debatten av att kalla nÃ¥gon för “nyttig idiot”. Kul för nÃ¥gon som grävt ner sig i en skyttegrav, men knappast givande för förstÃ¥else och samsprÃ¥k. Vi kan bättre än sÃ¥, Pirater, och det krävs en lite mer ödmjuk ton för att övertyga medborgarna i denna valrörelse.
Jag tolkar själv Lindholms utspel mer som att han faktiskt vill förstÃ¥ hur Piratpartiet tänker, men inte förstÃ¥r… speciellt av diskussionen i kommentarerna. Det är därför trÃ¥kigt att diskussionen spretar iväg sÃ¥ mycket. Han accepterade i diskussionerna runt det första inlägget att det kanske rent praktiskt inte är genomförbart, men den intressanta frÃ¥gan är alltsÃ¥:
“Varför är Piratpartiet motstÃ¥ndare mot ett barnporrfilter, rent principiellt?”
Jag ska försöka svara på den frågan så samlat jag kan, och bortser därför från många praktiska argument som att filtret är lättare att ta sig runt än det är att använda en ficklampa:
Jag utgÃ¥r frÃ¥n en truism: “Antingen gäller nÃ¥got, eller sÃ¥ gäller det inte”. Om vi frÃ¥n bÃ¥da fallen kan dra som slutsats att “filtrering är dÃ¥ligt”, sÃ¥ gäller alltsÃ¥ denna slutsats generellt. SÃ¥… Antingen är alla webbsiter som läggs upp i filtret riktiga dokumenterade övergrepp pÃ¥ barn, eller sÃ¥ läggs det upp “oskyldiga” webbsiter i filtret.
Fall nummer 1: Alla webbsiter i filtret är riktiga dokumenterade övergrepp på barn. Att webbsidan filtreras kommer upphovsmännen bakom sidan direkt att märka i så fall (eftersom man kan förmoda att de ofta arbetar med sin egen sida, eller har ett kontaktnät som gör det). Detta ger förövare av övergrepp en chans att radera bevis och komma undan.
Detta är en direkt logisk slutsats. Vi fÃ¥r anta att man inte vet vem som ligger bakom webbsidan (för dÃ¥ hoppas jag verkligen att denne tas fast istället för att blockeras). AlltsÃ¥ kommer alla som försöker gÃ¥ in pÃ¥ sidan direkt märka att den “inte fungerar”. Filtret fÃ¥r alltsÃ¥ som direkt effekt att det blir lättare för dessa vidriga barnvÃ¥ldtäktsmän att komma undan! Det kan jag inte pÃ¥ nÃ¥got sätt ställa mig bakom.
Fall nummer 2: Det läggs in webbsidor i filtret som inte har brottsligt innehåll. Det säger sig själv att vi inte kan ha ett godtyckligt filter, så detta måste på något sätt kontrolleras. Samtidigt måste detta ske dolt, eftersom det inte är möjligt att kontrollera filtrets korrekthet utan att kunna förbigå filtret.
Det innebär alltsÃ¥ att, i ett nötskal, vi medborgare mÃ¥ste acceptera och lita pÃ¥ att staten sköter detta finfint. Det kan tillsättas kontrollorgan pÃ¥ vilket sätt som helst utan att jag kan acceptera detta… vi kan inte införa en censur som kan appliceras pÃ¥ godtyckligt material, och det enda medborgarna har som garanti om att “rätt” saker censureras är “lita pÃ¥ oss”.
Man kan ganska enkelt sammanfatta hela resonemanget som ytterligare en fråga:
“Vad gör filtret för nytta?”
Om det nu rör sig om riktigt barnpornografiskt material så ska vi ju ändå ta fast de som står bakom sidorna och stänga ner dem! Materialet ska bort från webben snabbast möjligt! Filtret har i den meningen ingen riktig användning mot ren barnpornografi. Detta förfarande (ta ner sidor direkt) fungerar ypperligt bra världen över när det handlar om bedrägeri-sidor. I regel tar det bara några timmar innan sidorna är nedplockade.
Så om det inte handlar om dokumenterade övergrepp mot barn så återstår annat, som i lagens mening inte är barnpornografi, men som av styrande kan anses moraliskt tveksamt, vilket mycket riktigt även är sådant som de Svenska och Australiensiska filtren använts för. Teknad porr, porr med kvinnor med små bröst, bonsai-träd, eller var det nu kan landa. Praktiken bekräftar principen.
Motfrågan som det står upp till Lindholm, Malmström eller någon annan som står bakom filtret att svara på blir alltså:
Vad är det som blir bättre av att man censurerar siterna istället för att bara slå till mot upphovsmännen och ta ner sidorna? Hur förbättras situationen av att upphovsmännen får en chans att radera bevismaterial?
Notera nu att vi fortfarande pratar principiellt, inte rent praktiskt. Det praktiska kan vi Ã¥terkomma till när vi klarat ut vart vi stÃ¥r rent principiellt… jag har ett eller annat att säga om den saken ocksÃ¥.
Bildcredits: pinkangelbabe
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Barnporr, Piratpartiet, Rättssäkerhet, Cecilia Malmström, Benny Lindholm, Anna Troberg
Alldeles märkligt
Det har varit fantastiskt mycket skriverier runt justitieministerns psykbryt för några dagar sedan. Jag har låtit bli att kommentera, eftersom bloggosfären gärna går i vågor över sådant och allt jag någonsin skulle kunna säga redan blivit sagt.
För mig är det egentligen ingen förvÃ¥nande sekvens av händelser. Den som inte redan innan detta kunnat lista ut att Ask inte har sÃ¥ mycket till övers för rättsstaten. Det som är desto mer intressant är hur vÃ¥r statsminister följer upp pÃ¥ det hela. Man skulle ju kunna tro att han är en av de som annars tycker hon är “lite vild”?
Nej då. Så här säger han:
“Bea prövade en tanke, alldeles märklig är den inte.”
Eh… Till att börja med finns det tvÃ¥ tolkningar: man skulle kunna tolka det som att han tycker att tanken i sig inte är alldeles märklig, det vill säga att han hÃ¥ller med om att det är en okej sak att överväga och fundera lite pÃ¥. Det skulle i sÃ¥ fall innebära att han har samma bräckliga grepp om vad rättsstaten stÃ¥r för som justitieministern. Vilket i och för sig inte vore nÃ¥gon stor överaskning det heller.
Den andra tolkningen är att det inte är sÃ¥ märkligt att hon helt ogenomtänkt häver ur sig en spontan tanke. I normala fall skulle man kunna hÃ¥lla med om det, men det finns faktiskt vissa “tankar” som vanliga vettiga människor snappar upp och förkastar med ryggmärgen, som det faktiskt är alldeles märkligt att man över huvud taget yttrar — vid middagsbordet vore det alldeles märkligt, i en intervju med en minister blir det mer än märkligt, det blir anmärkningsvärt.
Tänk er följande scenario: I en diskussion om problemen i de invandrartäta förortsomrÃ¥dena säger justitieministern att en möjlig lösning vore att samla ihop invandrare och avliva i gaskammare. Även om hon senare backat och sagt att “just det där med gaskammare var kanske inte sÃ¥ lyckat” sÃ¥ var det ju inte gaskammaren som var problemet med uttalandet, lika lite som det var färgen pÃ¥ kuverten som var problemet (se, nu transsexköpslagiserade jag det där).
“Bea prövade en tanke, alldeles märklig är den inte.”
Jo, den är alldeles märklig. Vissa principer ska sitta så djupt att de agerar som filter för tankeverksamheten när det gäller idéer för hur vårt samhälle ska fungera. Att justitieministern säger en sådan sak är ett bevis på att dessa principer saknas, vilket inte kan vara annat än ett tecken på att justitieministern är djupt olämplig inte bara som minister, utan som någon som har något som helst att göra med hur vårt land styrs.
Och det är i sin tur alldeles märkligt att statsministern inte förstår det, vilket höjer en viss misstänksamhet över hans lämplighet. Regeringsdugligheten är inte helt tydlig i denna situation, Herr Reinfeldt.
Jag har just nu inte så mycket till övers för något av blocken i det politiska racet mot valet. Det enda jag hoppas är att det vinnande blocket kan få stöd av Piratpartiet i riksdagen, för alldeles tydligt är att det behövs experter på integritet och rättssäkerhet i landets styre.
Bildcredits: jeck crow
Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt, Piratpartiet, Rättssäkerhet, Rättsstaten
Foliehatt på
Jag har tidigare varit inne pÃ¥ hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som hÃ¥ller pÃ¥ att ske. Folk tror helt enkelt inte pÃ¥ det — inte här, hemma i vÃ¥r fina demokrati.
Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.
SÃ¥ vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.
En skola lÃ¥nar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa pÃ¥ eleverna. Det hela uppdagas när en elev fÃ¥r en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han Ã¥t godis.
I England blir en fotograf upprepade gÃ¥nger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vÃ¥rt alldeles egna Gategate.
Det här är alltsÃ¥ alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordÃ¥d. Det är ju inte sÃ¥ att kameror är nÃ¥got nypÃ¥hittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta nÃ¥got sätt att fÃ¥ tag pÃ¥ bilder ändÃ¥ om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis fÃ¥r arrestera vem de vill, när som helst, utan nÃ¥gon som helst pÃ¥verkan pÃ¥ det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.
Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande pÃ¥ twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig nÃ¥got sÃ¥nt nÃ¥gon gÃ¥ng när tÃ¥gen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dÃ¥ligt bemött av nÃ¥gon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att mÃ¥nga ska känna igen sig i frustrationen och vreden.
“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”
Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren pÃ¥ bussen. De tvÃ¥ är i allt väsentligt samma sak — sociala medier lÃ¥ter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?
Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.
En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.
Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.
Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.
Bildcredits: bookgrl, Mark Zabala, TKCS.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet
