Foliehatt på
Jag har tidigare varit inne på hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som håller på att ske. Folk tror helt enkelt inte på det — inte här, hemma i vår fina demokrati.
Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.
Så vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.
En skola lånar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa på eleverna. Det hela uppdagas när en elev får en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han åt godis.
I England blir en fotograf upprepade gånger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vårt alldeles egna Gategate.
Det här är alltså alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordåd. Det är ju inte så att kameror är något nypåhittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta något sätt att få tag på bilder ändå om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis får arrestera vem de vill, när som helst, utan någon som helst påverkan på det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.
Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande på twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig något sånt någon gång när tågen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dåligt bemött av någon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att många ska känna igen sig i frustrationen och vreden.
“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”
Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren på bussen. De två är i allt väsentligt samma sak — sociala medier låter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?
Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.
En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.
Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.
Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.
Bildcredits: bookgrl, Mark Zabala, TKCS.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Rättssäkerhet på undantag, del 2
Som ett brev på posten efter gårdagens inlägg så kommer då nästa exempel på hur polisen ser rättssäkerheten som något att ta sig runt. Poliser som hotar en fotograf med lite vad som helst, för att skrämmas. När männsikan har mage att veta att han har rätt att fotografera så greppar man efter ett offerlöst brott: du knarkar va?
Vad som helst för att få människan att ge sig, gå med på kohandel och radera bevis mot poliserna. Lögner. Hot. Aggressivitet. Våld.
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att “det är det visst inte” och tar fram min legitimation.
Läs hela inlägget. Se på filmen.
Detta är ytterligare ett tydligt tecken på tiden vi är på väg in i. Det är därför Piratpartiet håller rättssäkerheten så högt. Ett polisväsende som använder gangstermetoder vinner inget förtroende från medborgarna, och det är viktigare än mycket annat.
Bild från en liknande händelse i Calgary
Det hela späs på av att det i princip aldrig förekommer några påföljder för övergrepp av den här sorten inom det Svenska polisväsendet. Internutredningar läggs ner, mycket undermålig bevisföring gör att åtal läggs ner, och så vidare. Kravallerna i Göteborg där mängder med oskyldiga tvingades ligga på kall asfalt i timtal ledde som bekant till precis ingenting alls, trots 170 anmälningar.
Sverige behöver en separat organisation för att utreda just sådant här — maktmissbruk från andra myndigheter — och på samma sätt som att våld mot tjänsteman bestraffas hårdare än annat våld måste våld av tjänsteman bestraffas hårdare.
För samtidigt som människors förtroende för polisen dalar och alltfler allvarliga brott ligger ouppklarade spenderas nya resurser på att sätta dit en hel ungdomsgeneration. Priorieringen går inte ihop.
Andra som skriver: Posterous, Alarik, Syrrans Granne, Adde, Arbetarperspektiv, Bea, Edwertz, Emretsson, Juridikbloggen, Tvivlaren, Kulturbloggen, odevetdu, PLC, Söderberg, the witch, Zac, Wagenius, Neo, dabitch, 之乎者也, planka.nu, Pumlan, Doria, Scaber Nestor, Andersson, MMK, Magnihasa, Drottningsylt, Röda linjen, GPF, Farmorgun, FMS, Ottinger, Deckarhuset, Ingerö, Hamburger Train, Hallén, SvDs ledarbloggen, Hornstull.nu, Nordin, Sunflower, Lars-Erick, whinar, Jonk, apelsineld, Segerfeldt, Infallsvinkel, soso, DNM, futuriteter, Ravenna, Svensson, Maloki, 301, Livbåten, Dynamic Man.
Även media börjar vakna: Nyheter24, SR, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet TV.
Bildcredits: thivierr
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maktmissbruk, Polisen, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Rättsäkerhet på undantag
Det blir allt tydligare hur våra rättigheter sprungna ur principen om rättsstaten ses som hinder av våra myndigheter snarare än något att värna om. I fall som rör Internet och annan “ny” teknologi kan man kanske ursäkta det med någon sorts oförståelse för tekniken, eller i alla fall att den teknologiska utvecklingen skapat kryphål i lagstiftningen.
Ibland ser man dock andra fall som gör det utan tvekan tydligt att det handlar om mycket medvetet iscensatta taktiker för att komma runt rättssäkerhetens åtklämmande ramar.
Ta till exempel mannen som var misstänkt för en mordbrand i Gävle. Polisen hade stora problem att skrapa ihop bevis mot mannen. Man funderade då ihop följande plot för att snärja honom: en polis blev vän med mannen under en längre tid. Han lurades sedan att han skulle kunna få ett jobb, flögs till Holland för en “intervju” (för att kringå svenska regler), och fick där veta att företaget höll på med en del olagligheter.
“Intervjun” var alltså egentligen ett polisförhör, där poliserna sitter och ljuger friskt för en människa för att få denne att tala om diverse saker, utan att enligt lag fått veta att han misstänkts för brott.
Inget av det ovanstående har med ny teknologi att göra, eller något annat man brukar anklaga Piratpartiet för att snöa in på. Ändå handlar det om våra hjärtefrågor, om rättssäkerheten och hur polisstaten kommer krypande.
Det gör det mer än önskvärt tydligt att nedmonterandet av mänskliga rättigheter och vår demokrati inte har något med Internet att göra, inte beror på varken terrorism eller fildelning, och framför allt inte bara är någon sorts misstag i välvilja.
Man använder Internet-specifika lagar där man sätter rättssäkerheten ur spel som ett första steg mot en mer repressiv värld.
Rättssäkerheten ska gälla alla, alltid, som garant för alla oskyldiga medborgare oavsett vad statens avsikter är. Det spelar ingen roll hur övertygade poliserna är om att en viss person är skyldig. Det spelar ingen roll vilket brott man är misstänkt för. Det spelar ingen roll vilket kommunikationsmedel man använder för att kommunicera eller, för den delen, om man kan luras att flyga till Holland för en anställningsintervju.
Alla.
Alltid.
Bildcredits: Jaume d’Urgell
Tack för tipset: Lonely Savage
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Kommunen tystar riksdagskandidat
I vanliga fall brukar man tala om lagens långa arm. Detta har i Sverige uppenbarligen slutat med, och övergått till att tala om vad de styrande vill, snarare än vad lagen säger. Piratpartiets nyligen valda riksdagskandidat Mikael Nordfeldth har fått sitt kontor raidat at polis.
Det är naturligtvis i sin ordning att polisen slår till om det finns någon brottsmisstanke. Enligt svensk lag krävs ett brott med fängelse i straffskalan för att polisen ska få göra en husrannsakan… men det tycks inte vara någon husrannsakan det handlar om. Eftersom Nordfeldth höll till i kommunens lokaler kunde polisen gå in utan husrannsakan. Kommunens ansvariga såg uttryckligen till att ingen kontaktade Nordfeldth. Väl inne bestlagtogs ett antal serverdatorer, en laptop och en extern hårddisk.
Brottet då? Inget alls. När Nordfeldth tagit sig till polisstationen och lyckats få tag på någon fick han veta att han inte var misstänkt för något brott alls. Kommunens polisanmälan hade gjorts på grund av “mycket trafik mot en IP-adress”. Inget brott, luddig anmälan — men polisen lämnar inte tillbaks datorerna.
Detta är lite som att polisen beslagtar mängder med utrustning, inklusive dokumentskåp och pärmar, för att någon viss adress får mycket post. Fler och fler tillslag på senare tid vittnar om att polisen tycks kunna bete sig lite hur som helst om det är datorer inblandade. Det beslagtas till höger och vänster, och finns ingen sorts rimlighet i hur länge prylarna behålls.
Till saken hör även att riksdagskandidatens blogg tystnade och försvann när polisen beslagtog servern som drev den. Det ställer oss i ett mycket intressant läge där kommunen tystar en kritiker i opposition. Jag är inte konspirationsteoretiskt lagd nog för att tro att detta var meningen, men på mycket luddiga grunder är det ändå det man har gjort.
Bloggen är nu uppe igen på en annan server, och Nordfeldth berättar själv om tillslaget. Jag misstänker att det kommer gå med detta som med alla andra tillslag på senare tid: polisen kommer vägra lämna tillbaks utrustningen inom rimlig tid, och saken kommer glömmas bort och rinna ut i sanden. Fotavtrycken spolas snart bort, och ingen märker vår sakta vandring mot en polisstat av rang.
Andra som kommenterar: Troberg, Full Mental Straightjacket, Webhackande, Soso, Ershag.
Bildcredits: inevernu
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Makt, Polisen, Rättssäkerhet
Spelföretag som polis
När svenska politikbloggar är galet upptagna med att tugga sönder Bonos uttalanden (vilket jag därför inte tänker ta upp mer själv) har det varit betydligt tystare om en incident från spelvärlden.
Polisen i Maryland har ett tag varit på jakt efter en knarklangare. Denne gick under jorden och flydde till Kanada för att hålla sig gömd. Han gjorde dock ett misstag — han valde att spela World of Warcraft. Någon tipsade polisen om detta, varpå de skickade iväg en kallelse till Blizzard och krävde ut langarens information.
Här sker något intressant. Polisen i Maryland har ingen laglig rätt att kräva saker av Blizzard, som inte befinner sig i Maryland. Polisens kallelse är alltså att betrakta som en snäll fråga om information. Månaderna gick, och till slut kommer en drös information från Blizzard — bland annat ett IP som kan lokaliseras i världen och ett tillslag kan göras med hjälp av Kanadensisk polis.
Många har reagerat på historien med kommentarer som “gillar man inte tanken på fängelse borde man nog inte sälja knark”. Detta är någon form av rent-mjöl-i-påsen-argument och missar därmed lite det centrala problemet med det hela. Man fastnar i ett relativt vanligt, men ändå felaktigt, resonemang som jämställer utnyttjande med möjliggörande. Problemet här är inte handlandet i sig, utan möjliggörandet — inte resultatet, utan det spann av potentiella resultat som möjliggörs av liknande handlingar.
Låt mig förklara det där närmare. När polisen snällt frågar efter information på det här sättet sätts Blizzard i en problematisk maktställning. Företaget får nu göra ett moraliskt ställningstagande och i princip agera rättsväsende. Det hade kanske varit glasklart om det gällt något som var olagligt överallt och som alla var överens om, som ett våldsbrott.
Nu gäller det ett narkotikabrott. Oavsett vad man tycker om narkotikabrott så måste man inse att samma lagar inte gäller överallt. Så nu är det helt plötsligt upp till Blizzard att bestämma om den sortens lagstiftning även ska gälla i det virtuella Azeroth, oavsett var människor egentligen befinner sig, eller relativt var polisen som frågar befinner sig. Har Azeroth utlämningsavtal med USA?
I sig är det inte heller ett stort problem, men att Blizzard inte kategoriskt väljer att svara “nej” på en sådan fråga är mycket tveksamt. Det öppnar för att vilken lag som helst i vilket land som helst kan komma att gälla i online-världen.
Det är det här jag menar med att möjliggörandet är det farliga, inte just det som hänt i detta fall — vad händer när Kinesiska myndigheter vill ha ut information? Det finns ju väldigt många Kinesiska World of Warcraft-spelare. Går det lika bra det? Det kan ju komma att handla om andra brott där, och de flesta kan nog hålla med om inte vore så trevligt om precis alla lagar från alla länder kunde gälla online, internationellt. Är nästa person som gömmer sig i Kanada en regimkritisk Kines som spåras? Vad tar Blizzard för beslut i så fall?
Jag inser naturligtvis att Kanadensisk polis kanske inte är jättesugen på att hjälpa Kineserna jaga regimkritiker, och att det är mycket möjligt att Blizzard skulle ta ett annat beslut i det fallet, men det finns i alla fall en nyans i beslutet att lämna ut information som är otrevligt, oavsett om man upprörs av effekten av det eller inte. Det är en stig som kanske inte ser så snårig ut men som leder djupt in i djungeln.
Bildcredits: jluster.
Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Informationspolitik, World of Warcraft, Onlinespel, Blizzard
Människorättskämpe avskedad efter anonyma mailhot
Chefredaktören för Villaliv, Ingrid Carlqvist, har engagerat sig i frågor som rör rättsäkerhet i sexualfall. Hon gav nyligen ut boken “Inte utan mina söner”, om ett fall där en mamma kidnappade sina barn (som pappan hade enskild vårdnad om), och om hur svenska myndigheter sedan vägrade pappan hjälp när han desperat sökte efter dem. I samband med detta startade hon en blogg.
Under hela denna tid har hon trakaserats av någon som skickat mail med en massa absurda påståenden som att hon “har för vana att besöka pedofiler i fängelse och tala för deras sak”. Detta polisanmäldes, men polisen lade ner förundersökningen. Personen i fråga mailade tidigare även hennes chef, som tvingade henne att lägga ner en blogg. Nu har hon alltså börjat blogga igen, och som “straff” har hon avskedats.
Detta är inte okej. Man kan tycka vad man vill om hennes åsikter i sakfrågan hon bloggar om, men att förfölja henne är inte okej, och att någon tror på innehållet i några mail utan att undersöka sanningshalten och ser till att få någon avskedad över saken är direkt bestörtande. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten måste få råda!
– Jag vill bara debattera rättsäkerhet, säger Ingrid Carlqvist. Och nu har de tagit min försörjning från mig.
Tidningens VD som tagit beslutet verkar inte ha någon särskilt frisk syn på demokrati och yttrandefrihet. Läs hans svar till Medborgarperspektiv, till exempel. Han påstår att det inkommit påtryckningar från annonsörer, vilket Second Opinion avslöjar som en lögn.
Att någon sparkas för åsikter uttryckta på sin blogg är något går tvärs emot både mina egna och Piratpartiets värderingar.
Jag uppmanar alla som över huvud taget bryr sig om människorätt och yttrandefrihet att protestera mot detta. Det är upp till dig och mig att visa att sådant här agerande är så oerhört mycket mer skadligt för en tidning än någon som har förskräkliga åsikter (som att det vore trevligt om rättsäkerheten gällde alla…).
- Skriv till den ansvarige och berätta hur du känner: VD för Villaliv, Fredrik Lindblahd.
- Sprid detta på twitter, skriv på din egen blogg om du har en, lägg en till bricka i bloggväggen:
Bloggar om detta: Pelle Billing, Medborgarperspektiv (och igen), Ord av Jerry, Pians, EP, Monica Arnesdotter Antosson, Daddy, Lilla My, Gunilla, GenusNytt, PappaRättsGruppen, Aktivarium (och igen), Dick Erixon, Kimhza Bremer, Mellan hägg och syrén, Tofflan, Catta, Ann Helena Rudberg, Maukonen, Mathisson, Dexion, Juristens Funderingar, och så klart Inte utan mina söner (och igen).
Media: Resumé, Pressmedelande från Blue Media, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Journalisten.se, Corren, Expressen, Dagens Juridik.
Uppdatering: Jag har precis skickat iväg detta mail till Fredrik Lindblahd. Fritt att kopiera eller remixa efter behov:
Hej,
Jag skriver till dig angående avskedandet av Ingrid Carlqvist som chefredaktör för Villaliv. Det är sedan länge känt att det förekommit en hatkampanj mot henne, och att försöka tysta henne genom att avskeda henne på så lösa grunder är både ynkligt och fegt. Att alla får uttrycka sina åsikterär en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle.
Att hon dessutom brinner för just rättssäkerhet gör det hela ännu mer allvarligt. Självklart sätter hon sig i en utsatt situation när hon avslöjar hur vårt samhälles rättssystem missbrukas av sjuka individer, som hon gjort med både sin bok och sin blogg. Att hon blir anfallen av dessa individer är beklagligt men knappast inte oväntat. Att dessa sjuka individer får hjälp av tidningens utgivare är däremot bedrövligt.
Jag hoppas du inser hur skadligt detta är för tidningens namn, och jag hoppas du kan göra det rätta: ändra beslutet och gå ut med en offentlig ursäkt.
Min blogg om det hittar du här, och den är som du nog insett knappast ensam.
Hälsningar,
Mikael Hedberg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, Ingrid Carlqvist, Människorätt, Yttrandefrihet, Åsiktsfrihet, Villaliv
Diskriminering och maktmissbruk hos socialtjänsten
Jag vill med detta korta inlägg uppmärksamma på det systematiska maktmissbruk och den diskriminering som pågår hos socialtjänsten. Läs ett mycket viktigt inlägg på Daddys blogg om hur socialtjänsten struntar i både lagar, polisens bedömningar och tingsrättens krav för att kunna gå på mammans linje, trots att det redan bevisats att hon ljuger. Ett kort utdrag:
Det konstateras att R enbart visar tecken på att inte må bra då hon är
hemma hos sin mor. Hon visar inga sådana tecken på förskolan eller hemma
hos sin far. Detta tas som ett tecken på att något otillbörligt sker hemma
hos fadern. Hur har man gjort denna slutledning?
Det är en skam att detta tillåts förekomma i Sverige över huvud taget. Att vi inte har lämnat medeltida könsroller om den ofelbara kvinnan bakom oss (lika väl som den starka mannen som aldrig klagar eller gråter) till en större grad är kanske naturligt, men att myndighetsutövning baseras på intryck och fördomar istället för fakta och ordentlig utredning om det individuella fallet är, rent ut sagt, förjävligt.
Om du har möjligthet, snälla, sprid detta vidare. Låt det inte bara förpassas till ytterligare ett på högen av fall där barn far illa på grund av socialtjänstens agerande.
Läs även andra bloggares åsikter om Rättsäkerhet, Socialtjänsten, Jämställdhet, Diskriminering
FRA: Avgjort
Då är det alltså klart. Efter en lång debatt som drog över tiden ganska rejält så beslutade riksdagen att FRA-lagen införs.
Jag följer Dexion i en minnesstund för Privatlivets död.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, Integritet, Privatlivets död.
FRA: Sista dagen, sista chansen
Idag är det dags för den stora omröstningen. Idag bestäms om kablarna faktiskt ska kopplas in till FRA, eller om det fria samhället får en sista chans.
HAX manar om att hålla trycket uppe och rapporterar om manifestationen idag utanför riksdagen med början klockan 14:30. Om du har någon som helst möjlighet, gå dit! Själv sitter jag med största sannolikhet fast på jobbet inför en stor deadline på fredag, men jag kommer att hänga på refresh-knappen för att få veta resultatet om jag inte lyckas komma loss.
Oscar Swartz skriver en mycket läsvärd tillbakablick på hur det var förra gången det skulle röstas om FRA-lagen. Emma reflekterar över att de som ska rösta fortfarande inte vet vad det är som lagen handlar om, trots allt envist undervisningsarbete från aktivister.
Föga förvånande har precis samma typ av mobbning som förra gången upprepats denna gång. Den tröst jag ser i detta är det enorma stöd hon får i kommentarerna. Jag kan inte annat än att hålla med Jerker Montelius:
Stå på dig.
Ta med dig en dold mikrofon på nästa riksdagsgruppsmöte. De som förespråkar avlyssnig borde väl inte ha något emot att bli avlyssnade?
En mycket spännande, men skrämmande dag.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, Integritet
Snabb IPRED-notis i skuggan av FRA
Så här i FRA-tider blir det inte särskilt mycket annat än FRA-postande.
Då kan det ju vara trevligt att få en liten paus med en trevlig nyhet om IPRED: Ephones överklagande vann i Hovrätten som nu bestämmer att företaget inte behöver lämna ut IP-nummer till de fem bokförlag som lämnat in anmälan.
Rätten anser att det inte är bevisat att någon annan än Antipiratbyrån varit inne på servern. Det är ett stort steg i rätt riktning… nu återstår alltså bara den enkla slutsatsen: Antipiratbyrån begick ett brott när de bröt sig in i servern.
Uppdatering: Även SvD skriver.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, Ephone, Rättssäkerhet
