Det räcker inte att uppröras längre

Postat Wednesday, December 11, 2013 om Informationspolitik

Nu när uppdrag granskning “avslöjat” att FRA samarbetar med NSA, att det utförs dataintrång på order av USA och att det samlas data om precis allt och alla kommer det att dras en hel del om FRA-lagen och om varningarna vi skrek oss hesa om inför omröstningen. Det är som om privatlivets död inte riktigt blev verklig förrns nu, på dess spektakulära begravning.

Det är lätt att säga “jag sa ju det“, men det räcker inte. Det är något som blir väldigt tydligt av detta för mig: Det är inte FRA-lagen som är problemet. FRA skiter fullständigt i lagen som den ser ut idag, och kunde lika gärna ha skitit i lagen som den såg ut då. Faktum är att de redan gjorde det.

Det stora problemet här är att FRA fått en massivt utökad budget. Det enda vettiga är istället att lägga ner hela verksamheten. Det finns inget rimligt grepp för att vi ska kunna återfå förtroendet för en myndighet som upprepade gånger visat sig villig att gå lång utöver vad rikets lagar anger är tillåtet.

Detta är tydligt från dagens Uppdrag Granskning om det inte redan var det:

  • Precis alla övervakas, oavsett om du är Svensk och oavsett vem du pratar med.
  • Precis allt övervakas, oavsett kommunikationsväg och innehåll.
  • Precis vem som helst får tillgång till datan (både inrikes och utrikes). “FRA-shoppen” är inte bara öppen utan har även rea.
  • Sveriges regering är fullständigt medveten om vad som sker.

Många som tidigare struntat i övervakningen kommer nu uppröras, eftersom det inte varit på riktigt innan det visas på TV. För alla er kan jag bara säga detta:

Inom ett år är det val, både till EU-parlamentet och till riksdagen. Jag behöver inte ens säga att jag tycker att Piratpartiet är det vettigaste att rösta på, men även om ni inte håller med om det så tänk på detta: det var ingen slump att våra mäktigaste politiker inom hela Alliansen mobbade och ljög igenom lagförslaget. Det var ingen tillfällighet att lagförslaget först skrevs av de mäktigaste politikerna inom Socialdemokraterna. Dessa politiker var helt medvetna om vilket förtryckarverktyg det var de höll på att bygga. Visst fanns det nog enskilda riksdagsledarmöter som blev lurade, men slutsatsen måste ändå stå helt klar:

Jag är ledsen, men du har inte riktigt rätt att vara upprörd nu om du tänker gå och rösta på ett av de partier som röstade igenom FRA-lagen eller på något sätt bidrog till dess skapande. Jag förstår de som inte trodde, som litade på politikerna – men nu är det klart, och ni har facit i hand lagom till valet 2014.

Demokratin har slagsida, både i Sverige, i Europa och runtomkring i världen. Vi har inte så ruskigt stora chanser att påverka i praktiken. Men om du nu upprörs över att samhällets elit håller på att bygga ett 1984-maktsystem så måste du ta den lilla makt du har och rösta på en chans till skillnad.

Verkligheten vs 1984

Det måste till ett skifte i vilka politiker som bestämmer. Det måste till en nedläggning av FRA. Och de som ansvarat för dessa brott mot Sveriges medborgare och mänskligheten i stort måste ställas till svar.

Det har redan gått för långt. Det är redan svårt att vända. Men tar vi inte chansen i år blir det nog omöjligt. Ta ditt ansvar.


Bildcredits: Marsmettnn Tallahassee

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hotet mot demokratin?

Postat Friday, August 20, 2010 om Politik

Det absolut vanligaste argumentet jag hör från människor som sympatiserar med Piratpartiets politik, men ändå inte tänker rösta pirat är att de inte kan rösta på ett parti som inte har ett heltäckande program. Man kan tycka att det ligger en bra tanke under det, men samtidigt måste man väl någonstans acceptera att den enda chansen att kunna få igenom ett “heltäckande program” är att det parti man röstat på fått egen majoritet, vilket i princip aldrig händer.

I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.

Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte på det sättet. Vi har istället en uppdelning i två i förväg bestämda block, där det redan på förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gå med på något visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.

Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.

Detta system håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåparisystemet (se t.ex. USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag.

Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Få betalt?

Postat Friday, August 13, 2010 om Kultur

En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grodor om barnporr

Postat Thursday, August 5, 2010 om Piratpartiet

Det verkar tyvärr som om barnporr beklagligt blir en liten följetång här, efter att Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge uttalat sig om att innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten, och att vi därför ska rulla tillbaks hela lagstiftningen från 1999.

Han har förvisso helt rätt i att det är en inskränkning i informationsfriheten, men det innebär för den delen inte att man inte kan anse att det är en rimlig inskränkning, vilket också är den inställning jag uppfattar att många pirater har — det handlar om integritet här.

Det som står i valmanifestet och det jag själv argumenterat för är att ändringarna från 1999 och 2010 om vad som ska anses vara barnporr måste rivas upp. Det innebär att barnporr ska återgå till att vara bilder eller filmer på tvång eller övergrepp mot riktiga barn. Det finns en hel diskussion att ta i följd av detta, om förbudet mot innehav (varför ska det t.ex. vara tillåtet med filmer av våldtäkt på vuxen, men inte på barn?), men det är en sidodiskussion som inte alls har samma bäring på rättssäkerheten i samhället och Piratpartiets kärnfrågor just nu och som partiet i varje fall inte tar ställning till.

Problemet är alltså att nästan vadsomhelst är barnpornografi nuförtiden, inte att man inte får ha övergreppsbilder hemma i fotoalbumet.

Man kan naturligtvis fråga sig om varför det går så snett att partiledaren uttalar sig på ett sätt som inte alls stöds av partiet. Det handlade inte om någon felsägning eller misstolkning, utan om ett uttalande som for stå för Rick snarare än partiet, och som Rick nu dessutom har backat från. Politiken handlar ytterst om förtroende, och nog är det sant att detta leder till tappat förtroende — ett förtroende som för Ricks del redan är lite kantstött i delar av partiet. Detta är något vi får ta hand om i god tid.

Är vi därmed uträknade ur spelet? Jag har svårt att tro det, med tanke på att människor i allmänhet håller sig rätt illa informerade om vad som händer i politiken. Röstresultatet är en uppsamling av en mängd småsaker, väldigt sällan ett resultat av ett uttalande.

Uppförsbacken blev naturligtvis brantare — men vi är klättrare. Partiet består av så många andra drivna och duktiga aktivister — inte bara av Falkvinge. Det viktiga nu är att vi är tydliga med vad som gäller. Det verkar nu som om vi kommer att göra lite förtydligande ändringar i valmanifesten — bra så. Det här handlar om PPs politik, inte om Falkvinges övertygelser om det ena eller det andra.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Barnporr som valfråga?

Postat Tuesday, August 3, 2010 om Rättssäkerhet

Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.

Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.

Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.

Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.

Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.

Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.

Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.

Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.

Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?

Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.

När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.

Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.

Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.

Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.


Bildcredits: spodzone

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Fattigdom, pulvermos och mobiltelefoner

Postat Monday, April 12, 2010 om Piratpartiet

När jag var student och bodde tillsammans med en flickvän som precis flyttat till Sverige hamnade vi under ett par år i den mindre trevliga situationen att leva två personer på mitt studiemedel och det lilla extra jag lyckades jobba ihop vid sidan av studierna. Det var precis på gränsen att det över huvud taget gick… vi levde på storpack pulvermos som annars bara såldes till korvkioskerna och letade fram den billigaste falukorven på Willys.

Det var rätt hårt, men på något sätt karaktärsbildande, och något som gör att jag alltid kommer uppskatta den ekonomiska situation jag är i nu… jag kommer aldrig glömma vilken lyx det är att inte behöva våndas över hur vi ska ha råd med middag idag.

Det var också så att man tvingades inse att det fanns en del saker som man behövde, men som man inte hade råd med. Saker som för andra personer inte skulle ha gått att klara sig utan, men som ett fattigt par helt enkelt fick prioritera bort.

Anledningen till att jag drar detta till minnes nu en sömnlös natt är det som Scaber Nestor skriver om: Partiledningens budgetpost för telefoner och abonnemang. 182 000 kr, för att vara mer precis, vilket kan tyckas vara enormt mycket pengar i en organisation som har väldigt ont om pengar. Så ont om pengar att vår kampanjledare i praktiken förväntas jobba gratis.

Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Det handlar om en kostnad över två års bindning, som inte betalas i en klumpsumma utan per månad eller kvartal och det hintas om att vi kanske har fått billigare offerter än så, men det handlar ändå om en rätt ordentlig mängd pengar under tiden fram till valet.

I dagsläget har partiet ett nummer som mest går till en telefonsvarare. Det är naturligtvis inte okej. I forumtråden beskrivs ett antal andra problem med dagens system, som också kostar en del pengar för diverse personer i partiet. Rick lämnar ett särskilt svart/vitt svar om att det helt enkelt inte fungerar som det är nu… vilket inte säger så mycket. Det måste finnas fler alternativ än “gör inget” och “lägg 182 000 kr”.

Det är här man måste komma tillbaks till det jag inledde med. Vi är ett fattigt parti. Vi har inte råd med allt som andra partier skulle se som det politiska livets absoluta nödtorft. Vi får klara oss på pulvermoset och falukorven — med lite tur har vi råd med ketchup till.

Och har vi inte råd med allt vi skulle behöva, så återstår en fråga om att prioritera bort det minst kritiska. Vi ser en kampanjledare som jobbar gratis, andra människor som donerar till 500 bäckar små trots svåra ekonomiska situationer — så svåra att det värker i själen av både stolthet och medlidande när man ser det.

Det är mot den bakgrunden man måste betrakta frågan om telefonin — inte mot bakgrunden att “vi måste fixa en växel istället för vår kassa telefonsvarare”. Det är synd att vi inte har råd med allt vi vill ha råd med. Ännu värre: det är synd att vi inte har råd med allt vi verkligen behöver. Det är synd att vi måste ha folk som ur egen plånbok fixar fram valstugor, en partiledare som länge inte hade någon inkomst alls och annat fantastiskt som folk ställer upp med. Hela partiet drivs av donationer.

Är det då inte lite märkligt att man inte kan förutsätta att det får vara okej att en del av telefonkostnaderna landar på funktionärer i partiet? Alla är ju redan införstådda med att detta kostar enorma mängder tid, och med den kompetensen jag ser i partiets medlemmar och funktionärer är den tiden verkligen inte gratis. Har någon inte råd kan vi väl från fall till fall se vad vi kan göra, och prioritera detta utifrån rådande situation? Det finns rejält många fler som har stora telefonräkningar i partiet än den lilla grupp som omfattas av detta.

I vilket fall som helst saknar jag en respekt för den ekonomiska situation vi befinner oss i, och lite mer helhetssyn på medlen vi har att röra oss med. Vi ska med oerhört små medel försöka sno åt oss lite utrymme från ett antal ekonomiska giganter. Då finns det bättre saker att lägga pengarna på än nya, toppmoderna mobiler.

Fixar ni valstugor istället för mobiler så lovar jag att stå där och bjuda på pulvermos och falukorv. Jag har några bra recept.


Bildcredits: motoyen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Piraterna och extremisterna

Postat Monday, April 5, 2010 om Piratpartiet

Det talas en del och skrivs en del om att piratpartiet skulle dela väljarbas med SD. Det är förvisso sant att båda partierna existerar på grund av ett totalt misslyckande från de etablerde politikerna i olika frågor — integriteten och rättssäkerheten för Piratpartiet, integrationspolitiken för SD.

Att de etablerade politikerna misslyckas med en fråga är dock ingen garanti för att ett utomstående parti har en bättre lösning, och att båda har grund i samma sorts problematik innebär inte att vi delar väljare. SDs sätt att skylla alla problem på en syndabock istället för att ta itu med dem ger jag inte mycket för.

Man kan naturligtvis tänka sig ungdomar som bor i en invandrartät miljö med hög brottslighet där polisen gärna trakasserar med lite knarkkontroller eller annat… ungdomar som tröttnat och funderar på om dom ska välja SD:s syndabocklinje eller hellre vill få behålla sin integritet med en röst på PP. Jag har dock svårt att tänka mig att det är en särskilt stor grupp väljare.

Om man börjar se till det politiska innehållet är det snarare så att partierna är varandras motsatser, vilket leder mig till det som är det egentliga innehållet i det här inlägget: en av de faktorer som gör mig så utomordentligt rädd för samhällsutvecklingen är de framgångar i opinionen som extrempartier som SD skördar kombinerat med utrullandet av en polisstat av sällan skådat slag.

Det är just den kombinationen som får allt prat om rent mjöl att eka så ihåligt. När SD börjar få inflytande och tala om mer “tuffa tag” mot både det ena och den andra, vem är det då som bestämmer vad som är vitt nog… både när det kommer till mjöl i påsen och färg på huden?

Det är just den kombinationen som ger mig kalla kårar när jag tänker på vad en så hatisk grupp skulle kunna utföra med den allmänna övervakningen i en nedmonterad rättsstat.

Men det är också just den kombinationen som ger mig ett litet hopp om att kunna väcka den sovande massan som blint litar på sina politiker. Nej, Sahlin och Reinfeldt kanske inte vill dig annat än väl… men vad händer när de tvingas göra upp med Åkesson på grund av den politiska situationen efter ett val?

Är du fortfarande lika säker på att möjligheterna inte kommer missbrukas när SD får kontroll över kamerorna i din trappuppgång eller all information om hur du rör dig och vilka du pratar med? När SD är med och bestämmer vad FRA letar efter?

Lägg samman det hela med förslag om att börja lägga ut DNA i allmänt tillgängliga databaser så blir det hela än mer skrämmande. Då börjar vi närma oss punkten när det åter börjar talas om vissas överlägsenhet — och ärligt talat, vet du vad som någon kommer se som svagt eller oönskat i ditt eget DNA?

Piratpartiet står för det rättssäkra samhället. Det är den stora väktaren som skyddar oss från hatiska krafters genomslag, och den håller sakta på att ställas åt sidan — det tänker vi inte tillåta. Tänk på det nästa gång någon påstår att Piratpartiet har någon sorts farligt samband med extremistiska krafter.


Bildcredits: Emma

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Piratpartiet, IP-adresserna och fusket

Postat Tuesday, February 16, 2010 om Piratpartiet

Det har framkommit hur en medlem i Piratpartiet har fuskat i interna val som han själv kandiderat till. Det hela har skett genom att han har registrerat ett antal fake-medlemmar för att kunna rösta flera gånger.

Jag är en av dem som varit mycket kritiska till hur interndemokratin och kommunikationen i partiet skötts. Just därför tycker jag att det är viktigt att även låta andra sidan av myntet komma fram här, att det inte bara förekommer internt skäll utan även cred, vilket det är så lätt att glömma.

Jag vill därför säga att jag tycker styrelsen har skött det som har hänt på ett exemplariskt sätt. Det är skönt att se att man inte ryggat för den rätt drastiska åtgärden att ta om hela distriktsledarvalet i Stockholm på grund av detta, och dessutom gör det helt öppet.

För en “insider-vy” på det hela, läs Troberg som skriver mycket bra om det. Uppdatering: Även Ravenna skriver nu mycket läsvärt.

Som en liten sidonotering kan jag berätta att jag träffade personen i fråga innan valsedelsutdelningen för EU-valet. Han var trevlig då, men jag har med viss skepsis efteråt observerat hans interna karriär, där han plockat på sig mer och mer inflytande genom att ställa upp för fler och fler frivilliga funktionärsposter. Han föranledde vid primärvalet en kommentar från min sida om hur jag hellre röstar på någon jag känner sedan länge via en blogg än någon som lagt upp en blogg bara för en riksdagskandidatur, och jag förvånades även av hur många röster han hade fått när resultatet kom. Det visade sig alltså vara en bra princip.

Samtidigt får partiet en del kritik för att vi använt IP-adresser för verifiering. Mikael Persson hänvisar på twitter till PUL och undrar om vi verkligen har tillstånd att använda IP-adresserna, som klassas som personuppgifter. Svaret är där ett direkt ja: PUL §10 reglerar detta. Partiet sparar ju inte bara IP-adresser utan även andra personuppgifter i sitt medlemsregister, som t.ex. namn och adress. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle kunna vara dåligt.

Persson vill då få det till en fråga om datalagring. Jag är inte säker på vad han menar här. Partiet är absolut inte emot lagring av data i allmänhet, inte ens av personuppgifter när så behövs. Jag har till exempel inget emot att min bank sparar undan min IP-adress när jag gör en överföring, eftersom det finns en anledning att jag ska identifiera mig.

Det samma gäller val. Det är helt okej att PP registrerar att jag röstat i ett internt val. Om detta görs via min IP-adress eller något annat är rätt oväsentligt egentligen — mitt medlemmsnummer är redan inblandat, och om jag inte har fler än ett medlemsnummer (dvs fuskar) så är jag redan unikt identifierbar. På samma sätt har PP inget emot att man måste identifiera sig för allmänna val (t.ex. riksdagsvalet) och att det registreras att personen röstat, eftersom det just där finns ett syfte med identifieringen och registreringen.

Mark Klamberg funderar kring problemen runt att rösta på Internet, och kombinationen anonymitet och identifierbarhet, och tycker att PP skulle blivit mycket upprört om man använt IP-adresser i något annat sammanhang, och att det skulle vara integritetskränkande. Jag har svårt att se hur det är kränkande att en IP-adress sparas i samband med ett viktigt demokratiskt val. Jag är som sagt redan identifierad. Att staten vet var jag var när jag röstade (poströst vs lokal röst) är precis lika lite problem som att PP vet vilken IP-adress jag hade när jag röstade.

Likheten med en vanlig röstlängd i fysiskt format är slående. Varför så många verkar tycka att det finns någon skillnad när den befinner sig på nätet kan jag inte riktigt förstå.

Jag håller däremot med Mark om att det vore bra att helt enkelt ringa upp alla medlemmar. Inte för att jag egentligen tycker det vore “mindre kränkande” (eftersom jag inte anser att det är kränkande att behöva identifiera sig vid ett val), utan för att det helt enkelt vore ett säkrare och bättre sätt att förhindra fusk i förväg. Det är naturligtvis inte en helt felsäker lösning, men betydligt bättre.

Jämförelsen med Moderaterna håller dock inte. Partierna är ungefär lika stora räknat i medlemsantal, men Moderaterna har 37,4 miljoner kronor i statligt partistöd att använda till att organisera sådant. Piratpartiet har inga statliga pengar alls. Även om man bara ser till nya medlemmar blir det ohållbart — tillväxten i de två partierna är mycket olika. Moderaterna har enligt DN 500 nya medlemmar att kontrollera, vi har runt 35 000.

Att anställa någon att ringa 50 000 personer är rätt rimligt. Att frivilliga ska göra det är inte bara orimligt, det är direkt rent olämpligt. Om en funktionär kan fuska i ett internt val kan denne även fuska när en sådan “rundringning” görs, så då har vi inte åstadkommit något. Vi har helt enkelt inte råd för närvarande, men jag hoppas att vi kan titta på liknande metoder om vi lyckas få statligt stöd framöver.

Skyttedal skriver om personval som ett sätt att tackla fusket. Jag håller absolut med henne om att det vore bra med ett mer rimligt personvalssystem som ger någon sorts faktisk makt till väljarna, men jag tycker inte det är en lösning — fusket får absolut inte förekomma så att någon kommer med på en riksdagslista. Det hör inte hemma i en demokrati, oavsett om väljarna kanske sedan skulle kunna “rätta till” resultatet.

Även locrian, Jacob, Andersson, Jinge, Blågrön Röra och Lake skriver.

Läs även HAX och Lars-Erick som funderar om partier som inte ens har några primärval borde vara så högljött kritiska.

Även DN, SvD, SR, Fria Tidningen, GT, Trelleborgs Allehanda och Expressen rapporterar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Datalagringen: Vad menar MP egentligen?

Postat Saturday, February 13, 2010 om Replik

Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.

Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:

Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?

Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.

Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?

Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):

- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).

Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:

Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.

Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.

En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.

Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?

PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.

Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.

Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.

Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir  den bortförhandlad.

Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?

MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.

Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.

Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.

En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.


Bildcredits: Bob West

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Can’t happen here

Postat Thursday, February 4, 2010 om Piratpartiet

Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).

Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”

Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.

Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.

Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.

Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget

Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.

Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!

Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.


Bildcredits: jonycunha

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,