Våldtäkt, misshandel och rättsapparaten som vapen
I många diskussioner om våldtäkter, kvinnosyn och annat har det ibland kommit upp tankar om att en del våldtäktsanmälningar kanske, kanske, kanske skulle kunna vara resultatet av att kvinnor i vårt svårt sexualfientliga land vaknat upp dagen efter och ångrat sig, och därmed anmält en våldtäkt för att komma undan slampa-stigmat, komma undan anklagelser om otrohet eller valfritt annat skäl.
Denna typ av tanke blir i allmänhet hårt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är också detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart så att någons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en våldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.
Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.
Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:
Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.
ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” då hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola våldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är både en förolämpning mot våra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.
Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.
Med det i åtanke är det en skrämmande tanke åklagaren framför, som inte har något att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder på BDSM så får du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “ångra sig” och sätta dig bakom lås och bom, gärna med ett saftigt skadestånd som bonus. Med tanke på att det redan förekommer vårdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin på skogsbranden.
Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.
Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.
Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.
Bildcredits: nullalux
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Rättssäkerhet, Sex, Sexualitet, Våldtäkt, Misshandel, Våld, BDSM
I sexualfientlighetens land
De senaste dagarna har gått i sexualfientlighetens tecken. Den första nyheten handlar om kampanjen mot langning av alkohol som drog igång i veckan, med en affisch om din dotters kyskhet. Det finns naturligtvis många problem med detta, läs Hanna Wagenius som förklarar hur kvinnor kanske skulle kunna få vara mer än sitt kön, eller projO och Livbåten som gör kopplingen till hederskultur.
Det som bekymrar mig mest med detta är att det är så sexualfientligt, och att detta sitter så djupt i vår kultur att det inte är något som reflekteras över. Detta med starka kopplingar till en enorm jämställdhetsproblematik där könens sexuella stereotyper lever och mår väl.
Det förutsätts nästan vara så att tjejer inte vill ha sex, alls. Å andra sidan är det “killarna” som lurar till sig sex med alkoholens hjälp. Kvinnligt sex är tabu, lite fint och måste skyddas bakom murar så det inte släpps för fritt — gärna äktenskap kanske? Manligt sex är å andra sidan fult, äckligt och nästan per definition övergrepp — eller i alla fall misstänkt. I vilket fall som helst är sexet något vi bör hålla oss borta från.
Den andra nyheten är att lagen om tittförbud för barnpornografi har godkänts av riksdagen. Detta innebär bland annat en urvattning av vad barnpornografi egentligen innebär och att det blir straffbart att avsiktligt titta på “barnpornografiskt” material.
Lagen om tittförbud har ett kryphål, som både Intensifier och HAX påtalar: om man nu inför den eftersträvade censuren (som ju redan finns i Sverige), så kan man inte sedan utnyttja tittlagen (eftersom personen i fråga ju inte fått se någon barnpornografi).
Detta kommer naturligtvis att åtgärdas. Jag är övertygad om att de etablerade politikerna kommer att lösa detta problem genom att införa möjligheten till ett “försök till”-brott, där det räcker med att man går in på en blockerad sida för att begå en brottslig handling. Det är den naturliga utvecklingen som följer av denna sorts lagstifning.
Vi har fjärmat oss så pass långt bort från det ursprungliga syftet (att hindra sexuella övergrepp på barn) att hela lagstiftningen nu saknar relevans. Det har slutat handla om brott som skadar någon annan människa, eller ens något som skulle kunna leda till brott som skadar någon annan människa. Nu handlar det om en rent sexualfientlig moralistisk jakt. Denna jakt bedrivs dels på “snuskgubbar”, i något som egentligen bara går ut på att moralistiska översittare vill spärra in personer som “äcklar” dem på mycket lösa grunder.
Jakten bedrivs dock även på de (i princip uteslutande kvinnliga) ungdomar som inte behagar inrätta sig under det kristliga idealet om “renlighet” (dvs avhållsamhet), vilket i förlängningen leder fram till en höjning av åldersgränsen för sexuellt umgänge. Denna mobbning av sexuellt aktiva ungdomar är så djupt ingrodd i vårt samhälles moralistöversittare att ingen ens reagerar på en annons likt stoppa langningens innan den trycks upp och tapetseras upp runtom i landet.
Händerna på täcket. Spara dig till bröllopsnatten.
Det är inte svårt att se hur detta leder i direkt riktning mot ingrepp även mot vuxenpornografi. Förebildslandet i frågan är ju Australien, där det redan är förbjudet för kvinnor med små bröst att medverka i porr, och där det nu är tänkt att tullen ska få leta reda på porr på datorer som medtags över gränsen (exakt vad som skall göras med den porr som hittas är oklart).
Det hela är så långsökt för normalt funtade människor att det blir fullständigt genomskinligt — allt detta kopplas till samma rädsla för “barnporr”, som i slutändan botnar i ett sexualfientligt moralistiskt förmynderi. Någon faktisk koppling till barn finns inte längre, bara vissas begär att påtvinga andra sin sexualfientliga moral. Tids nog har vi backat hela vägen till ett totalförbud av porr och all sex annat än missionärsställningen i mörkret.
Samtidigt är samhället på väg i raketfart åt andra hållet. Internet har låst upp människors frihet att göra som de vill utan att exponeras ut framför vänner och familj. Det fungerar som en kontaktyta där det är mer naturligt att träffa likasinnade än att hålla sig till sin egen geografiskt placerade grupp, åldersgrupp eller samhällsklass.
Bildcredits: Chris Blakeley, Kali187
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moral, Moralism, Sex, Sexualitet, Barnporr, Porr, Kärlek, Internet, Jämställdhet
Fantasi, verklighet, våldtäkter och nymoralism
Malin Wollin ondgör sig i Aftonbladet Wendela över det Japanska spelet Rapelay. Spelet är ett i en genre erotiska spel, subgenren handlar om våldtäktsfantasier:
Jag vill veta vem som köper det här spelet. Vem följer efter en ensam tjej på tunnelbanan, drar upp hennes kjol och tränger in i henne.
Är det för grovt att skriva att man tränger in i henne? Man gör ju det.
Och så ska vi bli förvånade när en tonåring våldtar en kamrat och blir hyllad trots dom.
Jag vill veta varför det ska vara så otroligt svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Vi har över ett antal generationer nu lyckats komma fram till att nej, det var nog inte så att rock & roll gjorde de unga till asociala monster, nej, våldet i filmer kladdade inte av sig på tittaren och skapade massmördande freaks, och nej, hårdrockens pentagram gjorde inte lyssnarna till satanister och till sist har vi kommit fram till att Drakar & Demoner inte får ungdomarna att sticka ihjäl varann.
Ibland får jag till och med något sorts hopp om att vi ska lyckas komma fram till att nästa syndabock, dataspelen, också är helt oskyldiga i överbryggandet av klyftan fantasi/verklighet. Människor spelar dagarna i ända mördarsimulatorer, utan att för dens skull bli mördare. Men så fort det handlar om sex, ja då är det förstås något utomordentligt fel på den som spelar.
Denna moralism kommer ur vår sexualfientliga kristna värdegrund, där allt som handlar om sex per automatik är lite smått anmärkningsvärt och fult. Kan man verkligen fantisera om sådant utan att vilja agera ut det? Kombinera detta med lite ny teknologi för en explosionsartad moralpanik som aldrig tycks dö.
Det finns så mycket man kan anmärka på. Rapelay-kontroversen är rolig, eftersom den aldrig tycks dö. Spelet släpptes 2006, vilket alltså innebär att det i allt väsentligt är helt bortglömt — dataspel har inte så lång tid i rampljuset. Det är sedan länge taget ur produktion och säljs inte längre, men allt moralistiskt tjat om det håller det hela tiden framme i någon sorts utdraget superexempel på Streisandeffekten.
Det kan naturligtvis vara svårt att förstå en kultur som inte stigmatiserar denna typ av fantasier lika hårt som vår egen kultur. Det finns ju våldtäktsfantasier även här — det kryllar av erotiska noveller av denna typ, finns en del porrfilmer på ämnet och en hel del människor som gillar att rollspela denna typ av fantasi — för det handlar just om fantasi. Det är otroligt vanligt både bland kvinnor och män att fantisera om våldtäkt — både som offer och förövare. Det hela är dock på tok för stigmatiserat för att någon här skulle få för sig att försöka dra ihop en budget till att bygga ett dataspel.
Wollin undrar om det är sånt här killar fantiserar om?
Är det detta killar drömmer och fantiserar om? Att våldta unga tjejer?
Om du spelar det så gillar du det.
Om du spelar det är du en virtuell våldtäktsman.
Svaret är som bekant ja, killar fantiserar om det. Precis som tjejer. Och på precis samma sätt skulle ingen av parterna tycka om det i verkligheten.
Det som insinueras är att det på något sätt är ohälsosamt att spela ett sådant spel. Att det är sådant här som är orsaken till att våldtäkter förekommer. Jag tycker vi då ska ta oss en titt på statistiken, och jämföra några länder där sådant här trycks undan och några länder där man öppet bejakar sin sexualitet och sina fantasier (Källa FN):
| Land | Våldtäkter per 100 000 invånare |
|---|---|
| Kanada | 78,08 |
| Australien | 77,79 |
| USA | 32,05 |
| Sverige | 24,47 |
| Storbritannien | 16,23 |
| Sydkorea | 12,98 |
| Taiwan | 4,08 |
| Japan | 1,78 |
Så i landet där denna typ av spel är så poppis att det finns en hel industri runt dem är våldtäktsantalet betydligt lägre. Kan kanske bero på att människor inte blir tickande bomber av sexuellt förtryck från en tidig ålder, utan tillåts ha de fantasier de mår bra av…
Uppdatering: Läs även Alfred Holmgrens utmärkta svar till Wollin, Gesters summering av läget och Wollins barnsliga personangrepp till svars.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sex, Sexualitet, Rapelay, Våldtäkt, Dataspel, Fantasi
Moralistiska lagar och protestaktioner
Den stolta Svenska exportvaran sexköpslagen har en motsvarighet i Norge. Där har nu en protestaktion anordnas: Gratis bordeller. Som ett klockrent motexempel mot radikalfeministernas påståenden om att ingen kan tänka sig att sälja sex frivilligt, och den absurda idén om att det inte skulle gå att vara lycklig som sexarbetare (notera den stigmatiserande och nervärderande synen på “horan” som här kommer ifrån feministhåll, snarare än något annat håll).
Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.
Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?
Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?
Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.
Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.
Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.
De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.
Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.
Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.
(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)
Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?
Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.
Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.
Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.
Bildcredits: rileyroxx
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sexköpslagen, sex, kärlek, sexualitet
Gammal kärring lurar ungt lammkött på Internet
Vår tid och vår kultur tycks vara någon sorts mästerskap i vem som bäst kan ge dubbla budskap om andra kulturers bristande valfrihet när det gäller tvångsgifte och dylikt utan att lyckas sopa framför egen dörr. Media hoppar också gärna på och slänger en känga mot dataspelande, som vi ju alla vet är potentiellt skadligt (potentiellt i väntan på resultatet av en statlig utredning så vi kan säga säkert).
Den här gången är det onlinespelet World of Warcraft som (återigen) orsakar moralets förfall i samhället. En gammal kärring fyrbarnsmamma har lurat till sig sex av bara barnet ju! en 15/16-åring (vilken ålder som gäller kan svenska tidningar inte enas om.
Jag vet inte ens var jag ska börja egentligen, så jag drar helt enkelt några citat från artiklarna för analys.
Hon bearbetade pojken genom tusentals mail tills han till slut gick med på att träffa henne.
Det låter ju inte så bra det där… som någonstans mellan en otroligt utdragen online-variant av tjatsex och om hon använde sin ålder och status som någon sorts maktutövande kanske man skulle kunna anse att det var sexuellt utnyttjande. Men vi behöver nog lite mer detaljer om vad “bearbeta” innebär?
De började maila och chatta med varandra och deras samtal blev allt mer intensiva och sexuella.
– Vi har tusentals mail och chattmeddelanden att gå igenom. Hon har varit minst sagt enträgen, säger Matthew Gray på polisens barnporrgrupp i Texas till Huffington Post.
Men vänta nu… han var alltså delaktig i det hela? Hon har varit enträgen, okej, men han då? Att ett par på distans skickar tusentals chattmeddelanden och mail är väl snarare regel än undantag? Att de har ett ökande sensuellt/sexuellt innehåll borde även det vara naturligt allteftersom relationen fördjupas.
Jag har med all säkerhet tusentals chattmeddelanden och mail med min sambo från tiden innan vi flyttade ihop — och då bodde vi ändå bara 45 minuter från varandra, och träffades hela tiden. Relationer mellan människor med Internetvana tenderar att vara ständigt sammantvinade. Man lever tillsammans, snarare än träffas på helgerna och när man råkar vara hemma från jobbet.
Ordvrängandet känner inga gränser. Hon “bearbetade” honom med mail som jag “bearbetar” min sambo om jag masserar hennes axlar eller lagar en fin middag? Man vet ju vad han är ute efter. Snuskhummer!
Hon flög till Kanada och hans hemstad och lockade ut honom från hans hus. Pojken lämnade en lapp åt sin mamma där han skrev att han rymde med en kvinna han älskade.
Nu hänger informationen inte ihop alls, och försöken till omskrivningar är nästan löjliga. Han lämnade en lapp där han skrev att han älskade henne. Gjorde han det under tvång eller? Varför behövde hon annars “locka” ut honom från huset? Vad gjorde hon egentligen för att “locka” ut honom? I min fantasi brukar det mesta vara möjligt, men försök själva att se för ert inre öga en bild av hur kvinnan står på gatan utanför hans hus och försöker “locka” ut honom… hur ser den bilden ut egentligen?
Anyway… Hon flög dessutom från Texas till Kanada för att träffa människan. Det låter som helt otroligt korkat och dyrt om det handlar om en snabbis på ett hotellrum.
Pojkens mamma säger att hans hjärta är krossat.
– Han trodde att han var kär i henne.
Och här kommer vi då till själva kärnan i resonemanget jag inledde med. Mamman har redan valt att pojken ska förälska sig i någon vacker jämnårig flicka. Det går inte an att han själv väljer på något annat sätt. Det är till och med så otänkbart att han inte älskade henne, han bara trodde han gjorde det, har hon bestämt. Tänk om han inbillat sig att han var kär i en annan kille? Sånt strunt kan vi inte ha i vårt samhälle.
Amerkanska dumheter, den här gången, men i Sverige är det ännu värre — här kallar vi det till och med denna sorts frivillig relation för Våldtäkt i någon form av fullständigt kollektivt vansinne. Oscar Swartz kallar det för vår form av hederskultur, och träffar nog rätt med det — här handlar det inte om killen (som uppenbarligen hade det rätt fint), utan om mammans “heder”.
På anti-barnporrorganisationerna världen över vill man gärna göra så stor sak av sånt här som möjligt. Helst visar det att Internet är farligt för både barn och andra, och därför ska censureras, eller förbjudas. I varje fall innebär det att det finns farliga gamla gubbar och kärringar där ute som bara är ute efter att lura våra barn. Tänk på baaaarnen!
De verkar ju ha rätt också, eller hur? Känns det inte som om det blir vanligare med rapporter om den här sortens företeelser? Jag tror mycket väl det kan vara så i alla fall, men av helt andra skäl. Kärlek uppstår ibland där man minst anar det, men det krävs i alla fall tid tillsammans för att kärlek och förälskelse ska utvecklas. Traditionellt har det varit relativt ont om platser och aktiviteter där olika generationer har mötts förutsättningslöst och på lika villkor.
En kultur av åldersseparatism kan man se det som. Men Internet är en förstärkare. World of Warcraft spelas flitigt av folk från 10 till 50, utan att någon bedöms på grund av yttre attribut som ålder.
Det är väldigt fint i vår kultur att tala om hur insidan är det som räknas, samtidigt som det finns en tyst överenskommelse om att det egentligen är utsidan som räknas, och att alla ska träna hur mycket som helst, bara äta sallad och ändå ha ångest över sitt yttre nog för att spendera de sista hundralapparna på lite smink eller hårprodukter.
Men så var det det där med att Internet är en förstärkare… Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.
En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.
Ett par av mina bästa vänner från min tid som World of Warcraft-spelare är betydligt yngre än mig, men beter sig betydligt mer moget än många i min ålder. Men jag har väl förståss lurat till mig hans vänskap? Så måste det vara, snuskgubbe som jag är på nätet (det farliga).
Det är ingen hejd på moralpaniken i vår kultur, och i samband med teknikfobin skapar den en explosion av dumhet som är precis lika skadlig för de inblandade som allt annat tvång när det gäller val av partner.
Hade paret väntat ett år hade det helt plötsligt varit lagligt. Men nu blev det ingen tårdrypande historia om hur de tålmodigt väntade på sin kärlek som i sagornas land, bara ett sorgligt slut om hur moderns heder och samhällets moralism segrade över de små människornas känslor.
Bildcredits: Boom, Mikael Hedberg (cc0)
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kärlek, Moral, Sex, Sexualitet, World of Warcraft
Våldtäktsvansinne
Jag brukar ha nog med bloggar och annat online att läsa på vägen in till jobbet för att låta bli att läsa tidningar, men idag var det av någon anledning ovanligt tyst i bloggosfären. Så jag tog en Metro att bläddra i, och utsatte mig för det stora ointresse som artiklarna däri brukar innebära.
Med ointresset kom dock ett visst obehag denna gång. För första gången ser jag nu hur de nya våldtäktsbestämmelserna appliceras. En man har varit otrogen mot sin sambo med hennes syster… lite omdömeslöst kan tyckas, men vad har det med våldtäkt att göra? Jo, systern är nämligen yngre än 15, vilket gör att all sex är våldtäkt, frivillig eller ej, enligt rådande lagar.
Det märks tydligt att lagändringen fått avsedd effekt här — Metro slår på stora trumman så sensationalistiskt det bara går om hur de har träffats för “övergrepp” på en butikstoalett (för att sambon inte skulle märka något) och hur han “regelbundet förgripit” sig på henne. Rubriken får det att låta som om någon med våld slitit in henne på coops toalett för ett snabbt dåd och sedan försvunnit springande från platsen till skogs.
Detta handlar inte om några övergrepp. Här finns inget lurendrejeri, inga hot och inget tvång, någon skada är varken avsedd eller skedd. Här finns bara ett flerårigt kärleksförhållande mellan två könsmogna individer, som på grund av vissa omständigheter tagit sig sexuellt uttryck just på Coops kundtoalett.
Alldeles oavsett vad man tycker om förhållanden med stor åldersskillnad så gör man alla verkliga våldtäktsoffer en stor otjänst med denna lag… till en början kanske det skapar vad jag förmodar är den avsedda effekten – sex med någon under 15 demoniseras med en hemsk titel, men på sikt? Jag kan bara se framför mig det tvivel som kommer uppstå i samband med begreppet…
“Vad då, en riktig våldtäkt, med tvång? Eller va du med på noterna?”
Förnuftet förlorar. I just det här fallet finns bara ett offer som drabbats av relationen: mannens sambo. Jag förstår precis hur hon måste känt när hon ertappade paret med att kyssas… men ska vi göra otrohet olaglig så kan vi göra det för alla, utan att kalla det något det inte är.
Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.
Det hela kan jämföras med att grov misshandel av en bebis anses vara lite mindre farligt, och att mörda en 15-årig flicka är bara hälften så illa.
Under tiden trampar moralstövlarna vidare och skördar fler offer bland dom som redan är offer för riktiga brott.
Bildcredits: Vargklo
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sex, Moral, Våldtäkt, Lagar, Nyheter
Sextips i feminismens spår
Läkaren och samhällsdebattören Pelle Billing skrev igår om den Manliga sexualiteten (en fortsättning på en tidigare post, även den läsvärd).
Jag tycker det är lite spännande med sex-kneps-löpsedlarna. Man har ju sett ett antal nu, och jag tycker mig kunna urskilja ettvisst mönster. För kvinnor handlar det alltid om att våga och att njuta… som Sexgudinnor:
“Läs om Tina, Camilla och Nina, som är sexgudinnor på sina villkor.”
För män handlar det istället om prestation. Tips om hur du blir bättre på att tillfredsställa, tester för hur “bra” du är, och liknande — om man har tur. I värsta fall (och dessvärre vanliga fall) handlar det helt enkelt om hur män gör misstag, inte räcker till och i allmänhet är helt värdelösa i sängen. A’la Killar – det här bör ni INTE göra i sängen:
“Det verkar inte finnas någon hejd på mannens klumpighet i sängen.”
Det är i princip så att manlig sexualitet fortfarande är ett tabubelagt ämne offentligt. Med ständiga positiva artiklar om kvinnors sexualitet, för att inte nämna serier som Sex and the city har kvinnlig sexualitet i princip avdramatiserats. Det anses fortfarande vara ett spännande och privat ämne, vilket inte ska förväxlas med den tabubeläggning som tidigare funnits (och som fortfarande finns kvar på den manliga sidan).
Efter många diskussioner och en del runtletande online har jag börjat undra om inte det kan få rätt dåliga konsekvenser för män och kvinnor idag. Många män jag talat med känner sig nästintill utnyttjade — de lägger en massa energi på att lära sig bli så bra som möjligt på att ge sina partner njutning, medan partnern i fråga tycks ta det för självklart att mannen får det han behöver, fokuserar på sig själv, och kanske rentutav klagar lite på prestationen.
Den radikalfeministiska dominansen i samhällsdebatten har lett till någon sorts allmän inställning att det är fel för en tjej att göra något bara för en killes skull. Efter otaliga “du ska inte raka dig bara för att han vill det”-kolumner har det skapats en mental blockering i många unga tjejers huvud, som inte är särskilt hälsosam.
Det måste helt enkelt alltid vara okej att göra saker för någon man älskar. Att tuta i unga tjejer att de alltid bara ska bry sig om sig själva är ett ordentligt snedsteg, och att gå ännu längre till att säga att du inte ska göra något bara för att någon annan vill det är riktigt vrickat.
Det behövs här en avdramatisering — det är inte konstigare att raka sig för sin partners skull eller ge oralsex (trots att det inte är favoritaktiviteten) än det är att klä upp sig eller slita en hel eftermiddag för att laga den perfekta romantiska middagen — det kanske inte hör till det man gör utan anledning, men det gör det inte varken förbjudet eller dåligt.
Samtidigt är det i princip tabu för unga killar att prata sex. Det skapas även här en blockering för det egentligt viktiga, när killars fokus hamnar på prestationen. Ämnet blir så laddat att det enda som kommer ut är någon sorts skryt-lögner om erövranden, medan osäkerhet och skuldkänslor över den egna otillräckligheten växer.
Allt det här är, i slutändan, varken bra för kvinnor eller män.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet
Förnuftsförlust
Det finns en del ämnen där moraliserandet direkt tar över. Mycket starka känslor bubblar upp till ytan, förnuftet i princip försvinner, och saker som vanligtvis skulle tyckas vara absurda blir både tänkbara och accepterade.
Fildelningsfrågan är naturligtvis ett sådant ämne, och den fantastiskt absurda idén att vi ska införa ett övervakningssamhälle med en antipirat-polis som opererar på samma sätt som maffian är ett exempel på en sådan reaktion. Men det finns andra också, och ett sådant är sex.
I Sverige har vi sexköpslagen. Den säger att det är förbjudet att köpa en tjänst som någon är villig att sälja, på grund av att någon tredje part (lagstiftaren) anser att det är moraliskt fel att sälja en sådan tjänst. Det absurda i det hela blir tydligt när det faktiskt är okej att ge bort samma tjänst.
Hanna beskriver på ett mycket bra sätt hur det hela rinner över på ett speciellt känsligt område inom sex: ungas sex, pedofili och hebefili, vilket naturligtvis är starkt kopplat till barnpornografi. Absurdheten blir enorm när man ser följderna av denna sorts moraliserande över vem som ska få bestämma över sin egen kropp.
Från USA kommer till exempel berättelsen om Alex (som heter något annat), som med nöd och näppe kom undan 30 års fängelse för ett sådant “barnpornografibrott” när han fick tag på bilder på en 14-årig flicka — trots att han själv var 16 år gammal. Och han är inte ensam om att ha råkat ut för det.
Någonstans dör förnuftet så fort sex kommer på tal som ämne. Att vi i ett samhälle där kondomen existerar över huvud taget moraliserar över vad två unga personer väljer att göra tillsammans är fantastiskt absurdt.
Särskilt underligt är det att det i alla fall behövs någon form av gränsdragning. Låt mig illustrera det hela med sexköpslagen. Lagens förespråkare menar att det ska vara olagligt att ge någon pengar i utbyte mot sexuella tjänster, så låt oss börja med ett sådant scenario:
- Adam letar upp Berits annons på nätet. Han kontaktar henne, hon kommer hem till honom, de har sex, Adam betalar Berit pengar.
Låt mig nu ändra några detaljer. Vad jag vill veta är vad som är gränsdragningen… Vilka av följande alternativ är helt okej, och vilka är olagliga?
- Adam letar upp Berit på ett internetcommunity. Han tycker hon verkar spännande, och de bestämmer att de ska träffas på stan. De tar en fika, snackar lite sex, och Berit tycker det vore spännande att sälja sex till honom. Han accepterar förslaget, de går hem till honom, har sex och Adam betalar Berit pengar.
- Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar kvar, så han betalar några drinkar åt henne i förhoppning att hon ska vilja ha honom. De drar sig senare tillbaks till hans sängkammare och har sex.
- Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar, så han ger henne pengar. Hon köper sig några drinkar och senare går de hem till honom och har sex.
- Berit träffar Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är stenrik så hon går med på att ha ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
- Berit träffar Adam. Hon är intresserad av honom, och han är rik så hon inleder ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
- Berit gifter sig med Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor. Allt hon behöver göra är hålla sig i form och ha sex med honom, vilket passar henne bra.
- Berit gifter sig med Adam. Hon älskar honom, och han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor.
Förhoppningsvis är det rätt tydligt att det inte är själva handlingen som är problemet, utan motivet. Det är alltså helt enkelt så att man moraliserar över hur andra människor tänker… på ett sätt som har mer gemensamt med lagstiftningen i Iran än de flesta sexlagsförespråkare skulle vilja erkänna.
