I de omtänksammas hatstorm

Postat Monday, April 4, 2011 om Sexualitet

Ett tweet spred sig idag och flöt förbi i min Twitterström.

“Asså fyfan kan inte alla sexköpare bara göra världen en tjänst och hänga sig.”

Det fick mig att tänka på ett samband som ganska ofta tycks gälla… har ni tänkt på att det väldigt ofta är de som självutnämnt har mest omtanke för andra människor som går omkring och hatar som mest? Det är solidaritetstrupperna och feministerna som förment står för allas lika värde och rättigheter som är de som önskar livet ur andra stup i kvarten, tryggt övertygade om att egna åsikter är självklara ställningstaganden.

I vårt lilla hörn av världen där feminismen inte står för kvinnans rätt till sin egen kropp som i resten av världen kan det kanske tyckas normalt — här är radikalfeminismens maktargument allenarådande och sexköpare ses som någon sorts våldsutövare, bespottade och så stigmatiserade att man enkelt kan hata dem i all abstrakthet.

Den gemene radikalfeministen och förmodligen även många vanliga Svenssons bild av en sexköpare är därav någon som likställs med en våldtäktsman — onyanserat någon äcklig gubbe som med sitt maktövertag våldför sig på späda flickor som saknar alternativ.

Det är en känslobild som åter och åter krossas av fakta som sipprar in från verklighetens prostitution, vilket knappast biter på nidbilden som nitat sig fast i känslomänniskans hatgrundade inre. Den bild jag får av att läsa forskningsrapporterna om prostitutionen är inte den av en mäktig man ute på erövran, utan den av en tragisk man som kniper efter sista strået. Känslan som drabbar mig är inte hat utan ömkan.

Det är inte berättelsen om någon som tvingar sig på i ett maktgalet rus för att få till ett snabbt knull, utan berättelsen om den ensamme mannen som med mössan i näven kliver på sökandes en stunds närhet och något som kan misstas för kärlek i mörkret… besök som inte helt sällan stannar vid någon nära att bara tala med — horan blir någon sorts amatörpsykolog, vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på mansrollens kvävande inlärda självständighet och motvilja mot att söka hjälp.

Världen är naturligtvis inte så svartvit att någon av bilderna stämmer fullt ut, inte om man ser till det enskilda fallet och verkligen inte om man ser till helhetsbilden  — de två bilderna står som ytterligheter på en skala. Att våga öppna ögonen och se även det begränsande och nedsättande i mansrollen, att våga öppna ögonen för även oliktänkande kvinnors rätt att göra vad de vill med sina kroppar, och framför allt att öppna öronen och lyssna på de verkliga berättelser från de verkliga människor vars talan man säger sig föra är det ärliga att göra.

Dessa nyanser är naturligtvis lite jobbigare att ta in. Det är lätt och behändigt att ha en syndabock, lätt att få se ner på både sexköpare och sexsäljare. Och för all del, fortsätt önska att era medmänniskor hänger sig, utan att riktigt bry er om vilka det är ni talar om eller vilka livsöden det handlar om, vilka omständigheter som leder människor in i en viss situation ni föraktar… men kom bara inte sedan och hävda era ställningstaganden är av någon sorts medmänsklig natur.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Sexoffer?

Postat Tuesday, March 8, 2011 om Sexualitet

Vårt språkbruk kan ibland säga en hel del om våra attityder. Metro körde igår en artikel och löpsedel som förkunnade “Så jagar svenskar efter unga sexoffer”. Det handlade om unga som säljer sex på en annonswebbplats på nätet, och man var mycket noga med att påpeka att tjejerna var offer hela artikeln igenom.

Jag frågar mig lite: “offer för vad?” Ordet i rubriken verkar ju mena på att de är offer för sex, som om sex var något hemskt man “råkade ut för”. Artikeln är ändå rätt tydlig med att det inte rör sig om några övergrepp – tvärt om står det till och med att tjejerna har mängder med kunder att välja på och alltså kan vara väldig petiga i sitt val av kunder.

Pengarna används till lyxkonsumption och man gör en rätt stor sak av att tjejerna “säljer sex från flickrummen” utan att föräldrarna vet vad som pågår. Men ärligt talat – är det verkligen föräldrarnas sak att hålla reda på vem den 17-åriga dottern knullar, var och på vilket sätt?

Med tanke på att tjejerna uppenbarligen gör det hela utan någon form av tvång, och dessutom har möjlighet att vara rätt noga i sina val av kunder undrar jag lite hur man får ihop det till att de är “sexoffer”. Möjligtvis kan jag gå med på att de är “betaltoffer” eller “pengaoffer”, med tanke på att sexet i sig inte utgör något problem om ingen betalning förekommer, enligt gällande lagar. Språkbruket säger i alla fall något om vår syn på sex i det här landet.

Slutligen kräver faktum att Metro skriver ut webbplatsens namn en kommentar: det är rätt bra gratisreklam. Jag undrar hur mycket besökarantalet steg.


Bildcredits: Arty Smokes
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Piratpartiet måste ta ställning för den sexuella integriteten

Postat Monday, October 4, 2010 om Piratpartiet

Hax skriver om Piratpartiets misslyckande i valet, och tar upp behandlingen av Falkvinges radioblunder. Jag håller inte med om att det skulle gå att pinna hela valutgången på att folk tappat förtroende för oss i och med den vändningen – det är i det närmsta lite naivt.

Upphovsrättslobbyn använder barnporrargumentet just för att de vet hur kraftfullt det är när det gäller att spela på folks känslor. Det är därför mycket möjligt att vi förlorade lika mycket röster på utspelet som på vändningen. I ärlighetens namn tror jag inte varken eller spelade så stor roll.

Som jag skrev då hade det utspelet inte diskuterats ordentligt intert, och hade därför inget särskilt brett stöd heller. Däremot måste jag nu när det lugnat sig uttrycka en viss besvikelse över alla de pirater, inklusive funktionärer och aktivister som borde veta bättre, och som ändå reagerade med uttryck av äckel inför utspelet utan att så mycket som försöka tänka igenom den informationspolitiska bakgrunden till det. Jag är ledsen om det låter hårt, men det är exakt den reaktionen som gör att upphovsrättslobbyn och censurivriga politiker får fritt spelrum.

I själva verket finns det otroligt goda anledningar att inte förbjuda innehav av barnpornografi. Till att börja med är det otroligt enkelt att placera bevis hos någon. Vidare är det otroligt problematiskt att vi har rättegångar där bevismaterialet är brottsligt och därför hemligt vilket innebär att dessa står helt utom allmänhetens insikt. Och hur hjälper detta egentligen barnen, på något konkret sätt?

Framför allt är det att vem som helst enkelt kan göras till brottsling som är oerhört problematiskt. Med ett enkelt MMS innehar du plötsligt barnpornografi, vilket är brottsligt, helt utan att du själv gjort något. Själv tycker jag det känns rättssäkerhetsmässigt rimligt att jag ska dömmas för mina egna handlingar, inte för andras.

I den nyaste versionen av lagstiftningen behöver det inte ens vara i ont syfte någon blir brottsling — en flickvän eller pojkvän under 18 som skickar en nakenbild till någon över 18 år, till exempel. Deras sexuella förhållande är lagligt, men bilderna av ena parten eller samvaron är förbjudna för ena parten att inneha.

Detta är bara ett av tecknen på att den sexuella integriteten står under precis lika stort hot som den privata integriteten i övrigt. Piratpartiet har länge hållt sig till ganska stor del borta från den sexuella integriteten, trots det stora engagemanget om privat integritet i övrigt.

Ytterligare ett tecken på att den sexuella integriteten blir allt viktigare för Piratpartiet att ta i är att den står under anfall från de som nu ställt sig på motståndarsidan när det gäller fildelning. Porrproducenterna har nu bestämt sig för att använda skrämselmetoder för att stoppa fildelningen:

– Det kommer att bli rätt så pinsamt för den som hamnar i rätten för att ha spridit en shemale-film, säger Allson Vivas, vd för Pink Visual till AFP.
– Att bli uthängd med sitt namn är förmodligen inte värt risken som de här torrent- och peer-2-peer-användarna tar.

Noterbart här är att detta är ett privat utdömt skamstraff, i klass med Asks färgglada kuvert — det är inte dömandet som är det viktiga, utan stämmandet. Det är misstänkta som ska hängas ut till allmän beskådan, och det är pinsamt för dem just för att deras sexuella integritet brutits. Redan shemales är känsligt, men den naturliga fortsättningen av detta är naturligtvis att hänga ut människor som spridit bögporr. Ni kan ju fundera en stund på vad en sådan sak skulle kunna innebära i ett land som USA.

Piratpartiets engagemang för integriteten gäller fildelarna, gäller medborgarna, men slutar gälla på sängkammargränsen. På annat sätt kan jag inte förklara en vägran att sätta sig emot något som sexköpslagstiftningen. Det protesteras något ordentligt när det sker räder mot fildelare, men samma tänkande ska tydligen inte gälla någon som vill ha sex.

Jag vet att även detta är ett känsligt område för många, men ska man på något rimligt sätt stå upp för den privata integriteten kan man inte sedan komma och anse att det ska vara okej för polisen att slå till om man betalar för något som annars vore okej att göra, och den omedelbara konsekvensen att polisen rotar i folks sexliv.

Det är därför dags att partiet tar ställning mot en integritetsfientlig sexuallagstiftning, på samma sätt som vi tagit ställning mot annan integritetsfientlig lagstiftning. Polisen ska inte övervaka din privata korrespondens, varken på nätet eller i brevlådan, och lika lite bevaka dina sexuella vanor, varken på nätet eller i sängkammaren.


Bildcredits: Jenny Addison

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kvällspressens ohederlighet

Postat Thursday, July 15, 2010 om Media

Aftonbladets ordinarie och vikarierande ansvariga utgivare vinglar nu fram över pressetikens landskap likt en jagad man på ett minfält. Ju mer information som kommer till ytan om publiceringen av Littorinaffären, desto mer oklart framstår beslutet att publicera.

Ordinarie ansvarige utgivare Jan Helin skriver ett inlägg om publiceringen:

“På onsdagkväll beslutar vi därför att göra en mycket ovanlig publicering. Vi beslutar att säga a, men inte b. Den ovanliga publiceringen har två syften:

  1. Berätta att det finns en annan möjlig förklaring än den som Littorin själv gav på presskonferensen.
  2. Tydliggöra att vi alltså fortfarande jobbar med historien och behöver Littorins förklaring.”

Detta rimmar illa med vad som faktiskt stod i den artikeln. Där påstod Aftonbladet att man publicerade halva storyn eftersom Littorin inte längre var offentlig person, vilket skulle respekteras genom att resten inte publiceras. På detta lät det som om man inte tänkt publicera resten över huvud taget, vilket borde vara mycket genomskinligt för alla som någonsin läst skvallerkvällspressen — och mycket riktigt räckte Aftonbladets “respekt” för Littorins privatliv ungefär en halv vecka.

Aftonbladet påstår vidare att hela anledningen att man inte publicerat var att Littorin inte dementerat uppgifterna direkt, vilket är anmärkningsvärt. Håller “bevisen” eller håller de inte? Om de gör det så bör väl artikeln publicerat oavsett nekande, annars bör väl artikeln inte publiceras alls, utom vid ett erkännande? Vi får i alla fall inte veta, eftersom Aftonbladet envist upprepar “bevisen är trovärdiga” men vägrar visa upp några bevis över huvud taget.

Enligt Littoring själv har han dessutom dementerat uppgifterna till Aftonbladet, tämligen direkt. Det vet Aftonbladet inget om, och har inte dementerat vad jag vet. Istället denna rant:

“Han har då haft fyra dygn på sig att kontakta Aftonbladet och svara på våra frågor eller dementera de uppgifter han visste att vi hade. Men inte förrän vi publicerat uppgifterna dementerar han.

Hur trovärdigt är det? Den frågan kräver ingen större betänketid för att besvaras. Det är inte trovärdigt alls.”

Jag tycker vi applicerar tidningens egen logik om trovärdighet här på den här storyn själv. För fyra år sedan köper en man sex av en kvinna. Han kallar sig något namn, säger sig jobba med finans i Gamla Stan i Stockholm. Senare (hur mycket senare får vi inte veta) tycker hon sig få syn på honom på TV — det är Littorin.

Så går det fyra år. Kvinnan slutar någon gång under perioden att sälja sex. Som av en händelse får hon nu helt plötsligt för sig att det vore en bra idé att berätta för Aftonbladet om händelsen fyra år tidigare. Aftonbladet “jobbar med det” “en längre tid”, och det slumpar sig så att storyn är färdig för publicering just i tid för Almedalsveckan när alla strålkastare är riktade mot politikerna där.

Aftonbladet konfronterar honom med uppgifterna, och vi vet historien därifrån via en onödigt utdragen process där Aftonbladet utan tvivel sålde många lösnummer på ett antal artiklar en dag i taget som avslöjade allt mer. Man säger sig ha “trovärdiga bevis” men vill inte lägga fram dessa. Kvinnan sägs “vara trovärdig” men förblir anonym. Hur trovärdigt är det? Till skillnad från Aftonbladet vill jag hellre att ni drar era egna slutsatser än att jag ska försöka lägga dem i munnen på er.

För mig känns det hela mest dumt. Har Littorin köpt sex? Jag vet inte. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om den saken. Visst kan man tolka hans beteende som suspekt, men samtidigt är det bara suspekt utifrån Aftonbladets uppgifter… och just nu vill jag nog inte lita på Aftonbladets uppgifter till någon större grad.

Samtidigt beter sig Aftonbladet som en buffel, kräver dementi signerad i blod och låtsas som om man över huvud taget tänkt på Littorins integritet eller på pressetik i soppan. “Tänker vi inte publicera med hänsyn till att han inte längre är en offentlig person” har blivit “Det hade varit publicistiskt oförsvarbart att tiga” på en vecka.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Samtidigt, i sexuella avundsjukans och moralismens land

Postat Sunday, July 11, 2010 om moral

Jag hade inte tänkt kommentera hela affären. Men efter att Aftonbladet på tre dagar gått från “Åh så etiska vi är som inte publicerar detaljerna” till “extra! extra! snaskiga detaljer” så tar expressen över och vräker ut “nyheten” att före detta arbetsmarknadsministern “sex-chattat med okända på nätet“.

När rimligheten i lagen har försvunnit för länge sedan och en misstanke om att ha betalat för sexet i sig istället för att betala för drinkarna som föregick sexet så blir precis allt sexuellt löpsedelsstoff.

Samtidigt tävlar bloggare och krönikörer i att utmåla Littorin som en riktigt otäck människa och allt han gjort som olagligt, moraliskt oförsvarbart och, och, och… äckligt! Vad sägs till exempel om denna, signerat Kullenberg:

“Jaha. Men vad känner hon i så fall för gamla fru Littorin? Hon som Littorin lämnade när han fick syn på en yngre och fräschare kvinna. En som inte hade fött tre barn.
Man hade ju trott att våran Mona skulle ställa sig på kvinnornas sida. Det har hon sagt i vart fall. Att hon anser att kvinnor blir sämre behandlade i samhället.”

Jaha? Så kvinnor behandlas sämre i samhället, eftersom män kan hålla på och lämna dem hur som helst. Fy, så kan vi inte ha det! Svär man evig trohet till någon ska det väl gälla i evighet också? Om man har kuk, det vill säga… en kvinna kan ju inte tvingas att stanna hos någon hon inte älskar? Han slår henne säkert också.

Nej, får försöka lägga undan sarkasmen en stund, och återvända till hur något så alldagligt som sexchattande med okända kvinnor på nätet blir stornyheter. I ett land där sexualmoralen alltmer blir en blöt filt över ansiktet på människor, som kväver alla möjliga aspekter av inre lust.

Där uppstår ett intresse som bottnar i någon sorts konfliktande mellanting mellan spännande avundsjuka över någon som förmodligen har ett mer intressant sexliv än vi själva och en sexmoralism som misstänkliggör allt sex som sker utanför den tillåtna normen: i förhållanden, heterosexuellt och utan suspekta inslag som rollspelande, våldssex eller förnedring.

Denna norm är så ingrodd i radikalfeminismens Sverige att människor som Wennstam inte ens funderar över vad det innebär att hon sätter sin sexualsyn och moral över alla andras när hon funderar över varför de män som inte köper sex inte gör det:

“De kanske tycker att det är osmakligt, de tycker att det är riskfyllt, eller att sex är något som ska ske mellan två människor med ömsesidighet, lust och respekt.”

Jag själv tycker inte att sexköp är osmakligt. Riskerna är minimala. Jag tycker själv att sex är något som ska ske mellan två fria självständiga människor som tycker att sex är en bra idé, oavsett lust, respekt och annat — och trots detta köper jag själv inte sex (direkt — eftersom jag drar in betydligt mer pengar i förhållandet med min sambo kan man se det som att jag hela tiden betalar för sex, bland annat). Wennstam fortsätter:

På samma sätt som det inte är ett vanligt manligt beteende att slå sin fru för att hon har varit otrogen eller vill skiljas, så kan de allra flesta normalt funtade män lösa det där med tillfredsställelse på egen hand eller med en kvinna som faktiskt vill ligga med honom utan betalning.

Jaha, men varför skulle det spela någon roll? Precis som många kan fixa sin mat utan att betala en snabbmatskedja för att tillreda den innebär det inte att folk inte ska ha rätten att köpa sin mat hur de vill. Ändå lagar jag gärna mat till min sambo och gäster hos oss, men vill nog gärna ha betalt om jag skulle laga mat som arbete.

Det hela kommer ur en syn att (manlig) sexualitet är något fult, direkt nedstiget från en urkristen sexualsyn där någon tanke om att sex bara ska få förekomma i samband med kärlek och äktenskap är allenarådande. Lagstiftningen är bara en utökad del av den stigmatisering som utförs mot sexsäljare.

Så då landar vi i nuvarande situation där Littorin totalt döms ut som jorden avskum efter en misstanke som tycks vara otroligt svag. Aftonbladet har lyckats hitta en före detta sexsäljerska som klämt ur sig följande:

“Till mig hade han sagt att han jobbade i Gamla stan med finans, att han hjälpte de som har medicinskt patent att hitta investerare. Men nu är jag helt övertygad om att det var Sven Otto Littorin”

Man häpnar över bevisen. Jag kan inte ens föreställa mig vad Littorin går igenom just nu, men det jag kan föreställa mig är illa nog. Man kan nog anse att han borde hanterat det hela annorlunda, men kan man kräva alla rätt i en så pressad situation? Endast Aftonbladet har något att vinna på det hela i bästa kvällstidningsstil där rykten omvandlas till lösnummerförsäljning. Kanske finns ett inslag av humor i ironin i att en moderat blir första mottagare av det skamstraff Beatrice Ask propagerat för, och får betala för dubbelmoralen i sin kovändning när det gäller just sexköp.

Min enda förhoppning är att detta i kombination med beställningsutvärderingen om sexköpslagen på något sätt öppnar upp för en debatt om lagen igen. Någon gång måste detta land vända bort från denna kränkande och kvävande väg och återge medborgarna deras sexuella frihet och rätten över sina egna kroppar.


Bildcredits: roberthuffstutter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Piratpartiets dolda agenda avslöjad

Postat Sunday, March 28, 2010 om Replik

Tänk så svårt det blir när man vill svartmåla någons politik, men inte har några argument. Tur att det alltid går att hoppa på någon person istället. Rolf Erikson drar nytta av det när han hoppar på Rick Falkvinge. Argumentationen är minst sagt rörig, men går ungefär så här:

  1. Rick tycker att Ask ska avgå.
  2. I Bjästa förekom en våldtäkt följd av mycket otrevligt beteende från delar av samhället.
  3. Vilket är Ricks fel eftersom han inte varnade pojken i tid, eller i alla fall en följd av att Rick tycker Ask ska avgå.

Hänger ni med?

Inte jag heller, men läs gärna det hela i hans inlägg. Han pressas naturligtvis rätt hårt i kommentarerna, och följer upp med en häpnadsväckande insikt, som fortsättning på argumentationen ovan:

  1. Rick (och hela Piratpartiet) måste ha en dold agenda.

Okej…

Anne Kekki reagerade starkt (vilket man kan förstå), och i kommentarerna där förklarar Rolf äntligen vad det egentligen handlar om:

Däremot kan jag inte förstå hur delgivning av misstänkt för brott eller hämtning för förhör kan ske anonymt. Färgade kuvert är att ta i men anonyma kuvert och privatklädda poliser i privatbilar är också fel.

Rolf håller alltså helt enkelt med Ask om att det där med oskuldspresumption inte är så viktigt. Tack, då vet vi.

Tyvärr är den reaktionen allt för vanlig. Inte nog med att man friskt blandar ihop olika brott, som människohandel, sexköp, våldtäkt och misshandel i en enda salig röra… i den starka känslomässiga reaktionen på hur grovt eller allvarligt (eller “äckligt”) ett brott är kräver man helt enkelt en syndabock, och den som först misstänks ligger ju nära till hands. Man står inte ut med att säga “vi vet inte vem som gjort det, eller ens om det skett” när någon misstänks ha gjort något.

Därför vill man frångå hela rättsprocessen och få döma folk själv. Inte på samhällsnivå, nej, fängelse först efter dom — men utfrysning, stigma och mobbning — visst! Kanske kan man tänka sig att ta tillbaks det ifall det visar sig att någon annan blev dömd för brottet? Men i många fall är det ju så att ingen döms, och då döms den som misstänkts men friats ändå av samhället runtomkring.

Det är just den här sortens drevmentalitet som rättsstaten är byggd att skydda mot. Den kan aldrig skydda mot att grannarna får nys om något och blänger argt, men den kan göra sitt bästa för att misstänkta brottslingar ska anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisats. I det ingår att inte tala om för grannarna om dom inte direkt berörs av det som hänt.

Att sitta på sin höga pidestal och fördöma andra är lätt, men fundera då en stund på hur lätt det vore att få någon misstänkt för ett brott som köp av sexuella tjänster? Även om misstankarna avskrivs direkt efter ett första förhör så är ju skadan redan skedd. Jag vill gärna veta hur Rolf tänker förklara sitt lila kuvert för grannarna då, och hur stor chans han tror att det är att dom slutar blänga när han svurit sig oskyldig.


Bildcredits: 姒儿喵喵, Jeezny

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Moralistiska lagar och protestaktioner

Postat Thursday, February 25, 2010 om moral

Den stolta Svenska exportvaran sexköpslagen har en motsvarighet i Norge. Där har nu en protestaktion anordnas: Gratis bordeller. Som ett klockrent motexempel mot radikalfeministernas påståenden om att ingen kan tänka sig att sälja sex frivilligt, och den absurda idén om att det inte skulle gå att vara lycklig som sexarbetare (notera den stigmatiserande och nervärderande synen på “horan” som här kommer ifrån feministhåll, snarare än något annat håll).

Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.

Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?

Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?

Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.

Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.

Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.

De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.

Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.

Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.

(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)

Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?

Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.

Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.

Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.


Bildcredits: rileyroxx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Förnuftsförlust

Postat Friday, June 12, 2009 om Politik

Det finns en del ämnen där moraliserandet direkt tar över. Mycket starka känslor bubblar upp till ytan, förnuftet i princip försvinner, och saker som vanligtvis skulle tyckas vara absurda blir både tänkbara och accepterade.

Fildelningsfrågan är naturligtvis ett sådant ämne, och den fantastiskt absurda idén att vi ska införa ett övervakningssamhälle med en antipirat-polis som opererar på samma sätt som maffian är ett exempel på en sådan reaktion. Men det finns andra också, och ett sådant är sex.

I Sverige har vi sexköpslagen. Den säger att det är förbjudet att köpa en tjänst som någon är villig att sälja, på grund av att någon tredje part (lagstiftaren) anser att det är moraliskt fel att sälja en sådan tjänst. Det absurda i det hela blir tydligt när det faktiskt är okej att ge bort samma tjänst.

Hanna beskriver på ett mycket bra sätt hur det hela rinner över på ett speciellt känsligt område inom sex: ungas sex, pedofili och hebefili, vilket naturligtvis är starkt kopplat till barnpornografi. Absurdheten blir enorm när man ser följderna av denna sorts moraliserande över vem som ska få bestämma över sin egen kropp.

Från USA kommer till exempel berättelsen om Alex (som heter något annat), som med nöd och näppe kom undan 30 års fängelse för ett sådant “barnpornografibrott” när han fick tag på bilder på en 14-årig flicka — trots att han själv var 16 år gammal. Och han är inte ensam om att ha råkat ut för det.

Någonstans dör förnuftet så fort sex kommer på tal som ämne. Att vi i ett samhälle där kondomen existerar över huvud taget moraliserar över vad två unga personer väljer att göra tillsammans är fantastiskt absurdt.

Särskilt underligt är det att det i alla fall behövs någon form av gränsdragning. Låt mig illustrera det hela med sexköpslagen. Lagens förespråkare menar att det ska vara olagligt att ge någon pengar i utbyte mot sexuella tjänster, så låt oss börja med ett sådant scenario:

  • Adam letar upp Berits annons på nätet. Han kontaktar henne, hon kommer hem till honom, de har sex, Adam betalar Berit pengar.

Låt mig nu ändra några detaljer. Vad jag vill veta är vad som är gränsdragningen… Vilka av följande alternativ är helt okej, och vilka är olagliga?

  • Adam letar upp Berit på ett internetcommunity. Han tycker hon verkar spännande, och de bestämmer att de ska träffas på stan. De tar en fika, snackar lite sex, och Berit tycker det vore spännande att sälja sex till honom. Han accepterar förslaget, de går hem till honom, har sex och Adam betalar Berit pengar.
  • Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar kvar, så han betalar några drinkar åt henne i förhoppning att hon ska vilja ha honom. De drar sig senare tillbaks till hans sängkammare och har sex.
  • Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar, så han ger henne pengar. Hon köper sig några drinkar och senare går de hem till honom och har sex.
  • Berit träffar Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är stenrik så hon går med på att ha ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
  • Berit träffar Adam. Hon är intresserad av honom, och han är rik så hon inleder ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
  • Berit gifter sig med Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor. Allt hon behöver göra är hålla sig i form och ha sex med honom, vilket passar henne bra.
  • Berit gifter sig med Adam. Hon älskar honom, och han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor.

Förhoppningsvis är det rätt tydligt att det inte är själva handlingen som är problemet, utan motivet. Det är alltså helt enkelt så att man moraliserar över hur andra människor tänker… på ett sätt som har mer gemensamt med lagstiftningen i Iran än de flesta sexlagsförespråkare skulle vilja erkänna.

Comments Off