I de omtänksammas hatstorm

Postat Monday, April 4, 2011 om Sexualitet

Ett tweet spred sig idag och flöt förbi i min Twitterström.

“Asså fyfan kan inte alla sexköpare bara göra världen en tjänst och hänga sig.”

Det fick mig att tänka på ett samband som ganska ofta tycks gälla… har ni tänkt på att det väldigt ofta är de som självutnämnt har mest omtanke för andra människor som går omkring och hatar som mest? Det är solidaritetstrupperna och feministerna som förment står för allas lika värde och rättigheter som är de som önskar livet ur andra stup i kvarten, tryggt övertygade om att egna åsikter är självklara ställningstaganden.

I vårt lilla hörn av världen där feminismen inte står för kvinnans rätt till sin egen kropp som i resten av världen kan det kanske tyckas normalt — här är radikalfeminismens maktargument allenarådande och sexköpare ses som någon sorts våldsutövare, bespottade och så stigmatiserade att man enkelt kan hata dem i all abstrakthet.

Den gemene radikalfeministen och förmodligen även många vanliga Svenssons bild av en sexköpare är därav någon som likställs med en våldtäktsman — onyanserat någon äcklig gubbe som med sitt maktövertag våldför sig på späda flickor som saknar alternativ.

Det är en känslobild som åter och åter krossas av fakta som sipprar in från verklighetens prostitution, vilket knappast biter på nidbilden som nitat sig fast i känslomänniskans hatgrundade inre. Den bild jag får av att läsa forskningsrapporterna om prostitutionen är inte den av en mäktig man ute på erövran, utan den av en tragisk man som kniper efter sista strået. Känslan som drabbar mig är inte hat utan ömkan.

Det är inte berättelsen om någon som tvingar sig på i ett maktgalet rus för att få till ett snabbt knull, utan berättelsen om den ensamme mannen som med mössan i näven kliver på sökandes en stunds närhet och något som kan misstas för kärlek i mörkret… besök som inte helt sällan stannar vid någon nära att bara tala med — horan blir någon sorts amatörpsykolog, vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på mansrollens kvävande inlärda självständighet och motvilja mot att söka hjälp.

Världen är naturligtvis inte så svartvit att någon av bilderna stämmer fullt ut, inte om man ser till det enskilda fallet och verkligen inte om man ser till helhetsbilden  — de två bilderna står som ytterligheter på en skala. Att våga öppna ögonen och se även det begränsande och nedsättande i mansrollen, att våga öppna ögonen för även oliktänkande kvinnors rätt att göra vad de vill med sina kroppar, och framför allt att öppna öronen och lyssna på de verkliga berättelser från de verkliga människor vars talan man säger sig föra är det ärliga att göra.

Dessa nyanser är naturligtvis lite jobbigare att ta in. Det är lätt och behändigt att ha en syndabock, lätt att få se ner på både sexköpare och sexsäljare. Och för all del, fortsätt önska att era medmänniskor hänger sig, utan att riktigt bry er om vilka det är ni talar om eller vilka livsöden det handlar om, vilka omständigheter som leder människor in i en viss situation ni föraktar… men kom bara inte sedan och hävda era ställningstaganden är av någon sorts medmänsklig natur.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Sexoffer?

Postat Tuesday, March 8, 2011 om Sexualitet

Vårt språkbruk kan ibland säga en hel del om våra attityder. Metro körde igår en artikel och löpsedel som förkunnade “Så jagar svenskar efter unga sexoffer”. Det handlade om unga som säljer sex på en annonswebbplats på nätet, och man var mycket noga med att påpeka att tjejerna var offer hela artikeln igenom.

Jag frågar mig lite: “offer för vad?” Ordet i rubriken verkar ju mena på att de är offer för sex, som om sex var något hemskt man “råkade ut för”. Artikeln är ändå rätt tydlig med att det inte rör sig om några övergrepp – tvärt om står det till och med att tjejerna har mängder med kunder att välja på och alltså kan vara väldig petiga i sitt val av kunder.

Pengarna används till lyxkonsumption och man gör en rätt stor sak av att tjejerna “säljer sex från flickrummen” utan att föräldrarna vet vad som pågår. Men ärligt talat – är det verkligen föräldrarnas sak att hålla reda på vem den 17-åriga dottern knullar, var och på vilket sätt?

Med tanke på att tjejerna uppenbarligen gör det hela utan någon form av tvång, och dessutom har möjlighet att vara rätt noga i sina val av kunder undrar jag lite hur man får ihop det till att de är “sexoffer”. Möjligtvis kan jag gå med på att de är “betaltoffer” eller “pengaoffer”, med tanke på att sexet i sig inte utgör något problem om ingen betalning förekommer, enligt gällande lagar. Språkbruket säger i alla fall något om vår syn på sex i det här landet.

Slutligen kräver faktum att Metro skriver ut webbplatsens namn en kommentar: det är rätt bra gratisreklam. Jag undrar hur mycket besökarantalet steg.


Bildcredits: Arty Smokes
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sexförbud

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Sexualitet

Sydsvenskan rapporterar om att en 16-årig flicka nu åtalas för sex. Det sex hon åtalas för är med två 14-åriga pojkar, och det är lite symptomatiskt att sydsvenskan just beskriver det som att hon åtalas för sex. Vi har slutat ens låtsas att det har något med våldtäkt, tvång eller utnyttjande att göra. Nu åtalar vi ungdomarna helt enkelt för att de haft sex.

Det handlar alltså om någonstans mellan 366 och 730 dagar som skiljer dessa ungdomar åt i ålder, något som förmodligen vida överstigs i den genomsnittliga relationen. Detta är ytterligare ett fall där jag har svårt att tänka mig att varken flickan eller pojkarna förstår vad problemet  är, utan det snarare är överbeskyddande föräldrar eller omgivning som satt emot.

Om flickan och pojkarna kunnat hålla sig i mellan 1 och 365 dagar så hade det hela plötsligt blivit lagligt — trots att det är väldigt svårt att argumentera att de två pojkarna skulle växt upp och blivit “mogna” under den tiden. Nu är det istället ett mycket allvarligt brott.

Brottsrubriceringen är nu sexuellt utnyttjande av barn, vilket jag också reagerade lite på. Vanligtvis ska ju all sex med minderåriga kallas Våldtäkt numera… och gör det i regel också när det är den manliga sexpartnern som är den äldre i relationen.

Oavsett vad rättssystemet väljer att kalla det slås nu flickans (och förmodligen pojkarnas) liv i småbitar av något som inte skadat någon, och som i alla rimliga regelverk borde vara deras ensak.

Samtidigt kommer nu en utredning om att det bör bli olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som gäller idag är alltså att det är olagligt att ha sex med någon som visar sin ovilja att ha sex. Det som ska gälla nu är att det blir olagligt att ha sex med någon som inte vill, vilket denna person dock inte behöver tala om. Här avkrävs alltså en hel del tankeläsning. Ingen av de inblandade  med såg något problem med den saken.

Utredaren förklarar för Rapport att det ändå inte behöver vara så strikt:

“Det är inte så att det ska vara skriftligt eller ens muntligt. Tänker man efter om hur mänskligt samspel fungerar så är det inte så det går till. Det är tillräckligt att det manifesteras genom medagerande som successivt ökad intimitet mellan två människor.

Detta är alltså tänkt att åtgärda de problem som finns i dagsläget där man inte kan bevisa att något tvång funnits. Hur man istället tänkt att det ska vara lättare att bevisa att något medagerande inte funnits övergår mitt förstånd — såvida man inte menar att det helt enkelt inte ska behövas några bevis längre, utan att det räcker med att någon säger sig inte ha velat haft sex för att mannen ska dömas (det är ju alltid en man).

Varken Ask, som tycker förslagen är superbra, eller utredaren själv verkar ha lagt någon större vikt vid begreppet rättssäkerhet. Att ha sex över huvud taget är snart ett minfält för män i Sverige, där det är ett lotteri om man kommer anklagas och dömas. Sexakten är en öppning, där kvinnor kan utnyttja mäns kåthet till att få en hållhake på dem — ett fast grepp där de alltid kan få det hela att verka som ett övergrepp i efterhand, i ett land där rättssäkerhet i princip inte finns för män som i samband med vårdnadstvister anklagas för både det ena och det andra, ofta helt utan bevisning (läs den länken om du över huvud taget har någon åsikt om rättssäkerhet i Sverige).

Samtidigt passar man i utredningen på att föreslå ökade straff för just det brott som flickan som detta inläggs början handlade om begick, vilket är en del av lagstiftningen man annars tycker fungerar utmärkt. Jag undrar om pojkarna håller med.


Bildcredits: Dan A’Vard

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem ska egentligen få ligga med vem?

Postat Tuesday, October 12, 2010 om Replik

På bloggen Oh the irony! postades för några dagar sedan ett inlägg om homofobin i samhället, angående de våldsamheter som uppstått i samband med en pridefestival. Ett citat:

“Jag skiter i vad din bibel, koran, mamma, farbror eller låtsaskompis säger – vuxna, frivilliga människor får vara kära i vem de vill, och ha sex med vem de vill! Alla som försöker begränsa den rättigheten är sopor på mänsklighetens avskrädeshög.”

Jag postade en lite sarkastisk kommentar om alla de begränsningar som finns i vårt samhälle för vad som anses vara okej sex och mellan vilka, och ur det uppstod sedan en intressant diskussion om bland annat sex inom familjer.
Ungefär började diskussionen så här:

“Varför tycker du inte det är okej?”

“Det kan bli missbildade barn”

“Ska folk med genetiska sjukdomar inte få ligga heller då?”

“Mm, jo, det är inte konsekvent men det känns inte rätt ändå. Hur ser du på det?”

Där skrev jag ett svar som var så långt att det kändes lika bra att posta det här, eftersom det drog in på en massa ämnen som säkert är tabu och som säkert verkar främmande för en hel del människor. Jag tar det som en chans att försvara. Så här skrev jag:

Jag tänker så här: Om två vuxna människor känner att de älskar varandra, varför ska jag komma och sätta mig över deras kärlek? Om två könsmogna människor utan något tvång eller utnyttjande väljer att ha sex, varför ska någon annan få bestämma att det inte ska tillåtas? Varför ska min bedömning om vem som är lämplig för vem vara viktigare än deras?

Jag är liberal. Jag tror inte på att sätta mig över andra människors självbestämmanderätt, inklusive rätten om bestämmande över den egna kroppen och sexualiteten.

Syskonsex kan jag inte säga något om, för jag har ingen syster, men för min del “känns” det fel med våldssex, med homosex, med avföringssex och med en hel del annat. Av det drar jag slutsatsen att det inte är rätt för mig. Men såvida ingen tvingar någon till något så har jag helt enkelt ingen rätt att lägga mig i det om någon annan hänger sig till det, och inte heller någon vilja.

Det evolutionärsbiologiska argumentet är ett skenargument. Det visar sig nämligen om man kontrollerar saken att risken för missbildningar inte är ens i närheten av lika stor som för individer i andra grupper, vars rätt att skaffa barn vi inte inskränker. Då landar man i den sortens äckel-känsla/känsla av “fel” som varit orsaken till så mycket förtryck i mänsklighetens historia. Den känslan av “felaktighet” är grundad i tradition och inte så mycket annat. Samma känsla av felaktighet kände människor förr om homosexualitet.

Ett annat argument jag hört är att förälder/barn-relationer aldrig är jämställda eftersom det alltid finns en ojämn maktbalans. Det är ett argument jag kan köpa, men det säger ingenting om syskonförhållanden eller kusinförhållanden eller annat.

I allmänhet försöker jag hålla mig borta från att vilja inskränka människors rätt att göra vad de än önskar av anledningar som den… “det känns som”. Så länge ingen skadar någon annan bör människor ha rätt att leva sina liv precis som de vill.

Läs gärna hela diskussionen.

Min ursprungliga kommentar nämnde inte sex mellan föräldrar och barn, men däremot sex mellan generationer, vilket är något jag skrivit om förut, då i samband med hur internet agerar som en mötesyta för människors inre:

Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.

En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.

Andra exempel på hur detta slår fel på är i den senaste våldtäktslagstiftningen, där all sex med ungdomar under 15 år är att klassa som våldtäkt:

Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

Piratpartiet måste ta ställning för den sexuella integriteten

Postat Monday, October 4, 2010 om Piratpartiet

Hax skriver om Piratpartiets misslyckande i valet, och tar upp behandlingen av Falkvinges radioblunder. Jag håller inte med om att det skulle gå att pinna hela valutgången på att folk tappat förtroende för oss i och med den vändningen – det är i det närmsta lite naivt.

Upphovsrättslobbyn använder barnporrargumentet just för att de vet hur kraftfullt det är när det gäller att spela på folks känslor. Det är därför mycket möjligt att vi förlorade lika mycket röster på utspelet som på vändningen. I ärlighetens namn tror jag inte varken eller spelade så stor roll.

Som jag skrev då hade det utspelet inte diskuterats ordentligt intert, och hade därför inget särskilt brett stöd heller. Däremot måste jag nu när det lugnat sig uttrycka en viss besvikelse över alla de pirater, inklusive funktionärer och aktivister som borde veta bättre, och som ändå reagerade med uttryck av äckel inför utspelet utan att så mycket som försöka tänka igenom den informationspolitiska bakgrunden till det. Jag är ledsen om det låter hårt, men det är exakt den reaktionen som gör att upphovsrättslobbyn och censurivriga politiker får fritt spelrum.

I själva verket finns det otroligt goda anledningar att inte förbjuda innehav av barnpornografi. Till att börja med är det otroligt enkelt att placera bevis hos någon. Vidare är det otroligt problematiskt att vi har rättegångar där bevismaterialet är brottsligt och därför hemligt vilket innebär att dessa står helt utom allmänhetens insikt. Och hur hjälper detta egentligen barnen, på något konkret sätt?

Framför allt är det att vem som helst enkelt kan göras till brottsling som är oerhört problematiskt. Med ett enkelt MMS innehar du plötsligt barnpornografi, vilket är brottsligt, helt utan att du själv gjort något. Själv tycker jag det känns rättssäkerhetsmässigt rimligt att jag ska dömmas för mina egna handlingar, inte för andras.

I den nyaste versionen av lagstiftningen behöver det inte ens vara i ont syfte någon blir brottsling — en flickvän eller pojkvän under 18 som skickar en nakenbild till någon över 18 år, till exempel. Deras sexuella förhållande är lagligt, men bilderna av ena parten eller samvaron är förbjudna för ena parten att inneha.

Detta är bara ett av tecknen på att den sexuella integriteten står under precis lika stort hot som den privata integriteten i övrigt. Piratpartiet har länge hållt sig till ganska stor del borta från den sexuella integriteten, trots det stora engagemanget om privat integritet i övrigt.

Ytterligare ett tecken på att den sexuella integriteten blir allt viktigare för Piratpartiet att ta i är att den står under anfall från de som nu ställt sig på motståndarsidan när det gäller fildelning. Porrproducenterna har nu bestämt sig för att använda skrämselmetoder för att stoppa fildelningen:

– Det kommer att bli rätt så pinsamt för den som hamnar i rätten för att ha spridit en shemale-film, säger Allson Vivas, vd för Pink Visual till AFP.
– Att bli uthängd med sitt namn är förmodligen inte värt risken som de här torrent- och peer-2-peer-användarna tar.

Noterbart här är att detta är ett privat utdömt skamstraff, i klass med Asks färgglada kuvert — det är inte dömandet som är det viktiga, utan stämmandet. Det är misstänkta som ska hängas ut till allmän beskådan, och det är pinsamt för dem just för att deras sexuella integritet brutits. Redan shemales är känsligt, men den naturliga fortsättningen av detta är naturligtvis att hänga ut människor som spridit bögporr. Ni kan ju fundera en stund på vad en sådan sak skulle kunna innebära i ett land som USA.

Piratpartiets engagemang för integriteten gäller fildelarna, gäller medborgarna, men slutar gälla på sängkammargränsen. På annat sätt kan jag inte förklara en vägran att sätta sig emot något som sexköpslagstiftningen. Det protesteras något ordentligt när det sker räder mot fildelare, men samma tänkande ska tydligen inte gälla någon som vill ha sex.

Jag vet att även detta är ett känsligt område för många, men ska man på något rimligt sätt stå upp för den privata integriteten kan man inte sedan komma och anse att det ska vara okej för polisen att slå till om man betalar för något som annars vore okej att göra, och den omedelbara konsekvensen att polisen rotar i folks sexliv.

Det är därför dags att partiet tar ställning mot en integritetsfientlig sexuallagstiftning, på samma sätt som vi tagit ställning mot annan integritetsfientlig lagstiftning. Polisen ska inte övervaka din privata korrespondens, varken på nätet eller i brevlådan, och lika lite bevaka dina sexuella vanor, varken på nätet eller i sängkammaren.


Bildcredits: Jenny Addison

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barnporr som valfråga?

Postat Tuesday, August 3, 2010 om Rättssäkerhet

Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.

Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.

Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.

Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.

Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.

Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.

Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.

Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.

Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?

Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.

När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.

Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.

Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.

Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.


Bildcredits: spodzone

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

“På Internet”

Postat Tuesday, July 13, 2010 om Informationspolitik

Unga har känt sig otrygga på internet. Unga har utsatts för oönskade inviter på internet. Unga har sett saker de inte velat se på internet. Larmrapporterna duggar tätt, och man får gärna intrycket av att det där Internet är ett hemskt ställe.

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.


Bildcredits: mubblegum

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Samtidigt, i sexuella avundsjukans och moralismens land

Postat Sunday, July 11, 2010 om moral

Jag hade inte tänkt kommentera hela affären. Men efter att Aftonbladet på tre dagar gått från “Åh så etiska vi är som inte publicerar detaljerna” till “extra! extra! snaskiga detaljer” så tar expressen över och vräker ut “nyheten” att före detta arbetsmarknadsministern “sex-chattat med okända på nätet“.

När rimligheten i lagen har försvunnit för länge sedan och en misstanke om att ha betalat för sexet i sig istället för att betala för drinkarna som föregick sexet så blir precis allt sexuellt löpsedelsstoff.

Samtidigt tävlar bloggare och krönikörer i att utmåla Littorin som en riktigt otäck människa och allt han gjort som olagligt, moraliskt oförsvarbart och, och, och… äckligt! Vad sägs till exempel om denna, signerat Kullenberg:

“Jaha. Men vad känner hon i så fall för gamla fru Littorin? Hon som Littorin lämnade när han fick syn på en yngre och fräschare kvinna. En som inte hade fött tre barn.
Man hade ju trott att våran Mona skulle ställa sig på kvinnornas sida. Det har hon sagt i vart fall. Att hon anser att kvinnor blir sämre behandlade i samhället.”

Jaha? Så kvinnor behandlas sämre i samhället, eftersom män kan hålla på och lämna dem hur som helst. Fy, så kan vi inte ha det! Svär man evig trohet till någon ska det väl gälla i evighet också? Om man har kuk, det vill säga… en kvinna kan ju inte tvingas att stanna hos någon hon inte älskar? Han slår henne säkert också.

Nej, får försöka lägga undan sarkasmen en stund, och återvända till hur något så alldagligt som sexchattande med okända kvinnor på nätet blir stornyheter. I ett land där sexualmoralen alltmer blir en blöt filt över ansiktet på människor, som kväver alla möjliga aspekter av inre lust.

Där uppstår ett intresse som bottnar i någon sorts konfliktande mellanting mellan spännande avundsjuka över någon som förmodligen har ett mer intressant sexliv än vi själva och en sexmoralism som misstänkliggör allt sex som sker utanför den tillåtna normen: i förhållanden, heterosexuellt och utan suspekta inslag som rollspelande, våldssex eller förnedring.

Denna norm är så ingrodd i radikalfeminismens Sverige att människor som Wennstam inte ens funderar över vad det innebär att hon sätter sin sexualsyn och moral över alla andras när hon funderar över varför de män som inte köper sex inte gör det:

“De kanske tycker att det är osmakligt, de tycker att det är riskfyllt, eller att sex är något som ska ske mellan två människor med ömsesidighet, lust och respekt.”

Jag själv tycker inte att sexköp är osmakligt. Riskerna är minimala. Jag tycker själv att sex är något som ska ske mellan två fria självständiga människor som tycker att sex är en bra idé, oavsett lust, respekt och annat — och trots detta köper jag själv inte sex (direkt — eftersom jag drar in betydligt mer pengar i förhållandet med min sambo kan man se det som att jag hela tiden betalar för sex, bland annat). Wennstam fortsätter:

På samma sätt som det inte är ett vanligt manligt beteende att slå sin fru för att hon har varit otrogen eller vill skiljas, så kan de allra flesta normalt funtade män lösa det där med tillfredsställelse på egen hand eller med en kvinna som faktiskt vill ligga med honom utan betalning.

Jaha, men varför skulle det spela någon roll? Precis som många kan fixa sin mat utan att betala en snabbmatskedja för att tillreda den innebär det inte att folk inte ska ha rätten att köpa sin mat hur de vill. Ändå lagar jag gärna mat till min sambo och gäster hos oss, men vill nog gärna ha betalt om jag skulle laga mat som arbete.

Det hela kommer ur en syn att (manlig) sexualitet är något fult, direkt nedstiget från en urkristen sexualsyn där någon tanke om att sex bara ska få förekomma i samband med kärlek och äktenskap är allenarådande. Lagstiftningen är bara en utökad del av den stigmatisering som utförs mot sexsäljare.

Så då landar vi i nuvarande situation där Littorin totalt döms ut som jorden avskum efter en misstanke som tycks vara otroligt svag. Aftonbladet har lyckats hitta en före detta sexsäljerska som klämt ur sig följande:

“Till mig hade han sagt att han jobbade i Gamla stan med finans, att han hjälpte de som har medicinskt patent att hitta investerare. Men nu är jag helt övertygad om att det var Sven Otto Littorin”

Man häpnar över bevisen. Jag kan inte ens föreställa mig vad Littorin går igenom just nu, men det jag kan föreställa mig är illa nog. Man kan nog anse att han borde hanterat det hela annorlunda, men kan man kräva alla rätt i en så pressad situation? Endast Aftonbladet har något att vinna på det hela i bästa kvällstidningsstil där rykten omvandlas till lösnummerförsäljning. Kanske finns ett inslag av humor i ironin i att en moderat blir första mottagare av det skamstraff Beatrice Ask propagerat för, och får betala för dubbelmoralen i sin kovändning när det gäller just sexköp.

Min enda förhoppning är att detta i kombination med beställningsutvärderingen om sexköpslagen på något sätt öppnar upp för en debatt om lagen igen. Någon gång måste detta land vända bort från denna kränkande och kvävande väg och återge medborgarna deras sexuella frihet och rätten över sina egna kroppar.


Bildcredits: roberthuffstutter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Våldtäkt, misshandel och rättsapparaten som vapen

Postat Friday, June 4, 2010 om Rättssäkerhet

I många diskussioner om våldtäkter, kvinnosyn och annat har det ibland kommit upp tankar om att en del våldtäktsanmälningar kanske, kanske, kanske skulle kunna vara resultatet av att kvinnor i vårt svårt sexualfientliga land vaknat upp dagen efter och ångrat sig, och därmed anmält en våldtäkt för att komma undan slampa-stigmat, komma undan anklagelser om otrohet eller valfritt annat skäl.

Denna typ av tanke blir i allmänhet hårt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är också detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart så att någons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en våldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.

Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.

Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:

Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.

ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” då hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola våldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är både en förolämpning mot våra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.

Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.

Med det i åtanke är det en skrämmande tanke åklagaren framför, som inte har något att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder på BDSM så får du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “ångra sig” och sätta dig bakom lås och bom, gärna med ett saftigt skadestånd som bonus. Med tanke på att det redan förekommer vårdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin på skogsbranden.

Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.

Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.

Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.


Bildcredits: nullalux

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I sexualfientlighetens land

Postat Saturday, May 22, 2010 om moral

De senaste dagarna har gått i sexualfientlighetens tecken. Den första nyheten handlar om kampanjen mot langning av alkohol som drog igång i veckan, med en affisch om din dotters kyskhet. Det finns naturligtvis många problem med detta, läs Hanna Wagenius som förklarar hur kvinnor kanske skulle kunna få vara mer än sitt kön, eller projO och Livbåten som gör kopplingen till hederskultur.

Det som bekymrar mig mest med detta är att det är så sexualfientligt, och att detta sitter så djupt i vår kultur att det inte är något som reflekteras över. Detta med starka kopplingar till en enorm jämställdhetsproblematik där könens sexuella stereotyper lever och mår väl.

Det förutsätts nästan vara så att tjejer inte vill ha sex, alls. Å andra sidan är det “killarna” som lurar till sig sex med alkoholens hjälp. Kvinnligt sex är tabu, lite fint och måste skyddas bakom murar så det inte släpps för fritt — gärna äktenskap kanske? Manligt sex är å andra sidan fult, äckligt och nästan per definition övergrepp — eller i alla fall misstänkt. I vilket fall som helst är sexet något vi bör hålla oss borta från.

Den andra nyheten är att lagen om tittförbud för barnpornografi har godkänts av riksdagen. Detta innebär bland annat en urvattning av vad barnpornografi egentligen innebär och att det blir straffbart att avsiktligt titta på “barnpornografiskt” material.

Lagen om tittförbud har ett kryphål, som både Intensifier och HAX påtalar: om man nu inför den eftersträvade censuren (som ju redan finns i Sverige), så kan man inte sedan utnyttja tittlagen (eftersom personen i fråga ju inte fått se någon barnpornografi).

Detta kommer naturligtvis att åtgärdas. Jag är övertygad om att de etablerade politikerna kommer att lösa detta problem genom att införa möjligheten till ett “försök till”-brott, där det räcker med att man går in på en blockerad sida för att begå en brottslig handling. Det är den naturliga utvecklingen som följer av denna sorts lagstifning.

Vi har fjärmat oss så pass långt bort från det ursprungliga syftet (att hindra sexuella övergrepp på barn) att hela lagstiftningen nu saknar relevans. Det har slutat handla om brott som skadar någon annan människa, eller ens något som skulle kunna leda till brott som skadar någon annan människa. Nu handlar det om en rent sexualfientlig moralistisk jakt. Denna jakt bedrivs dels på “snuskgubbar”, i något som egentligen bara går ut på att moralistiska översittare vill spärra in personer som “äcklar” dem på mycket lösa grunder.

Jakten bedrivs dock även på de (i princip uteslutande kvinnliga) ungdomar som inte behagar inrätta sig under det kristliga idealet om “renlighet” (dvs avhållsamhet), vilket i förlängningen leder fram till en höjning av åldersgränsen för sexuellt umgänge. Denna mobbning av sexuellt aktiva ungdomar är så djupt ingrodd i vårt samhälles moralistöversittare att ingen ens reagerar på en annons likt stoppa langningens innan den trycks upp och tapetseras upp runtom i landet.

Händerna på täcket. Spara dig till bröllopsnatten.

Det är inte svårt att se hur detta leder i direkt riktning mot ingrepp även mot vuxenpornografi. Förebildslandet i frågan är ju Australien, där det redan är förbjudet för kvinnor med små bröst att medverka i porr, och där det nu är tänkt att tullen ska få leta reda på porr på datorer som medtags över gränsen (exakt vad som skall göras med den porr som hittas är oklart).

Det hela är så långsökt för normalt funtade människor att det blir fullständigt genomskinligt — allt detta kopplas till samma rädsla för “barnporr”, som i slutändan botnar i ett sexualfientligt moralistiskt förmynderi. Någon faktisk koppling till barn finns inte längre, bara vissas begär att påtvinga andra sin sexualfientliga moral. Tids nog har vi backat hela vägen till ett totalförbud av porr och all sex annat än missionärsställningen i mörkret.

Samtidigt är samhället på väg i raketfart åt andra hållet. Internet har låst upp människors frihet att göra som de vill utan att exponeras ut framför vänner och familj. Det fungerar som en kontaktyta där det är mer naturligt att träffa likasinnade än att hålla sig till sin egen geografiskt placerade grupp, åldersgrupp eller samhällsklass.


Bildcredits: Chris Blakeley, Kali187

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,