Rosthög

Postat Saturday, March 25, 2017 om Myndigheter

Eftersom jag precis betalat värdet på en rätt fräsig sportbil i enbart restskatt så känner jag att jag jag har någon form av behov att yttra mig här. Det finns en hel del att diskutera utifrån sina olika synsätt i Sverige – ska vår stat vara en sportbil med alla möjliga sorters helt onödiga bling-funktioner, eller en vanlig arbetsbil som får jobbet gjort på ett helt oglamoröst sätt? En del går så långt att tycka att det räcker väl med en rostig cykel…

Jag vill ändå säga att det viktigaste problemet är att vi betalar för sportbilen, men vad vi får är en rostig skrotbil från 1954 som stått i skogen de senaste 25 åren. En del av blinget funkar fortfarande bra, men startmotorn hackar och underhållet kostar en hel del…

Wroom wroom, Sverige.

Helt enkelt: svensk skatt är inte “hög”, internationellt sett. Den är helt “absurdt fucking jävla mongo-hög”, men värdet vi får ut av den är vansinneslågt – det läggs miljoner på bullshit, byggs sportarenor, beställs kommun-pamps-tavlor, genuscertifieras höger och vänster, köps feelgood new age-mumbo jumbo som läkemedel och satsas stenhårt på kamelfarmar. Kommuner “sätts på kartan” i aldrig tidigare skådat tempo!

Samtidigt har våra grundläggande samhällsfunktioner klåfingrigt NPM-ats sönder till den milda grad att sjukvården flaggar för att patientsäkerheten inte kan upprätthållas och polisen riktar in sig på mängdbrotten för att få upp statistiken så mycket att de brott som folk faktiskt bryr sig om – de som har faktiska offer – inte hinns med. Och låt oss inte ens snegla på möjligheterna att försvara landet från angrepp.

Kort fattat: Precis varenda viktig samhällsfunktion håller på att rasa i bitar, accompanierat av ett ständigt ökande skatteuttag. Svaret på detta är i allmänhet lite roliga videoklipp där någon går omkring på en spårvagn och sarkastiskt utroppar “så här ser det ut när landet går sönder”, och det visas en större vilja att diskutera om det verkligen ska kallas för “no-go”-zon än att fundera på om det är ett problem i samhället som gjort att begreppet ens kommit upp för diskussion.

Inget parti lyfter detta som ett problem på riktigt. Visst, både rött och blått block snackar om att “sverige håller på att gå sönder” i opposition, men sen i regeringsställning är allt okej igen, kör på som vanligt. “Haha, inget hände #lastnightinsweden” – men handen på hjärtat, va det inte mer av ett lyckligt sammanträffande? För de följande 5 nätterna skedde ett antal mord följt av lite vardagliga upplopp.

Hela politiken genomsyras av någon sorts masspsykosliknande super-naivitet, där skattepengarna till synes är oändliga medel (om det inte handlar om något vitalt, det vill säga) och där invånarna indoktrinerats i vänstertankar så länge att man glatt sväljer allt snack om skattesänkningar som “att ta från staten”.

Vänstern tror allt löses genom att ta ut mer skatt att slösa bort. Högern har helt givit upp det ideella perspektivet och snackar bara om att skatten ska sänkas på rent ekonomiska grunder. Friheten som värdefull i sin egen rätt är bortglömd, och att folk skulle ha någon sorts grundläggande rätt till sina egna pengar är ett helt utomjordiskt koncept i sammanhanget.

Så vad händer? SD dyker upp och har iaf en syndabock – och ärligt talat är det inte konstigt att folk vänder sig dit i ett läge där alla etablerade politiker tävlar i oansvarig världsförnekelse och oändlig givmildhet allt medan vanligt folk känner ett litet nostalgiskt längtande efter tiden då “Hej, hej” var en hälsningsfras snarare än en önskan om donerade pengar, polisen kunde undersöka sådant som inbrott och misshandel snarare än enbart storsatsa på fildelning – och då man inte behövde oroa sig för att behöva föda sin förstfödda i vägrenen på motorvägen.

Vart vill jag då egentligen komma med detta? Well… jag skulle hellre köpt en faktisk sportbil för pengarna jag betalade i restskatt. En del av er känner mig och vet att jag har jobbat hårt på ett sätt som en fikapausinväntande offentligt anställd aldrig kunnat drömma om de senaste 10 åren eller nått sånt, så jag känner på något sätt att det vore lite kul om jag fick bestämma över… säg, kanske i alla fall hälften… av dom intjänade pengarna själv…? Det låter inte som ett helt oresonligt krav tycker jag?

Men om jag nu ska betala motsvarande summa i skatt så vill jag iaf få en “samhällsbil” som fortfarande kan rulla framåt för egen maskin. Och ursäkta mig om jag tycker att det här är ett jävla muppland när inte ett enda av de politiska partierna tycks hålla med. Sure, det debateras lite om fluffet – men mest om vart fluff-pengarna ska gå. Samtidigt kan jag inte komma på en enda samhällsinstitution som fungerar ens i närheten av som den ska. Alltså inte ens nästan.

Ja, Skatteverket då kanske… men poliserna slutar i drivor med löner som är hemskt låga, akutmottagningarna har väntetider som chockar folk som kommer hit från betydligt fattigare länder, skolan har helt byggts om från lärosäte till imse vimse genusuppfostringshem, Migrationsverket tar 15 år på sig att behandla folk som kommer hit och slänger sen ut dom på grund av formella skitsaker – men låt oss för all del se till att folk som “traumatiserats” av att åka och hjälpa ISIS skära halsen av folk får en lägenhet, stackarna.

Varje fall har någon gång en landning, och när betongen kommer rusande kommer det göra ont. Någon gång kommer bubblan med alla föreställningar om “föregångslandet sverige” att brista, och jag känner bara att jag önskar att det händer snart.

Tjänstemannaansvar. En fullständigt prestigefri återgång till fungerande styre över vitala samhällsfunktioner utan NPM, utan räknade poäng. Ett totalt jävla analt fokus på kärnverksamhet och inget annat i skola, i vård, i polis, i försvar. Och framför allt, en RADIKAL nedskärning av allt som inte handlar om att samhällets basfunktioner ska fungera. Gjorde man allt det skulle vändningen kunna komma. Jag tror man skulle kunna sänka skatten rejält också – andra länder visar att det är helt möjligt. Men i alla fall hade jag kunnat känna att det va lite “häftigt att betala skatt” då.

Men det kommer inte hända, för det finns inget politiskt alternativ som förespråkar det. Så för egen del fortsätter jag att ha ögonen på andra länder med lägre muppfaktor. Det finns mycket som håller mig kvar här… men någon gång kommer min vilja att acceptera ett heltrasigt samhälle att ta slut. Och tja, då kan jag ju köpa mig en sportbil i något annat land, samtidigt som jag kan betala en mer rimlig andel skatt och få ut lite mer fungerande samhällsfunktion av det.

Udda, egentligen, att det känns helt extremistiskt att säga så här.

Totalhaveri i svenska skolan

Postat Tuesday, April 5, 2011 om Myndigheter

Maciej Zaremba har fått beröm här på bloggen förut. Nu är han på gång igen med en ny artikelserie, denna gång om svenska skolan och dess bekymmer. Första delen finns att läsa på DN:s webbsida. Även HAX kommenterar.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om svenska myndigheter och det bemötande man får där, men i princip allt återgår till det HAX skriver om — den totala frånvaron av någon som helst sorts ansvar för att saker blir rätt. Jag har dessutom skrivit om den totala brist på anpassning till verkligheten som skolan uppvisar, och här går de båda ämnena ihop.

Jag kan inte säga mer än jag gjort i länkarna ovan utan att upprepa mig känner jag, så jag låter bli. Det som jag fann extra intressant denna gång var det som nådde mig via twitter. StaffanLindblad skickade mig en länk till Charlotte Lindblads blog. Hon är alltså den ansvariga politiker som omnämns i artikeln.

Intressant i sammanhanget är att Staffans twitterprofil ser i princip identisk ut som en spambot. Hade jag inte kunnat språket hade jag omedelbart blockerat och rapporterat för spam. Det är tweet på tweet med samma text och samma länk. Eftersom ämnet intresserar mig är det ändå trevligt att läsa “andra sidan” av berättelsen.

I Charlottes blogpost försöker hon få det till att Zarembas artikel skulle vara ett inlägg med tydlig inriktning för ett förstatligande av skolan, vilket man lätt kan se inte är fallet då man läser artikeln — Zaremba pekar tydligt ut den Finska skolan som ett föredöme, och noterar att den är kommunal.

Kommentarsektionen som följer är det som intresserar mig mest. Den är en stilstudie i exakt det som Zaremba beskriver — den totala avsaknanden av ansvarstagande eller utkrävande av ansvar någonstans inom organisationen. Någon ställde den direkta frågan om de som orsakat denna katastrof kommer hållas ansvariga på något sätt. Charlotte slog ifrån sig med att ingen ska behöva hängas ut offentligt… frågan preciserades: kommer något ansvar över huvud taget utkrävas? Kan dessa personer glatt jobba vidare med samma sak? Detta fick över huvud taget inget svar.

Det krävs en svensk politiker för att påstå att det inte finns något som helst samband mellan budgeten för en skolas undervisning och dess kvalitet. Inget som helst problematiserande om att den svenska skolans kvalitet i princip befunnit sig i fritt fall ett flertal decennier nu. Inga funderingar om att något kanske är fel. Skolinspektionen tyckte att skolan var på rätt väg 2009, påpekar Charlotte, och duckar skickligt för faktum att skolan nu fått ett hårt krav på sig att förbättras eller tvångsförstatligas i höst.

För Charlotte och alla andra politiker i det här landet handlar det just om det. Skolinspektionens rapporter. Budgetposter. Grafer. Siffror. Samtidigt är det hela generationer av ungdomar som går ut skolan utan att lära sig särskilt mycket. Människor vars hela framtid skrivs och vars möjligheter förstörs. Någon särskilt stor ångest över det uppvisas i alla fall inte från Charlottes sida.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off on Totalhaveri i svenska skolan

Argumentera, ni som tror på könsmaktsordningen

Postat Wednesday, October 6, 2010 om Jämställdhet

Nour El-Refai skriver på Newsmill om den debatt som var i SVT om filmen “Tusen gånger starkare”. Inlägget har fått titeln “Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen“. Hon menar i korthet att om man inte håller med om världsbilden att flickor är förtryckta så bör man hålla käften, eller hatar kvinnor.

Det är lite aggressivt. Jag har svårt att veta riktigt var jag ska börja. Emma skriver om att inte ta åt sig, men det är lite svårt att inte göra det. Både i egenskap av man och i egenskap av någon som inte tror på rimligheten i uttryck som att ett kön förfördelas till det andras fördel blir jag nämligen rent ut sagt påhoppad i artikeln.

Som jag tolkar det vill Emma anta en slags “ta inte åt dig om du inte gjort något fel”-devis, vilket kanske vore en bra modern version av “vänd andra kinden till”. Om just jag inte bidrar till förtrycket var det nog inte menat till dig, så att säga… men det har lite klang av det klassiska rasistiska feltänket att hata invandrare, men inte just den invandrade polaren… han är ju sjysst. Själv tar jag åt mig när jag får anklagelser riktade mot mig, vilket jag dessvärre får i artikeln på många sätt.  Men låt mig börja med att svara på några citat.

Filmen “Tusen gånger starkare” debatterades på SVT Debatt i går. En film om könsroller, som borde lett till en debatt som äntligen ifrågasätter könsrollerna i klassrummen och som tvingar lärarna att ifrågasätta sin pedagogik, och hur de reproducera könsstrukturer. Men det finns inget problem, påstod debattdeltagare. Flickorna hittar på.

För att svara på det måste jag nog börja med detta: Livet är jävligt jobbigt. Det gäller för väldigt många människor, och det är inte sällan vi av en eller annan anledning känner oss orättvist behandlade. Inte särskilt gäller detta under uppväxten. Skolmiljön är supertuff, och det odlas där friskt en kultur om att den som minst bryr sig om undervisningen är coolast.

Jag är övertygad om att flickorna inte hittat på sina känslor. Men lika övertygad är jag om att dessa känslor inte nödvändigtvis behöver betyda att det förekommer ett strukturellt förtryck. Nedgrävd i sina egna bekymmer ser det så klart ut som om pojkarna mår så bra så, och det kanske är lätt att dra slutsatsen att de förtrycker flickorna då.

Borde lärarna tänka mer på flickorna då? Man bör kanske ha en mer nyanserad bild… i den statliga utredningen om jämställdhet i skolan från 2009 hittar vi en utgångspunkt. Där ges vi inte alls samma ensidiga bild. Flickorna får inte lika mycket uppmärksamhet av lärarna, känner sig i större grad stressade än pojkarna och anger själva att de mår sämre. Det är viktiga problem. Samtidigt lägger lärarna större vikt vid det flickorna säger, lyssnar inte så noggrannt på pojkarna, som har svårt att söka hjälp för saker och i större grad tar livet av sig.

I själva verket är det flickorna som presterar bäst resultat, till den milda grad att man inleder undersökningar när killarna på en skola presterar bättre än tjejerna.

Det förekommer till och med ren könsdiskriminering mot pojkar — för jämförbara resultat får flickorna högre betyg. Jag har själv utsatts för sådan diskriminering av en lärare som var både rasist och radikalfeminist — när klassen tröttnat och krävde att få göra en inlämningsuppgift under pseudonym förändrades vilka betyg uppgifterna gavs radikalt — flickorna fick inte bättre betyg längre och killen med grekiskt-klingande efternamn fick bra betyg på uppgiften.

Flickorna säger ju att de upplever att de är förtrycka i klassrummet, varför lyssnar ni inte på dem? Varför fortsätter ni förtrycka dem när de är modiga nog att äntligen säga ifrån? Är Sverige verkligen inte redo för debatten?

Utifrån min erfarenhet med den rasist-feministiska läraren får man då fråga sig, är jag också förtryckt? Varför bör jag “hålla käften”, när de inte ska det? Det är ingen debatt när man inte får ha en avvikande åsikt om vad som orsakar ett fenomen utan att bli tillsagd att hålla käften, och det är inte att förtrycka dem att  ha en annan åsikt om vad som format situationen.

En lite nyare statlig utredning (från i år), av en av världens mest framstående proffesorer på området, konstaterar att det finns en pojkkris i utbildningsväsendet. Pojkarna presterar sämre i grundskolan och studerar i mycket mindre del än tjejerna vidare på högskola. Resultatet är att det inom en generation kommer att råda en “omvänd könsmaktsordning”, om man nu vill uttrycka sig i de termerna — klyftan blir snarare större för varje år som går än jämnas ut.

Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det?

Notera den andra meningen här. Det är ett klockrent exempel på det som brukar kallas en härskarteknik, och som av mycket feministisk argumentation påstås vara något som män trycker ner kvinnor med — eller för att vara precis är det två stycken i ett (vi kan alltså här leka “finn två härskartekniker”-leken, om ni vill).

Det jag egentligen tycker är intressant är det första påståendet. Det finns mycket riktigt mängder av forskning på området, som ger en rätt mångsidig och detaljerad bild av en komplicerad samvaro mellan könen och behandling av individer som representanter för något av könen. Denna forskning är tyvärr dock i princip aldrig en del av genusvetenskapen, eftersom denna inte intresserar sig för den. Den faller istället under allmän samhällsforskning om relationsvåld, inom mansforskning eller någon annan gren.

Genusforskningen är annars en gren som tycks full av dårar som vill forska om Trumpeter som manssymbol, om genus inverkan på husdjur utfört av den enda institution inom svensk akademi där man tycker det är okej med en könsfördelning på 95/5 och där man istället för den vanliga vetenskapliga metodiken av ifrågasättande framför att det är en “psykologisk motreaktion mot att ta in verkligheten” att tvivla, vilket därför ska bekämpas.

Jag skäms över er lärare som satt i debatten igår. Helena Meclaom, du borde bli av med din lärarlicens bums. “Jag har inte sett filmen, men jag fattar poängen” börjar hon. Nej, du fattar fan ingenting.

Återigen detta förnekande av skilda åsikter. Det handlar inte om att inte förstå, det handlar om att inte hålla med. Sedan kommer en slag under bältet om att lärare som inte håller med ska fråntas sin lärarlicens om de vågar yttra sig. Vissa försöker redan i kommentarerna bortförklara det hela med att det var en reaktion och inget att lyssna på, vilket jag hade haft mer till övers för om det inte redan varit så att människor i Sverige fått sparken för att de inte bugat för den rådande feministiska ideologin.

Det hela blir inte till mer än ett påhopp då Nour tar till det ack så vanliga slagträt hos feminister — att beskylla alla oliktänkande för att vara förtryckare. Det polariserar, det sårar och det leder ingenstans.

Nour El-Refai argumenterar helt enkelt inte, hon kommer bara med ett aggressivt påhopp i ett fält i stort behov av saklig information och debatt. Likaså står på andra sidan Pär Ström som outtröttligt letar konspirationsteorier om feministernas elakhet istället för att komma med konstruktiva argument.

Själv hör jag hellre sakliga argument än påhopp om förtryck och överordning vare sig hit eller dit… så min uppmaning blir, egentligen oavsett vad du tycker eller tror om könsmaktsordningen: Håll inte käften. Presentera dina argument och bidra till en bättre diskussion, där alla sidor av frågan belyses.


Bildcredits: Peter John Chen, Christian Heller

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

“Ni vill ju modernisera Sverige”

Postat Tuesday, September 7, 2010 om Piratpartiet

Bland alla vi pratade med i lördags fanns en grupp på tre killar som kom fram, för unga för att få rösta i valet. Vi kunde i alla fall trösta med ett par piratpins och snackade med dom om partiet en stund. Deras enda intryck av partiet innan vi började prata handlade om fildelning… så dom undrade naturligtvis vad vi hade för annan politik.

Vi pratade lite allt möjligt med dom. Om övervakning, integritet och annat förstås, men även om hur piratpartiets värderingar kan applicerasskolpolitik. Någonstans i detta får en av killarna en insikt, och utbrister:

“Men, ni vill ju modernisera Sverige!”

… ja, så kan man nog säga det. Ibland krävs det att någon annan sätter ord på något för att det ska låta precis så enkelt som det är. Vi vill modernisera Sverige, ta landet in i informationseran, där alla andra har stagnerat och tävlar om att bäst bevara eller möjligtvis riva ner i lägst hastighet.

Det är därför våra principer om medborgarrätt leder till så radikalt annorlunda utfall när det gäller försäkringskassan. För där de etablerade partierna är helt fast i diskussioner om procentsatser hit och dit än att konstatera att det är åt helvete att hela Sveriges befolkning utmålas som ett gäng fuskare när vi råkar bli sjuka, att de allra svagaste ska avkrävas bevis på sin oskuld. Man har blivit så fast i gamla mönster att det inte ens framstår som möjligt att ta ett steg tillbaka, identifiera vad som är fel och sedan fixa det, oavsett om metoderna inte är de traditionella.

Särskilt för en ung kille som släpar sig igenom ett föråldrat skolsystem måste detta vara något av en sensation. Där vuxenvärlden svikit och eleverna bedöms godtyckligt av lärare som inte ens har i närheten samma grepp om teknologin som är världens nya kundskapsspridare, bara för att sedan landa i en enorm ungdomsarbetslöshet, där uppenbarar sig plötsligt något nytt.

Någon som förstått, inte bara hur den nya generationen lever för sin delade kultur, utan även hur de växer upp i en ny sorts samhälle, där föräldrarna och skolan inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Ja, Sverige har halkat efter. Och ja, det är dags för en modernisering.


Bildcredits: Gilderic

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

På vänsterfronten intet nytt

Postat Friday, January 22, 2010 om Integritet

Vänsterblocket vill gärna profilera sig som att de är integritetens vänner. När högern har slagit till med FRA och IPRED och när Bildt mycket ihåligt säger sig vara integritetens förkämpe men samtidigt inte förstår problemet med FRA, öppnas naturligtvis en jättestor möjlighet för röd-gröna blocket.

I ord tar socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet chansen. Riv upp FRA, säger man (men IPRED är bara lite fel, det kan vi lappa och laga). Förresten, (s) vill nog ha en FRA-lag ändå, men man vill undersöka det lite extra först… jag vet inte exakt vad jag ska tolka alla dessa budskap som.

Nu kommer dessutom en socialdemokratisk riksdagsledamot med en fråga om det inte vore lite najs med fler övervakningskameror? Nere för räkning efter en höger-näve och helt knockad av en vänstersving? Är det ingen i riksdagen som fattat något om integritet över huvud taget?

Så kameror då? Vore det inte bra med lite fler kameror, så vi kan förhindra brott? Man kan till att börja med se på den forskning som gjorts, som kommit fram till att kameror minskar brottsligheten ibland (ungefär hälften av fallen), ibland ökar brottsligheten (i en fjärdedel av fallen) och i övriga fall inte har någon effekt. Det verkar ju bra, förbättring oftare än försämring? Tyvärr är förbättringen i brottsligheten ynka 4%.

En snabb sökning tycks indikera att det förekommer en del skolbränder i landet. I genomsnitt tycks det röra sig om ungefär en brand i månaden, vilket då skulle innebära att man genom att sätta upp heltäckande kameraövervakning runt samtliga landets skolor skulle kunna förhindra en brand var 25:e månad eller så.

Nackdelen med kameror? De spelar in vad man annars skulle kunna anta var privat, och kanske förevigar dina klumpigaste stunder — eller varför inte intima stunder? Just skolor och liknande miljöer som nämns i socialdemokratens fråga är också platser där det är som allra mest illa med pinsamheter. Hela skolgången är enda stor vandring i statusträsket, och få saker trycker ner någon så mycket som att göras till åtlöje inför klassen.

Att det dessutom spelas in av en kamera och någon i vaktbåset skrattar gått åt ditt missöde är extra trist. Och Full Mental Straightjacket förklarar med all önskvärd tydlighet problemet: system läcker. När din värsta dag i skolan hamnat på youtube och spridits till hela skolan på Facebook, hur bra mår du då? Eller när den där hemliga kärlekens kyss fastnat på band och skickats runt till alla…?

Till och med militärens högteknologi missbrukas för att någon tyckte det var roligt att tjuvkika från avstånd, och nätet glömmer inte — det snarare förstärker och vips är det inte bara en road helikopterbesättning som sett er i bilen utan halva världen.

Problemet här är inte vakten som frestades för mycket att lägga upp filmen på youtube eller helikopterpiloten, vilket man kanske kan tycka. Problemet är att frestelsen fanns där över huvud taget — med en aldrig sinande ström av nya övervakningskameror så ökar frestelsen och det händer garanterat alltmer ofta.

Nästa problem är ändamålsglidningen som oundvikligen följer. När vi nu har kameror över hela skolan, varför då inte använda dem för att spåra skolkande elever?

När våra skolor helt givit upp kampen mot mobbning, hjälplöst flyttar runt mobbade istället för mobbare, när utbildningen tagit baksätet och snålheten tagit framsätet i en institution där eleverna kan lära lärarna mer om IT än omvänt, så kanske det borde vara andra saker som man fokuserade på? Kan det rentav vara så att det finns en djupare bakomliggande orsak här till dessa bränder?

Kan vara något att effektivisera, rentav.


Bildcredits: Steffen M. Boelaars, Carlos Castillo

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett samhälle på tomgång

Postat Sunday, July 12, 2009 om Politik

Det finns många bra anledningar till att jag drogs till Piratpartiet, men som förutsättning hade jag ju inte dragits någon annan stans innan dess. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det tydligt att det har samma orsak: Det finns inga “gammelpartier” som löser problematiken. Det gäller integritet och fildelning, och där fyller Piratpartiet upp hålrummet duktigt, men det gäller lika mycket på andra områden.

Jag har hört det sägas att Olof Palme var den sista sanna visionären i svensk politik, och det skulle ju kunna förklara en hel del om ointresset bland unga för politiken. Hela samhället känns som om det körs på tomgång av en massa politiker som inte har någon särskild övergripande plan. Allt handlar om driftsdetaljer, nästan inget om visioner om en bättre värld.

Vi har stagnerat. Världen utvecklas vidare, men samhället står still. När vi inte längre har råd med gamla metoder så skär vi ner istället för att utveckla något nytt som fungerar. Allt handlar om att minimera risktagandet, att inte bryta mot några regler eller kliva på någons tår.

Det tjatas väldigt mycket om vad Piratpartiet skulle ha för skolpolitik, till exempel. Men vad har de andra partierna för skolpolitik då? Det enda jag ser är en diskussion om tidigare eller senare betygsättning och andra detaljer. För oss som är rimligt unga och faktiskt har kvar vårt sinne för nöjet i att lära sig saker är det dock tydligt att inga ändringar i betygssystemet kommer ändra på faktum att vårt skolsystem är trasigt på ett mycket grundläggande sätt.

Jag ber er om en timme av er dyrbara tid, för att ge lite mer bakgrund om vad jag menar. Det finns två föredrag om skolan och skolgång som jag tycker är väl värda den tiden. Det första är från TED, där Ken Robinson talar om skolan och kreativiteten. Kreativitet är i mångt och mycket det bränsle som gör att den nya världen snurrar, men vi har ett skolsystem från en period där kreativitet var ett problem, alltså kväver vi den. Historien om Gillian Lynne är helt fantastisk.

Det andra föredraget är från Dr. Tae, där han talar om vad som är fel med skolans kultur och om att bygga en ny kultur för lärande. Han lyckas spela in hela föredraget med världens torraste och tråkigaste tonläge, men jag hoppas att ni orkar se igenom det ändå, för innehållet är oerhört bra. Mycket träffsäkra bitar om lärarcertifikation vs lärarkvalifikation och det vansinniga med tidsbegränsningen i skolan.

Jag tror at båda föredragen går att applicera rätt bra på den svenska skolan, även om de handlar om skolan i ett internationellt perspektiv.

Och skolan är bara ett exempel. Varje gång jag kommer i närmre kontakt med myndigheter så är det rätt tydligt att det helt enkelt inte fungerar. Äldrevård där människor glöms bort och får liggsår, sjukvård med årslånga köer för rutinoperationer, skolan som lär barn att vetenskap och lärande är tråkigt.

Alla mina kamrater ifrån olika skolor har någon berättelse om den där “obehörige” läraren. Bland alla oengagerade och dåligt pålästa lärarna i den Svenska skolan dyker nämligen ibland upp någon som inte är “behörig”, det vill säga inte gjort sina år på lärarhögskolan. Nästan uteslutande är det dessa lärare som engagerar eleverna, som både lyckas bäst med att lära ut saker och med att underhålla. Historien är nästan alltid en tragedi, där den obehörige sparkas och ersätts av någon behörig.

Jag själv råkade ut för detta på gymnasiet i mina spanskastudier. Jag gick från att vara superintresserad och plugga hemma flera kvällar om veckan till att fullständigt skita i ämnet. Nu är jag glad om jag kommer ihåg ett ord eller känner igen en fras.

Det mest konkreta förslaget om en ändring i grunden är det vansinne som pågår nu med att betyg ska vara fixerade efter ett visst datum. Skolan blir ett militärläger som ska avklaras snarare än en plats där det viktiga är att man lär sig. Att skolan är så dålig att vi inte minns något efteråt är inget problem. Bästa betyg i Spanska, kan inte Spanska = inget problem. Kan jättebra Spanska, bra betyg i Spanska är tydligen ett problem ifall man råkar vara lite för sen. På så sätt reduceras alla våra betyg till någon sorts kombinerat betyg i lydnad och uthållighet.

Och ändå diskuteras inte de här problemen alls. På sin höjd pratar man om att “korta vårdköerna”, men inget om vad man ska göra för att radikalt förändra skolan, vården och omsorgen i grunden för att bygga bort problemen. Ingen vågar bryta status quo, så därför driver skutan vidare utan vind i seglen eller någon vid rodret.

Det är inte så konstigt att människor flockas kring Piratpartiet, trots andra meningsskiljaktiheter. Vi har den enda visionen i Svensk politik (visionen om ett nytt kunskapssamhälle). Alla andra partier är för upptagna med att fånga mittenväljarna för att föra en diskussion som trots allt vore intressant: Den om hur vi ska bygga om vårt samhälle, ta tag i rodret och styra upp i riktning mot en bättre värld.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off on Ett samhälle på tomgång

Effektivisera?

Postat Wednesday, July 1, 2009 om Politik

Vårt samhälle har förvrängt en del ord.

Ta “effektivisera”, till exempel. Det är nog för många helt tydligt att en hel del Svenska myndigheter, skola, vård, omsorg och annat inte är sådär särskilt effektiva. I jämförelse efter jämförelse tappar vi mark mot övriga Europa och världen när det gäller kvalitet på allt det ovannämnda.

Samtidigt pratas det om att effektivisera, men bara i kristider. “Effektivisera” betyder i Sverige alltså att göra lika mycket med mindre resurser. Det självklara resultatet är helt enkelt att man gör mindre med mindre resurser, vilket de flesta nog inser. I andra sammanhang kallas detta att “spara”, men det låter så illa så vi kallar det “effektivisera” eller “strukturomvandling” eller något liknande.

Ungefär på samma sätt som “lokalvårdare” skulle låta bättre än “städare”, som om det var ordet och inte innebörden som var det viktiga.

Vi har socialdemokratiserats till den milda grad att “effektivisera” betyder att spara pengar på, och “förbättra” betyder att betala mer pengar. Det görs satsningar hit och dit, nerdragningar här och där, men det är en rent ekonomiskt kvantitativ bild av att driva en verksamhet, som missar något väldigt väsentligt: kvaliteten på verksamheten.

Rapporter om allahanda mätningar ramlar in lite då och då där vi tenderar att ligga i topp. Nummer 5 på listan över sjukvårdskvalitet i Europa. Men reflekterar det verkligen sanningen? Milslånga vårdköer som man aldrig skulle drömma om att acceptera i andra länder, en totalhavererad psykvård, och så vidare? Svaret finns i att man helt enkelt definierar bort problemet. Försäkringskassan tycker folk är friskare än någonsin, och alltså är problemet löst och statistiken ser bra ut. Men några rapporter om den faktiska kvaliteten får vi inte höra så mycket om.

Samma sak med skolan. Mycket prat om hur bra vi är, lite verkstad. I en undersökning om arbetssökandes uppfattning om skolsystemet i 33 länder hamnade det Svenska skolsystemet sist. Jumboplatsen alltså. Ändå är allt tyst om saken. Den borgerliga regeringen gör visserilgen lite småändringar, men den stora reaktionen uteblir.

Man skulle ju annars kunna vänta sig en rejäl näve i bordet och krav om svar på vad fan det är som händer egentligen? Vi med vårt upptrissade skattetryck får ändå sämst resultat! Hallå, det här är inte okej!

Men det är som att hela apparaten har gått i baklås. Man bråkar om detaljer som hur betygen ska sättas snarare än att reflektera över hur vi ska göra nått åt att vi faktiskt misslyckas med att ge folk den utbildning de behöver för att kunna lyckas med sina liv.

Det är helt enkelt ingen som pratar om det man faktiskt skulle behöva göra: effektivisera. Och då menar jag inte skära ner och få ut samma resultat för mindre pengar, jag menar se till att få bättre resultat för samma pengar. Det finns uppenbarligen länder som betalar mindre för sin sjukvård och skola, men får bättre resultat. Om vi blir lika effektiva som de är skulle vi alltså kunna ha en betydligt bättre sjukvård och skola.

Man kan naturligtvis debattera fram och tillbaks om vi ska ha världens högsta skattetryck, men oavsett vad man tycker i den frågan måste vi ju börja med att se till att få valuta för pengarna. Istället är de politiska blocken fast i någon sorts pajkastning om fördelningspolitik där det mer handlar om att få bestämma och få sätta käppar i hjulet för andra sidan än om att göra någon nämnvärd skillnad i kvaliteten på de tjänster som staten tillhandahåller för medborgarna.

Det är dags att vakna ur drömmen om välfärdssverige till verklighetens slöserisverige, där vi vräker ner skattepengar i diverse verksamheter som helt enkelt inte fungerar. Det är jobbiga frågor att ta i, det kräver att vi omvärderar oss själva och faktiskt erkänner våra brister. Men tills det görs har jag svårt att ta någon som helst fördelningspolitik på allvar.

Comments Off on Effektivisera?