Respektlöst slöseri med andras pengar

Postat Sunday, January 5, 2014 om Politik

Sakine Madon skriver idag i Expressen bra om slösandet i Sveriges kommuner och landsting – en mycket bra beskrivning om vad som försiggår hela tiden runt om i landet, men en relativt dålig slutsats. Enorma summor, hundratals miljoner kronor, slösas bort på vansinnesprojekt som det inte krävs mycket till sunt förnuft för att inse idiotin i.

Detta är en effekt av svenskarnas i det närmaste totala tilltro till alla valda politiker och “det svenska systemet”, totala ovilja att inse eller tro på fakta om hur effektivt stat, landsting och kommuner slösar bort medborgarnas pengar. Gemene man bor kvar i en fantasivärld där Sverige fortfarande har ett fungerande socialt skyddsnät, bra utbildning och säker vård (för att inte nämna ett rättssäkert rättsväsende). I verkligheten krävs det bara att man blickar mycket snabbt över hur stat, landsting och kommuner sköts för att man ska få ont i ögonen av misskötseln.

Det är som om man driver ett stort experiment för att utröna hur mycket misskötsel det krävs innan politikerföraktet når någon sorts bristningsgräns.

Rubriken på Sakines ledare har blivit “Straffa slösaktiga kommunpampar”. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte – hon konstaterar själv att detta händer oavsett vilket block som styr i kommunerna – hur man då ska kunna “ryta till när valdagen kommer” är oklart.

Det som krävs är inte en väl fungerande opposition – någon sådan kommer ej magiskt tillkomma. Det krävs inte heller att vi ryter till från insändarsidan i lokalbladet nästa gång idioterna bygger sommarland, fotbollsarena eller diamantsmyckad guldmidsommarstång i urskogen.

I skattetrycksparadisets Sverige är detta helt enkelt ett systemfel. Det diskueras skattesänkningar kontra skola/vård/omsorg när den egentliga frågan borde vara vilka tomtar som får strössla våra pengar omkring sig. Det som behöver skäras ner är mängden politiker som tillåts hantera skattepengar, och mängden skattepengar de tillåts hantera. Att byta en idiot mot en annan kommer inte hjälpa.

Det är detta skattesänkningsdebatten borde handla om – en frihetsfråga om att låta vanliga människor få välja att använda sina hårt intjänade pengar till vettiga utgifter och eget nöje snarare än något fantasiprojekt köpta av småpampar med huvuden bland molnen och sedan länge tappad markkontakt.

Jag föreslår en nolltolerans för allt detta slösaktiga fluff. Alla budgetposter som handlar om kommuners “image”, nöjesverksamhet, verksamhet utanför kommunen eller storbidgrag till företag måste bort. Kommunernas pengar måste till 99,9% gå till kärnverksamheten.

Först när vi kommit bort från rondellstatyer, arenor, äventyrsbad, flamsiga genusprojekt av uppenbart oseriös natur, odlingsprojekt i Afrika och så vidare kan vi ha en vettig debatt om skattenivåerna i landet.

Jag har det relativt bra ställt och har inget emot att betala en relativt hög skatt för ett fungerande samhälle med bra utbildningsmöjligheter för alla, fungerande samhällstjänster och socialt skyddsnät men denna totala respektlöshet för medborgarnas pengar gör mig illamående.

Faktumet att vi dessutom är fast i detta system utan någon vettig väg ut gör inte saken bättre.


Bildcredits: Nick Nguyen

Comments Off on Respektlöst slöseri med andras pengar

Att göra en politikertavla

Postat Saturday, October 6, 2012 om Politik

Kommunordföraren i Hörby kommun har de senaste veckorna varit i blåsväder för den tavla han beställt, föreställande bland annat sig själv som romersk legionär. Media har fokuserat något väldigt på vänskapsbanden mellan kommunordföranden och konstnären – man har helt struntat i en vanlig upphandling… det är naturligtvis ett problem. Det har även varit en hel del fokus på kommunpamparnas varande som den del av motivet – vilket kan tyckas vara ett utslag av någon form av storhetsvansinne.

Att den tidigare kulturchefen kritiserat tavlan offentligt tas enkelt om hand om genom att konstatera att “någon kulturchef behöver vi nog inte”. Lite tillhörande maktkamp inom Moderaterna ger krydda på tillvaron. Mitt i röran har huvudpersonen bestämt sig för att stänga sin blogg. När detta skrivs har bloggen bara en post, som uttrycker en vilja att “blicka framåt” och “få arbetsro”.

En del upprördhet har även riktats mot tavlans kostnad – 600 000 kronor, varav kommunen direkt betalar hälften och indirekt betalar resten. Mycket pengar, kan tyckas… men enligt vilka referenser? Ibland är det som låter som mycket pengar i själva verket ganska lite pengar – det saknats sammanhang. Hur  mycket är egentligen 600 000 kr i Hörby kommun?

Hörby kommun är en liten kommun mitt i  Skåne. 2010 hade kommunen 14 840 invånare. Är man ansvarig för en kommun (eller län, eller land, eller vilken region som helst) bör man nog försöka sätta sina utgifter i förhållande till sina invånare. En snabb uträkning visar alltså att varje invånare i Hörby i genomsnitt lagt 40 kr på denna tavla. Det är, på politikerspråk, två chipspåsar.

Man kan även fundera på vad alternativen var. Kommunen skär lite för närvarnade. Några miljoner kr ska sparas in på skolan. Socialnämnden måste spara 18,4 miljoner bara i år… vilket innebär att det blir  lite mer knapert för de mest behövande. Enlight biståndsstatistiken för år 2010 fick 381 hushåll försörjningsstöd i Hörby – tavlan skulle altså kunna fördelas som nästan 1600 kr till varje familj istället. Ganska många chipspåsar för familjer som förmodligen rätt sällan unnar sig något extra.

Istället funderar kommunen på om det inte vore bra att helt enkelt strunta i att betala ut några pengar över huvud taget till de behövande. Om allt fortsätter som nu landar kommunen på 8,7 miljoner kronor i underskott detta år – ett underskott som skulle kunnat minskas med nära 7% om man struntat i en viss tavla.

Svenska invånare har ett desperat behov av denna typ av sammanhang. Vi betalar extremt mycket skatt – detta behöver relateras till vad pengarna används till. Hur mycket pengar är det som var och en betalar till det ena vansinnesprojektet efter det andra landet över? Hur många småpampar avlönas och får resor betalda till världens olika hörn?

Frågan om hur våra politiker sköter sig kommer sällan upp som helhet i media. Det gnabbas om en detalj här, och en där… men var är den sammansatta granskning? Var är journalistiken som i samband med tavlan tog upp att samma styrelse i Hörby även varit på resa i Schweiz och Frankrike för skattebetalarnas pengar? Som kanske granskat kommunens satsning på bistånd till en “vänkommun” i Namibia – naturligtvis med resor dit för kommunledningen? Var är sammanfattningen av detta som kommer fram inför valen?

Nu är det ett par år till nästa val. Låt mig gissa att detta hinner glömmas bort av i princip alla tills dess. Istället kommer valet som vanligt handla om vem som kan lova mest, skola vård omsorg. Varken ideologi eller tidigare resultat kommer diskuteras nämnvärt mycket.


Bildcredits: sentex64

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Har vi råd med gamlingarna?

Postat Tuesday, September 28, 2010 om Replik

För tre veckor sedan skrev jag om övervakningskamerorna som ersatt besök av en medmänniska i hemtjänsten.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning försöker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Anders på Uppsnappat skrev ett svar, som jag lovade att svara på. Sedan blev jag förkyld, fick jag intrång i servern, fick installera om hela maskinen och återställa alla bloggar, samt var tvungen att se till att Piratpartiet var valbart i vår trasiga demokrati genom att skyffla papperslappar över hela förorten. Jag är alltså försenad, men det sägs ju att det är bättre sent än aldrig. Anders skrev:

Problemet i Hedbergs resonamang är att i de fall han tar upp, såsom äldervård och hemtjänst är man inte i valet mellan teknisk övervakning eller personligt möte. Man står istället och väljer mellan teknisk övervakning och ingen övervakning alls, mänsklig eller i annan form. Det finns nämligen inga pengar för den mänskliga kontakten som han efterfrågar.

Det är ett intressant påstående, att det helt plötsligt inte finns resurser. Det är ju inte så att denna övervakningskamera införs i ett vakuum — den ersätter ju besök som förut utförts av personal. Så vad har hänt? Har gamlingarna blivit oproportionerligt många fler? Har personalen blivit mycket dyrare?

Egentlingen handlar det inte om att det inte finns pengar, utan att man inte vill. Man vill hellre prioritera annat, som att bygga äventyrsbad eller arenor. Sedan när miljonprojekten drar över på budgeten så gnäller man, skär ner på skolan, vården och omsorgen på ett ogenomtänkt sätt eller tvingar staten att ge mer pengar.

Det som händer är helt enkelt ytterligare ett varv “effektivisering“. Just i det här fallet i Göteborg, där politikerna glatt gav bort 114 miljoner kronor till olika företag. Klart man inte har råd med annat än kameror då…

Så länge vi i vårt högskatteparadis vräker ner en halv miljon på projektet “Trumpeten som genussymbol” utan närmare eftertanke, eller vansinnessummor på nya arenor tänker jag kategoriskt underkänna precis alla former av argumentet “vi har inte råd att ge våra barn/sjuka/äldre en duglig och mänsklig utbildning/vård/omsorg”.

Först om vi någon gång hamnar i den situation som Anders beskriver, där det faktiskt handlar om kameran eller inget, kan vi börja fundera på det alternativet. Dock måste detta då ske med stor omtanke om individers integritet… i nuläget är detta något man helt enkelt tycks strunta i, för att kunna spara några slantar.

Har vi kommit så långt har vi dock förmodligen större problem att ta itu med.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,