Kvällspressens ohederlighet

Postat Thursday, July 15, 2010 om Media

Aftonbladets ordinarie och vikarierande ansvariga utgivare vinglar nu fram över pressetikens landskap likt en jagad man på ett minfält. Ju mer information som kommer till ytan om publiceringen av Littorinaffären, desto mer oklart framstår beslutet att publicera.

Ordinarie ansvarige utgivare Jan Helin skriver ett inlägg om publiceringen:

“På onsdagkväll beslutar vi därför att göra en mycket ovanlig publicering. Vi beslutar att säga a, men inte b. Den ovanliga publiceringen har två syften:

  1. Berätta att det finns en annan möjlig förklaring än den som Littorin själv gav på presskonferensen.
  2. Tydliggöra att vi alltså fortfarande jobbar med historien och behöver Littorins förklaring.”

Detta rimmar illa med vad som faktiskt stod i den artikeln. Där påstod Aftonbladet att man publicerade halva storyn eftersom Littorin inte längre var offentlig person, vilket skulle respekteras genom att resten inte publiceras. På detta lät det som om man inte tänkt publicera resten över huvud taget, vilket borde vara mycket genomskinligt för alla som någonsin läst skvallerkvällspressen — och mycket riktigt räckte Aftonbladets “respekt” för Littorins privatliv ungefär en halv vecka.

Aftonbladet påstår vidare att hela anledningen att man inte publicerat var att Littorin inte dementerat uppgifterna direkt, vilket är anmärkningsvärt. Håller “bevisen” eller håller de inte? Om de gör det så bör väl artikeln publicerat oavsett nekande, annars bör väl artikeln inte publiceras alls, utom vid ett erkännande? Vi får i alla fall inte veta, eftersom Aftonbladet envist upprepar “bevisen är trovärdiga” men vägrar visa upp några bevis över huvud taget.

Enligt Littoring själv har han dessutom dementerat uppgifterna till Aftonbladet, tämligen direkt. Det vet Aftonbladet inget om, och har inte dementerat vad jag vet. Istället denna rant:

“Han har då haft fyra dygn på sig att kontakta Aftonbladet och svara på våra frågor eller dementera de uppgifter han visste att vi hade. Men inte förrän vi publicerat uppgifterna dementerar han.

Hur trovärdigt är det? Den frågan kräver ingen större betänketid för att besvaras. Det är inte trovärdigt alls.”

Jag tycker vi applicerar tidningens egen logik om trovärdighet här på den här storyn själv. För fyra år sedan köper en man sex av en kvinna. Han kallar sig något namn, säger sig jobba med finans i Gamla Stan i Stockholm. Senare (hur mycket senare får vi inte veta) tycker hon sig få syn på honom på TV — det är Littorin.

Så går det fyra år. Kvinnan slutar någon gång under perioden att sälja sex. Som av en händelse får hon nu helt plötsligt för sig att det vore en bra idé att berätta för Aftonbladet om händelsen fyra år tidigare. Aftonbladet “jobbar med det” “en längre tid”, och det slumpar sig så att storyn är färdig för publicering just i tid för Almedalsveckan när alla strålkastare är riktade mot politikerna där.

Aftonbladet konfronterar honom med uppgifterna, och vi vet historien därifrån via en onödigt utdragen process där Aftonbladet utan tvivel sålde många lösnummer på ett antal artiklar en dag i taget som avslöjade allt mer. Man säger sig ha “trovärdiga bevis” men vill inte lägga fram dessa. Kvinnan sägs “vara trovärdig” men förblir anonym. Hur trovärdigt är det? Till skillnad från Aftonbladet vill jag hellre att ni drar era egna slutsatser än att jag ska försöka lägga dem i munnen på er.

För mig känns det hela mest dumt. Har Littorin köpt sex? Jag vet inte. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om den saken. Visst kan man tolka hans beteende som suspekt, men samtidigt är det bara suspekt utifrån Aftonbladets uppgifter… och just nu vill jag nog inte lita på Aftonbladets uppgifter till någon större grad.

Samtidigt beter sig Aftonbladet som en buffel, kräver dementi signerad i blod och låtsas som om man över huvud taget tänkt på Littorins integritet eller på pressetik i soppan. “Tänker vi inte publicera med hänsyn till att han inte längre är en offentlig person” har blivit “Det hade varit publicistiskt oförsvarbart att tiga” på en vecka.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Samtidigt, i sexuella avundsjukans och moralismens land

Postat Sunday, July 11, 2010 om moral

Jag hade inte tänkt kommentera hela affären. Men efter att Aftonbladet på tre dagar gått från “Åh så etiska vi är som inte publicerar detaljerna” till “extra! extra! snaskiga detaljer” så tar expressen över och vräker ut “nyheten” att före detta arbetsmarknadsministern “sex-chattat med okända på nätet“.

När rimligheten i lagen har försvunnit för länge sedan och en misstanke om att ha betalat för sexet i sig istället för att betala för drinkarna som föregick sexet så blir precis allt sexuellt löpsedelsstoff.

Samtidigt tävlar bloggare och krönikörer i att utmåla Littorin som en riktigt otäck människa och allt han gjort som olagligt, moraliskt oförsvarbart och, och, och… äckligt! Vad sägs till exempel om denna, signerat Kullenberg:

“Jaha. Men vad känner hon i så fall för gamla fru Littorin? Hon som Littorin lämnade när han fick syn på en yngre och fräschare kvinna. En som inte hade fött tre barn.
Man hade ju trott att våran Mona skulle ställa sig på kvinnornas sida. Det har hon sagt i vart fall. Att hon anser att kvinnor blir sämre behandlade i samhället.”

Jaha? Så kvinnor behandlas sämre i samhället, eftersom män kan hålla på och lämna dem hur som helst. Fy, så kan vi inte ha det! Svär man evig trohet till någon ska det väl gälla i evighet också? Om man har kuk, det vill säga… en kvinna kan ju inte tvingas att stanna hos någon hon inte älskar? Han slår henne säkert också.

Nej, får försöka lägga undan sarkasmen en stund, och återvända till hur något så alldagligt som sexchattande med okända kvinnor på nätet blir stornyheter. I ett land där sexualmoralen alltmer blir en blöt filt över ansiktet på människor, som kväver alla möjliga aspekter av inre lust.

Där uppstår ett intresse som bottnar i någon sorts konfliktande mellanting mellan spännande avundsjuka över någon som förmodligen har ett mer intressant sexliv än vi själva och en sexmoralism som misstänkliggör allt sex som sker utanför den tillåtna normen: i förhållanden, heterosexuellt och utan suspekta inslag som rollspelande, våldssex eller förnedring.

Denna norm är så ingrodd i radikalfeminismens Sverige att människor som Wennstam inte ens funderar över vad det innebär att hon sätter sin sexualsyn och moral över alla andras när hon funderar över varför de män som inte köper sex inte gör det:

“De kanske tycker att det är osmakligt, de tycker att det är riskfyllt, eller att sex är något som ska ske mellan två människor med ömsesidighet, lust och respekt.”

Jag själv tycker inte att sexköp är osmakligt. Riskerna är minimala. Jag tycker själv att sex är något som ska ske mellan två fria självständiga människor som tycker att sex är en bra idé, oavsett lust, respekt och annat — och trots detta köper jag själv inte sex (direkt — eftersom jag drar in betydligt mer pengar i förhållandet med min sambo kan man se det som att jag hela tiden betalar för sex, bland annat). Wennstam fortsätter:

På samma sätt som det inte är ett vanligt manligt beteende att slå sin fru för att hon har varit otrogen eller vill skiljas, så kan de allra flesta normalt funtade män lösa det där med tillfredsställelse på egen hand eller med en kvinna som faktiskt vill ligga med honom utan betalning.

Jaha, men varför skulle det spela någon roll? Precis som många kan fixa sin mat utan att betala en snabbmatskedja för att tillreda den innebär det inte att folk inte ska ha rätten att köpa sin mat hur de vill. Ändå lagar jag gärna mat till min sambo och gäster hos oss, men vill nog gärna ha betalt om jag skulle laga mat som arbete.

Det hela kommer ur en syn att (manlig) sexualitet är något fult, direkt nedstiget från en urkristen sexualsyn där någon tanke om att sex bara ska få förekomma i samband med kärlek och äktenskap är allenarådande. Lagstiftningen är bara en utökad del av den stigmatisering som utförs mot sexsäljare.

Så då landar vi i nuvarande situation där Littorin totalt döms ut som jorden avskum efter en misstanke som tycks vara otroligt svag. Aftonbladet har lyckats hitta en före detta sexsäljerska som klämt ur sig följande:

“Till mig hade han sagt att han jobbade i Gamla stan med finans, att han hjälpte de som har medicinskt patent att hitta investerare. Men nu är jag helt övertygad om att det var Sven Otto Littorin”

Man häpnar över bevisen. Jag kan inte ens föreställa mig vad Littorin går igenom just nu, men det jag kan föreställa mig är illa nog. Man kan nog anse att han borde hanterat det hela annorlunda, men kan man kräva alla rätt i en så pressad situation? Endast Aftonbladet har något att vinna på det hela i bästa kvällstidningsstil där rykten omvandlas till lösnummerförsäljning. Kanske finns ett inslag av humor i ironin i att en moderat blir första mottagare av det skamstraff Beatrice Ask propagerat för, och får betala för dubbelmoralen i sin kovändning när det gäller just sexköp.

Min enda förhoppning är att detta i kombination med beställningsutvärderingen om sexköpslagen på något sätt öppnar upp för en debatt om lagen igen. Någon gång måste detta land vända bort från denna kränkande och kvävande väg och återge medborgarna deras sexuella frihet och rätten över sina egna kroppar.


Bildcredits: roberthuffstutter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,