Kukar, fåglar och piratpartiets styrelseposter
Det gnälls en hel del om att det bråkas en hel del. Jag kan inte annat än hålla med om att det är tråkigt att partiet har sådana problem att hålla sams och fokusera på politisk förändring. Samtidigt tror jag inte det är så lätt som att bara säga “håll sams nu små pojkar”.
Partiet har rent uppenbart problem. Inte med bråken i sig, utan med orsakerna till bråkandet. Man kan som Klara enkelt bortförklara det med att det skulle röra sig om kukmätartävling (bland osäkra män) att det skulle ligga personliga problem bakom frågorna, men jag tycker man gör det rejält enkelt för sig då.
Dessutom noterar jag att det från vissa som tar otroligt illa upp av skämt om kvinnor inte finns en förståelse för att kukmätning är ett rätt förnedrande sätt att framställa någon, och att män även kan vara känsliga individer. Jag föredrar fåglarna.
Nej, jag håller inte med om att frågorna om att delar av partiets ledning tycks bete sig fullständigt maktfullkomligt är småfrågor som bara håller oss från att åstadkomma sann förändring. Jag tror inte man i en omogen organisationsstruktur där ett kompisgäng tycks vilja bevara maktstrukturen som den var när man var 50 nu när man är 50 000 i längden kan stå stabilt nog att ta sig in i Sveriges riksdag.
Folk som pratar om hur viktigt det är att vi kan syna våra makthavare och om individens rätt till integritet och i förlängningen respekt för den enskilda människan men som inte drar sig för att häva ur sig förolämpningar både om andras arbete i partiet och om andra som personer, och ibland verkar tycka att det är lite sådär småjobbigt att behöva bli synade själva.
Bråket som pågår nu är inte ett nytt bråk i mängden, inte en ny kukmätning i kukmätarklubben. Det är samma bråk som kommer tillbaks, och det kommer inte tillbaks för att det är några kukmätare som behöver en ny mätning, det kommer tillbaks för att det finns viktiga frågor i botten och för att det inte sker någon egentlig förändring.
Jag skrev så här, för två månader sedan, och tyvärr är det precis lika sant fortfarande i många frågor, även om man skulle önska att något förändrats:
Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.
Det är samma personer vid makten i piratpartiet, och man får väl ändå säga att den makten i nuläget är mycket koncentrerad. Hanteringen av den maktkoncentrationen skulle nog kunna fungera om det sköttes med balans och finkänsla, men nu slungas den som en slägga mot allt som kan synas vara ett hot. Det är mycket möjligt att det inte är illa menat, men för alla utomstående framstår det tydligt som en maktfullkomlighet och ett enormt skyddsbeteende för den egna makten. Det borde vara ganska enkelt att förutse att det ska ses på det sättet, även för inblandade.
Fanns viljan att göra något åt saken tror jag egentligen inte det hade varit ett så stort problem, men bråket dör aldrig eftersom personerna vid makten helt enkelt inte bekymrar sig särskilt mycket om att förändra internt och gå kritikerna till mötes. Det kommer helt enkelt inga tecken på att någon “där uppe” har förstått varför det förekommer så mycket kritik.
Samtidigt pågår ett gediget arbete ifrån gräsrotsnivå i partiet med att fixa saken. Det föreslås nya stadgar (vilket omedelbart anses olämpligt av vissa eftersom det är valår), det kommer förslag på ny styrelse som inte är fast rotade i gamla gänget och förolämpningarna dröjde inte länge. Det fifflas och donas från toppnivå för att komma runt gräsrotsarbetet och få sin egen vilja fram.
Det partiet behöver nu är inte att backa från allt som medlemmarna bryr sig om, acceptera maktmissbruket i det lilla för att surt streta vidare och på något sätt komma in i riksdagen (hur nu det skulle gå till). Det partiet behöver är att reda ut det hela på årsmötet, etablera ett återupprättat förtroende bland medlemmarna för organisationen och ledningen, kanske till och med ge vår grundare en liten knäpp på näsan och ett perspektiv om att hur mycket han än gjort för partiet (och det är väldigt, väldigt mycket) är vi andra 49999 inte betydelselösa. Detta är ingens lekplats längre.
Först när vi kommit förbi det, först när vi faktiskt fått en chans att få en förändring, inte bara en långdragen diskussion, kommer vi kunna rikta in oss på en valkampanj. Och om partiledaren skulle kunna få för sig att sluta förolämpa partikamraterna så fort de inte likt får vandrar efter ledaren så kanske vi till och med kan ha lite trevligt på vägen också.
Jag avslutar med ett citat från en kommentar angående de interna bråken:
Piratpartiet kan lära en del av de etablerade partierna.
- Partiledare ska inte delta i debatter kring medlemmarnas val av övriga förtroendeposter i ett parti (Rick Falkvinge)
- Tjänstemän ska varken sitta i valberedning eller delta i debatter kring tillsättande av förtroendeposter i det egna partiet (Mattias Bjärnemalm).
(nu är visserligen Bjärnemalm inte tjänsteman än, men jag kan inte annat än hålla med kommentaren som helhet ändå)
Vi är ett parti grundat på medlemmarnas känsla för korrekt demokratisk ordning och allas rättigheter. Att tro att vi skulle kunna tåga på mot riksdagsvalet med maktmissbruk, som Tsim beskriver det mycket väl, är fullständigt orimligt.
Vi tar oss genom det här, fixar och bygger vidare. Att glömma och sopa under mattan har aldrig varit piraters styrka.
Bildcredits: SMN, key lime pie yumyum
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Interndemokrati, Transparens
