Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld
I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.
En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).
Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.
En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.
Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).
När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.
Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.
Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.
Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.
Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.
När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.
När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.
Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.
Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.
Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.
Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.
Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.
Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).
Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.
Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.
Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.
Bildcredits: neon G, Rafael Fyen
Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Internet, Upphovsrätt, DRM, Dataspel
Fildelningen och mångfalden
Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.
Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.
Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.
Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.
Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.
Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.
Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kultur, IFPI, Fildelning
Sharing is caring
Man ska leva som man lär, och jag vill därför dela med mig av lite saker idag, som en försenad julklapp.
När jag höll på och undersökte ett helt separat spår angående RSS-flöden för kommentarer insåg jag att jag inte funderat på licensieringen av bloggen. Det har aldrig funnits någon baktanke med att sidan varit upphovsrättsskyddad, utan det har helt enkelt varit standardvalet som lämnats.
Jag har nu i alla fall licensierat om hela bloggen under en Creative Commons-licens. Jag hoppas någon har nytta av det.
Som extra bonus har jag också bestämt mig för att öppna en liten sidoblogg där jag delar med mig av bra recept och tips på god mat, med början vid ett recept på en fantastiskt god Lasagne. Välkommen dit.
Kan ju också passa på att tipsa er andra bloggare att ni också tar er en titt på hur ert innehåll egentligen är licenserat, om ni inte redan är säkra på det.
Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Creative Commons, Upphovsrätt
Kulturhinder
Grunden till upphovsrättens införande var att man ville etablera en lagstiftning som såg till att det fanns incitament till att skapa kultur. Rädslan var att om det inte fanns någon sorts ensamrätt för upphovsmän så skulle mellanhänder med stor distributionsförmåga enkelt kunna sno åt sig alla verk, distribuera dem mer effektivt än upphovsmännen själva, och därmed sno åt sig större delen av inkomsterna.
Man trodde att om detta fick pågå så skulle upphovsmän tröttna på att skapa kultur och se andra sko sig på den medan de själva gick lottlösa (ett rimligt antagande), så därför infördes upphovsrätten, som ger upphovsmän en obegränsad rätt att förknippas med sina verk samt en begränsad ekonomisk ensamrätt till distribution av verken.
I denna ensamrätt uppstår dessvärre en effekt som går i rakt motsatt håll mot det den ursprungliga tanken var. För att förklara vad jag menar ska vi ägna oss åt något så högkulturellt som reklam. Inför den femte säsongen av Dödlig Fångst (The Deadliest Catch) skapade Discovery Channel en trailer. Ett musik- och sounddesign-företag vid namn Musikvergnuegen anlitades för att skapa bakgrundsmusik till trailern.
Trailern visas, och något ganska ovanligt händer: Folk hör musiken och rusar till TV:n för att se vad det handlar om. På Musikvergnuegens blogg under en kort och enkel post som handlar om trailern flockas människor i kommentarerna med fantastiska berättelser om hur de reagerat på musiken.
Låt mig berätta min historia om den här låten. Jag var inte ens inne hemma men när jag hörde den här musiken från surround-högtalarna så rusade jag in i huset och fick reda på att det var reklam för mitt favoritprogram. Men det som verkligen spelade roll var musiken.
Bloggposten har mer än 40 kommentarer med människor som ber om att låten ska släppas någonstans så att de kan köpa den och lyssna på den. På flera andra bloggar har musiken uppmärksammats och länkar till Musikvergnuegens blogg postats.
På företaget uppskattar man verkligen uppmärksamheten, men svarar dessvärre att det är Discovery som äger rättigheterna till musikstycket, och att de därför inte kan sälja det. Istället har de mailat Discovery, och de föreslår att andra gör detsamma. Det enda problemet är att Discovery inte svarar.
Det är alltså en mellanhand som här ligger som bromskloss mellan upphovsman och kulturkonsumenter och hindrar att medborgarna får den kultur de eftersträvar. Känns problematiken igen? Just den här sagan får ett mindre tråkigt slut i och med att Musikvergnuegen på eget initiativ ändå lagt upp musiken som nu går att strömma ner från deras webbsida.
Ett annat exempel på samma sorts kulturhindrande är när musikbolaget Universal under dagarna gick in och försökte hindra en uppsättning av en pjäs på Stockholms Stadsteater. Inte för att de inte fått betalt (via STIM), utan för att de ville ha ännu mer betalt… Det visar sig dock att upphovsmannen bakom låtarna i fråga, Paul Simon, inte alls håller med mellanhanden om att verket inte ska få framföras. Återigen två sidor om mellanhanden som helst av allt skulle vilja öka mängden kultur i samhället, men där mellanhanden hindrar.
Övergiven vara
En liknande utveckling har länge, och ännu mer tydligt, funnits inom datorspelsvärlden. Här finns ett helt koncept, “Abandonware”, för äldre spel som inte längre finns på marknaden. Det finns webbplatser som inriktar sig på att tillhandahålla dessa spel för alla som känner sig nostalgiska. Det finns, precis som på många andra områden, en hel del människor som anser att det var bättre förr — att de äldre spelen håller högre kvalitet än de nyare. Andra vill bara ha möjlighet att spela “klassikerna” — precis som det finns klassiska böcker finns det klassiska spel, med skillnaden att spelen inte går att få tag på längre.
Att spelen inte längre finns att köpa innebär dock inte att upphovsrätten har gått ut. Rättigheterna till olika spel och spelserier köps och säljs mellan olika bolag och ofta finns rättigheterna långt från de personer som ursprungligen skapade ett spel efter att bolaget gått i konkurs.
Att spelen inte säljs hindrar inte de företag som äger rättigheterna att ge sig på webbplatserna som tillhandahåller Abandonware. Ibland ger man sig på hela platser och försöker stänga dem, ibland nöjer man sig med att se till att vissa spel blir bortplockade. I slutändan blir det ändå människorna som vill spela de klassiska spelen som står tomhänta.
Detta har länge varit en källa till diskussion inom spelvärlden, där det ofta tas till stora ord från bolagens sida. Människor som laddar hem abandonware kallas gärna för pirater, och beskylls för någon sorts bortfall av inkomst som är snäppet ännu mer avlägset än den vanliga sorten.
Mellanhändernas övertag
Utöver det ovanstående problemet ser vi hur kostnaden för både skapande och distribution har återfört världen till något som liknar situationen innan upphovsrättens införande: mellanhänder kan fritt diktera sina villkor och sno åt sig stora delar av kakan, eftersom upphovsmännen är så totalt beroende av distributionskedjan. I dessa förhandlingar sitter på ena sidan slipade advokater med lång erfarenhet av kontraktsskrivning, finstilt och kostnadsuträkningar. På andra sidan sitter oerfarna, ofta unga artister utan vana att läsa eller skriva kontrakt.
Obalansen blir mycket tydlig i det genomsnittliga kontraktet. I vanlig affärsverksamhet går finansiärer ibland in med riskkapital, vilket innebär att man tar en del av risken genom att gå in med sitt kapital, i utbyte mot en del av vinsten om satsningen går hem (mycket förenklat). Det är en relativt rimlig förutsättning. Om vi tar musikbranschen som exempel så ter sig standardkontraktet där snarare som ett villkorat lån.
Artisten får pengar till en inspelning av musik, video och annat. Denna släpps, och alla pengar går direkt ner i skivbolagets fickor, ända tills hela “lånet” är återbetalat. Först då får artisten en enda krona för sitt slit. Detta kan tyckas vara mycket skevt, och det är precis så skevt som det låter. Om det ändå hade slutat där hade det funnits någon sorts måtta i situationen, men icke. Det är nämligen dessutom så att det skall göras reklam för artisten. Även reklamkampanjens pengar kommer ur skivbolagets “lån” till artisten — men kampanjkostnaderna kontrolleras i regel av bolaget.
Man går alltså in i en delat partnerskap där all risk bärs upp av den ena parten. Det motsvarar i vanliga affärer att artisten inte över huvud taget anses ha något värde (och därför inte ska ha någon del av inkomsterna). Att bolagen dessutom har bindande kontrakt för artisterna, men kan välja och vraka i hur de själva vill agera är mycket långt ifrån upphovsrättens tänkta effekt. Låt mig förklara med hjälp av två exempel:
Det New York-baserade bandet October Project skrev på 90-talet mycket vackra svårkategoriserade låtar. De släppte två album, som blev framgångsrika. Sedan sade skivbolaget utan varning eller förklaring upp kontraktet, vilket knäckte bandet helt. Två av medlemmarna startade sedan November Project, ett band som samlade ihop alla sina pengar till inspelningen ifrån fans. På hemsidan för bandet uppmanade Emil Adler fansen att låta bli att köpa October Projects skivor — “Inte en enda penny går till bandet i alla fall”, skrev han. Detta trots att en av skivorna varit på top-50 i USA.
Ett annat band, Splashdown från Massachusetts, såg ut att ha en bra framtid. De skrev på för ett skivbolag som var ett underbolag till Capitol records, som släppte en EP. Denna sålde snabbt slut, och bandet fick med en låt på Soundtracket till filmen Titan AE, för att nämna några framgångar. De spelade in en ny skiva, Blueshift. Väl färdig så bestämmer sig skivbolaget helt sonika för att låta bli att ge ut skivan. Trötta efter bråk med skivbolaget och rädda att detsamma skulle äga alla framtida verk som skapades så valde bandet att lägga ner.
Att upphovsmän väljer att lägga ner på grund av hur mellanhänderna beter sig var ju precis det vi skulle ha upphovsrätten till att undvika från första början! Något är trasigt, här. Istället för att garantera att samhället får mer kultur blir effekten i vissa fall den precis motsatta.
Det är trasigt, laga det!
Nog om problemen. Upphovsrätten har uppenbarligen haft en hel del bra effekter för samhället. Att bara slänga allt och återgå till situationen innan är inte ett alternativ. Så vad bör göras istället?
Piratpartiet har redan förslag om att slopa den kommersiella upphovsrätten för privat bruk… men detta kommer knappast fixa dessa problem. Till viss del ordnar sig visserligen abandonware-problemet, förutsatt att abandonware-siterna drivs ideellt, men där tar det stopp — en sits som mitt första exempel kommer inte att ordnas av det förslaget.
Vi föreslår även en begränsning av den kommersiella ensamrätten till 5 år (eller liknande). Det kan förvisso avhjälpa det första problemet till viss del, men inte helt. Att hitta en balans mellan det allmänna kulturintresset och upphovsmanens intresse kan dessutom ändra siffran 5 år (jag är personligen tveksam till om det inte är för kort), vilket dessutom påverkar hur pass väl problemet avhjälps.
Nej, här krävs något mer. Jag ska göra ett försök till att komma med ett konstruktivt förslag.
Till att börja med behövs någon form av begränsning av möjligheterna att köpa och sälja den kommersiella ensamrätten till verk. Problemet som har uppstått med mellanhänder är inte nödvändigtvis att mellanhänder är inblandade, utan att mellanhänderna tillåts äga verken. För mig är det mycket oklart varför det finns ett behov av att kunna sälja den kommersiella ensamrätten över huvud taget. Självklart måste en upphovsman kunna anlita mellanhänder, men detta måste kunna lösas på annat sätt.
Det intressanta blir då om det fortfarande fungerar att satsa på okända kreatörer? Att spela in en skiva, en film eller skapa ett spel (för att ta några exempel) är fortfarande mycket dyrt. Som jag ser det skulle detta fungera alldeles utmärkt i en vanlig riskkapital-modell. Riskkapitalisterna (som då motsvaras av dagens skivbolag) får helt enkelt satsa en del pengar på projekt de tror på (filmer, skivor, spel), i utbyte mot en del av intäkterna från projekten. Hur stor del avgörs precis som i annan riskkapitalverksamhet av relationen mellan den talang och det material som redan finns i projektet och den mängd kapital som satsas. Detta möjliggör dessutom att fler bolag satsar i samma projekt, och på det sättet delar både risk och utdelning.
En annan fråga är vad upphovsrätten ska medföra för skyldigheter. Har man fått en kommersiell ensamrätt för något bör rimligtvis skyldigheten också finnas att tillhandahålla detta. Notera här att jag inte menar att verket ska ges bort, men mot rimlig penning måste det gå att införskaffa. Om man inte tillhandahåller sitt verk så har man alltså förverkat sin kommersiella ensamrätt, varpå det är fritt fram för andra.
För att sammanfatta det hela så föreslår jag att även den kommersiella ensamrätten till verk ovillkorligen binds tills upphovsmannen (eller gruppen upphovsmän), samt att den villkoras på att verken tillhandahålls till rimligt pris. Finns inte verken tillgängliga förfaller den kommersiella ensamrätten.
Läs även andra bloggares åsikter om Abandonware, Informationspolitik, Kultur, Mellanhänder, Upphovsrätt
Uppdatering: Jag har ingen aning om varför posten först daterades till den 5:e. Det är nu fixat i alla fall.
Bruk och missbruk av upphovsrätt
När allt hårdare krav införs i lag och ordning om vad som gäller runt upphovsrätt öppnar man dörren för missbruk av lagen. Den uppföljning som borde ske är naturligtvis att man ser på allt lagen används till, och funderar på om det blev som man avsett. Var det här till samhällets fördel eller inte?
Med IPRED-1 såg vi relativt omedelbart att företag började försöka bända den till sin vilja och få ut uppgifter om saker som bara på ytan liknar upphovsrättsbrott. I USA kan vi hitta mer långtgående exempel efter den omtvistade Digital Millenium Copyright Act (DMCA-lagen).
TechDirt rapporterar om hur sjukvårdsföretag i USA tvingar patienterna att skriva på ett kontrakt för att de inte ska sätta betyg på läkare online (vilket man tydligen anser är ett problem). De senaste sådana kontrakten är uppbyggda på ett sådant sätt att patienten överför all sin upphovsrätt när det gäller texter som handlar om läkare på företaget till läkaren själv. Nu kan man ju tycka att det inte alls var sådant här upphovsrätten var tänkt att skydda, och ha alldeles rätt.
Samhället gagnas nog betydligt mer av att folk får informera varandra om läkare som är otrevliga mot sina patienter än av att dessa ska skriva över sin upphovsrätt för framtida recensioner. Problemet med att överföra mer och mer makt till företag (a’la IPRED) blir rätt tydligt här. Eftersom det nu är ett upphovsrättsbrott kan företagen förbigå polis, åklagare och all annan sorts sansad rättsprocess och direkt börja skicka hotbrev till webbplatser där det finns recensioner av deras läkare.
Slutresultatet blir i regel att recensionerna tas bort illa kvickt. Maktbalansen och den energi som krävs för att göra något åt saken från patienternas sida gör att det är relativt säkert för företagen att pyssla med den här sortens missbruk.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, DMCA, Upphovsrätt