Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Postat Thursday, March 10, 2011 om Rättssäkerhet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Melodi nummer två

Postat Tuesday, February 15, 2011 om Kultur

Bidrag nummer två kommer från ett band jag skrivit om förut. Splashdown spelade in ett par EPs, fick med en låt på soundtracket till filmen Titan AE och såg i allmänhet ut att gå en ljus framtid till mötes. Man spelade in en fullängdare vid namn Blueshift… som skivbolaget helt sonika valde att inte ge ut. Dessutom vägrade bolaget att riva upp kontraktet med bandet, så de fick inte ge ut skivan på något annat sätt. Fast i en rävsax och i rädsla att all musik de gjorde i framtiden skulle fastna i klorna på bolaget valde man att lägga ner istället.

Bandets keyboardist har senare lagt upp en hel del av låtarna på sin webbsida, något som förmodligen är straffbart med högre skadestånd än bandet någonsin drog in med dagens sjuka regler. Blueshift går även att få tag på illegalt, vilket bandet tydligen själva hjälpt till med och uppmuntrat – och tur är väl det, för det är en riktigt bra platta.

Bidrag nummer två alltså, Splashdown med låten A Charming Spell från Blueshift:

Jag tar tacksamt emot tips om andra bra bidrag… även om det varit skralt om det den första veckan. Skriv en bloggpost och länka hit, eller skriv en kommentar här!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Icke-industriella musiktävlingen, bidrag 1

Postat Monday, February 7, 2011 om Kultur

Musik har alltid varit en enormt viktig del av mitt liv. När jag var liten var alltid melodifestivalen något av årets höjdpunkt, som spelades in på videoband och med ett barns outtröttliga envishet upprepades tills jag kunde låttexterna utantill. Festivalen är nog så mycket Tradition man kan komma i Sverige, undantaget Disneys reklamfilm på julafton.

Jag tycker fortfarande att festivalen ibland lyckas skaka ur sig en eller annan hyfsad låt – dock mest internationellt. Samtidigt som det alltid talats om melodifestivalens möjlighet för den som söker ett “genomslag” står det rätt tydligt att hela upplägget rätt mycket är en hyllning till en musikindustri där artister utnyttjas för att sedan kastas på historiens sophög.

Med tanke på den talang man ser runtom i Sverige när det gäller musikskapande, även bland helt okända och “osignade” band och artister måste jag även tycka att det är anmärkningsvärt låg kvalitet på dessa deltävlingar som nu dragit igång, vilket ytterligare förstör den där magin festivalen en gång höll för mig.

Men nog med snack om saken. Festivalen har ändå varit en gemensam introduktion till ny musik och artister som annars inte fått så mycket uppmärksamhet, så jag vill nu presentera några alternativ som jag tycker förtjänar uppmärksamheten, men som på ett eller annat sätt står som motsats till den traditionella musikindustrin.

Dessa tips kommer ur två kategorier: artister som blivit totalt överkörda av industrin och därför på ett eller annat sätt förblivit relativt okända, och artister som valt att helt stå utanför industrin och istället distribuera sina verk via Internet.

Jag kör ett tips per “delfinal” så kan vi summera ihop det hela sedan – detta är alltså en uppmaning åt er andra att delta! Skriv ett eget inlägg och länka hit, och se till att ha med en länk till ett allmänt tillgängligt musikstycke (spotify är alltså inte ok), allra helst en video för att behålla lite av festivalens stil. Har du inte en egen blogg så posta istället ditt bidrag som kommentar till detta inlägg.

Ur den senare kategorin kommer i alla fall dagens bidrag. Den brittiska folk-rock-duon Georgia Wonder marknadför sig endast online, mycket via sociala media. Efter två EPs ville bandet göra ett fullängdsalbum, vilket dock visade sig vara på tok för dyrt. Inte de som ger upp i första taget lyckades bandet få tillåtelse att låna utrustning från en musikaffär i närheten och spela in sitt album där.

Affären i fråga hette Nevada Music Store, och därmed föddes projektet Made In Nevada – naturligtvis med tillhörande videoblogg. Dagens bidrag kommer från EP nummer två, Destroy, och har titeln Genius:

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Ideal och konsekvenser

Postat Sunday, October 17, 2010 om Piratpartiet

Diskussionerna om en breddning av Piratpartiets program har tagit fart på allvar. Efter att ha läst en hel del om det har jag kommit fram till att det som är stötestenen egentligen inte är vilken breddning eller icke som ska göras, utan vad själva grundideologin egentligen ska vara.

Där finns två läger, vad jag kan se. Det ena tar sitt avstamp i informationspolitiken, “kopimismen”, och anser helt enkelt att det är politiken rörande informationsflöden i samhället och speciellt på Internet som är grundstenen. De menar med det att vi helt enkelt borde återgå till ett fokus på fildelningen, och släppa de programpunkter som kommit från Integritets-grunden.

Det andra lägret anser att grundideologin ska vara en frihetlig agenda om allas rätt gentemot staten, en stark tanke om rättsstatens plats i det demokratiska samhället och om medborgarrätt, kort och gott.

Det far en hel del anklagelser hit och dit. De som vill ha en stark rättssäkerhet har “kapat” partiet från fildelsförespråkarna. Allting som inte är rättssäkerhetsbaserat är populism.

Själv ser jag en hel del populistiska argument och ett par ideologiska. Den sexuella integriteten (eller det “sexliberala”) och kritik mot det allmäna förbudet mot drogpåverkan och därav följande drakoniska befogenheter för polisen (eller det “drogliberala”) kritiseras starkt, oftast från populistiska grunder som att det skulle kosta väljare. Detta tror jag är felaktigt, eftersom just dessa är frågor som i likhet med SDs upplockade frågor inte tas i av något annat parti. Jag tror det skulle ge ett plus i väljarstatistiken, men det är som sagt populistiska argument, som för mig inte är särskilt intressanta.

Vi kan inte backa från en rimlig följd av vår ideologi bara för att folk i allmänhet inte gillar den — hade vi gjort det hade vi aldrig kunnat existera, med tanke på att fildelningsfrågan var så stigmatiserad när partiet bildades. Med det sagt tror jag en ideologi som enbart innehåller “rent” informationspolitiska frågor blir alldeles på tok för smalt för att ha någon chans att lyckas. Så vilka ideal är det egentligen vi arbetar för att uppnå?

För mig har aldrig de informationspolitiska frågorna varit det centrala, utan det är effekten den informationspolitiska utvecklingen har på samhället i stort. Jag tycker visserligen att den fantasiska kulturella möjlighet som Internet har bringat är intressant, och att hyperdistributionen medför väldigt intressanta möjligheter för samhället som jag gärna driver en politik för att utforska… det är helt klart intressant.

Men att den tekniska och politiska utvecklingen innebär att rättsstaten håller på att plockas sönder i små bitar och att medborgarrätten håller på att försvinna, det är akut. Det är där den brinnande punkten finns, det är det som är grunden till mitt politiska engagemang. Det är främst ur det perspektivet som fildelningsproblematiken blir intressant… då den blir föremål för statens och de stora företagens övergrepp på medborgarna.

Det ska bli intressant att se i vilken riktning det driver. Tecknen jag ser nu pekar på att den inriktning som driver mot en grund i integritetstänket och rättsstaten är ganska väl tydlig tonförare i debatten bland bloggar, men att den faktiskt har ganska svagt stöd bland medlemmarna i allmänhet.

Det kanske sämsta möjliga resultatet ser därför reltativt troligt ut: Att vi inte kommer att välja någon av inriktningarna och därför inte kommer att komma loss ur problematiken i framtiden. Då sjunker de allra bästa argumenten från denna valrörelse, och jag tvivlar på att det går att hitta bättre inom den ramen.

Det politiska alternativ som uppstått och som egentligen orsakat PP en del problem är Liberaldemokraterna… problem eftersom en hel del av de som annars hade pressat för att driva PP i frihetlig riktning nu vacklar. Partiet borde egentligen vara högintressant för min del, men tycks om något ha ännu större problem med egocentrerat ledarskap.

För egen del lutar det nu i alla fall åt att jag kommer att följa efter en del andra och skaffa ett andra medlemskap i L för att ge stöd och hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag har inga planer att överge PP just nu, men partiet blir för min del betydligt mindre intressant om man begränsar sig till den otroligt smala fildelningsproblematiken eller fastnar i ett mellanting där partiet inte ordentligt tar ställning för rättsstatens återupprättande och bevarande, vilket ändå är den inriktning som gällt de år jag varit medlem.

Det vore trist om jag behövde överge de informationspolitiska kärnfrågorna, men det vore otänkbart att överge de medborgarrättsliga.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Döskallar!

Postat Saturday, September 4, 2010 om Övrigt

Ibland är det svårt att ta till sig saker. Historia kan vara dötrist, och när vi pirater ibland börjar prata om upphovsrättens historia är det inte så förvånande om man somnar.

Till min förvåning och stora glädje hittade jag för någon vecka sedan Döskallar! Det är en tecknad bok, gratis tillgänglig online, om just denna historia, som med hjälp av en härlig tecknarstil och lite humor får den att bli mycket intressant.

Orginalet är franskt så den svenska översättningen stämmer kanske inte till 100% med den svenska historien, vilket inte på något sätt förminskar läsvärdheten. Väl värd en läsning online, en flattring eller kanske en donation.

Comments Off

Censur medelst upphovsrätt, del 2

Postat Sunday, March 14, 2010 om Replik

Så var det då dags igen. Som jag skrev om i Upphovsrätt som censurverktyg och samhällsfara används ibland upphovsrätten för att rent ut tysta människor, fast någon upphovsrättsproblematik egentligen inte finns inblandad.

Nu är det Matte Matik som råkat illa ut på grund av sin Transgenusmotor. Uppsala Nya Tidning har blivit så upprörda att de skrivit mail och lite dolt sådär hotar med en polisanmälan. Detta alltså för att någon läser tidningen på ett sätt som man inte har avsett.

Jag undrar hur långt de tror att upphovsrätten sträcker sig? Måste jag använda deras tidning enligt instruktioner? Vad begår jag för brott om jag läser den upp och ner, om jag målar roliga grimasher på deras bilder, eller annat liknande?

Det som nu hänt är i klass med att hota med polisanmälan för att någon ser på en tavla man målat med färgade solglasögon. Och det är klart, UNT märker ju tydligt att Matte har fel färg på sina genusglasögon.

Det är visserligen en webbserver med i spelet, men programmet transgenus skulle precis lika bra kunna skrivas som et webbläsartillägg till t.ex. Firefox. Det skulle fungera lika bra som program, men mindre bra som poäng i debatten.

Detta är oerhört farligt för den öppna debatten. Transgenusmotorn är inget verktyg för att publicera saker, och har alltså inte publicerat saker — det är ett verktyg för att visa upp information som redan är publicerad, precis som en vanlig webbproxy, som googles översättningstjänst. Det är dessutom inget nytt påhitt — sidor som Smurfalizer har gjort samma sak mer eller mindre sedan webben uppfanns.

Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.

Transgenus.skivadlime.se

Jag uppmanar alla piratpartister, piratsympatisörer och andra som bryr sig om fri debatt att spegla sidan, om ni har möjlighet. Jag har skapat nya versioner av filerna som Matte inte inkluderade och fixat en bugg som skapades av införandet av en GPL-kommentar. Hela paketet finns här.

Uppdatering: Efter Tors förslag i kommentarerna har jag lagt till en frame högs upp som klargör att transgenusifiering har skett och som tillhandahåller en länk till ursprungssidan. Paketet med källkoden innehåller även dessa.

Uppdatering 2: Det visar sig att det redan har lämnats in en polisanmälan, från Sundsvalls Tidning. Se lite mer info på cybernormer.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld

Postat Sunday, March 7, 2010 om Teknologi

I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.

En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).

Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.

En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.

Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).

När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.

Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.

Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.

Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.

Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.

När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.

När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.

Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.

Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.

Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.

Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.

Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.

Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).

Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.

Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.

Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.


Bildcredits: neon G, Rafael Fyen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fildelningen och mångfalden

Postat Sunday, January 24, 2010 om Kultur

Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.

Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.

Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.

Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.

Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.

Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.

Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sharing is caring

Postat Sunday, December 27, 2009 om Kultur

Man ska leva som man lär, och jag vill därför dela med mig av lite saker idag, som en försenad julklapp.

När jag höll på och undersökte ett helt separat spår angående RSS-flöden för kommentarer insåg jag att jag inte funderat på licensieringen av bloggen. Det har aldrig funnits någon baktanke med att sidan varit upphovsrättsskyddad, utan det har helt enkelt varit standardvalet som lämnats.

Jag har nu i alla fall licensierat om hela bloggen under en Creative Commons-licens. Jag hoppas någon har nytta av det.

Som extra bonus har jag också bestämt mig för att öppna en liten sidoblogg där jag delar med mig av bra recept och tips på god mat, med början vid ett recept på en fantastiskt god Lasagne. Välkommen dit.

Kan ju också passa på att tipsa er andra bloggare att ni också tar er en titt på hur ert innehåll egentligen är licenserat, om ni inte redan är säkra på det.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off

Kulturhinder

Postat Tuesday, September 8, 2009 om Kultur

Grunden till upphovsrättens införande var att man ville etablera en lagstiftning som såg till att det fanns incitament till att skapa kultur. Rädslan var att om det inte fanns någon sorts ensamrätt för upphovsmän så skulle mellanhänder med stor distributionsförmåga enkelt kunna sno åt sig alla verk, distribuera dem mer effektivt än upphovsmännen själva, och därmed sno åt sig större delen av inkomsterna.

Man trodde att om detta fick pågå så skulle upphovsmän tröttna på att skapa kultur och se andra sko sig på den medan de själva gick lottlösa (ett rimligt antagande), så därför infördes upphovsrätten, som ger upphovsmän en obegränsad rätt att förknippas med sina verk samt en begränsad ekonomisk ensamrätt till distribution av verken.

I denna ensamrätt uppstår dessvärre en effekt som går i rakt motsatt håll mot det den ursprungliga tanken var. För att förklara vad jag menar ska vi ägna oss åt något så högkulturellt som reklam. Inför den femte säsongen av Dödlig Fångst (The Deadliest Catch) skapade Discovery Channel en trailer. Ett musik- och sounddesign-företag vid namn Musikvergnuegen anlitades för att skapa bakgrundsmusik till trailern.

Trailern visas, och något ganska ovanligt händer: Folk hör musiken och rusar till TV:n för att se vad det handlar om. På Musikvergnuegens blogg under en kort och enkel post som handlar om trailern flockas människor i kommentarerna med fantastiska berättelser om hur de reagerat på musiken.

Låt mig berätta min historia om den här låten. Jag var inte ens inne hemma men när jag hörde den här musiken från surround-högtalarna så rusade jag in i huset och fick reda på att det var reklam för mitt favoritprogram. Men det som verkligen spelade roll var musiken.

Bloggposten har mer än 40 kommentarer med människor som ber om att låten ska släppas någonstans så att de kan köpa den och lyssna på den. På flera andra bloggar har musiken uppmärksammats och länkar till Musikvergnuegens blogg postats.

På företaget uppskattar man verkligen uppmärksamheten, men svarar dessvärre att det är Discovery som äger rättigheterna till musikstycket, och att de därför inte kan sälja det. Istället har de mailat Discovery, och de föreslår att andra gör detsamma. Det enda problemet är att Discovery inte svarar.

Det är alltså en mellanhand som här ligger som bromskloss mellan upphovsman och kulturkonsumenter och hindrar att medborgarna får den kultur de eftersträvar. Känns problematiken igen? Just den här sagan får ett mindre tråkigt slut i och med att Musikvergnuegen på eget initiativ ändå lagt upp musiken som nu går att strömma ner från deras webbsida.

Ett annat exempel på samma sorts kulturhindrande är när musikbolaget Universal under dagarna gick in och försökte hindra en uppsättning av en pjäs på Stockholms Stadsteater. Inte för att de inte fått betalt (via STIM), utan för att de ville ha ännu mer betalt… Det visar sig dock att upphovsmannen bakom låtarna i fråga, Paul Simon, inte alls håller med mellanhanden om att verket inte ska få framföras. Återigen två sidor om mellanhanden som helst av allt skulle vilja öka mängden kultur i samhället, men där mellanhanden hindrar.

Övergiven vara

En liknande utveckling har länge, och ännu mer tydligt, funnits inom datorspelsvärlden. Här finns ett helt koncept, “Abandonware”, för äldre spel som inte längre finns på marknaden. Det finns webbplatser som inriktar sig på att tillhandahålla dessa spel för alla som känner sig nostalgiska. Det finns, precis som på många andra områden, en hel del människor som anser att det var bättre förr — att de äldre spelen håller högre kvalitet än de nyare. Andra vill bara ha möjlighet att spela “klassikerna” — precis som det finns klassiska böcker finns det klassiska spel, med skillnaden att spelen inte går att få tag på längre.

Att spelen inte längre finns att köpa innebär dock inte att upphovsrätten har gått ut. Rättigheterna till olika spel och spelserier köps och säljs mellan olika bolag och ofta finns rättigheterna långt från de personer som ursprungligen skapade ett spel efter att bolaget gått i konkurs.

Att spelen inte säljs hindrar inte de företag som äger rättigheterna att ge sig på webbplatserna som tillhandahåller Abandonware. Ibland ger man sig på hela platser och försöker stänga dem, ibland nöjer man sig med att se till att vissa spel blir bortplockade. I slutändan blir det ändå människorna som vill spela de klassiska spelen som står tomhänta.

Detta har länge varit en källa till diskussion inom spelvärlden, där det ofta tas till stora ord från bolagens sida. Människor som laddar hem abandonware kallas gärna för pirater, och beskylls för någon sorts bortfall av inkomst som är snäppet ännu mer avlägset än den vanliga sorten.

Mellanhändernas övertag

Utöver det ovanstående problemet ser vi hur kostnaden för både skapande och distribution har återfört världen till något som liknar situationen innan upphovsrättens införande: mellanhänder kan fritt diktera sina villkor och sno åt sig stora delar av kakan, eftersom upphovsmännen är så totalt beroende av distributionskedjan. I dessa förhandlingar sitter på ena sidan slipade advokater med lång erfarenhet av kontraktsskrivning, finstilt och kostnadsuträkningar. På andra sidan sitter oerfarna, ofta unga artister utan vana att läsa eller skriva kontrakt.

Obalansen blir mycket tydlig i det genomsnittliga kontraktet. I vanlig affärsverksamhet går finansiärer ibland in med riskkapital, vilket innebär att man tar en del av risken genom att gå in med sitt kapital, i utbyte mot en del av vinsten om satsningen går hem (mycket förenklat). Det är en relativt rimlig förutsättning. Om vi tar musikbranschen som exempel så ter sig standardkontraktet där snarare som ett villkorat lån.

Artisten får pengar till en inspelning av musik, video och annat. Denna släpps, och alla pengar går direkt ner i skivbolagets fickor, ända tills hela “lånet” är återbetalat. Först då får artisten en enda krona för sitt slit. Detta kan tyckas vara mycket skevt, och det är precis så skevt som det låter. Om det ändå hade slutat där hade det funnits någon sorts måtta i situationen, men icke. Det är nämligen dessutom så att det skall göras reklam för artisten. Även reklamkampanjens pengar kommer ur skivbolagets “lån” till artisten — men kampanjkostnaderna kontrolleras i regel av bolaget.

Man går alltså in i en delat partnerskap där all risk bärs upp av den ena parten. Det motsvarar i vanliga affärer att artisten inte över huvud taget anses ha något värde (och därför inte ska ha någon del av inkomsterna). Att bolagen dessutom har bindande kontrakt för artisterna, men kan välja och vraka i hur de själva vill agera är mycket långt ifrån upphovsrättens tänkta effekt. Låt mig förklara med hjälp av två exempel:

Det New York-baserade bandet October Project skrev på 90-talet mycket vackra svårkategoriserade låtar. De släppte två album, som blev framgångsrika. Sedan sade skivbolaget utan varning eller förklaring upp kontraktet, vilket knäckte bandet helt. Två av medlemmarna startade sedan November Project, ett band som samlade ihop alla sina pengar till inspelningen ifrån fans. På hemsidan för bandet uppmanade Emil Adler fansen att låta bli att köpa October Projects skivor — “Inte en enda penny går till bandet i alla fall”, skrev han. Detta trots att en av skivorna varit på top-50 i USA.

Ett annat band, Splashdown från Massachusetts, såg ut att ha en bra framtid. De skrev på för ett skivbolag som var ett underbolag till Capitol records, som släppte en EP. Denna sålde snabbt slut, och bandet fick med en låt på Soundtracket till filmen Titan AE, för att nämna några framgångar. De spelade in en ny skiva, Blueshift. Väl färdig så bestämmer sig skivbolaget helt sonika för att låta bli att ge ut skivan. Trötta efter bråk med skivbolaget och rädda att detsamma skulle äga alla framtida verk som skapades så valde bandet att lägga ner.

Att upphovsmän väljer att lägga ner på grund av hur mellanhänderna beter sig var ju precis det vi skulle ha upphovsrätten till att undvika från första början! Något är trasigt, här. Istället för att garantera att samhället får mer kultur blir effekten i vissa fall den precis motsatta.

Det är trasigt, laga det!

Nog om problemen. Upphovsrätten har uppenbarligen haft en hel del bra effekter för samhället. Att bara slänga allt och återgå till situationen innan är inte ett alternativ. Så vad bör göras istället?

Piratpartiet har redan förslag om att slopa den kommersiella upphovsrätten för privat bruk… men detta kommer knappast fixa dessa problem. Till viss del ordnar sig visserligen abandonware-problemet, förutsatt att abandonware-siterna drivs ideellt, men där tar det stopp — en sits som mitt första exempel kommer inte att ordnas av det förslaget.

Vi föreslår även en begränsning av den kommersiella ensamrätten till 5 år (eller liknande). Det kan förvisso avhjälpa det första problemet till viss del, men inte helt. Att hitta en balans mellan det allmänna kulturintresset och upphovsmanens intresse kan dessutom ändra siffran 5 år (jag är personligen tveksam till om det inte är för kort), vilket dessutom påverkar hur pass väl problemet avhjälps.

Nej, här krävs något mer. Jag ska göra ett försök till att komma med ett konstruktivt förslag.

Till att börja med behövs någon form av begränsning av möjligheterna att köpa och sälja den kommersiella ensamrätten till verk. Problemet som har uppstått med mellanhänder är inte nödvändigtvis att mellanhänder är inblandade, utan att mellanhänderna tillåts äga verken. För mig är det mycket oklart varför det finns ett behov av att kunna sälja den kommersiella ensamrätten över huvud taget. Självklart måste en upphovsman kunna anlita mellanhänder, men detta måste kunna lösas på annat sätt.

Det intressanta blir då om det fortfarande fungerar att satsa på okända kreatörer? Att spela in en skiva, en film eller skapa ett spel (för att ta några exempel) är fortfarande mycket dyrt. Som jag ser det skulle detta fungera alldeles utmärkt i en vanlig riskkapital-modell. Riskkapitalisterna (som då motsvaras av dagens skivbolag) får helt enkelt satsa en del pengar på projekt de tror på (filmer, skivor, spel), i utbyte mot en del av intäkterna från projekten. Hur stor del avgörs precis som i annan riskkapitalverksamhet av relationen mellan den talang och det material som redan finns i projektet och den mängd kapital som satsas. Detta möjliggör dessutom att fler bolag satsar i samma projekt, och på det sättet delar både risk och utdelning.

En annan fråga är vad upphovsrätten ska medföra för skyldigheter. Har man fått en kommersiell ensamrätt för något bör rimligtvis skyldigheten också finnas att tillhandahålla detta. Notera här att jag inte menar att verket ska ges bort, men mot rimlig penning måste det gå att införskaffa. Om man inte tillhandahåller sitt verk så har man alltså förverkat sin kommersiella ensamrätt, varpå det är fritt fram för andra.

För att sammanfatta det hela så föreslår jag att även den kommersiella ensamrätten till verk ovillkorligen binds tills upphovsmannen (eller gruppen upphovsmän), samt att den villkoras på att verken tillhandahålls till rimligt pris. Finns inte verken tillgängliga förfaller den kommersiella ensamrätten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Uppdatering: Jag har ingen aning om varför posten först daterades till den 5:e. Det är nu fixat i alla fall.