Vänsterpartiets informationspolitik
I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:
“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”
Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.
Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.
Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.
Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:
“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”
Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.
I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.
En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.
Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.
Så…
Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010
Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
2022: En personligare framtid
Alldeles nyss publicerades den framtidsvision jag skrivit på 2022.nu, under rubriken “En personligare framtid“. Har du inte hört talas om 2022 så är det en samling visioner för hur framtiden kan komma att se ut om vi får vägledas av en piratideologi — det finns många bra visioner där, så gå gärna in och läs!
Hotet mot demokratin?
Det absolut vanligaste argumentet jag hör från människor som sympatiserar med Piratpartiets politik, men ändå inte tänker rösta pirat är att de inte kan rösta på ett parti som inte har ett heltäckande program. Man kan tycka att det ligger en bra tanke under det, men samtidigt måste man väl någonstans acceptera att den enda chansen att kunna få igenom ett “heltäckande program” är att det parti man röstat på fått egen majoritet, vilket i princip aldrig händer.
I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.
Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte på det sättet. Vi har istället en uppdelning i två i förväg bestämda block, där det redan på förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gå med på något visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.
Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.
Detta system håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåparisystemet (se t.ex. USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag.
Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.
Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.
Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.
Bildcredits: LuMaxArt
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Sverigedemokraterna
Få betalt?
En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.
Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.
Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.
För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.
Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.
Skivkontraktet
Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).
Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.
Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.
För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.
Digital försäljning
Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.
Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.
Streamingtjänster (Spotify, last.fm)
Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?
I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.
Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.
Slutsatser?
Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.
Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.
Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.
Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.
Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.
Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.
De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Informationspolitik, Kultur, Pengar, Piratpartiet, Musik
Grodor om barnporr
Det verkar tyvärr som om barnporr beklagligt blir en liten följetång här, efter att Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge uttalat sig om att innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten, och att vi därför ska rulla tillbaks hela lagstiftningen från 1999.
Han har förvisso helt rätt i att det är en inskränkning i informationsfriheten, men det innebär för den delen inte att man inte kan anse att det är en rimlig inskränkning, vilket också är den inställning jag uppfattar att många pirater har — det handlar om integritet här.
Det som står i valmanifestet och det jag själv argumenterat för är att ändringarna från 1999 och 2010 om vad som ska anses vara barnporr måste rivas upp. Det innebär att barnporr ska återgå till att vara bilder eller filmer på tvång eller övergrepp mot riktiga barn. Det finns en hel diskussion att ta i följd av detta, om förbudet mot innehav (varför ska det t.ex. vara tillåtet med filmer av våldtäkt på vuxen, men inte på barn?), men det är en sidodiskussion som inte alls har samma bäring på rättssäkerheten i samhället och Piratpartiets kärnfrågor just nu och som partiet i varje fall inte tar ställning till.
Problemet är alltså att nästan vadsomhelst är barnpornografi nuförtiden, inte att man inte får ha övergreppsbilder hemma i fotoalbumet.
Man kan naturligtvis fråga sig om varför det går så snett att partiledaren uttalar sig på ett sätt som inte alls stöds av partiet. Det handlade inte om någon felsägning eller misstolkning, utan om ett uttalande som for stå för Rick snarare än partiet, och som Rick nu dessutom har backat från. Politiken handlar ytterst om förtroende, och nog är det sant att detta leder till tappat förtroende — ett förtroende som för Ricks del redan är lite kantstött i delar av partiet. Detta är något vi får ta hand om i god tid.
Är vi därmed uträknade ur spelet? Jag har svårt att tro det, med tanke på att människor i allmänhet håller sig rätt illa informerade om vad som händer i politiken. Röstresultatet är en uppsamling av en mängd småsaker, väldigt sällan ett resultat av ett uttalande.
Uppförsbacken blev naturligtvis brantare — men vi är klättrare. Partiet består av så många andra drivna och duktiga aktivister — inte bara av Falkvinge. Det viktiga nu är att vi är tydliga med vad som gäller. Det verkar nu som om vi kommer att göra lite förtydligande ändringar i valmanifesten — bra så. Det här handlar om PPs politik, inte om Falkvinges övertygelser om det ena eller det andra.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Barnporr, Barnpornografi, Rättssäkerhet, Integritet, Politik, Riksdagsval, Val 2010, Groda, Pudel
Barnporr som valfråga?
Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.
Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.
Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.
Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.
Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.
Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.
Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.
Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.
Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?
Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.
När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.
Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.
Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.
Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.
Bildcredits: spodzone
Läs även andra bloggares åsikter om Barnporr, Barnpornografi, Lagar, Piratpartiet, Politik, Riksdagsval, Rättssäkerhet, Sexualitet, Val 2010
Valmanifest, kommunikationsmetoder och perfektion
Lagom till min återkomst från en två veckors cykeltur runt Åland släpper Piratpartiet sitt valmanifest, i form av tre så kallade sjökort. Det har mötts av en hel del uppmärksamhet i gammelmedia, vilket är mycket bra, och en hel del negativa kommentarer i sociala media.
Calandrella skriver till exempel:
För det första har jag inte hört ett dugg om processen. Detta kan inte uteslutas bero på att jag varit väldigt politiskt frånvarande under sommaren och kollat min e-mail därefter. Men när jag nu i efterhand går in på min e-mail och söker efter ”valmanifest”, får jag (utöver ett e-mail igår och ett idag) enbart 1 träff.
Jag har lite svårt att förstå det där. Om PP mailade ut allt som alla kunde vara intresserade av skulle vi drunkna i en flod av spam. Istället tycks detta jobb ha gjorts av de som varit intresserade på forumet, som är öppet för alla medlemmar.
Själv vet jag om att jag missar saker genom att inte hålla koll på forumen. Det är en avvägning jag gör med tanke på hur mycket tid jag är villig att plöja ner i partiarbete och att hålla koll på omvärden, och med tanke på hur mycket tid jag redan lägger ner på bloggen. Det är alltså upp till mig själv att hålla mig informerad om jag är intresserad av att vara med och jobba på saker.
I slutändan är detta det enda möjliga sättet att jobba på. Vi måste reservera push-kommunikation som epost (skickas ut till alla, oavsett intresse) för de verkligt stora sakerna som årsmöten och för snabba sammanfattningar. Allt annat ska finnas öppet (dvs inte på Skype) och tillgängligt men inte tryckas på utan hämtas efter intresse.
Det finns naturligtvis även klagomål på innehållet i manifestet, som jag även delar… sektionen om straff för att ens väcka talan i ogilitigt upphovsrättsärende är till exempel helt uppåt väggarna galet, och skulle behöva rättas till. Här uppstår en skiljelinje mellan nätets ständiga arbete med förfinande och uppdaterande och det nödvändiga med att i tid få fram ett utkast och nå ut i tryckt media.
Nej, det är inte ett perfekt valmanifest. Hade vi jobbat på det till perfektion hade vi nog inte nått ut med det ordentligt. Jag tycker vi är långt bättre än många andra partier, och jag tror att vår öppenhet inför vår egen organisation är en fördel. Inget annat parti granskar sitt eget valmanifest på samma sätt.
Istället för en organisation där partiledningen trycker ner ett valmanifest i halsen på de aktiva, är vi en organisation där en del intresserade jobbar fram ett valmanifest, som de flesta verkar tycka är okej, även om det har sina brister. Där det i många andra partier är naturligt att ta order är det hos oss naturligt att granska och att delta. Det ser jag som en enorm styrka.
Det är ett liberalt manifest, och jag hoppas att de flesta kan se det som något positivt. Det är tråkigt när ord förvrängs enligt en endimensionell politisk skala som inte har med saken att göra.
Bildcredits: henke
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Val 2010, Valmanifest
Slentrianmässig odemokrati
När valpejl för någon vecka sedan lanserades offentligt hade man rättat till den stora brist man ursprungligen haft när sajten “smyglanserades” för att få feedback. Från början hade man nämligen valt att endast riksdagspartierna och SD skulle få vara med på sajten. Eller ja — samtliga riksdagskandidater fick vara med på sidan, men de övriga partiernas kandidater fick inte möjligheten att ha mer information än inkomst, ålder och lite annan intetsägande statistik.
Det är naturligtvis utmärkt att man från SVT och SRs sida väljer att lyssna på den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering låter alla kandidater få samma chans att svara på frågor. Trots det väljer man ändå att bara låta riksdagspartierna och SD få en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.
Tidigare i veckan avslöjas också att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltså precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — då kommer vi i partier som inte får miljoner i partistöd få bära ut våra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt på morgonen.
I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda småpartis valsedlar och partisymboler inte kan få samma utrymme alla gånger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng på något sätt har tappats bort:
“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”
I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.
Sedd var för sig är incidenterna rätt förlåtliga, allt från skolvalets försök att få ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stå undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgår de från någon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.
Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.
Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.
Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.
I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.
Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.
Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.
Bildcredits: LuMaxArt
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet
There and back again
Ibland är det lätt att misströsta. Vi som värnar om rättssäkerhet och integritet ser hur fler och fler övervakningslagar, nya genvägar genom rättsystemet och förslag på mer absurd lagstiftning sköljer över oss nästan dagligen, allt medan en till synes fullständigt vansinnig justitieminister trampar vidare i blomsterrabatten iförd kängor med övriga regeringens goda minne.
Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.
Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.
Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.
För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.
Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.
Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.
Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.
Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.
Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010
