I den omvända bevisbördans land

Postat Sunday, April 17, 2011 om Rättssäkerhet

(efter en vecka deckad i feber är jag nu tillbaks — ber om ursäkt för avbrottet)

Den så kallade “Lagen om samlagskontrakt” är på allas läppar (eller tangentbord, kanske man ska säga). Nästan alla relaterar till att det skulle leda till visst krångel i sexlivet, om man säger så, andra reagerar på orsakerna till att debatten över huvud taget är där den är men nästan ingen reagerar på det stora problemet.

Det stora problemet nämns i flera av ovanstående länkar, t.ex. detta av Bie i Aftonbladet:

Enligt förslaget ska också den tilltalade i en eventuell tvist kring frågan ­kunna ­presentera bevis för att samtycke har ­funnits (i praktiken en slags ­omvänd ­bevisbörda). Och hur ska man kunna göra det utan ett skriftligt ”medgivande”?

Detta är utgångspunkten till mycket kritik, men nästan all denna kritik går ut på att det vanliga människor ska behöva fylla i skriftliga samlagskontrakt, snarare än det problem som för mig framstår som centralt:

Denna lag skulle totalt upphäva rättssäkerheten i landet. I alla de ovanstående länkade artiklarna utgår man ifrån situationen där sex förekommer. Tänk om följande situation: En kvinna vill ha vårdnaden om sina barn precis efter en separation. Hon anklagar mannen för våldtäkt (om du tror att detta är ovanligt, läs på). Konsekvensen av detta är att mannen (det är alltid en man, eller hur?) nu förväntas visa upp ett samlagskontrakt för ett samlag som aldrig ägt rum.

Det enda som behövs för att få någon (man) fälld för våldtäkt är för någon (kvinna) att hitta på ett samlag och anmäla. Det finns inte längre något försvar i rättsstaten (sic) Sverige, eftersom omvänd bevisbörda gäller.

Det är detta som är det centrala med att bevisbördan måste vara som den är idag inte bara i lagarna om de flesta brotten eller ens de mest allvarliga brotten utan för precis alla brott. Inför man omvänd bevisbörda för ett enda brott är det omedelbart ett öppet mål för den som vill missbruka rättsväsendet för att sätta dit någon. Med tanke på att socialstyrelserna och andra myndigheter redan idag arbetar som om anmälning var dom är det inte direkt mer sådan lagstiftning vi behöver.

Detta med omvänd bevisbörda återkommer med jämna mellanrum från ledande radikalfeminister i landet. Det är visserligen ett problem att sådana dumheter är tongivande i debatten, men ändå ser de flesta detta som rätt extremt. Att en utredning om lagförslag föreslår att ett uttalat samtycke måste finnas är i sig problematiskt men hade i normalfallet varit harmlöst. Att en sådan utredning föreslår omvänd bevisbörda är däremot en katastrof för demokratin och djupt obehagligt.


Bildcredits: Meneer De Braker

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sexförbud

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Sexualitet

Sydsvenskan rapporterar om att en 16-årig flicka nu åtalas för sex. Det sex hon åtalas för är med två 14-åriga pojkar, och det är lite symptomatiskt att sydsvenskan just beskriver det som att hon åtalas för sex. Vi har slutat ens låtsas att det har något med våldtäkt, tvång eller utnyttjande att göra. Nu åtalar vi ungdomarna helt enkelt för att de haft sex.

Det handlar alltså om någonstans mellan 366 och 730 dagar som skiljer dessa ungdomar åt i ålder, något som förmodligen vida överstigs i den genomsnittliga relationen. Detta är ytterligare ett fall där jag har svårt att tänka mig att varken flickan eller pojkarna förstår vad problemet  är, utan det snarare är överbeskyddande föräldrar eller omgivning som satt emot.

Om flickan och pojkarna kunnat hålla sig i mellan 1 och 365 dagar så hade det hela plötsligt blivit lagligt — trots att det är väldigt svårt att argumentera att de två pojkarna skulle växt upp och blivit “mogna” under den tiden. Nu är det istället ett mycket allvarligt brott.

Brottsrubriceringen är nu sexuellt utnyttjande av barn, vilket jag också reagerade lite på. Vanligtvis ska ju all sex med minderåriga kallas Våldtäkt numera… och gör det i regel också när det är den manliga sexpartnern som är den äldre i relationen.

Oavsett vad rättssystemet väljer att kalla det slås nu flickans (och förmodligen pojkarnas) liv i småbitar av något som inte skadat någon, och som i alla rimliga regelverk borde vara deras ensak.

Samtidigt kommer nu en utredning om att det bör bli olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som gäller idag är alltså att det är olagligt att ha sex med någon som visar sin ovilja att ha sex. Det som ska gälla nu är att det blir olagligt att ha sex med någon som inte vill, vilket denna person dock inte behöver tala om. Här avkrävs alltså en hel del tankeläsning. Ingen av de inblandade  med såg något problem med den saken.

Utredaren förklarar för Rapport att det ändå inte behöver vara så strikt:

“Det är inte så att det ska vara skriftligt eller ens muntligt. Tänker man efter om hur mänskligt samspel fungerar så är det inte så det går till. Det är tillräckligt att det manifesteras genom medagerande som successivt ökad intimitet mellan två människor.

Detta är alltså tänkt att åtgärda de problem som finns i dagsläget där man inte kan bevisa att något tvång funnits. Hur man istället tänkt att det ska vara lättare att bevisa att något medagerande inte funnits övergår mitt förstånd — såvida man inte menar att det helt enkelt inte ska behövas några bevis längre, utan att det räcker med att någon säger sig inte ha velat haft sex för att mannen ska dömas (det är ju alltid en man).

Varken Ask, som tycker förslagen är superbra, eller utredaren själv verkar ha lagt någon större vikt vid begreppet rättssäkerhet. Att ha sex över huvud taget är snart ett minfält för män i Sverige, där det är ett lotteri om man kommer anklagas och dömas. Sexakten är en öppning, där kvinnor kan utnyttja mäns kåthet till att få en hållhake på dem — ett fast grepp där de alltid kan få det hela att verka som ett övergrepp i efterhand, i ett land där rättssäkerhet i princip inte finns för män som i samband med vårdnadstvister anklagas för både det ena och det andra, ofta helt utan bevisning (läs den länken om du över huvud taget har någon åsikt om rättssäkerhet i Sverige).

Samtidigt passar man i utredningen på att föreslå ökade straff för just det brott som flickan som detta inläggs början handlade om begick, vilket är en del av lagstiftningen man annars tycker fungerar utmärkt. Jag undrar om pojkarna håller med.


Bildcredits: Dan A’Vard

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem ska egentligen få ligga med vem?

Postat Tuesday, October 12, 2010 om Replik

På bloggen Oh the irony! postades för några dagar sedan ett inlägg om homofobin i samhället, angående de våldsamheter som uppstått i samband med en pridefestival. Ett citat:

“Jag skiter i vad din bibel, koran, mamma, farbror eller låtsaskompis säger – vuxna, frivilliga människor får vara kära i vem de vill, och ha sex med vem de vill! Alla som försöker begränsa den rättigheten är sopor på mänsklighetens avskrädeshög.”

Jag postade en lite sarkastisk kommentar om alla de begränsningar som finns i vårt samhälle för vad som anses vara okej sex och mellan vilka, och ur det uppstod sedan en intressant diskussion om bland annat sex inom familjer.
Ungefär började diskussionen så här:

“Varför tycker du inte det är okej?”

“Det kan bli missbildade barn”

“Ska folk med genetiska sjukdomar inte få ligga heller då?”

“Mm, jo, det är inte konsekvent men det känns inte rätt ändå. Hur ser du på det?”

Där skrev jag ett svar som var så långt att det kändes lika bra att posta det här, eftersom det drog in på en massa ämnen som säkert är tabu och som säkert verkar främmande för en hel del människor. Jag tar det som en chans att försvara. Så här skrev jag:

Jag tänker så här: Om två vuxna människor känner att de älskar varandra, varför ska jag komma och sätta mig över deras kärlek? Om två könsmogna människor utan något tvång eller utnyttjande väljer att ha sex, varför ska någon annan få bestämma att det inte ska tillåtas? Varför ska min bedömning om vem som är lämplig för vem vara viktigare än deras?

Jag är liberal. Jag tror inte på att sätta mig över andra människors självbestämmanderätt, inklusive rätten om bestämmande över den egna kroppen och sexualiteten.

Syskonsex kan jag inte säga något om, för jag har ingen syster, men för min del “känns” det fel med våldssex, med homosex, med avföringssex och med en hel del annat. Av det drar jag slutsatsen att det inte är rätt för mig. Men såvida ingen tvingar någon till något så har jag helt enkelt ingen rätt att lägga mig i det om någon annan hänger sig till det, och inte heller någon vilja.

Det evolutionärsbiologiska argumentet är ett skenargument. Det visar sig nämligen om man kontrollerar saken att risken för missbildningar inte är ens i närheten av lika stor som för individer i andra grupper, vars rätt att skaffa barn vi inte inskränker. Då landar man i den sortens äckel-känsla/känsla av “fel” som varit orsaken till så mycket förtryck i mänsklighetens historia. Den känslan av “felaktighet” är grundad i tradition och inte så mycket annat. Samma känsla av felaktighet kände människor förr om homosexualitet.

Ett annat argument jag hört är att förälder/barn-relationer aldrig är jämställda eftersom det alltid finns en ojämn maktbalans. Det är ett argument jag kan köpa, men det säger ingenting om syskonförhållanden eller kusinförhållanden eller annat.

I allmänhet försöker jag hålla mig borta från att vilja inskränka människors rätt att göra vad de än önskar av anledningar som den… “det känns som”. Så länge ingen skadar någon annan bör människor ha rätt att leva sina liv precis som de vill.

Läs gärna hela diskussionen.

Min ursprungliga kommentar nämnde inte sex mellan föräldrar och barn, men däremot sex mellan generationer, vilket är något jag skrivit om förut, då i samband med hur internet agerar som en mötesyta för människors inre:

Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.

En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.

Andra exempel på hur detta slår fel på är i den senaste våldtäktslagstiftningen, där all sex med ungdomar under 15 år är att klassa som våldtäkt:

Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

1000 oskyldiga män i polisens arkiv

Postat Friday, October 1, 2010 om Integritet

Minns ni färjan där alla män filmades när de klev av, för att en gruppvåldtäkt begåtts? Det visar sig nu att det inte går att bevisa att det begåtts någon våldtäkt över huvud taget. I vanlig ordning är händelser på dylika kryssningar inte alls så glasklara som de först kan tyckas.

Det jag funderar över är vad som nu sker med filmerna. Det kan knappast anses vara bevismaterial, eftersom det inte ens finns någon misstänkt, trots denna sökning bland hela båtens manliga gästskara. I någon mån kanske det kan anses vara utredningsmaterial för denna specifika utredning.

Frågan är bara… kommer filmerna nu förstöras? Eller är det som med så mycket annat, att det “kan vara bra att ha”, och därför sparas? Naturligtvis visar det sig att det är så. De personer som hade oturen att födas med fel kön och vara på fel färja vid fel tidpunkt får i så fall sin frihet lite inskränkt:

“Materialet kommer ju aldrig hamna någon annanstans än i vårt arkiv, säger Petra Sjölander på Citypolisen.”

Nej, precis på samma sätt som DNA som lämnats av forskningsändamål helt plötsligt används för brottsbekämpning i en massiv avsökning bland hela befolkningen.

Jag vet inte vad du tycker, men för mig känns det inte helt okej att bilder och filmer på mig sparas undan i “polisens arkiv” utan att jag har något att göra med ett brott.

På polisen är man dessutom nöjda med tilltaget.

“Trots att filmerna på männen inte hjälpte polisen att gripa några våltäktsmän så tycker Petra Sjölander på Citypolisen i Stockholm att det var rätt metod som polisen hade använt sig av.

– Det hade kunnat leda till att polisen skulle kunna styrka brott.”

Jo, det är klart det hade kunnat. Det hade även kunnat ske om man tagit in alla män, torterat dem och hoppats på ett erkännande. Allt är inte okej bara för att man “skulle kunna styrka brott”.

“Om man ska ställa det i relation till den kränkning som den här tjejen kan ha varit utsatt för, så är det mycket värre än kränkningen att eventuellt bli fotad och filmad”

Ja, naturlivtvis är det så, men varför ska man ställa det i relation till den kränkningen? Polisens uppgift är inte “att vara mindre kränkande än den brottsling de utreder”. Vad är okej att göra för att lösa ett mord, då? Allt, så länge ingen stryker med?

Och sedan kan man ju fråga vilka urvalskriterier ska vara okej, när polisen trålar efter misstänkta? Om någon överfalls av någon mörkhyad, är det då okej att särskilja och flima alla med mörk hy? Just män är en av de få grupper som är okej att behandla som potentiella brottslingar. Har man inget att gå på försöker man söka så brett att man kan hoppas att man av ren tur råkar hitta någon misstänkt.

Det är lite som att gå till Eniro och söka på “Erik”. Visst är det nog så att man kanske kan hitta den man ville åt i listan någonstans… men det ett löjligt sätt att arbeta på. Om det dessutom innebär att man trampar alla vid namn Erik på tårna bör man kanske tänka efter, och när det är människors integritet det handlar om bör man vara ännu lite mer försiktig än så.

Men det är klart, när polisen lagt ner allt polisarbete, då behövs väl drastiska metoder för att sätta dit någon.


Bildcredits: Jeff E.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Våldtäkt, misshandel och rättsapparaten som vapen

Postat Friday, June 4, 2010 om Rättssäkerhet

I många diskussioner om våldtäkter, kvinnosyn och annat har det ibland kommit upp tankar om att en del våldtäktsanmälningar kanske, kanske, kanske skulle kunna vara resultatet av att kvinnor i vårt svårt sexualfientliga land vaknat upp dagen efter och ångrat sig, och därmed anmält en våldtäkt för att komma undan slampa-stigmat, komma undan anklagelser om otrohet eller valfritt annat skäl.

Denna typ av tanke blir i allmänhet hårt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är också detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart så att någons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en våldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.

Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.

Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:

Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.

ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” då hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola våldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är både en förolämpning mot våra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.

Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.

Med det i åtanke är det en skrämmande tanke åklagaren framför, som inte har något att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder på BDSM så får du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “ångra sig” och sätta dig bakom lås och bom, gärna med ett saftigt skadestånd som bonus. Med tanke på att det redan förekommer vårdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin på skogsbranden.

Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.

Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.

Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.


Bildcredits: nullalux

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fantasi, verklighet, våldtäkter och nymoralism

Postat Friday, April 2, 2010 om Replik

Malin Wollin ondgör sig i Aftonbladet Wendela över det Japanska spelet Rapelay. Spelet är ett i en genre erotiska spel, subgenren handlar om våldtäktsfantasier:

Jag vill veta vem som köper det här spelet. Vem följer efter en ensam tjej på tunnelbanan, drar upp hennes kjol och tränger in i henne.

Är det för grovt att skriva att man tränger in i henne? Man gör ju det.

Och så ska vi bli förvånade när en tonåring våldtar en kamrat och blir hyllad trots dom.

Jag vill veta varför det ska vara så otroligt svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Vi har över ett antal generationer nu lyckats komma fram till att nej, det var nog inte så att rock & roll gjorde de unga till asociala monster, nej, våldet i filmer kladdade inte av sig på tittaren och skapade massmördande freaks, och nej, hårdrockens pentagram gjorde inte lyssnarna till satanister och till sist har vi kommit fram till att Drakar & Demoner inte får ungdomarna att sticka ihjäl varann.

Ibland får jag till och med något sorts hopp om att vi ska lyckas komma fram till att nästa syndabock, dataspelen, också är helt oskyldiga i överbryggandet av klyftan fantasi/verklighet.  Människor spelar dagarna i ända mördarsimulatorer, utan att för dens skull bli mördare. Men så fort det handlar om sex, ja då är det förstås något utomordentligt fel på den som spelar.

Denna moralism kommer ur vår sexualfientliga kristna värdegrund, där allt som handlar om sex per automatik är lite smått anmärkningsvärt och fult. Kan man verkligen fantisera om sådant utan att vilja agera ut det? Kombinera detta med lite ny teknologi för en explosionsartad moralpanik som aldrig tycks dö.

Det finns så mycket man kan anmärka på. Rapelay-kontroversen är rolig, eftersom den aldrig tycks dö. Spelet släpptes 2006, vilket alltså innebär att det i allt väsentligt är helt bortglömt — dataspel har inte så lång tid i rampljuset. Det är sedan länge taget ur produktion och säljs inte längre, men allt moralistiskt tjat om det håller det hela tiden framme i någon sorts utdraget superexempel på Streisandeffekten.

Det kan naturligtvis vara svårt att förstå en kultur som inte stigmatiserar denna typ av fantasier lika hårt som vår egen kultur. Det finns ju våldtäktsfantasier även här — det kryllar av erotiska noveller av denna typ, finns en del porrfilmer på ämnet och en hel del människor som gillar att rollspela denna typ av fantasi — för det handlar just om fantasi. Det är otroligt vanligt både bland kvinnor och män att fantisera om våldtäkt — både som offer och förövare. Det hela är dock på tok för stigmatiserat för att någon här skulle få för sig att försöka dra ihop en budget till att bygga ett dataspel.

Wollin undrar om det är sånt här killar fantiserar om?

Är det detta killar drömmer och fantiserar om? Att våldta unga tjejer?

Om du spelar det så gillar du det.

Om du spelar det är du en virtuell våldtäktsman.

Svaret är som bekant ja, killar fantiserar om det. Precis som tjejer. Och på precis samma sätt skulle ingen av parterna tycka om det i verkligheten.

Det som insinueras är att det på något sätt är ohälsosamt att spela ett sådant spel. Att det är sådant här som är orsaken till att våldtäkter förekommer. Jag tycker vi då ska ta oss en titt på statistiken, och jämföra några länder där sådant här trycks undan och några länder där man öppet bejakar sin sexualitet och sina fantasier (Källa FN):

Land Våldtäkter per 100 000 invånare
Kanada 78,08
Australien 77,79
USA 32,05
Sverige 24,47
Storbritannien 16,23
Sydkorea 12,98
Taiwan 4,08
Japan 1,78

Så i landet där denna typ av spel är så poppis att det finns en hel industri runt dem är våldtäktsantalet betydligt lägre. Kan kanske bero på att människor inte blir tickande bomber av sexuellt förtryck från en tidig ålder, utan tillåts ha de fantasier de mår bra av…

Uppdatering: Läs även Alfred Holmgrens utmärkta svar till Wollin, Gesters summering av läget och Wollins barnsliga personangrepp till svars.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Piratpartiets dolda agenda avslöjad

Postat Sunday, March 28, 2010 om Replik

Tänk så svårt det blir när man vill svartmåla någons politik, men inte har några argument. Tur att det alltid går att hoppa på någon person istället. Rolf Erikson drar nytta av det när han hoppar på Rick Falkvinge. Argumentationen är minst sagt rörig, men går ungefär så här:

  1. Rick tycker att Ask ska avgå.
  2. I Bjästa förekom en våldtäkt följd av mycket otrevligt beteende från delar av samhället.
  3. Vilket är Ricks fel eftersom han inte varnade pojken i tid, eller i alla fall en följd av att Rick tycker Ask ska avgå.

Hänger ni med?

Inte jag heller, men läs gärna det hela i hans inlägg. Han pressas naturligtvis rätt hårt i kommentarerna, och följer upp med en häpnadsväckande insikt, som fortsättning på argumentationen ovan:

  1. Rick (och hela Piratpartiet) måste ha en dold agenda.

Okej…

Anne Kekki reagerade starkt (vilket man kan förstå), och i kommentarerna där förklarar Rolf äntligen vad det egentligen handlar om:

Däremot kan jag inte förstå hur delgivning av misstänkt för brott eller hämtning för förhör kan ske anonymt. Färgade kuvert är att ta i men anonyma kuvert och privatklädda poliser i privatbilar är också fel.

Rolf håller alltså helt enkelt med Ask om att det där med oskuldspresumption inte är så viktigt. Tack, då vet vi.

Tyvärr är den reaktionen allt för vanlig. Inte nog med att man friskt blandar ihop olika brott, som människohandel, sexköp, våldtäkt och misshandel i en enda salig röra… i den starka känslomässiga reaktionen på hur grovt eller allvarligt (eller “äckligt”) ett brott är kräver man helt enkelt en syndabock, och den som först misstänks ligger ju nära till hands. Man står inte ut med att säga “vi vet inte vem som gjort det, eller ens om det skett” när någon misstänks ha gjort något.

Därför vill man frångå hela rättsprocessen och få döma folk själv. Inte på samhällsnivå, nej, fängelse först efter dom — men utfrysning, stigma och mobbning — visst! Kanske kan man tänka sig att ta tillbaks det ifall det visar sig att någon annan blev dömd för brottet? Men i många fall är det ju så att ingen döms, och då döms den som misstänkts men friats ändå av samhället runtomkring.

Det är just den här sortens drevmentalitet som rättsstaten är byggd att skydda mot. Den kan aldrig skydda mot att grannarna får nys om något och blänger argt, men den kan göra sitt bästa för att misstänkta brottslingar ska anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisats. I det ingår att inte tala om för grannarna om dom inte direkt berörs av det som hänt.

Att sitta på sin höga pidestal och fördöma andra är lätt, men fundera då en stund på hur lätt det vore att få någon misstänkt för ett brott som köp av sexuella tjänster? Även om misstankarna avskrivs direkt efter ett första förhör så är ju skadan redan skedd. Jag vill gärna veta hur Rolf tänker förklara sitt lila kuvert för grannarna då, och hur stor chans han tror att det är att dom slutar blänga när han svurit sig oskyldig.


Bildcredits: 姒儿喵喵, Jeezny

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Våldtäktsvansinne

Postat Monday, December 7, 2009 om moral

Jag brukar ha nog med bloggar och annat online att läsa på vägen in till jobbet för att låta bli att läsa tidningar, men idag var det av någon anledning ovanligt tyst i bloggosfären. Så jag tog en Metro att bläddra i, och utsatte mig för det stora ointresse som artiklarna däri brukar innebära.

Med ointresset kom dock ett visst obehag denna gång. För första gången ser jag nu hur de nya våldtäktsbestämmelserna appliceras. En man har varit otrogen mot sin sambo med hennes syster… lite omdömeslöst kan tyckas, men vad har det med våldtäkt att göra? Jo, systern är nämligen yngre än 15, vilket gör att all sex är våldtäkt, frivillig eller ej, enligt rådande lagar.

Det märks tydligt att lagändringen fått avsedd effekt här — Metro slår på stora trumman så sensationalistiskt det bara går om hur de har träffats för “övergrepp” på en butikstoalett (för att sambon inte skulle märka något) och hur han “regelbundet förgripit” sig på henne. Rubriken får det att låta som om någon med våld slitit in henne på coops toalett för ett snabbt dåd och sedan försvunnit springande från platsen till skogs.

Brottsplats

Detta handlar inte om några övergrepp. Här finns inget lurendrejeri, inga hot och inget tvång, någon skada är varken avsedd eller skedd. Här finns bara ett flerårigt kärleksförhållande mellan två könsmogna individer, som på grund av vissa omständigheter tagit sig sexuellt uttryck just på Coops kundtoalett.

Alldeles oavsett vad man tycker om förhållanden med stor åldersskillnad så gör man alla verkliga våldtäktsoffer en stor otjänst med denna lag… till en början kanske det skapar vad jag förmodar är den avsedda effekten – sex med någon under 15 demoniseras med en hemsk titel, men på sikt? Jag kan bara se framför mig det tvivel som kommer uppstå i samband med begreppet…

“Vad då, en riktig våldtäkt, med tvång? Eller va du med på noterna?”

Förnuftet förlorar. I just det här fallet finns bara ett offer som drabbats av relationen: mannens sambo. Jag förstår precis hur hon måste känt när hon ertappade paret med att kyssas… men ska vi göra otrohet olaglig så kan vi göra det för alla, utan att kalla det något det inte är.

Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.

Det hela kan jämföras med att grov misshandel av en bebis anses vara lite mindre farligt, och att mörda en 15-årig flicka är bara hälften så illa.

Under tiden trampar moralstövlarna vidare och skördar fler offer bland dom som redan är offer för riktiga brott.


Bildcredits: Vargklo

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off