Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

Ett samhälle på tomgång

Postat Sunday, July 12, 2009 om Politik

Det finns många bra anledningar till att jag drogs till Piratpartiet, men som förutsättning hade jag ju inte dragits någon annan stans innan dess. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det tydligt att det har samma orsak: Det finns inga “gammelpartier” som löser problematiken. Det gäller integritet och fildelning, och där fyller Piratpartiet upp hålrummet duktigt, men det gäller lika mycket på andra områden.

Jag har hört det sägas att Olof Palme var den sista sanna visionären i svensk politik, och det skulle ju kunna förklara en hel del om ointresset bland unga för politiken. Hela samhället känns som om det körs på tomgång av en massa politiker som inte har någon särskild övergripande plan. Allt handlar om driftsdetaljer, nästan inget om visioner om en bättre värld.

Vi har stagnerat. Världen utvecklas vidare, men samhället står still. När vi inte längre har råd med gamla metoder så skär vi ner istället för att utveckla något nytt som fungerar. Allt handlar om att minimera risktagandet, att inte bryta mot några regler eller kliva på någons tår.

Det tjatas väldigt mycket om vad Piratpartiet skulle ha för skolpolitik, till exempel. Men vad har de andra partierna för skolpolitik då? Det enda jag ser är en diskussion om tidigare eller senare betygsättning och andra detaljer. För oss som är rimligt unga och faktiskt har kvar vårt sinne för nöjet i att lära sig saker är det dock tydligt att inga ändringar i betygssystemet kommer ändra på faktum att vårt skolsystem är trasigt på ett mycket grundläggande sätt.

Jag ber er om en timme av er dyrbara tid, för att ge lite mer bakgrund om vad jag menar. Det finns två föredrag om skolan och skolgång som jag tycker är väl värda den tiden. Det första är från TED, där Ken Robinson talar om skolan och kreativiteten. Kreativitet är i mångt och mycket det bränsle som gör att den nya världen snurrar, men vi har ett skolsystem från en period där kreativitet var ett problem, alltså kväver vi den. Historien om Gillian Lynne är helt fantastisk.

Det andra föredraget är från Dr. Tae, där han talar om vad som är fel med skolans kultur och om att bygga en ny kultur för lärande. Han lyckas spela in hela föredraget med världens torraste och tråkigaste tonläge, men jag hoppas att ni orkar se igenom det ändå, för innehållet är oerhört bra. Mycket träffsäkra bitar om lärarcertifikation vs lärarkvalifikation och det vansinniga med tidsbegränsningen i skolan.

Jag tror at båda föredragen går att applicera rätt bra på den svenska skolan, även om de handlar om skolan i ett internationellt perspektiv.

Och skolan är bara ett exempel. Varje gång jag kommer i närmre kontakt med myndigheter så är det rätt tydligt att det helt enkelt inte fungerar. Äldrevård där människor glöms bort och får liggsår, sjukvård med årslånga köer för rutinoperationer, skolan som lär barn att vetenskap och lärande är tråkigt.

Alla mina kamrater ifrån olika skolor har någon berättelse om den där “obehörige” läraren. Bland alla oengagerade och dåligt pålästa lärarna i den Svenska skolan dyker nämligen ibland upp någon som inte är “behörig”, det vill säga inte gjort sina år på lärarhögskolan. Nästan uteslutande är det dessa lärare som engagerar eleverna, som både lyckas bäst med att lära ut saker och med att underhålla. Historien är nästan alltid en tragedi, där den obehörige sparkas och ersätts av någon behörig.

Jag själv råkade ut för detta på gymnasiet i mina spanskastudier. Jag gick från att vara superintresserad och plugga hemma flera kvällar om veckan till att fullständigt skita i ämnet. Nu är jag glad om jag kommer ihåg ett ord eller känner igen en fras.

Det mest konkreta förslaget om en ändring i grunden är det vansinne som pågår nu med att betyg ska vara fixerade efter ett visst datum. Skolan blir ett militärläger som ska avklaras snarare än en plats där det viktiga är att man lär sig. Att skolan är så dålig att vi inte minns något efteråt är inget problem. Bästa betyg i Spanska, kan inte Spanska = inget problem. Kan jättebra Spanska, bra betyg i Spanska är tydligen ett problem ifall man råkar vara lite för sen. På så sätt reduceras alla våra betyg till någon sorts kombinerat betyg i lydnad och uthållighet.

Och ändå diskuteras inte de här problemen alls. På sin höjd pratar man om att “korta vårdköerna”, men inget om vad man ska göra för att radikalt förändra skolan, vården och omsorgen i grunden för att bygga bort problemen. Ingen vågar bryta status quo, så därför driver skutan vidare utan vind i seglen eller någon vid rodret.

Det är inte så konstigt att människor flockas kring Piratpartiet, trots andra meningsskiljaktiheter. Vi har den enda visionen i Svensk politik (visionen om ett nytt kunskapssamhälle). Alla andra partier är för upptagna med att fånga mittenväljarna för att föra en diskussion som trots allt vore intressant: Den om hur vi ska bygga om vårt samhälle, ta tag i rodret och styra upp i riktning mot en bättre värld.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off